Kategoriarkiv: Stockholm

Humlegårdsmästaren

Publicerad den av
Svara

Där satt man i Humlegården strax efter klockan tre, i skuggan under ett träd bredvid farbror Linné och inväntade ett rendevouz. Hummade en sång för mig själv medan minuterna flöt iväg. Och tänkte på Beppe, ja Beppe Wolgers, som växte upp just i dessa Östermalmskvarter.

Humlegården var för honom barndomens äventyrsland, ett sagornas kungarike han aldrig egentligen lämnade. Tack och lov för det. Annars hade knappast vi 70-talsungar fått glädjen, räddningen, trösten att uppleva varken Godnattstunden i TV eller filmen Dunderklumpen på bio.

Humlegården. Bara platsen, detta gröna andningshål strax intill själlöshetens Stureplan, är som ett poetiskt rum mitt i staden. Dikten finns på ett naturligt och självklart sätt kring träden, längs gångarna, där barnen leker. Lyssna, känn. Det är så det är mellan blad och gräs. Här är låten.

Lyckorecept á la Ebba Lindsö

Publicerad den av
Svara

Idag bevistade jag en inspirationsföreläsning av Ebba Lindsö på Hotell Rival vid Mariatorget. Det var mycket intressant. Du kanske ofta undrat över vägen till glädje och harmoni?

Tag då ett jobb som du absolut inte vill ha, säg VD för Svenskt Näringsliv. Se till att bli konstant motarbetad av illasinnade kollegor, löp därtill offentligt gatlopp hela tiden och avsluta med att få sparken under förnedrande former efter 800 dagar.

Komplettera sedan gärna med att börja importera keramik från ett land där du vilar upp dig på långa lyxsemestrar. Egypten exempelvis. Keramiken misslyckas du förstås kapitalt med att sälja i Sverige. Men att skänka bort hela restlagret till Röda korsets ungdomsförbund ger en oanad inre tillfredsställelse.

Tja, efter detta är du i hamn och lever lyckligare än någonsin. Svårare än så är det inte.

Tack för den fina inspirationen, Ebba!

Här bor jag nu

Publicerad den av
Svara


Vykort från Solna, mitten av 1980-talet. Jag var här då också. I en knapp dag. Vill minnas att det var sensommar, augusti. Reste upp från min dåvarande halländska hemstad Kungsbacka för att headbanga på min första hårdrockskonsert. Monsters of Rock, Råsunda. Fräcka grejer. Det var Mötley Crüe, Van Halen och AC/DC. Eddie van Halen gjorde ett gitarrsolo som klockade på femton minuter. Ungefär lika roligt som att betrakta färsk färg torka på en nymålad vägg. Sedan dess har jag varit allergisk mot instrumentalsolon under livekonserter. Värst i kategorin är när trummisen bankar loss mol allena. Liksom, varför? Men skitsamma, nu är jag tillbaka. I Solna. Vädret är fint och i eftermiddags skymtade jag Sveriges bästa tennisreporter Jonas Arnesen i köpcentrumet. Bara en sån sak. Hej!

Solna – en bit av Malmö, Jämtland och Kamratposten

Publicerad den av
Svara

Solna, mitt i smeten, där har jag precis slagit mig ner för tillfället. Det är slående likt senmodernismens Malmö. Klungorna av höghus har samma opersonliga och något kyliga atmosfär, att vandra i det stora köpcentrumet är som att besöka Mobilia. Märklig upplevelse.

Men mest fascinerande är utsmyckningen av Solna centrums T-banestation. Ett totalkonstverk med glesbygdstema signerat Karl-Olov Björk och Anders Åberg. Gestaltningen är lätt naivistisk och småproggig i lysande rött och skogsmullegrönt, det är som att stiga rakt in i ett väldigt, tecknat uppslag av Kamratposten från mitten av 70-talet.

Jag står på perrongen, väntar på vagnen och förnimmer en varm, skön känsla av barndom, Beppe – och Jämtland faktiskt. Man får liksom lust att kramas lite. Jo, jag tror att jag kommer gilla Solna ändå.

Per Wirtén – en kaxig förortspatriot

Publicerad den av
Svara

Flemingsberg. Det isar i själen. Dessa gigantiska bostadskaserner på höjden, fåfängt målade i regnbågens klara färger för att ge illusionen av… ja, vad? Trivsel och värme? Vilket hån.

Tro mig, jag vet.

Under ett tillfälligt jobb i Stockholm bodde jag där ett halvår. Bara massiv tristess, isolerad betong och omkullvälta kundvagnar i diket.

Eller? Per Wirtén är förortspatriot, uppvuxen i Huddinge och envist kvar utanför tullarna. Hans nya bok Där jag kommer från (Albert Bonniers förlag) glöder av tillbakahållen vrede mot sådana som mig; vi som alltid baktalat förorterna och hyllat innerstadens neonglitter. Här får vi smaka på träffsäker moteld.

Wirtén låter oss följa honom på en kalejdoskopisk vandring från Kungens kurva till Gullmarsplan med hippa Södermalm i fjärran. Självbiografiska minnen varvas med skarpsynta iakttagelser i nutid. Han avtäcker platsernas lika förbisedda som spännande historia, refererar till utvecklingen i utländska metropoler som Paris, diskuterar Le Corbusier och Frank Lloyd Wright.

Det är en engagerande lärdomsresa där perspektiven vänds och etablerade ”sanningar” rivs sönder. Varför skulle förorterna frånkännas värdet som självklara delar i den växande staden? Vem är det egentligen som definierar periferi och centrum? Är livet, energin och miljön verkligen sämre i Rågsved än på Hornsgatan?

Jag gillar Wirténs stolta kaxighet, hans progressiva modernism och bokens utsökt drivna prosa. Men så har vi då Flemingsberg. Wirtén har också bott där en period och försvarar även tappert detta ogästvänliga ställe med orden: ”Det var inte fasadernas tomhet jag såg genom fönstret, det var min egen”.

Var det så för mig med? Jag tvivlar. Men Per Wirtén gör ändå ett jäkligt bra övertygande försök.