Kategoriarkiv: Stadsplanering

Låt spårvagnarna rulla!

Publicerad den av
Svara

Ledare i Östgöta Correspondenten (6/8) om spårvagnens comeback:

Stockholm hade länge Sveriges största spårvagnsnät. I samband med högertrafikomläggningen i september 1967 försvann nästan alltihop. Beslutet kom genom åren att orsaka nästan lika mycket tandagnisslan som resultatet av rivningsraseriet i citykvarteren. Inte så få stockholmare, och även många utsocknes, har sörjt de rullande vagnarna genom huvudstadens gator.

Nu kan de sluta med det. Igår började testkörningen av en ny generation spårvagnar i Stockholm. Det sker på den första etappen av Spårvagn City, en linje med reguljär trafik mellan Sergels Torg och Waldemarsudde, via Nybroplan. Premiär för allmänheten blir den 23 augusti.

Händelsen kan ses som ett svenskt trendbrott. Förutom Stockholm har ett försvarligt antal kommuner ett förflutet med egna spårvagnslinjer – som Gävle, Karlskrona, Kiruna, Sundsvall. Men i takt med att bussar sågs som ett bättre och flexiblare alternativ skrotade alla sin rälsbundna gatutrafik under efterkrigstiden.

Endast Göteborg och Norrköping gick mot strömmen. Där satsade man istället vidare på denna kollektiva transportform. Det var ett ovanligt framsynt drag. Numera rullar nämligen spårvagnen en renässans till mötes. Tydligast märks det internationellt. De senaste decennierna har det på åtskilliga håll i Europa och USA växt fram nya linjer, trafikerade av toppmoderna spårvagnar som är tysta och smidiga, kapacitetsstarka och energisnåla. Samt helt avgasfria.

I Sverige är Stockholm långt ifrån den enda staden som återupptäckt spårvagnens fördelar. I Malmö, Lund, Uppsala, Jönköping och Helsingborg är spårvagnens comeback antingen redan beslutad, eller under utredning.

Även från Linköpings sida finns framskridna planer. Enligt vad kommunstyrelsens ordförande Paul Lindwall (M) sa till Corren tidigare i år, hoppas han att beslut om en tidsplan för bygget kan tas under kommande mandatperiod. Omkring 2020 kan Linköpings gator vara trafikerade med rälsbunden kollektivtrafik.

Linköping har också manifesterat sitt intresse genom att bli medlem i det landsomfattande nätverket ”Spårvagnsstäderna” – bildat förra sommaren – där många tongivande kommunpolitiker ingår i syfte att verka för spårvagnarnas fromma.

Förvisso är de ingen billig investering. En finansieringsmodell som inkluderar statsbidrag lär behövas. Men väl på spåret är spårvagnarna miljövänliga, säkra och effektiva. Samt inte minst mysiga. Deras positiva inverkan på stadsutvecklingen och kommuninvånarnas trivsel bör inte underskattas.

Busslinjer kan över en natt ändras, eller dras in. Det sker inte lika lätt med spårvagnar, vilka därför ofta förknippas med starka symbolvärden av trygget och kontinuitet. Hållplatserna blir en slags fasta bastioner i en förändlig omvärld och som sådana naturliga samlingspunkter kring vilka gärna affärer, kiosker och annan verksamhet frodas. Nog har vi goda skäl att hälsa spårvagnen välkommen även till Linköping.

Förtäta staden med förnuft och omtanke

Publicerad den av
1

Under efterkrigstiden blev det högsta mode i Sverige att ”sanera” stadskärnorna. Mest känd – eller ökänd kanske – är den så kallade citysaneringen av Stockholm. Men även så gott som varenda landsortsstad av betydelse utsattes för omvandlingstrycket. Gamla kvarter revs och ersattes med P-hus och Domuslador (se gärna Anders Wahlgrens dokumentärfilmer Staden i mitt hjärta och När Domus kom till stan).

I Blekinge gick varken Karlskrona eller Ronneby förskonade ur denna våg av ibland alltför okänsligt genomförd arkitektonisk modernism. 

Numera är trenden bland stadsplanerare och arkitekter att förtäta städerna. Inte bara i Sverige, företeelsen är internationell. Föga förvånande har Karlskronas nya översiktsplan för 2030 också förtätning som ledstjärna.

Inget principiellt fel i detta – lika lite som modernismen under de svenska rekordåren per automatik bör ses som förkastlig. Precis som stadsbyggnadsexperten Alexander Ståhle skrev i marsnumret av tidskriften Arkitekten gäller inte frågan om staden ska förtätas. Utan hur. 

Det är när fartblindheten drabbar lokala tjänstemän och politiker som problemen uppstår. Städer är kollektiva mänskliga avlagringar, som växt fram organiskt under successiv förnyelse i många generationer. Alltför omdanande ingrepp på kort tid tenderar att slita sönder stadsmiljöernas unika karaktärer, och kapa invanda kulturband bakåt som för invånarna varit viktiga källor till trygghet, identitet och trivsel.

Eftersom förändringarna är irreversibla (det som förlorats kan inte återskapas) är det viktigt att gå fram med eftertänksamhet, hänsyn och reell demokratisk förankring. 

Förtätningsprocessen av Karlskrona får ytterligare perspektiv genom en intressant artikel i BLT den 21/12. Där återges en rapport från SCB, som konstaterar att Karlskrona bland svenska tätorter tillhör bottenligan när det gäller tillgång till gröna ytor. ”Sämst närhet till parker och gräsmattor har Karlskronaborna, 30 procent saknar närbelägna grönområden”, heter det. 

Ur den synvinkeln förefaller förslaget till förtätning av området kring Långö som än mer huvudlöst. Att med asfalt, bilar och betong utplåna den idag fridfulla naturön Kålö, belägen ett stenkast från höghusen på norra Långö, vore närmast liktydigt med ett övergrepp. Jag har personligen varit i kontakt med flera Långöbor som sagt sig vara beredda att flytta om Kålö skulle exploateras, eftersom de upplever att deras inrotade hemkänsla då försvinner.

Ska vi lära oss något av historien bör alltså slutsatsen bli: Förtäta gärna Karlskrona. Men med förnuft och omtanke. 

Renässans för spårvagnen

Publicerad den av
2

Detta år innebär ett vemodigt jubileum för många äldre Karlskronabor. Det har nämligen passerat 60 år sedan spårvagnarna försvann från stan. Linjen som de trafikerade gick mellan ändhållplatserna Bergåsa (ute vid nuvarande lasarettet) och Amiralitetsgatan 17 på Trossö. 

Invigningsturen hade ägt rum den 21 december 1910. Den blå ”lådan” (som spårvagnen kallades i folkmun) blev snart ett kärt inslag i karlskroniternas vardagsmiljö. När sista färden gick klockan 01.00 natten till den 15 maj 1949, hade i princip hela stan varit på fötter för att ta farväl under dagen. Därefter hänvisades folk till att åka buss. 

Karlskronas spårvagnsflotta fick ett något otippat öde. Karosserna annonserades ut i tidningen som billiga objekt att göra sommarstugor av. Det var en del som nappade på erbjudandet. På Aspö i skärgården lär det fortfarande finnas en sådan ombyggd gammal spårvagn kvar. 

Spårvagnar har funnits i många svenska städer. Men i takt med att bussar sågs som ett bättre alternativ, var Karlskrona blott en ort i raden som lade ner sin rälsbundna gatutrafik under efterkrigstiden. Stockholm, som länge hade Sveriges största spårvagnsnät, fimpade praktiskt taget rubbet i samband med högertrafikomläggningen 1967. 

Enbart Göteborg och Norrköping gick mot strömmen. Där beslöt man istället för satsa vidare på denna ädla, kollektiva transportform. Det var ett framsynt drag. Ty numera rullar spårvagnen en veritabel renässans till mötes. 

Tydligast märks detta internationellt. Under de senaste decennierna har det på åtskilliga håll i Europa och i USA växt fram nya linjer, trafikerade av toppmoderna spårvagnar – tysta och smidiga, kapacitetsstarka och energisnåla. Och helt avgasfria. 

Även i Sverige börjar nu flera städer haka på trenden. I Stockholm planeras för en återutbyggnad av det svårt stympade spårvagnsnätet. I Malmö, Lund, Uppsala, Jönköping, Helsingborg och Linköping är spårvagnens comeback antingen redan beslutad, eller under utredning. Göteborg och Norrköping, som frimodigt hållit sig på banan hela tiden, fortsätter att lägga ännu mera spår i backen. 

I somras manifesterades intresset genom bildandet av ett nytt, landsomfattande nätverk – Spårvagnsstäderna. Bland medlemmarna finns ett antal tunga kommunpolitiker, som Stockholms finansborgarråd Sten Nordin (M). 

Spårvagnarna tycks kort sagt ha framtiden för sig. Förvisso representerar de ingen billig investering. Men väl på spåret är de miljövänliga, säkra, effektiva – och inte minst mysiga. Dess positiva inverkan både på stadsutvecklingen och för invånarnas trivsel bör inte underskattas. 

Busslinjer kan när som helst dras om och försvinna. Det sker inte lika lätt med spårvagnar, som därför ofta förknippas med starka symbolvärden av trygghet och kontinuitet. Spårvagnshållplatserna blir som fasta bastioner i en ständigt föränderlig omvärld, och som sådana även naturliga mänskliga samlingspunkter kring vilka gärna kiosker, affärer och annan verksamhet frodas. 

Kanske borde även Karlskrona fundera på att låta spårvagnarna återvända till ”staun”. Helt orimlig är väl inte idén?

Värna Karlskrona – förstör inte Kålö!

Publicerad den av
2

Karlskrona är som ett miniatyrrike på öar. Själv huserar jag på Långö, strax intill stadens hjärta på Trossö. Norra delen av Långö gränsar till den lilla naturön Kålö i Danmarksfjärden. Sundet mellan Långö och Kålö, med sina många små anspråkslösa bryggor i vassen, är för mig ett av jordens mest harmoniska ställen. 

På Kålö finns bara några masonitstugor och en pytteaktig fritidshamn, tillhörande Karlskrona Båtsportförening som haft ön som hemvist sedan 1941. Annars är det orörd mark, där träd, fåglar och ekorrar härskar i stort sett ostörda. Ganska fantastiskt med tanke på hur nära centrum alltihop är. Det är sådant som bidrar till att göra Karlskrona till en unik skönhet bland Sveriges städer. 

Men tjänstemännen på kommunens samhällsbyggnadsförvaltning har andra planer. Enligt ett förslag som nu luftas i offentligheten ska Kålö omgestaltas till oigenkännlighet. En bro för biltrafik med asfaltering, betong och hundratals bostäder innebär rena skövlingen. 

Som sprungen ur en familj, vars rötter på Långö sträcker sig till 1900-talets början, kan jag inte bli annat än chockerad över hur brutala planerna ter sig. Jag har alltid betraktat Kålö som en grön lunga, vilken gett omistlig karaktär åt hela området. Långö – och Karlskrona – skulle förlora en väsentlig del av sin identitet om denna underbara och rofyllda miljö sprängdes sönder för att ge plats åt okänsliga gräddhyllor vid vattnet. 

Förtätning av staden är på modet idag. Sådant får emellertid inte innebära att alla fina oaser, som vi också behöver i de centrala delarna, med nödvändighet måste hårdexploateras. Att just kasta sig över Kålö verkar dessutom obehövligt, eftersom det inte precis saknas utrymme att låta kommunen växa på andra håll. 

Folkpartiet har ännu inte formellt tagit ställning till Kålöförslaget. Dock har jag inte hört någon liberal som uttryckligen sagt sig gilla det. Jag har även lyssnat in stämningar inom andra partier och vet att det finns flera skarpa motståndare där.

Men att hänga ut miljö- och byggnadsnämndens ordförande Carl-Göran Svensson (M) som någon slags skurk i sammanhanget tycker jag inte är rättvist. Han har visserligen sagt att förslaget är spännande. Det ingår dock i hans uppdrag att förutsättningslöst pröva olika idéer för hur kommunen ska utvecklas och sedan inhämta synpunkter. 

Inget är hugget i sten bara för att man tittar på djärva förslag. Men detta synes mig vara ett mycket olyckligt och ogenomtänkt sådant. Jag kan därför lova alla oroliga invånare i stan, att jag ämnar göra mitt yttersta för att Kålö ska bevaras som en vacker naturidyll även för framtida generationer Karlskronabor.