Kategoriarkiv: Socialpolitik

Alla rättigheter är inte rätt

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 14/11:

Richard Wilkinson höll huvudtalet på MR-dagarna i Göteborg, som avslutades i går. Det är en årlig nordisk konferens där politiker, myndigheter, ideella organisationer och andra engagerade samlas i syfte att  öka medvetenheten kring de mänskliga rättigheternas betydelse. Arrangörer är bland andra Svenska kyrkan, Röda korset och Raoul Wallenberginstitutet. Mycket lovvärt, naturligtvis.

Tanken om universella mänskliga rättigheter tillhör vår civilisations viktigaste landvinningar. Få texter i modern tid har sådan idémässig sprängkraft som de 21 första artiklarna i FN:s allmänna deklaration från 1948. Dessa artiklar utgör ett ovillkorligt skydd för individens liv och okränkbarhet. De slår fast rätten till frihet, egendom, likhet inför lagen och förbjuder slaveri, tortyr, godtyckligt fängslande, etc.

Med FN-deklarationen som moraliskt fundament har medborgaraktivister över hela världen fått ett mäktigt vapen mot statligt förtryck och kunnat pressa maktfullkomliga härskare till ökad liberalisering. Problemet är när sådana personer som Richard Wilkinson dyker upp i sammanhanget. Han är en brittisk hälsoforskare som skrivit den uppmärksammade boken Jämlikhetsanden.

Där pläderas för att samhällen med en långtgående jämlikhetspolitik, som de nordiska länderna, har avsevärt mindre sociala problem än exempelvis USA. Boken har hyllats av den politiska vänstern. Men Wilkinson har också skarpt kritiserats för att vara ovetenskaplig och godtycklig. Denna debatt åsido; poängen är korten riskerar att blandas bort när Wilkinsons teser tas till intäkt för att även betona de nio återstående artiklarna i FN:s rättighetsdeklaration.

Dessa tillkom som resultatet av en kompromiss med det dåvarande kommunistiska Sovjetblocket och handlar om rätten till arbete, bostad, semester, kultur, utbildning och liknande. I grunden alltså väsensskilda från det klassiskt liberala rättighetstänkandet och uttrycker egentligen socialt önskvärda målsättningar.

Konsekvensen har blivit djupt olycklig relativism som försvagat värnet av individens frihet. Vanligt är att diktaturregimer, typ Kuba, ursäktar sitt förtryck med att lyfta fram hur påstått fenomenala man är på att ge befolkningen sjukvård och annat i den stilen. Samtidigt finns i välfärdsdemokratier som Sverige en tendens att upphöja allt möjligt behjärtansvärt till rättigheter.

Det kan vara funktionshindrades rätt att slippa bristande tillgänglighet till offentliga lokaler, eller barnens rätt att fritt delta i det konstnärliga livet. Ingalunda oviktiga saker, tvärtom. Men om alla rättigheter flyter ihop och betraktas som likvärdiga, blir ingen rättighet särskilt viktig.

Bara det faktum att Wilkinson bjöds in som slagnummer på årets MR-dagar, betyder att ytterligare bensin kastas på rättighetsinflationens brasa. Det är oroande.

Hasch, maktens bästa vän?

Publicerad den av
Svara

Natt, kan inte sova och lyssnar då självklart på Neonmagasinet om hasch. Gamla vällagrade grejer av Sveriges Radios ungdomsredaktion anno december 1977, bevarad på nätet till allmänhetens fromma.

Thomas Nordegren, vid denna tidpunkt ännu inte journalist i P1 utan byråsekreterare på Socialstyrelsen, varnar mycket bestämt och allvarligt för haschrökning – med argumentet att sånt är ”samhällsbevarande” (!).

Alltså att hasch skapar individuell inåtvändhet och passiviserar ilskan mot orättvisor, vilket skulle spela den rådande maktstrukturen i händerna. Det där kunde väl någon tipsa Statens folkhälsoinstitut att starta en upplysningskampanj om? Var samhällsomstörtande, vägra braja! Typ. Lite mer innovativt än ”knark är bajs” i alla fall…

Usel socialpolitik kan inte skyllas på sänkta skatter

Publicerad den av
Svara

Jag råkade läsa ett inlägg på Facebook av en välmenande och socialt engagerad person på vänsterkanten. Denne hävdade att den blå regeringen skurit ned på psykiatri- och kriminalvården för att kunna sänka skatterna. Därför fanns inte pengar till att driva en verksamhet värd namnet.

Själv delar jag uppfattningen att psykiatrin, kriminalvården och stora delar av den sociala sektorns insatser för våra mest utsatta medmänniskor i samhället lämnar mycket övrigt att önska. Skandalöst mycket, till och med.

Bara för att nämna ett litet exempel från den bistra verkligheten. I Linköping såg jag förra sommaren hur missbrukare och psykiskt sjuka hänvisades till taskiga baracker på en campingplats strax utanför stan. Detta i brist på kvalificerat, anpassat boende. Ändå är inte Linköping direkt någon fattig kommun.

Sverige är heller inget fattigt land. Och att regeringens omtalade skattesänkningar i sig skulle lett till utslagning, misär och allmän återgång till 18oo-talet är bara enfaldig demagogi. Förvisso har skatternas andel av BNP minskat sedan den borgerliga alliansen vann valet 2006. Då var skattetrycket 48,3 procent. Fyra år senare var siffran 45,8 procent. Knappast någon dramatisk skillnad av högerbrutal Djingis Khan-karaktär.

Man kan också räkna annorlunda. Under Fredrik Reinfeldt som statsminister betalade svenska folket totalt 1517 miljarder kronor i skatt år 2o1o. Det motsvarar i reda pengar en ökning av intäkterna med 162 miljarder kronor jämfört med 2005, då Göran Persson fortfarande styrde och ställde i riket. Faktiskt. (Källa SCB)

Således är inte offentliga resurser problemet. Utan hur dessa resurser används. Man hade kunnat ha råd till anständigt boende med utbildad personal åt stackarna i Linköping. Man hade kunnat ha råd att nationellt satsa på välbehövliga och socialvetenskapligt förankrade åtgärdsprogram för missbrukare, psykiskt sjuka, kriminella, et cetera.

Ändå sker det inte. Och det skedde heller inte när vi hade en regering av röd kulör. Faktum är politikerna generellt sett visat ett ljumt, för att inte säga kallsinnigt, intresse för dessa grupper i åratal. Att lova och genomföra riktiga sociala insatser för  narkomaner på gatorna, eller brottslingar i fängelser, ger ju inga röster. Populärare är däremot att hojta om hårdare straff och fler batonger. Trots att det bevisligen hjälper föga. Ja, det hjälper snarare noll.

Men vilkas fel är allt detta, egentligen? Är det politikernas? Eller är det vi i väljarkåren som bär det yttersta ansvaret? En sak är säker. Det handlar inte om att det numera skulle vara ebb i den offentliga skattekistan. Tvärtom.

Ovärdigt, Linköping

Publicerad den av
Svara

Ledarkommentar av mig i Östgöta Correspondenten (27/7) om att Linköping inkvarterar människor med sociala problem på Glyttinge campingplats:

Nyligen kunde Corren rapportera om att färdigbehandlade patienter på Rättspsyk i Vadstena tvingades stanna kvar i vården. Linköping saknade lägenheter för att återanpassa dessa människor.

Som om inte detta vore illa nog, brister man även i omhändertagandet av andra socialt utsatta grupper. Att dumpa personer med missbruks- och psykiska problem på en campingplats i stans utkant, kan knappast sägas vara att ta ansvar.

Det är direkt ovärdigt ett välfärdssamhälle värd namnet. En av politikens främsta uppgifter borde vara att hjälpa människor som av olika skäl hamnat i marginalen och ge dem möjligheter till ett drägligt liv.

Linköping är landets femte största kommun, som omsätter nästan sju miljarder kronor om året. Rimligtvis finns det ekonomiskt utrymme för hjärta och solidaritet i behandlingen av våra svagaste invånare. Men uppenbarligen saknar frågan tillräckligt intresse.

När köksbordet inte räcker

Publicerad den av
1

Ledarkommentar av mig i Östgöta Correspondenten (15/7) om ett inslag i den nya skollagen, som säger att barn ska kunna placeras i särskola utan föräldrarnas medgivande:

Ska föräldrar tvingas att sätta sitt barn i särskola? Det förefaller som en principvidrig paragraf i den nya skollag, som precis klubbats igenom av den borgerliga riksdagsmajoriteten. Vad hände med det berömda köksbordet där familjerna skulle få fatta besluten över sina egna liv?

Man kan erinra om artikel 26 i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna: ”rätten att välja utbildning för barnen tillkommer i första hand deras föräldrar”. Å andra sidan stadgas även att ”utbildningen skall syfta till att utveckla personligheten till fullo”.

Verkligheten är sällan enkel. Tyvärr kan det finnas tragiska fall där familjen lever i förnekelse om sitt barns tillstånd. Särskola är dock ingen skamskola. En grav utvecklingsstörning kräver anpassad undervisning, något annat vore ett svek mot den aktuella individen.

Därför måste vi nog acceptera att myndigheterna får möjlighet att ingripa, om inte ens samtal och vädjanden vid köksbordet hjälpt.

En fråga om människovärde

Publicerad den av
Svara

Ledarkommentar av mig i Östgöta Correspondenten (14/7) om att Linköping inte har bostäder åt färdigbehandlade patienter på Rättspsyk i Vadstena:

Psykiskt sjuka är också människor. Nog låter det som en självklarhet?

Men ännu finns en kvarlevande, fördomsfull attityd i välfärdslandet Sverige. Psykiska sjukdomar möts inte med samma respekt som kroppsliga och verkar ofta stigmatiserade mot dem som drabbas.

För ett antal år sedan kom plötsligt psykvården i brännpunkten för debatten. Några uppmärksammade våldsdåd av desperata människor med svåra själsliga problem ledde till krav på förbättringar. Det blev bakgrunden till Alliansregeringens psykiatrisatsning på 900 miljoner kronor per år.

Dessvärre har Riksrevisionsverket konstaterat att statliga bidrag till psykvården inte varit effektiva och bara haft marginell betydelse.

Att Linköpings kommun inte kan erbjuda bostad och därmed återanpassning för färdigbehandlade patienter på Rättspsyk  illustrerar att grundproblemet kvarstår: en av samhällets mest utsatta grupper tillmäts inte samma människovärde som oss andra.