Skrivit i Corren 15/3:

Psykiatern Nils Bejerots (1921-1988) första korståg var mot serietidningar, vilka han på 50-talet karaktäriserade som ett ”mentalhygieniskt och kulturellt samhällsproblem”. Stålmannen beskrevs exempelvis som ”ett av de vidrigaste magasinen med sin blandning av våld, brott, brutalitet, övermänniskodyrkan och kvasivetenskap”.

Därmed gav han ett tongivande bidrag till den långvarigt skeptiska, för att inte säga fördömande, synen på seriekulturen i Sverige. Barn och ungdomar fortsatte visserligen att konsumera serier ändå.

Men vi som växte upp på 70-talet kan vittna om hur det nästan ansågs lika farligt att läsa Fantomen och Agent X9 som att sniffa thinner eller köra moppe utan hjälm. Och Bejerot hade mage att tala om ”kvasivetenskap”…

Dock är han mest känd, eller snarare beryktad, för sitt andra stora och ännu mer inflytelserika korståg: mot narkotika. Dessa droger var och är förvisso ett reellt, allvarligt problem. Men Bejerot, som inte precis var lagd åt det nyanserade hållet, larmade undergångsartat om missbruket som en epidemi och krävde kompromisslösa hårda tag, fängelsestraff och nolltolerans för att skapa ett helt narkotikafritt samhälle.

Han kritiserades inledningsvis som extremistisk. Snart vände emellertid vindarna, den envetne Bejerot blev bönhörd av makthavarna.

Idag räknas han som ”den svenska narkotikapolitikens fader”. Fortfarande är uppslutningen kring hans idéer närmast kompakt inom riksdagspartierna – trots att Bejerots metoder att bekämpa narkotikan numera framstår lika charlatanmässiga som hans uppfattning om tecknade serier. Men med avsevärt värre konsekvenser, milt uttryckt.

Resultatet är en intellektuell, moralisk och framför allt mänsklig katastrof. EU:s narkotikabyrå har konstaterat att Sverige har näst högst dödlighet bland narkomaner i hela unionen och att de svenska dödsfallen tredubblats enbart under den senaste tioårsperioden.

FN har kritiserat Sveriges repressiva narkotikapolitik för att strida mot de mänskliga rättigheterna, eftersom missbrukare inte får vård på jämlika villkor och att vi hellre slår dem med batongen än erbjuder skadebegränsande insatser.

Internationellt har utvecklingen gått i motsatt riktning – till vad som faktiskt fungerar, grundat på seriös vetenskaplig forskning och beprövad erfarenhet. En rykande aktuell illustration på det är Norge, där regeringspartiet Høyre i helgen enhälligt beslutat att skrota sin gamla Bejerotpåverkade politik och anamma omvärldstrenden.

Det handlar inte om att legalisera knarket, utan att avkriminalisera missbrukarna och fokusera på hjälp, behandling och förebyggande åtgärder.

”Det är meningslöst att människor som har omfattande problem med droger – som varken har arbete, bostad eller en ordnad ekonomi – straffas med böter. Det är också meningslöst att ungdomar som befinner sig i en svår situation och grips med narkotika ska få en prick i brottsregistret och svårigheter med att skaffa jobb och en utbildning”, menar folkhälsoministern Bent Høie (SVT 13/3).

Hur länge måste det ta i Sverige innan även våra politiker vaknar upp till verkligheten och skickar Nils Bejerots vålnad på porten?

Skrivit i Corren 4/11:

Okej, Gabriel Wikström – folkhälsoministern – är ingen politikerfavorit i dessa spalter. Hans ogenerade förmyndar- och förbudsiver, den nakna böjelsen att göra hederliga medborgares privata leverne till en statsangelägenhet i obehaglig paternalistisk överhetstradition; det har vi flera gånger rullat honom i tjära och fjäder för.

Vilket inte på något sätt står i vägen för detta erkännande: Gabriel Wikström står bakom en av de bästa propositionerna som en svensk regering författat på länge.

Sedan tidigare finns möjlighet att inom samtliga landsting erbjuda narkotikamissbrukare sprutbyten. Problemet är kommunerna har veto och använder det. Av våra 290 kommuner är det inte ens tio som har sprutbytesmottagningar, inga av dessa finns i Östergötland (Linköpings brukarförening tillhandahåller dock på ideell basis rena sprutor i mån av tillgång).

Nu vill Wikström avskaffa den kommunala stoppbocken mot sprutbyten, vidare sänks åldersgränsen för deltagande från 20 till 18 år. Lagändringen väntas träda i kraft under våren.

Det är ett betydelsefullt genombrott där konturerna äntligen anas av en rimligare svensk narkotikapolitik.

Tragiskt nog har partierna både till höger och vänster präglats av en rigid, enögd moralism på detta område, något som icke minst sprutdebatten gett talrika tröttsamt ovetenskapliga exempel på. Att implicit eller explicit låta påskina att sprutbyten öppnar portarna till ett samhälle begravet i knarkliberalismens träsk är en gammal vals, störande falsk.

Frågan handlar ju inte om att avkriminalisera bruket av narkotika. Det handlar om att förhålla sig till verkligheten.

Injektionsnarkomaner tillhör våra absolut mest utsatta medmänniskor, vars trasiga marginalexistenser i sig utgör en lika sorglig som skakande varning för allt vad drogmissbruk heter.

Den som inte förmår se sanningen i vitögat på städernas sjaskiga bakgator, kan använda DVD-spelaren och studera Stefan Jarls film Ett anständigt liv, en dokumentär skildring av knarkhelvetet i Stockholm som inte förlorat ett uns av sin emotionella styrka sedan premiären 1979.

Varken polisiära batonger eller partipolitiska pekpinnar är någon särskilt effektiv hjälp åt dem som redan fastnat i tungt missbruk (att vi har den högsta narkotikadödligheten i EU näst Estland är talande för hur lyckad den traditionella folkhemslinjen varit – fem gånger fler knarkberoende än EU-genomsnittet avlider i Sverige!).

Däremot kan fria sprutbyten substantiellt bidra till att reducera skaderiskerna i narkomanernas livsföring, främst smittspridning av HIV, hepatit C och andra farliga infektionssjukdomar. Naturligtvis ska även ett sprutbytesprogram innefatta erbjudande om hälsokontroll, samtal med kuratorer, behandling, et cetera.

Kampen mot narkotikan är viktig och nödvändig. Men den rättfärdigar inte att vi samtidigt är kallhjärtade mot narkomanerna – människor som kunde varit vem som helst av oss, du eller jag. Sprutbyten är inte enbart ett medel för vård och lindring. Det är också ett uttryck för humanism.

Varmt beröm till Gabriel Wikström för att han förstått detta och agerat därefter.

Skrivit i Corren 11/6:

Sveriges narkotikapolitik ska vara restriktiv och visionen är ett helt narkotikafritt samhälle. Det är den traditionella blågula linjen som fortfarande har bred politisk uppslutning.

Enligt en enkät som SVT nyligen gjort (4/6) menar en förkrossande majoritet av riksdagspartierna att den svenska nolltoleransen är ett framgångsrikt recept. Statistiken talar ett annat språk.

589 personer dog av narkotikarelaterade orsaker 2013 – drygt dubbelt så många som omkom i trafiken samma år, och en ökning motsvarande 78 procent sedan 2006 (Drugnews 27/8 2014). Den svenska drogdödligheten är en av de värsta i Europa, mer än fyra gånger så hög som EU:s genomsnitt. Det slår unionens narkotikabyrå EMCDDA fast i en färsk rapport.

Det är ingen framgång. Det är ett naket haveri, en konsekvens av den förhärskande attityden att missbrukare i första hand är kriminella som bör straffas, inte utsatta människor i behov av vård.

”Problemet är att i praktiken så omvandlas den restriktiva politiken till att bli repressiv mot de som inte gör som vi vill. Dessutom saknas – förutom preventionsarbete, vård-och-behandling och tillgångsbegränsning – ett fjärde ben, nämligen skademinskning för de som är aktiva i sitt missbruk. En makaber inställning som är obegriplig ur såväl ett medmänskligt som ekonomiskt perspektiv”, konstaterade Björn Fries, regeringens tidigare narkotikapolitiska samordnare, i Expressen den 13 maj.

Skademinskning, ”harm reduction”, svär mot den proklamerade nolltoleransen och har mött starkt politiskt ogillande i Sverige. Men såväl forskning som beprövad internationell erfarenhet visar att skademinskningsprogram, som exempelvis inkluderar fria sprutbyten och särskilda injektionsrum under överinsyn av vårdpersonal, ger stor positiv effekt. Hälsorisker och dödlighetstal reduceras, tröskeln till lyckosam missbruksbehandling sänks.

Den höga drogdödligheten är en skam för Sverige och ett svidande underbetyg till den restriktiva kursen. Klockan borde vara slagen för att lämna gamla dogmer och istället se till det som bevisligen fungerar.

Skrivit i Corren 11/3:

”Visa mig era fängelser och jag ska berätta vilket land du lever i”, deklarerade Winston Churchill. Det är ett tänkvärt uttalande, ofta citerat och det av goda skäl. Vilka som fängslas, och hur dessa fångar behandlas, är avslöjande för vilket samhälle vi har att göra med; politiskt, socialt, humanitärt.

Överhuvudtaget är hanteringen av människor som hamnat i de mest utsatta och stigmatiserande positionerna en effektiv civilisatorisk värdemätare. Låt oss rikta blicken mot Sverige, ett rikt välfärdssamhälle med höga ambitioner (retoriskt i alla fall) att måna om sina olycksbarn.

Här, som i andra länder, befinner sig fängelsekunderna längst ner på den sociala rangskalan. En sak blir genast slående vid betraktandet av denna grupp. Den psykiska ohälsan är mycket utbredd.

Omkring hälften av fångarna lider av psykiska problem, som ofta har samband med missbruk och adhd. ”Man räknar med att nära en tredjedel har varit i kontakt med psykiatrin någon gång innan de fick sin dom”, uppger Kriminalvården på sin hemsida. Det är förskräckande siffror.

Frågan inställer sig obevekligen: om dessa människor hade fått bättre läkarhjälp och medicinering kanske åtskillig tragik, både för dem själva och andra, kunnat undvikas. Churchill formulering borde måhända vidgas till ”visa mig er psykvård och jag ska berätta vilket land du lever i”.

Kalla fakta är att antalet vårdplatser inom psykiatrin minskat från 150 stycken per 100 000 invånare till blott 47 under åren 1991-2011, enligt en rapport som OECD släppte förra året. I Europa är det bara Spanien, Ungern och Italien som har färre vårdplatser.

OECD konstaterade att Sveriges psykvård var helt otillräcklig, i synnerhet gällande de patienter med allvarliga sjukdomar som behöver specialister.

Talande för situationen var kommenteraren till rapporten från Joakim Ramsberg på Myndigheten för vårdanalys: ”Inom den kroppsliga vården har exempelvis cancer i vissa fall gått från att vara dödlig till en kronisk sjukdom. Inom hjärt- och kärlsjukdomar har dödligheten minskat dramatiskt de senaste decennierna. Men bland psykiska diagnoser finns inte motsvarande medicinska utveckling” (SvD 11/10 2014).

Varför detta stora gap mellan satsningarna på den fysiska och den psykiska vården? Misstanken gnager om att gamla fördomar lever kvar som har påverkat prioriteringarna. Styvmoderligheten lika stötande som ohållbar. Statistiken pekar tydligt på det veritabla gissel som den psykiska ohälsan är.

Vem som helst, du eller jag, kan stå i tur nästa gång. Bland alla diagnoser i vården dominerar de psykiska (bland unga 73 procent!) och dessa psykiska diagnoser svarar för 37 procent av sjukförsäkringsutgifterna i Sverige. Socialstyrelsen uppskattar att 15 procent av befolkningen har någon psykisk sjukdom eller störning.

WHO beräknar att en fjärdedel av alla människor råkar ut för psykisk sjukdom under sin livstid. Med rätt behandlingar finns enorma vinster att göra, såväl i minskat mänskligt lidande som i reda pengar. Aktuell forskning visar att de samhällsekonomiska kostnaderna för depression, schizofreni, ångest och bipolär sjukdom är 75 miljarder kronor årligen – lågt räknat (Läkartidningen 20/8 2014).

I berättelsen om hur den offentliga välfärden organiserats i Sverige finns onekligen kapitel som inte är direkt smickrande.