Kategoriarkiv: Socialdemokraterna

Vänstern och judehatet

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 8/5:

Instinkten var först att bagatellisera alltihop. ”Detta är ju som sagt en gammal ramsa som har funnits länge inom arbetarrörelsen och som framför allt handlar om förtrycket mot Palestina och ockupationsmakten där och ockupationspolitiken”, löd ursäkten från SSU:s kommunikationschef Amanda Borg.

”Leve Palestina och krossa sionismen”, var den gamla ramsan hon syfte på och hade skanderats under förstamajtåget i Malmö av regeringspartiets ungdomsförbund.

Pressad av de upprörda reaktionerna, inte minst från den judiska församlingen i Malmö, slog sedan SSU till reträtt. Förbundsordföranden Philip Botström tog avstånd och SSU:s Skånedistrikt lovade att formulera sin Israelkritik på andra sätt. Intentionen var aldrig att uttrycka antisemitism, försäkrades det. Men skadan var förstås redan skedd. Nu har SSU polisanmälts för hets mot folkgrupp.

Storm i ett vattenglas? Blott politiskt engagerade ungdomar som inte råkade veta bättre?

Per I Gedin var gäst i det senaste avsnittet av P1:s söndagsintervju. Den 91-årige författaren och bokförläggarlegendaren kom till Sverige som barn, när hans judiska familj lyckades fly nazisternas välde i Berlin. I  programmet får han frågan: ”Är du förvånad över att den kommer tillbaka, antisemitismen?”. Gedin svarar luttrad: ”Nej, den har alltid funnits och har aldrig dött”.

Avskyn mot judar tenderar som så ofta att särskilt blossa upp i tider av ökad osäkerhet och samhällelig misstro. Det är ett tvåtusenårigt frätande gift i vår kultursfär med talrika skepnader och som återfinns i samtliga läger. Per I Gedin exemplifierar genom att peka på vänsterns Palestina-aktivism: ”I många fall vill jag säga att det är förklädd antisemitism och inget annat. De påstår att det inte är så, men så är det”.

Tyvärr är det inte sällan som legitim kritik mot den israeliska statens politik slår över i något annat som göder välbekant otäcka stämningar. Vad är innebörden av ett slagord som ”krossa sionismen”? Det är att uppmana till förnekandet av judarnas rätt att vara en del av en världsomspännande folkgrupp eller utgöra en självständig politisk enhet i Israel.

Även om det ”bara” är av oförstånd som medlemmar i SSU och andra vänsteranhängare ropar ut gamla antisionistiska ramsor är det illa nog. Ja, snarare än värre eftersom det då tyder på en skrämmande omedvetenhet om vilka uråldriga hatiska krafter man blint tjänar och underblåser.

Varför inte 1969 igen?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 3/5:

Det finns ingen anledning för Moderaterna att fegspela i oppositionsställning. Särskilt när det nu gått knackigt i opinionen en längre tid, borde partiet ta alla chanser att visa färgen ordentligt som en liberalkonservativ spjutspets för ett frihetligare Sverige.

Det gör dessutom hela den politiska debatten spänstigare och tvingar övriga partier att hålla sig i bättre trim. Därför är det utmärkt att Moderaterna annonserat en egen offensiv på skatteområdet. Enligt januariavtalet ska S/MP-regeringen med Centern och Liberalerna genomföra en omfattande skattereform under innevarande mandatperiod.

Vad resultatet blir av denna produkt är dock ännu oklart, eftersom det råder stridande viljor inom samarbetskonstellationen och att Moderaterna skulle ansluta sig till huggsexan blir nog svårt om Socialdemokraterna står fast vid sin uppfattning att det samlade skatteuttaget inte kan minskas.

I läget vore det välgörande med ett alternativt förslag som visar på motsatsen, vilket Moderaterna också har ambitionen att leverera framöver. I det arbetet skulle det knappast skada med en viss utmanande politisk djärvhet, i stil med de gamla ideologiska takterna hos Gösta Bohman som ju Moderaterna tagit till heders igen.

Det svenska skattetrycket är idag 43,8 procent av BNP, det fjärde tyngsta i världen (Frankrike är för närvarande i ledningen, om någon undrar). Pålagornas bördor drabbar allt och alla, hämmar produktiviteten och företagandet, försvagar civilsamhället, och vanligt folk blir mest utsatt när fogden rutinmässigt berövar dem saftiga delar av deras arbetsinkomster.

Tänk vilka krafter som skulle frigöra sig om skattetrycket bara kunde normaliseras till OECD:s genomsnitt på 34,2 procent av BNP!

När Olof Palme blev socialdemokratisk partiordförande och statsminister 1969 var det på krönet av det klassiska folkhemsbygget. Finansminister Gunnar Sträng menade att välfärdsstaten i allt väsentligt nått sin fullbordan. Det som kvarstod att göra politiskt var egentligen endast administration (synd att Sträng inte fick gehör). Skattetrycket låg då på 36,3 procent av BNP.

Varför skulle det 2019 vara omöjligt att återgå till den nivån, i synnerhet om man tar hänsyn till den femtioåriga välståndsutveckling som ligger emellan och som gjort vårt land mycket rikare än vad som var fallet 1969?

Må Moderaterna med gott mod ta fajten!

Olof Palme tar över som statsminister efter Tage Erlander 1969. Skattetrycket var då drygt 36 procent av BNP.

Kömiljard är fel recept

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 2/4:

Ska man bara ta ett område som belyser Socialdemokraternas kris är det sjukvården. En klassisk paradfråga för partiet som förvandlats till en akilleshäl.

Utvecklingen i landstingsvalen (idag regioner) är en tydlig indikator på det bortvittrande förtroendet. 1994 var det sammantagna röststödet 45,5 procent. Sedan dess har S kontinuerligt tappat mark i varje sjukvårdsval till den senaste bottennoteringen 2018 på blott 28,7 procent.

Förra mandatperioden satt S vid makten i 16 av rikets 21 sjukvårdsregioner. Nu hänger man kvar i ledningen för endast 9 (inklusive den ekonomiskt blödande Region Östergötland). För ett parti som gärna vill vara välfärdens garant med stort G, är det naturligtvis är det ett hårt slag att vården blivit en sjunkbomb för dem.

Gabriel Wikström, den tidigare sjukvårdsministern som basat för Socialdemokraternas valanalysgrupp, konstaterade nyligen att en tungt vägande orsak till väljarflykten var det utbredda missnöjet med sjukvårdens notoriskt bristande tillgänglighet. ”Vi behöver under innevarande mandatperiod ta fram en ny hälso- och sjukvårdspolitik”, slog han fast (DN 20/3).

Det låter spännande. Mindre spännande låter dock socialminister Lena Hallengrens aktuella besked att regeringen tänker damma av Alliansens ”kömiljard” som S förut vägrat befatta sig med. Förklaringen till omsvängningen är januariavtalet med C, L och MP.

Men att hälla mer skattepengar över ett problem som är strukturellt betingat synes knappast vara ett hållbart recept. Vårdköerna har inte uppstått på grund av att resurser saknas.

Enligt OECD:s statistik har Sverige bland de högsta utgifterna för sjukvården i den industrialiserade världen, mätt som andel av BNP. Trots detta, behandlar svenska läkare bara en tredjedel så många patienter per år jämfört med snittet i övriga OECD-länder.

Om Socialdemokraterna verkligen vill återvinna väljarnas gunst och samtidigt i regeringsställning göra något riktigt bra för landet, vore det att förutsättningslöst ta itu med sjukvårdens usla effektivitet och dysfunktionella organisering. Glöm skenlösningar som ”kömiljarden”, gå till roten med det onda!

Avskaffa de kostnadsdrivande, lågproduktiva och kvalitetsäventyrande regionerna. Överlåt huvudmannaskapet till staten. Befria vården från politikernas klåfingriga amatörstyre och lägg istället bestämmandemakten över den löpande verksamheten i professionens händer.

Patienternas tacksamhet lär säkert visa sig i nästa val.

En vissnande ros

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 21/3:

Till helgen samlas Socialdemokraterna till kongress i Örebro. Det är ett stukat parti med det sämsta valresultatet sedan 1911 i ryggen.

Rosenbads nycklar behölls, men maktens pris var en blocköverskridande uppgörelse som kräver att S driver liberal reformpolitik och köper stora delar av Alliansens agenda. Regeringen Löfven II skulle i sak mer eller mindre kunna vara regeringen Reinfeldt III.

Det måste snurra i huvudet av vånda och förvirring hos många inbitna S-medlemmar. Rimligen borde ett starkt behov finnas i leden av att lufta uppdämda tankar om partiets prekära situation, nuvarande vägval och inriktning på sikt. Vilket forum är lämpligare för det än en partikongress?

Nu är dock inte interndemokrati och medlemsinflytande vad S är bäst på. Precis som hos ärkerivalen M råder en sluten, hierarkisk och toppstyrande organisationskultur.

Ingen motionsrätt till kongressen har tillåtits, symptomatiskt nog. Deltagarna får nöja sig med en stunds allmänpolitisk debatt som partistyrelsen på nåder beviljat under första kongresskvällen likt en liten säkerhetsventil.

Det är väl deras problem, kan man tycka. Inte riktigt. Vi befinner oss ju i en demokratisk brytningstid med en växande misstroendeklyfta mellan bredare folklager och det maktägande partietablissemanget. Allt färre svenskar varken vill vara medlemmar i, eller ens identifiera sig med, ett parti.

Och varför skulle de det, om ålderstigna partier som S verkar anse att medlemmar som tycker och tänker främst är ett obekvämt besvär? Istället har partiväsendet blivit kraftigt elitiserat och gjort sig ekonomiskt oberoende av sin krympande medlemskår genom frikostig försörjning av skattebidrag. Ideellt engagemang hör det förflutna till.

Politikens utövande är idag en angelägenhet för professionella karriärister, anställa ombudsmän, sakkunniga underhuggare, pressekreterare, lejda twittrare och PR-människor.

Vad gemene man ute i stugorna anser om ditt och datt kan avläsas utifrån regelbundna opinionsundersökningar, som partierna löpande stämmer av utformningen av sina åsiktspaket och ageranden mot. Vilken bild som medierna och nätets olika kanaler ger, spelar också en väldig roll.

En socialdemokratisk gräsrots eventuella funderingar om meningen med föreningen väger mycket lätt i ljuset av denna utveckling. Frågan är hur länge det håller, om S och de andra partierna vill vara bärare av en levande och vital svensk demokrati.

När vänder S om Nato?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 16/1:

Peter Hultqvist, försvarsminister (S), hymlade inte med budskapet på årets upplaga av Folk- och försvars rikskonferens i Sälen. Det säkerhetspolitiska läget har försämrats. Det går inte att utesluta militära angreppshot. Sverige måste förbereda sig på krigstida krav att kunna möta en kvalificerad motståndare i en högintensiv konflikt.

Så lyder alltså budorden idag, tämligen politiskt okontroversiella i debatten trots den dramatiska innebörden.

Ryssarna pressar på allt hårdare med utökad militär aktivitet i Östersjön, kring Baltikum, uppe vid Arktis runt Norge och i Nordatlanten. Mitt i smeten ligger alliansfria Sverige med sina långa gränser. Geografiskt är vi mer eller mindre dömda att bli inblandade i en konfrontation, om de tilltagande spänningarna (Gud förbjude) resulterar i en urladdning.

Men till skillnad från det lika alliansfria Finland, som också har en utsatt position, dras vi ännu med konsekvenserna av en feltänkt och lättsinnig militär strategi. Vis av dyrköpta historiska erfarenheter övergav aldrig Finland sitt invasionsförsvar efter kalla kriget. Själva kunde vi inte nedrusta fort nog när Sovjetunionen imploderade.

Istället anammades doktrinen att Sveriges säkerhet i globalismens tidevarv bäst försvarades med små styrkor långt borta – som i Bosnien, Kosovo och Afghanistan. Betydelsen av dessa insatser ska inte förringas.

Men återuppbygga ett slagkraftigt nationellt försvar igen på basen av en liten organisation, anpassad för internationella operationer, låter sig inte göras i brådrasket.

Budgetanslagen har ökat under senare år, förmågan har från en låg nivå förbättrats något. Men omställningsprocessen är trög och det fattas fortfarande pengar, material och personal till det muskulösa försvar vi allt akutare skulle behöva.

Om inte angreppshot går att utesluta, om Sverige måste vara förberett på att i krig möta en kvalificerad motståndare (läs: Ryssland) – ja, då ligger vi ensamma väldigt illa till. Peter Hultqvists slutsats borde bli att allierade som uttryckligen garanterar oss militärt bistånd (läs: Nato) är av nöden. Dock sätter hans parti stopp för det av gamla dunkla ideologiska skäl.

Men kan Socialdemokraterna osentimentalt tvärvända på andra ”heliga” politiska områden och ställa sig bakom såväl marknadshyror som slopad värnskatt, vore det väl en smal sak att även låta motståndet till ett Natomedlemskap ryka. Eller?

Quo vadis, Annie Lööf?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 20/12:

Ännu en dag, ännu ingen regering, ännu en presskonferens med talmannen. ”It’s like deja vu all over again”, som John Fogerty sjunger. Men nu ligger åtminstone en tidtabell med klara deadline-datum på bordet.

Andreas Norlén låter rivalerna Stefan Löfven och Ulf Kristersson fira jul- och nyårshelgen med att försöka finna den gäckande vägen ut ur regeringsbildningslabyrinten. Någon av dessa bägge herrar – om inte en joker i leken sensationellt plötsligt poppar upp – lär därefter bli föremål för den tredje statsministeromröstningen den 16 januari.

Blir även den ett platt fall på hälleberget, har vi det tveksamma nöjet att se fram mot en fjärde votering i frågan den 23 januari. Ett nytt misslyckande då och Sverige får sitt första extra val sedan 1958, vilket senast kan hållas mitt i påskhelgen den 21 april när Jesu korsfästelse och återuppståndelse högtidlighålls.

Det vore ju ett intressant symboliskt sammanträffande, öppet för diverse ödesmättade tolkningar. Ett nyval (av Norlén liknat vid ”avgrunden”) och hela processen kan starta om igen med ännu fler statsministeromröstningar, plus att vi dessutom har ett val till Europaparlamentet på schemat den 26 maj. Mycket att svälja för väljarna, onekligen.

Rimligtvis har partierna tillräckligt av självbevarelsedrift kvar för att undvika en sådan rekordutmattande händelseutveckling. Redan börjar situationen närma sig passeringen av den tålamodsprövande gräns då tennislegendaren Lennart Bergelins bevingade uttryck ”the bottom is nådd” kommer i åtanke.

Någon ideal lösning existerar inte. Moderaternas och Socialdemokraternas intresse av att ta gemensamt vuxenansvar för landet i en storkoalition tycks fortfarande minimalt.

Vad allt således kokar ned till är vilket dåligt alternativ nyckelspelaren Annie Lööf tror att Centerns medlemmar och sympatisörer blir minst besvikna av. Att krypa till korset och stödja Ulf Kristersson som statsminister med Sverigedemokraterna i regeringsunderlaget? Eller att slutligen äta upp högerskon och ge grönt ljus åt Stefan Löfven?

Ska man döma efter DN/Ipsos färska opinionsundersökning har Centern tappat markant på Annie Lööfs nejsägande turer till såväl höger som vänster. Men sannolikt har hennes liberala storstadsväljare svårast att förlåta ett svek mot löftet att hålla SD isolerade. Det skulle betyda att vi får tugga i oss att Löfven har fördelen i dramat, aptitligt eller ej.

Stones-metoden nästa?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 11/12:

Här är ett tips till talman Andreas Norlén för att lösa regeringstrasslet. Gör som Andrew Loog Oldham. Han blev manager åt The Rolling Stones 1963 och var missnöjd med att bandet – då i början av karriären – kört fast i att bara förlita sig på att spela covers.

Skulle Stones komma någon vart och bli verkligt framgångsrika måste de göra som Paul McCartney och John Lennon i The Beatles: skriva egna låtar. Oldham vägrade acceptera Stoneskillarnas oförmåga att själva producera något material som dög.

Han låste in sångaren Mick Jagger och gitarristen Keith Richards i ett sunkigt kök över natten. De fick inte komma ut igen förrän en bra låt var skriven.

Det blev en låt; den fina balladen As Tears Go By (som Marianne Faithfull fick en hit med 1964). Jagger och Richards upptäckte att de kunde samarbeta alldeles utmärkt som ett kompositörspar och resten är gyllene rockhistoria.

Tänk på det nästa gång ni hör klassiker som Satisfaction, Jumpin’ Jack Flash eller Brown Sugar. Utan Andrew Loog Oldhams drastiska köksmetod hade sannolikt aldrig dessa låtar existerat och publiken skulle troligen övergett The Rolling Stones ganska snart efter starten.

I Sverige anno 2018 är väl risken att väljarna börjar tröttna ganska rejält på riksdagspartiernas oförmåga att ge vårt land ett fungerande styre. I den senaste rundan misslyckades Centern och Socialdemokraterna att nå varandra med en blocköverskridande uppgörelse i det liberala mittfältet.

Ännu ett försök har således kraschat, positionerna tycks lika hopplöst nedgrävda i backen som tidigare – även om Stefan Löfven föreföll överraskande mild och försonlig i kontrast till Annie Lööfs närmast militanta uppträdande under måndagens presskonferens. Poäng till Löfven där, vars coolhet med rätt eller orätt fick Lööf att framstå likt en halsstarrig nejsägare.

Men då bör samtidigt minnas att småpartier sällan haft några ljusare erfarenheter av att söka sig till Socialdemokraternas sfär (se bara på hur illa klämda Miljöpartiet blev förra mandatperioden). Lööf förtjänar trots allt ett erkännande för att hon vågat testa en utväg ur kaoset och synat Löfvens hand.

Rimligen driver Sverige nu närmare ett nyval, vilket vore en svår utmaning mot väljarnas förtroende för det parlamentariska systemet och ett föga hedrande bevis på riksdagspolitikernas impotens. Just därför borde Andreas Norlén skyndsamt överväga Andrew Loog Oldhams beprövade recept.

Lås in Stefan Löfven och Ulf Kristersson i ett riktigt trist sammanträdesrum på Helgeandsholmen. Ledarna för de två stora statsbärande partierna får inte ens sticka ut hackan igen förrän de bägge tvingats ta gemensamt ansvar för Sverige. Socialdemokraterna och Moderaterna är de enda som kan bilda en stryktålig, stabil regering och på samma gång hålla ytterkantspartierna borta från skadligt inflytande.

Vem vet? Ett politikens radarpar i klass med rockmusikens ”glimmer twins” Jagger och Richards kanske inte Löfven och Kristersson blir. Men en och annan tillfredställande ”hit” på reformpolitikens område borde de ha kapacitet att åstadkomma.

Ständigt denne Löfven!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 5/12:

Opinionsmätningarnas Rolls-Royce har SCB:s stora partisympatiundersökning kallats. Men den som presenterades i tisdags är nog inte ett alldeles tillförlitligt lyxåk.

Mätperioden för november slutade samma dag som den möjliga vändningen i regeringskaoset inleddes, då Centern öppnade för en uppgörelse med Socialdemokraterna och Liberalerna hakade på dygnet efter.

Hur detta påverkade partiernas aktier på väljarbörsen hann alltså SCB egentligen inte fånga upp, vilket gör att Rollsen rullade ut i offentligheten med ett punkterat däck denna gång. Tämligen klart är ändå att Socialdemokraterna framstår som vinnaren sedan valkatastrofen i september och förlusten av statsministerposten.

Partiet är som katten med nio liv, ökar mest av alla (plus 2,2 procentenheter) och kravlar sig över 30-procentsnivån igen. Man kan inte annat än ge Stefan Löfven ett generöst erkännande. Hans paradgren är att ha is i magen och utnyttja sina motståndares notoriska benägenhet till att dupontartat förgöra sig själva.

Inledningen på förra mandatperioden bar syn för sägen när Alliansen begick politisk harakri som trovärdigt alternativ genom Decemberöverenskommelsen. Bara en sån sak som att Moderaterna insisterade på att Vänsterpartiet måste ha regeringsinflytande! Löfven skrattade säkerligen gott hela vägen till Rosenbad, vars portar Fredrik Reinfeldt lämnat vidöppna likt en kapitulationens kommendant Cronstedt på Sveaborg.

Socialdemokraterna skulle aldrig frivilligt ge upp makten och härligheten på ett sånt demoraliserande sätt, vilket också med all önskvärd tydlighet visades efter höstens val. Alliansen och SD tvingades samman för att avsätta Löfven i en riksdagsomröstning.

Sedan var det enbart för S-ledaren att ta det lugnt medan Alliansen bjöd svenska folket på sin version av ”Kvartetten som sprängdes” och Ulf Kristersson fick gå på plankan i kammaren. Över de rykande spillrorna av borgerligheten kan nu Stefan Löfven åter kliva fram i rampljuset.

Enligt SCB piskar den rödgröna sidan allianspartierna med drygt 5 procentenheter. Det är en uppseendeväckande stark utökning av Löfvenlagets ledning relativt valresultatet – även om mätningen som sagt bör betraktas med viss reservation.

Får inte Centern och Liberalerna ut några riktigt rejäla liberala dundereftergifter av förhandlingarna med Socialdemokraterna kan vi troligen räkna med att borgerlighetens siffror snart ligger lägre än en sjunken båt.

Löfven i Allianskläder?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 29/11:

John Cleese kliver in i djuraffären och påpekar att hans nyinhandlade papegoja är död. Enda anledningen till att den suttit på pinnen i sin bur är att den varit fastspikad där. Affärsinnehavaren Michael Palin nekar kategoriskt. Papegojan är inte alls död, den vilar sig bara.

Monty Pythonsketchen – ett mästerstycke i absurd komik – illustrerar hälsoläget för Alliansen. Kvartettens partiledare har envist bedyrat att deras gemensamma projekt lever. Det liknar mest Michael Palins försök att intala John Cleese att papegojan rör på sig genom att knuffa till fågelburen. I själva verket måste Alliansen nu betraktas som finito, icke-existerande, slut, gången till de sälla jaktmarkerna.

Ulf Kristerssons nederlag i statsministeromröstningen var gravskriften. En M/KD-regering som i praktiken skulle styra på nåder av SD vägrade C och L – fullt rimligt – att acceptera. Alliansen rämnade därmed itu, spräckt av en ideologiskt oförenlig hållning till hur den auktoritära, främlingsfientliga högerpopulismen borde hanteras.

Det blev samtidigt en glad present till Socialdemokraterna, som trots partiets sämsta val sedan 1911 och en avsatt statsminister, kunde se sin hett efterlängtade önskan om en ramponerad borgerlighet förverkligas inför öppen ridå. Ty i ett slag stärktes chansen för Stefan Löfven att stanna kvar i Rosenbad – om hans blocköverskridande inviter till C och L föll i god jord. Vilket mycket riktigt skett denna vecka.

Först förklarade Annie Lööf att hon var villig att släppa fram Löfven som combackande statsminister. Sedan instämde Jan Björklund (efter viss vånda). Kan Allianspapegojan bli mer avliden? Eller kommer den snarare att likt fågeln Fenix resa sig ur askan, fast i Stefan Löfvens otippade gestalt?

Villkoren som C och L ställer för att låta S styra låter nämligen som rena liberala drömmen. Lättade skatter på företagande och jobb (inkluderat kraftigt sänkta marginalskatter och avskaffad värnskatt), rejäla strukturreformer med flexiblare arbetsrätt, förändrade turordningsregler, friare hyressättning på bostadsmarknaden, ökad valfrihet i välfärdssektorn, et cetera.

En så potent borgerlig politik orkade knappt Alliansen driva när den själv hade makten. Sannolikheten att Socialdemokraterna pallar att göra det? Tja… Men om Löfven binds till det liberala kraftfältet, och Sverige får en fungerande regering med ytterkantspartierna SD och V isolerade, vore det väl ingen direkt dålig vinst ändå.

Strängs kärva arv

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 19/11:

Plötsligt säckar bilen ihop och måste repareras. Räkningen från verkstaden går loss på svettiga 15 000 kronor. Hade du klarat en sådan oförutsedd utgift? Om inte, är du i sällskap med en stor del av svenska folket.

Vart fjärde hushåll skulle få svårt att hosta upp pengarna, enligt en färsk opinionsundersökning som Demoskop gjort på uppdrag av inkassoföretaget Lowell. Dubblas den oförutsedda utgiften till 30 000 kronor ligger över 30 procent av hushållen illa till. Det säger åtskilligt om vilka små och otrygga ekonomiska marginaler många svenskar de facto lever under.

Trots det materiella välståndet i landet är vår befolkning inte särskilt förmögen. Det är konsekvensen av en långvarig, medveten politik som den gamle socialdemokratiske finansministern Gunnar Sträng byggde in i systemet. I otroliga 21 år, mellan 1955-1976, satt han på sin mäktiga position som ansvarig för rikets affärer.

Hans idé om socialism var inte att förstatliga mark, banker och företag. Sträng var mer raffinerad än så. Stenrika, lojala industrikapitalister som Wallenbergfamiljen gynnades tvärtom genom diverse trixiga konstruktioner mot att de höll sysselsättningen hög och exporten igång.

Istället fokuserade Sträng på att socialisera vanliga svenskars inkomster och gjorde folket beroende av den partistyrda, offentliga välfärdsbyråkratins kollektivistiska omsorger.

Arvet efter honom är att du som normalinkomsttagare totalt sett tvingas skatta bort närmare 70 procent av vad du arbetar ihop varje månad (mycket av uttaget är fiffigt ”dolt” och redovisas sällan eller aldrig tydligt, sannolikt av politikernas rädsla för protester…).

Under sådana förhållanden är det förstås inte helt lätt att spara till någon rejälare privat hushållsbuffert. Icke minst därför var KD:s vallöfte om sänkt skatt med en krona i Linköping så viktig.

Det hade inneburit, beräknade partiet, att en genomsnittlig barnfamilj fått  6000 kronor mer kvar i kassan varje år. Fler människor i vår kommun skulle ges möjlighet till ett säkrare ekonomiskt fotfäste och stärkt egenmakt.

Övriga Alliansen tycktes inte helt med på noterna, dock finns ändå en ”ambition” om minskat skattetryck i Linköping deklarerat i deras gemensamma samverkansprogram för mandatperioden.

Frågan är dock vad som händer nu när blåslampan Sara Skyttedal i KD vill lämna kommunalrådsposten för att bli Europaparlamentariker i Bryssel nästa år. Falnar ambitionen att pressa tillbaka Gunnar Strängs inkomstsocialisering vore det olyckligt.