Kategoriarkiv: Socialdemokraterna

Folkhemsnostalgikern Åkesson mot nya höjder

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 25/10:

Socialdemokraterna har varit det största partiet i Sverige sedan den imposante arbetarhövdingen Hjalmar Brantings dagar. Nu ser det ut som ett historiskt skifte vankas.

Siffror från opinionsinstituteten Sifo och Ipsos visar att Jimmie Åkesson bara är en felräkningshårsmån från att knipa den sekelgamla S-ledartröjan som idag bärs av Brantings inte fullt lika imposante arvtagare Stefan Löfven.

Bland LO-medlemmarna, den väljargrupp som utgör Socialdemokraternas ryggrad, har SD till och med segat sig förbi med några decimaler (31 procent mot 30,6 procent, om vi ska tro Sifo).

Marginalen har aldrig varit mindre mellan S och SD, sammantaget ligger deras respektive väljarstöd kring 23–24 procent, praktiskt taget jämt skägg. Dåliga nyheter för Löfven, men också bekymmersamt för Ulf Kristersson som även han förlorar sympatisörer i raskt ökande takt till Åkesson.

Moderaterna trampar enligt mätningarna i oroande bakvatten med 16–17 procent, vilket indikerar att Kristersson är detroniserad som Löfvens främste utmanare i oppositionen. Ska M och KD bygga ett regeringsalternativ med uppbackning av SD till valet 2022, kan nog Sveriges nästa statsminister fortfarande bli Ulf Kristersson.

Men han kommer då – om opinionstrenden står sig – med vingklippt auktoritet att tvingas få dansa sig svettig efter tonerna från SD:s pipa. Är Moderaterna till det förnedrande priset villiga att ingå i det konservativa block med KD som är Jimmie Åkessons hägrande mål?

Åkesson är dock säkerligen inte främmande för att cyniskt byta fot, om han uppvaktas av en annan friare med ett möjligt rymligare samvete. Vilhelm Moberg sa en gång, onekligen giftigt träffande, att ”Socialdemokraterna är ett idéparti med två idéer – att ta makten och behålla den”. Varför skulle inte S framöver kunna bita huvudet av skam och liera sig med SD om det kniper? If you can’t beat them, join them. Det är faktiskt ett inte helt otänkbart scenario.

S har redan, precis som M, inte så lite vindflöjelaktigt anpassat sig efter SD:s hårda positioner i migrations- och kriminalpolitiken, stekheta väljarfrågor där Jimmie Åkesson i rådande pessimistiska tidsanda av växande skaror upplevs ha störst trovärdighet. Opinionssiffrorna talar ändå sitt tydliga språk.

SD har saluför också en välfärdsnationalistisk folkhemsnostalgi, med oblyga hyllningar till Per Albin Hansson, som bär klassiska S-drag. I synen på socialstaten, ekonomin och skatterna ligger SD själsligen snarare närmare det kollektivistiska S än det liberalare M.

Så vem vet? I det föränderliga svenska politiska landskapet bör vi nog inte utesluta någonting.

När USA inte går att hålla i handen längre

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 18/10:

Under onsdagen var försvarsminister Peter Hultqvist på besök i Linköping och gav sitt moralhöjande stöd åt Saabs ambition att sälja JAS Gripen till Finland. Det vore förstås toppen om affären går i lås. Icke minst därför att det – som Hultqvist påtalade i Corren 17/10 – skulle innebära en ytterligare välkommen fördjupning av det svensk-finska försvarssamarbetet.

Peter Hultqvist har själv varit en drivande kraft för att våra bägge länder sedan 2015 knutit allt närmare militära band, detta givetvis som följd av den hårdnande pressen från Ryssland. Den säkerhetspolitiska betydelsen ska inte underskattas, men samarbetet har en uppenbar avgörande brist. Sverige och Finland har inga regelrätta alliansförpliktelser.

Det saknas garantier för att vi skulle bistå varandra om Ryssland skruvar upp trycket och går till konfrontation. När det kommer till kritan: vad talar för att Sverige skulle vara villigt att utlösa krigstillstånd för Finlands skull, eller tvärtom?

Blir vi utsatta för ett samtidigt angrepp är det heller inte givet att vi tappert skulle kämpa skuldra vid skuldra i envist försvar våra länders respektive territorium. Någon part kan ju av nödtvång anse det fördelaktigare att sluta en kvick separatuppgörelse med den ryska övermakten och därmed lämna den andra parten i sticket.

En annan sak vore om Sverige och Finland tog steget in i Nato som fullvärdiga medlemmar, vilket hade undanröjt alla tvivel och ordentligt stärkt säkerhetsläget kring det utsatta Östersjöområdet.

Om det inte var för Donald Trump.

Försvarssamarbetet med Finland är naturligtvis av ringa vikt jämfört med det som är den bärande bjälken i Peter Hultqvists säkerhetspolitiska bygge. Även om han intimt utvecklat Sveriges icke-bindande partnerskap med Nato, är det direktlänken till USA som Hultqvist lagt mest krut och förhoppningar på.

Det börjande lovande när Barack Obama var president. Men sedan kom Trump. Med sveket mot kurderna i Syrien har USA:s trovärdighet som en stödjande kompanjon nått en ny, direkt alarmerande bottennivå. Konsekvensen för Sverige är bister. Grunden för Peter Hultqvists hela försvarsstrategi ser ut att vittra bort.

Och vad är Natoalliansen värd utan USA? Demokraten och presidentkandidaten Joe Biden sa nyligen: ”Nato kommer inte att överleva om Trump blir omvald”. Det låter kanske som en överdriven farhåga. Men vågar någon längre lita fullt ut på motsatsen?

Europa gör nog bäst i att försöka ta eget ansvar för sin säkerhet. Pax Americana är på väg ut i historien.

Upp till kamp för friare kommuner

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 4/10:

Moderaterna skuggbudget, som presenteras under torsdagen, innehåller flera utmärka förslag. Noterbart är bland annat att partiet föreslår en sänkning av statens drakoniska pålagor på bensin- och dieselpriset med en krona, något som i synnerhet skulle göra vardagsvillkoren för den bilberoende landsbygdsbefolkningen lättare.

Moderaterna vill även ge mer pengar till kommunerna, vilka dignar under kostnadskrävande välfärdsförpliktelser. Men man vill stöpa om de riktade statsbidragen till generella.

Det vore ett mycket välkommet steg i rätt riktning, ty som partiets ekonomisk-politiska talesperson Elisabeth Svantesson säger: ”De riktade bidragen kräver extremt mycket administration. Kommunerna måste få större frihet att själva bestämma”.

Det borde falla i god jord hos regeringens nya civilminister Lena Micko, som har ansvaret för kommun- och regionsektorn på sitt bord. Utnämningen av Micko var ett klokt drag av Stefan Löfven.

Hon kommer ju från Linköping och har varit kommunalråd här. Det är väl aldrig dumt för ett statsråd att ha på meritlistan, eller hur? Men framför allt är hon en jordnära, erfaren och pragmatiskt orienterad politisk hantverkare, en uttalad varm anhängare av lokaldemokratin.

I sin tidigare position som ordförande för Sveriges kommuner och landsting har Lena Micko helt stilenligt förespråkat färre riktade statsbidrag och mindre statlig detaljstyrning. Den ståndpunkten stod Micko också fast vid när hon i tisdags mötte pressen som rykande färsk civilminister. Det rimmar lovande med vad Moderaterna nu önskar.

En övergång till enbart generella statsbidrag skulle vara en bra början på att rulla tillbaka den centrala klåfingrigheten som bakbinder kommunerna och på många sätt gör det lokala självbestämmandet till en chimär. Det finns mycket att vinna, såväl ekonomiskt som demokratiskt, om den kommunala sektorn gavs friare tyglar.

Efterkrigstidens påtvingade våg av kommunsammanslagningar, ett utslag av socialstatens storskaliga expansion och konformerande likriktning, måste nog anses varit tämligen olycklig.

1930 fanns drygt 2500 svenska kommuner. Idag är de blott 290. En allvarlig konsekvens av detta är att medborgarnas inflytande reducerats och avståndet till politiken ökat betänkligt. En återgång till fler och mindre kommuner hade med all sannolikhet varit demokratiskt hälsosamt. Det torde även få positiva effekter för hanteringen av skattemedel till gemensamma åtaganden.

I små närdemokratiskt medborgarförankrade kommuner blir kännedomen om behoven bättre, resurserna kan används mer optimalt och av nödvändighet (förhoppningsvis åtminstone!) prioriteras smartare – särskilt om staten tillåter lokalsamhället experiment med olika välfärdslösningar, på egen hand eller i samverkan med andra kommuner.

Vad säger du, Lena Micko?

Mannen som gjorde Erlander folkkär

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 24/9:

Det är 1956. Trots att den socialdemokratiska regeringen länge varit avvisande, tillåts till sist dåvarande Radiotjänst att under hösten inleda de första officiella TV-sändningarna i Sverige.

På statsministerns rekreationsbostad i Sörmland bekantar sig Tage Erlander med det nya mediet. Han är allt annat än förtjust och televisionen blir sannerligen inte bättre av att radions stora stjärna Lennart Hyland fått ytterligare en scen i etern att glänsa på. Erlander skriver förintande i sin dagbok:

”Vi förskräcktes alla igår, när vi första gången hörde television här på Harpsund. Något så urdumt som Hylands lekar, hade jag inte väntat mig ens under nuvarande förnedringsperiod för svensk radio”.

Ironiskt nog var det hos den folklige lekfarbrorn Hyland som Erlander själv, denne utpräglade intellektuelle Lundaakademiker, till sin egen skeptiska förvåning blev folkkär.

Det berömda ögonblicket inträffade i december 1962 när Erlander motvilligt accepterat att gästa det omåttligt populära TV-programmet Hylands hörna och Lennart Hyland tinat upp statsministern till att dra en rolig värmlandshistoria (ni vet, ”huka er gubbar”). Det var en sida hos honom som väljarna aldrig tidigare anat.

Erlander begrep först inte vilken knallsuccé han gjort. ”Hylands hörna var en tröttsam men trivsam upplevelse, som inte tycks ha nämnvärt skadat mig eller partiet”, noterade han i dagboken. Senare, när den otippade framgången sjunkit in, konstaterade han måttligt road: ”Makt genom att vara lustig – det går inte riktigt bra ihop”.

Men Erlander fick helt enkelt finna sig i tidens förändrade villkor. Numera är det inget ovanligt att partipolitiker dyker upp i lättsamma sammanhang och ”bjuder på sig själva” som en genväg till ökade sympatier.

Minns exempelvis hur Göran Persson 2001 förvandlade den offentliga bilden av sin egen person från buffel till ”Trivsel-Torsten” genom att dansa med kossan Doris i barnprogrammet Abrakadabra. Eller hur Ebba Busch Thor 2017 gjorde ett kioskvältande sångframträdande som KD:s motsvarighet till Carola i Så ska det låta.

Tacka, eller beskyll, Lennart Hyland för det. Med honom började den svenska politikens gränser till kändis- och underhållningskulturen upplösas. Det var bara en av Hylands många mediala pionjärinsatser.

Se gärna dokumentären som SVT sänder med anledning av att Lennart Hyland, född i Tranås 1919, idag skulle fyllt 100 år. Under den gyllene folkhemsepoken på 50- och 60-talet dominerade han radio- och TV-monopolet som ingen annan, och lämnade på sitt sätt ett icke ringa bidrag till moderniseringen av vårt land.

Hans like kommer vi knappast att uppleva igen.

Ett platt fall för Stefan Löfven

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 19/9:

”Ett misslyckande ska kallas ett misslyckande och det är det här”, medgav dåvarande statsminister Carl Bildt utan omsvep när hans borgerliga regering 1992 gick på pumpen i försvaret av kronans fasta växelkurs.

Nuvarande statsminister Stefan Löfven har alla skäl att använda exakt samma ord om sin egen regerings debacle. Med Socialdemokraterna vid rodret skulle Sverige ha EU:s lägsta arbetslöshet 2020, utlovande han storstilat för sex år sedan.

”Det är ett väldigt ambitiöst mål som kräver en kraftfull politik”, deklarerade Löfven och slog fast: ”Vi ska vara bäst”.

Då, 2013 när Alliansen ännu styrde landet, hade Sverige en arbetslöshet som motsvarade medelmåttiga plats 12 bland länderna i EU-statistiken och Löfven kritiserade Reinfeldt för passivitet.

Nu, när 2020 är blott några månader bort, kan inte ens ett mirakel hjälpa Löfven. Påpassligt försvann också arbetslöshetsmålet ut genom dörren i början av året, vilket Socialdemokraterna skyllde på de förändrade förutsättningar som M/KD-budgeten samt januariavtalet med C, L och MP innebar.

En undanflykt tunnare än luft. Rykande färsk jämförande statistisk från EU visar att arbetslösheten i Sverige gått åt fel håll ända sedan 2014 (SR 18/9). Idag är vi långtifrån bäst, det är istället Tjeckien med en arbetslöshet på 2 procent.

Sverige har, trots att Socialdemokraterna haft förmånen att styra under flera års brinnande ekonomisk högkonjunktur, backat till plats 22 (av unionens 28 medlemmar). Enligt SCB:s nya siffror har sysselsättningen stagnerat och mätningen för augusti pekar på en stigande arbetslöshet till 7,1 procent.

Där har vi, svart på vitt, facit av den ”kraftfulla politik” som Löfven bedrivit. Det måste konstateras med djup beklagan, ty hade han inte fallerat så kapitalt skulle Sverige stått mycket bättre rustat att möta den konjunkturnedgång som väntar.

Det allvarligaste i detta fiasko är att regeringen inte förmått att strukturellt hantera den tudelade arbetsmarknaden, som både mänskligt och ekonomiskt medför kostsamma integrationsproblem. SCB:s arbetskraftsundersökning för 2018 är talande.

Arbetslösheten bland infödda svenskar var 3,8 procent. Bland utrikes födda var 15,4 procent utan arbete. Grupperna från Asien och Afrika stack särskilt ut med en arbetslöshetsnivå på 23,2 respektive 26,5 procent.

Ska denna klyfta kunna överbryggas behövs skarpa liberaliserande reformer och en avsevärt kreativare sysselsättningspolitik än vad vi sett prov på hittills.

Äntligen händer det

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 13/9:

”Från årsskiftet avskaffas värnskatten”, sa Stefan Löfven kort och lakoniskt när han i veckan läste upp sin regeringsförklaring.

Säkerligen hade han i samma stund den Linköpingsfödde biskopen Hans Brasks bevingade ord i huvudet: ”härtill är jag nödd och tvungen”. Det kan vi främst tacka Liberalerna och dess tidigare partiledare Jan Björklund för.

Värnskattens slopande var Björklunds viktigaste krav i förhandlingarna som ledde fram till januariavtalet och Löfvens fortsatta bana som statsminister. Det som inte ens Alliansregeringen pallade under sina åtta moderatledda år vid makten – av opinionskänslig rädsla för ilskna vänsteranklagelser om att ”gynna de rika” – det är nu Socialdemokraternas lott att genomföra.

Garanterat något som svider i det ideologiska skinnet på mången S-aktivist, men icke desto mindre sakpolitiskt klockrent rätt.

Minns att värnskatten bara skulle vara ”tillfällig”, som Göran Persson påstod när han införde den 1995 i samband med sin budgetsanering efter Sveriges statsfinansiella strukturkollaps. Det är alltså hög tid att detta kvartssekellånga provisorium äntligen ryker, särskilt som 90-talskrisen rimligen måste anses övervunnen vid det här laget.

Låt oss vara ärliga. För den taktiske räven Perssons del var värnskatten egentligen endast politisk kosmetika, ett brott mot principerna i den stora skattereformen 1990/91 han bedömde ofrånkomlig för att stilla sina egna väljargrupper.

Budgetsaneringen innebar ju besk medicin. Den kunde enklare sväljas av Socialdemokraternas medlemmar och sympatisörer om Persson demonstrerade att även kapitalstarka krösusar fick betala ett kännbart pris.

Men värnskattens bidrag till statsbudgeten är tämligen ringa, och den kostar samhället betydligt mer än den smakar. Med fog kan man se den extra statliga inkomstpålagan (vilken idag drabbar en halv miljon svenskar som tjänar 61 000 kronor i månaden eller mer) likt en normdestruktiv straffskatt på flit och ansträngning, förkovran och hårt arbete, eget företagande och karriärsträvande.

Möjligen kan en sådan för de välståndsbildande krafterna kontraproduktiv skattepolitik applåderas av dem som siktar på ett Sverige i Ernst Wigforss anda där ”fattigdomen fördrages med jämnmod, då den delas av alla”.

I själva verket torde alla – inte enbart de direkt berörda – faktiskt tjäna på att värnskatten försvinner 2020, eftersom den resursskapande samhällsekonomiska dynamiken förbättras. Det lär behövas i ett vikande konjunkturläge.

Bra gjort, Liberalerna. Och bra gjort Löfven som gav efter. En stjärna i boken till er!

Sätt punkt för Palme

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 9/9:

Imorgon tisdag börjar officiellt höstterminen i svensk politik med riksmötets öppnande. Det kan bli spännande, då statsminister Stefan Löfven inför riksdagen väntas tillkännage två ersättande förmågor i regeringskretsen.

Sedan tidigare är det klart att arbetsmarknadsdepartementet behöver en ny chef, när Ylva Johansson ska överta Cecilia Malmströms position som svensk EU-kommissionär i Bryssel. Och med fredagens besked att Margot Wallström lämnar Arvfurstens palats – av familjeskäl, enligt hennes egen utsago – har det även uppstått en vakans att fylla på utrikesministerposten.

Att Ylva Johansson packar väskan är logiskt. Hon har suttit som arbetsmarknadsminister i fem år. När nu arbetsmarknadspolitiken står inför en liberaliserande omstöpning som följd av januariavtalet, är det rimligt med en ny och fräschare kraft på Johanssons gamla ansvarsområde.

Lika logiskt är att Wallström gör sorti efter sina fem år på UD. Förr var hon ansedd som en socialdemokratisk förnyare. När Löfven i oktober 2014 utsåg henne till utrikesminister blev det istället som en reinkarnerad Olof Palme gjort comeback.

Wallströms uppvisningar i traditionalistisk plakatpolitik kanske fick S-nostalgikerna att drömma sig åter till det radikala 70-talet, men tjänade knappast det moderna Sverige särskilt väl.

I en blandning av blåögd naivism och moralisk rättfärdighet ville Wallströms UD bifalla FN:s utopiska konvention om globalt förbud mot kärnvapen. Att kärnvapenavskräckning är grundbulten i Natos försvarsstrategi – som även Sverige genom sitt nära samarbete med västalliansen är helt beroende av – brydde sig inte Wallström om.

Tvärtom läxade hon ilsket upp Nato som varnade för de säkerhetspolitiska konsekvenserna av Sveriges demonstrativa särlinje, och hamnade på kollisionskurs med försvarsminister Peter Hultqvist som under hotet från Ryssland fört vårt land djupare in i Natolägret än någonsin.

Inte heller EU verkade Wallström överdrivet intresserad av. Hon gav tusan i unionens gemensamma utrikespolitiska linje för att Sverige skulle erkänna Palestina som självständig stat, trots att en sådan stat inte existerar och inte kan existera förrän israeler och palestinier gjort upp vid förhandlingsbordet.

I Mellanösterns enda existerande demokrati lyckades däremot Wallström vinna erkännande som så Israelfientlig att hon förklarades som persona non grata. Men FN gillade Wallström varmt.

Hon tycktes vilja prioritera denna organisation som Sverige centrala forum för främjande av fred och säkerhet i världen. Till vilken nytta?

FN är mest en diplomatisk samtalsklubb som varken gör principiell åtskillnad mellan demokratier och tyrannier, eller spelar någon nämnvärd roll i vår tids mest brännande konflikter.

Margot Wallströms främsta insats som utrikesminister är att hon pedagogiskt visade det fåfängt olyckliga i att försöka väcka den antikverade Palme-andan till liv igen. Nu är det dags att sätta punkt för detta återfallsexperiment och gå vidare med någon som är mer lyhörd för samtidens realiteter.

Jag vill bo i Raoul Wallenbergs land

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 4/9:

Dessa dagar för 80 år sedan bröt andra världskriget ut. Nazityskland anföll Polen (i maskopi med det kommunistiska Sovjet, nota bene!), Storbritannien och Frankrike svarade med att förklara Hitlerväldet krig.

Dessa dagar är det också första gången som den parlamentariska migrationskommitténs åtta partier möts, i syfte att göra upp om den kommande svenska invandrings- och flyktingpolitiken.

Jag undrar om migrationskommitténs ledamöter möjligen reflekterat något över detta, onekligen intressanta, slumpmässiga sammanträffande. Måhända kunde det stämma till en stunds eftertanke.

När kriget drabbade Europa i september 1939 stängdes obevekligen gränserna. Vi vet vad det betydde för de av nazisterna förföljda judarna.

Redan innan krigsutbrottet hade Tysklands judar svårt att finna fristad i något annat land. Sverige begärde, tillsammans med Schweiz, att nazisterna skulle stämpla ett rött ”J” i deras pass för effektivare avvisning bort från oss.

Endast omkring 3000 judar släpptes, ytterst motvilligt, in i Per Albins proklamerade folkhem där det varken skulle finnas kelgrisar eller styvbarn. Men denna solidariska samhällsgemenskap var menad för etniska svenskar.

Ja, 30-talets obarmhärtigt snåla flyktingpolitik är en svart fläck och en tung historisk läxa. Dock visade Raoul Wallenberg under andra världskrigets fruktansvärda år att det också fanns ett annat Sverige.

Ett medkännande, humanistiskt, modigt Sverige som tog civilisatoriskt ansvar för utsatta människor i nöd och vägrade kapitulera för ondskan. Förra veckan, den 27 augusti, var det – också av en intressant sammanfallande händelse – Raoul Wallenbergs officiella minnesdag.

Partierna som är representerade i migrationskommittén införde den i almanackan genom ett riksdagsbeslut 2013. Jag antar det inte menades som en tom gest, utan att det faktiskt skulle betyda något väsentligt. Men nu undrar jag.

Efter den stora flyktingvågen 2015 siktar Socialdemokraterna av allt att döma på att långsiktigt permanenta en stram migrationspolitik. Den Stefan Löfven som förr vägrade godta ett Europa som byggde murar likt 30-talets, vill nu annorlunda.

Samma sak gäller Moderaterna som gjort Reinfeldts tal om öppna hjärtan till ett anatema och istället kräver ett strängt volymtak på 5000-8000 asylsökande per år. Sverigedemokraternas krav är noll – inte en enda flykting till undan krig, terror och förtryck har längre här att göra.

Vårt socialstatssystem, vars grundbultar kvarstår från Per Albins i demokratisk socialism draperade nationalistiska folkhemsprojekt, må vara illa anpassat för en omfattande invandring. Särskilt när handlar om grupper från utomeuropeiska länder med risig utbildning, låga arbetsmarknadskvalifikationer och andra kulturella normer.

Inte konstigt att det uppstår spänningar. Men jag ser hellre att människan sätts före det ängsliga systembevarandet än tvärtom och att ett seriöst reformbejakande fokus inriktas på att bättre lösa integrationsproblemen.

Blir den oheliga majoriteten av S, M och SD i migrationskommittén bestämmande för framtidens politik, är vi tillbaka i ett obarmhärtigare och självtillräckligare Sverige. Det är inte Raoul Wallenbergs land – det öppna, humanistiska, välkomnande Sverige jag vill tillhöra och känna patriotisk stolthet över att vara medborgare i.

Någonting har gått sönder

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 29/8:

I valrörelsen 2014 turnerade Stefan Löfven riket runt och försökte sätta den ilande känslan av ett krackelerande Sverige. ”Någonting håller på att gå sönder” var den ständigt upprepande, ödesmättade anklagelsen mot Alliansregeringen. Nu har Löfven varit statsminister i fem år.

Hur skulle han själv idag, om han lägger örat mot marken, vilja uttrycka känslan av det samhällstillstånd som råder i landet han är den högste politiske ansvarige för?

En eskalerande, terrorliknande våg av skjutningar och sprängningar rullar genom nationen. Sverige tycks blivit ett drivhus för framväxten av en våldsbrottslighet som helt saknar spärrar. Hur kan någon vara funtad som låter en sprängladdning på uppåt 20 kilo detonera i centrala Linköping?

Det vill man gärna ha ett svar på, men den skyldige till bomben på Ådalagatan i början av juni är fortfarande inte gripen.

I måndags blev en mor med ett spädbarn i famnen ihjälskjuten på Ribersborg i Malmö. Vad är rör sig i skallen på någon som är kapabel till ett sådant bestialiskt dåd?

Hemskheter i nyhetsflödet råder det ingen brist på. Under natten till onsdagen dog en 18-årig kvinna i kulregnet från ett avlossat automatvapen i Stockholmsförorten Vällingby.

Inrikesminister Mikael Damberg lovar krafttag, men konstaterar också: ”Det grova våldet har bitit sig fast. Vi kommer inte kunna vända detta på ett par månader”. Snarare måste vi, enligt rikspolischefen Anders Thornberg, räkna med att den organiserade brottsligheten inte kommer att minska inom de närmsta tio åren (!) – trots att polisen arbetar för högtryck.

Det har redan gått för långt, rekryteringen till de kriminella gängen är svår att hejda. ”För varje ung man som skjuts, grips eller döms står det tio, femton bakom som är beredda att kliva in”, sa Thornberg i Aftonbladet den 4 juli.

Många som sugs in i nätverken är tydligen väldigt unga. SvD rapporterade i veckan att antalet barn under 15 år som misstänks för våldsbrott ökat med 40 procent sedan 2015.

Som ytterligare ett dystert tecken på den alltmer gränslösa kriminalitetens utbredning är att våldsbrottslingar från Sverige även börjat operera i våra grannländer Danmark, Norge och Finland.

En stats viktigaste uppgift är att skydda sina medborgare och garantera en trygg samhällsordning. Men ”någonting” håller uppenbarligen på att gå sönder. Eller vad säger du, Löfven?

Ett ovärdigt spel

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 29/5:

Socialförsäkringsminister Annika Strandhäll överlevde tisdagens misstroendeomröstning i riksdagen. Men inte utan fläckar på sin heder. Detsamma gäller många inblandade politiker i denna trista affär, vilken ter sig som en deprimerande studie i solkigt partitaktiserande.

Allt började med att Strandhäll gjorde helt rätt. Det var den 27 augusti 2015. Som ansvarigt statsråd förklarade hon sig då vara ”glad” över att annonsera regeringens utnämning av Skolinspektionens generaldirektör Ann-Marie Begler till ny myndighetschef för Försäkringskassan.

”En av våra största politiska utmaningar är de stigande ohälsotalen. Att bryta utvecklingen är en av regeringens mest prioriterade frågor”, deklarerade Strandhäll. Ingen tvekan kunde råda om Beglers uppdrag. Kostnaderna för sjukpenningen skenade, regelverken var bristfälliga, felaktiga utbetalningar och rena välfärdsbrott som fusk med assistentersättningen fick skattepengarna att rinna iväg.

Försäkringskassan måste styras upp, bedömningarna skärpas och verksamheten komma under bättre kontroll. Ann-Marie Begler levererade. Hon tycks skött sitt fögderi skickligt och kompetent.

Men den 27 april 2018 var Annika Strandhäll inte glad längre. Riksdagsvalet närmade sig. Socialdemokraterna plågades av kritiken mot Försäkringskassans stramare hållning. Regeringspartiets image som välfärdsstatens försvarare par préférence kunde lida skada. I synnerhet bidragsberoende väljare – en grupp som S är traditionellt starka bland – riskerade att skrämmas bort.

Begler sparkades. Själv hävdade generaldirektören att det var av snöda politiska skäl. Strandhäll lyckades heller inte ge någon vettig förklaring som förtog det intrycket.

Den 4 maj 2018 anmäldes hon till riksdagens konstitutionsutskott (KU) av Christer Nylander, Liberalernas gruppledare, för att petningen kunde skett i strid mot lagen om offentlig anställning. Under KU-förhören gjorde sedan Strandhäll en svag figur och anklagades för att fara med osanningar.

Nu stod dock vårens EU-val den 26 maj inför dörren. Moderaterna hade risiga opinionssiffror, Ulf Kristerssons ställning som oppositionsledare var skakig, framgångarna för såväl KD som SD knaprade vådligt på M:s väljarbas och undergrävde hans auktoritet.

Ytterligare ett val som slutade i en plattmatch vore förödande. Det gällde att återta initiativet, gå på offensiven, göra något dramatiskt. Varför inte förnedra regeringen med att kräva avsättning av den där hopplösa Strandhäll? Att sansat vuxet vänta på att KU skulle granska färdigt hade egentligen varit rimligt. Men det gick inte. Domen skulle falla först i juni.

Den 16 maj väckte M misstroendevotum mot Strandhäll. KD och SD hakade givetvis på utan att blinka. Det gjorde även de svårt krisande Liberalerna med desperat behov av att visa sig pålitliga inför borgerliga sympatisörer efter januariöverenskommelsen.

Regeringens andra avtalspart i den forna Alliansen, Centern, höll sig emellertid utstuderat kalla och vägrade säga varken bu eller bä förrän EU-valdagen tryggt passerat.

Att låta folket veta att C tänkte lägga ner sina röster i misstroendevoteringen den 28 maj, och därmed rädda Strandhäll från bilan, skulle ju annars kunnat leda till en obekväm debatt och få gamla Alliansväljare att dra öronen åt sig.

Ännu en taktikens triumf över saken. Med Herbert Tingstens formulering: detta spel är ett ovärdigt spel.