Kategoriarkiv: Socialdemokraterna

Regeringen måste fällas

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 15/4:Corren.

I Sverige arbetar över en halv miljon unga i åldern 16-25 år. Det motsvarar mer än vart tionde jobb. 80 procent av ungdomskullen jobbar inom det privata näringslivet. I Östergötland handlar det om ungefär 25 500 personer under 26 år som den försörjande delen av länet sysselsätter.

Nu blir deras villkor på arbetsmarknaden kärvare. Den förment näringslivsvänlige Stefan Löfven leder en rödgrön minoritetsregering som idag vill höja anställningskostnaderna för hela denna generation.

Med vårbudgeten, och inräknat vad som signalerats till hösten, väntar en veritabel kanonad av skattebomber mot svensk ekonomi, svenska privatpersoner och företag. Det är inte bara den yngre arbetskraften, utan även den äldre, som beläggs med ökade skattebördor.

Jobbskatteavdragen försämras, fler ska tvingas betala statlig skatt. RUT och ROT begränsas kraftigt, det blir högre skatter på bensin och energi, liksom på sparande. Därtill har regeringen lagt en våt filt över den privata välfärdssektorn, genom hot om stampa ut dess möjligheter att överleva.

Politiker är traditionellt ivriga att höja moralskatterna på alkohol och tobak i syfte att pålagorna ska fungera som ekonomiska straff på konsumtionen och därmed få den att minska. Vad är då logiken bakom att osäkra skattevapnet och (med närmast skadeglad precision kan tyckas) skjuta prick på nästan allt produktivt, utvecklande och skapande som rör sig inom våra gränser?

Och detta i ett land som redan dras med ett av de tuffaste skattetrycken i världen – i synnerhet för enskilda, vanliga löntagare.

Det är ett trendbrott vi bevittnar. Socialdemokraterna som sedan mitten av 80-talet gått åt ett marknadsvänligare håll och faktiskt bidragit till sänkt skattetryck tidigare, verkar drabbats av socialiseringsdoftande 70-talsnostalgi påhejade av sina tillväxtfientliga samarbetspartners MP och V.

Men det existerar inget mandat för skarpa vänstergirar bakåt i tiden. De rödgrönas samlade valresultat 2014 var identiskt med siffrorna från deras valförlust 2010.

Deras ekonomiska (anti-)politik är en provokation mot Decemberöverenskommelsen med Alliansen, som nu ändå knakar i fogarna genom FP:s avhopp från Försvarsberedningens snålbudgeterande förhandlingar om värnet av rikets säkerhet.

Löfvens rödgröna regering driver Sverige in i olycka och missväxt. Den måste desarmeras och falla.

Wallström snubblade rätt om diktaturen

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 23/3:Corren.

Ingen kan anklaga vår regering för att ha förlorat sitt diplomatiska handlag. Hur kan regeringen förlorat något som uppenbarligen aldrig funnits?

Kombinationen av entusiastisk amatörism och Palmeaktig plakatpolitik har på kort tid lyckats få såväl israeler som araber att vända Sverige ryggen. Utrikesminister Wallström är persona non grata i Mellanöstern, regionens uppretade ambassadörer reser i flock hem från Stockholm och svenska företag nekas nya affärsvisum till Saudiarabien.

Förvisso var det rätt att fimpa det militära Saudiavtalet, men kunde det inte skett utan allt klumpigt snubblande? Ändå: det är något djupt befriande med att Wallström kallar Saudiarabien för vad det faktiskt är, en medeltida diktatur. Ett land som halshugger sina medborgare på öppen gata kan gott få ha Palmes ord om ”satans mördare” ringande i öronen.

Om bostäder inget nytt

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 19/3:Corren.

Statsministern satt i TV-studion, redo att utfrågas inför det stundande valet. Öppningsfrågan av journalisten Lars Orup löd: ”Herr Erlander, anta att ni träffar ett ungt par, som ber er om ett råd – jag förmodar att det händer också i verkligheten – och de vill gifta sig, men de har ingen bostad och de är heller inte rika – vilket råd ger ni dem då?”

Statsministern tvekade lite: ”Ja, de får ju ställa sig i bostadskön givetvis”. Orup fortsatte obevekligt: ”Det är den enda tröst ni kan ge dem, att stå där och om de är ett normalfall vänta i tio år kanske, om de bor i Stockholm?”

Statsministern svarade lika ärligt som handfallet: ”Om de bor i Stockholm och vägrar att ta någon bostad utanför Stockholm blir det nog så”.

Replikskiftet från den 8 september 1966 är en modern klassiker och blev en sjunkbomb för det socialdemokratiska regeringspartiet, som förlorade horder av väljare det året.

Beklämmande nog skulle Lars Orup, om han ännu varit i livet, kunna ställa exakt samma fråga i TV till Stefan Löfven nu som han gjorde till Tage Erlander. Situationen för det bostadssökande paret i exemplet ovan är fortfarande tröstlöst. Är det inte fantastiskt i all sin absurda orimlighet?

”Bostadsbristen riskerar framtidens tillväxt, minskar rörligheten och försvårar matchningen på arbetsmarknaden”, konstaterade bostadsminister Mehmet Kaplan (MP) på DN Debatt i tisdags. Ordet ”bostadsbrist” förekommer 13 gånger i artikeln, dessutom flera gånger med tillägget att den är ”akut”.

Jo tack, det är ett tragiskt faktum som massor av svenskar redan förstått, i åratal. Vad är botemedlet? ”Marknaden kan inte ensam lösa bostadsbristen i Sverige. Därför behöver staten ta ett större ekonomiskt ansvar för att se till att det byggs fler bostäder”, hävdar Kaplan och förkunnar att regeringens mål är 250 000 nya bostäder till 2020.

Lycka till! Det var precis vad Erlander gav order om efter sitt fiasko hos Lars Orup, fast i än större skala. Regeringen forcerade fram bygget av en miljon nya bostäder i offentlig regi. Vad hjälpte det?

Bostadsbristen kan inte byggas ikapp, så länge hyresmarknaden är reglerad och förstör de grundläggande mekanismerna för tillgång och efterfrågan (vilket varit fallet i Sverige sedan 1942). ”Det blir som att i danaidernas kärl i den grekiska mytologin: hur mycket som än hälles i kärlet, blir det ingen ändring, därför att det rinner ut lika fort”, som ekonomen Eli Heckscher förklarade saken redan 1952.

Att hyresregleringen var roten till onda begrep så småningom även Erlander. De politiska ingreppen hade skapat en allt omöjligare bostadskris som generade S-topparna. Konsekvens: i mitten av 60-talet förberedde Erlanders regering, som den enda i Sverige hittills, att slopa hyresregleringen rakt av.

Förslaget stoppades efter att FP-ledaren Bertil Ohlin, som egentligen inte tyckte annorlunda, såg chansen att knipa några billiga opinionspoäng på att hycklande kritisera åtgärden som socialt oansvarig. Erlander fick istället, mot bättre vetande och i ljuset av det smärtsamma valnederlaget 1966, satsa på reservplanen: miljonprogrammet.

Tänk om han struntat i Ohlin och låtit marknaden lösa problemet? I det alternativa Sverige som då hade varit dagens, hade vi sannolikt sluppit att läsa någon debattartikel alls av ett planekonomiskt stolligt statsråd vid namn Mehmet Kaplan som orerar om en akut bostadsbrist.

Adjö, Borg och Sträng

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 9/3:Corren.

Förra veckans stora inrikespolitiska nyhet var att S/MP-regeringen vill slopa överskottsmålet på 1 procent av BNP i de offentliga statsfinanserna. Utmärkt.

Redan 2008 hävdade Assar Lindbeck, nestorn bland svenska nationalekonomer, att det saknades godtagbara ekonomiska argument för att behålla överskottsmålet efter 90-talskrisens uppstädning.

Finanspolitiska rådet var inne på samma linje 2012. Man pekade på att staten numera förfogade över en nettoförmögenhet motsvarande 20 procent av BNP. Följden av ett fortsatt överskottsmål vore ytterligare förmögenhetsuppbyggnad, vilket Finanspolitiska rådet fann ”svår att motivera”.

Regeringens föreslagna skifte till ett balansmål är därför logiskt och rätt. Under förutsättning att S kan hålla sina sorglöst spenderingsvilliga kompisar MP och V i tyglarna! Naturligtvis måste budgetdisciplin gälla även framöver.

Givet detta, kan regeringen ändå glädjas åt vidgade möjligheter att föra en expansivare vänsterpolitik med ökade utgifter. Även de borgerliga får en viktig fördel: det blir lättare att sänka skatterna. Minns att Anders Borg (M) som finansminister uteslöt fler skattesänkningar om Alliansen fått väljarnas förtroende till en tredje mandatperiod.

Istället prioriterade han med talibanaktig envishet att statens överskottsmål skulle uppfyllas till 2018, något som sett till dagens förhållanden vore att överbeskatta medborgarna ända in i kaklet.

Det kanske på sikt var tur att Alliansen förlorade och är på väg att byta ut många ur sitt gamla ledargarnityr, där Borg tronade så hämmande i slutet. Med honom och andra borta finns chansen till nödvändig idéförnyelse i mer frihetlig liberal riktning inför nästa val.

Med de borgerliga reformbatterierna laddade igen borde Alliansen lansera ett nytt överskottsmål, fast inget statligt denna gång. Utan ett medborgerligt. Det överskottsmål för enskilda människor som Borgs företrädare Anne Wibble (FP) talade om i början av 90-talet; att alla svenskar skulle ha en årslön på banken (mot bakgrund av den aktuella minusräntan bör dock förmånligare sparformer rekommenderas i dessa tider).

Wibble kritiserades och hånades. Hennes tanke ansågs uttryck för bristande verklighetskontakt med vanliga löntagares villkor. Men det var just dessa villkor hon ville förändra, så att tryggheten med en årslön på banken inte var en orealistisk dröm för andra än de mest välbeställda.

Apropå tidigare finansministrar så lever vi faktiskt ännu i Gunnar Strängs Sverige. Vad gäller skattetrycket var han, som S-ekonomen Carl Johan Åberg sagt, en ”doktrinär socialist”. Sträng vill inte socialisera företag, mark och banker. ”Däremot socialiserade han på bred front människornas inkomster, för att sedan med dessa pengars hjälp socialisera en stor del av tjänsteproduktionen” (citat från Åke Ortmarks bok Makten och lögnen, 2013).

Arvet efter Sträng är ett system där en svensk normalinkomsttagare totalt tvingas betala närmare 70 procent i skatt, varje månad, året om, oavsett regeringens kulör. Konstigt att det är en tuff match att spara ihop till egen förmögenhet genom att jobba? Exakt det var Strängs avsikt. Staten skulle sitta på guldet, inte folket.

Tycker Alliansen i grunden annorlunda än Sträng? I så fall, säg adjö till honom och visa det i konkret politik.

Andersson gör en Nixon

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 4/3:Corren.

I valrörelsen tävlade finansminister Anders Borg (M) och hans utmanare Magdalena Andersson (S) i att sjunga överskottsmålets lov. En av dem skorrade falskt. Blåste väljarna. Erövrade sitt mandat på ohederliga premisser, om man ska vara sträng och oförsonlig.

Att Andersson inte trodde på sina egna ord är nu klarlagt. Igår bet hon huvudet av skam och förklarade att överskottsmålet (1 procents överskott i de offentliga finanserna över en konjunkturcykel) var obsolet och borde ersättas av ett balansmål (0 procent).

En intressant kappvändning, som säger något väsentligt om politiken. I denna speciella bransch handlar det inte om att ha rätt. Utan att om kunna få rätt. Och för att kunna få rätt, måste politikern ibland tvingas ljuga.

Det gjorde alltså Magdalena Andersson, ty hon är ingen dum person.

Sakligt hade hon före valet förstås insett vad tunga nationalekonomer som Assar Lindbeck och Lars Calmfors redan påpekat, liksom Svenskt Näringsliv för övrigt: överskottsmålet har spelat ut sin roll. Det behövdes i det finansiella ramverk som Göran Persson satte på plats för att få ordning på Sveriges räkenskaper efter 90-talskrisens genomklappning.

Statsskulden var omkring 70 procent av BNP och ursprungligen sattes överskottsmålet till 2 procent. Åratal av politiskt lättsinne måste upphöra. Fick vi ner statens skuldberg och lyckades återställa förtroendet för svensk ekonomi, kunde räntorna pressas ner.

Situationen är idag totalt annorlunda. Finanserna är välskötta, statsskulden motsvarar 40 procent av BNP och räntan har, som bekant, hamnat på minusnivå. Är det då sunt att ha ett överskottsmål (vilket faktiskt är liktydigt med att överbeskatta väljarna)?

Inte ens Göran Persson tycker det längre. Problemet var att överskottsmålet blivit en partipolitisk helig dogm, som passade Anders Borgs image av barsk, framgångsrik rikshushållare i kölvattnet av den globala finansstormen. Inte utan skäl hade M högre förtroende i ekonomiska frågor än S inför 2014 års val.

Hade Magdalena Andersson sagt sanningen då, skulle Borg kölhalat henne med triumferande anklagelser om ekonomisk ansvarslöshet. Alltså dolde Andersson sin egentliga uppfattning och lurade oss. Annars skulle hon förmodligen missat möjligheten att inta finansdepartementens skansar och sedan göra motsatsen till vad hon nyligen bedyrat, men på goda grunder ansett riktigt.

Kalkylen är vansklig eftersom Andersson lägger sin framtida trovärdighet i potten, kan vi lita på hennes ord nästa gång? Å andra sidan finns chansen att väljarna förlåter henne och visar uppskattning för modet att bryta mot en föråldrad doktrin.

Ta exemplet Nixon. Han sålde in sig hos det amerikanska folket som en stentuff antikommunist och vann deras förtroende. Bara för att använda makten till kappvändningen att avsluta USA:s kontraproduktiva diplomatiska isolering av världens största kommunistland, Kina. Nixon blåste i det fallet väljarna av kalkylerad nödvändighet för att kunna få rätt, vilket han vann både deras och historiens gillande för.

Vi kan moralisera över Magdalena Anderssons bedrägliga taktik, den är inte vacker. Men illustrerar vad som tyvärr ofta krävs i den politiska verkligheten: förmågan att kompromissa med det egna samvetet. Låt oss bara hoppas att den inre kompassen i längden pekar rätt.

Wikströms hälsofascistiska korståg

Publicerad den av
1

Skrivit i Corren 19/2:Corren.

Inom EU har Sverige den högsta andelen av befolkningen med en god ekonomisk och materiell standard, enligt unionens statistikorgan Eurostat.

Denna faktor brukar korrelera med hälsoläget och sambandet torde vara odiskutabelt, ty Sverige är en toppnation i världen när gäller andelen människor som lever längst.

Bara sedan 1990 har den svenska medellivslängden ökat med drygt fyra år. Ett barn som föds i detta nu kan se fram mot att leva till 2099, alltså i snitt 84 år.

Det är ingen slump att det talas om att vi bör arbeta högre upp i åldrarna. Allt fler blir både äldre och friskare. Hälsan hos dagens 70-åringar motsvarar den hos svenska 50-åringar på 1970-talet, menar forskaren Ingemar Skoog vid Göteborgs universitet.

Bättre läkemedel och behandlingar i vården, kombinerat med större individuell medvetenhet om vikten av sundare vanor har bidragit till denna positiva utveckling. Exempelvis har rökningen minskat drastiskt de senaste decennierna.

OECD-rapporten Health at Glance 2012 visar inget europeiskt land har så få vanerökare som Sverige. Enligt Folkhälsomyndighetens kartläggning föll andelen dagliga svenska rökare från 16 till 11 procent mellan 2004 och 2013. Varenda kotte vet att rökning är farligt och fimpandet tilltar.

Men dessa glädjande trender biter föga på sjukvårds- och folkhälsoministern Gabriel Wikström (S), som ändå larmar och gör sig till. ”Den traditionella folkhälsopolitiken räcker inte”, hävdar han halsstarrigt och vill tvångsomvända alla kvarvarande syndare till en politiskt korrektare livsstil.

Det är ett typiskt fenomen bland pekpinnemoralisterna. De är dystopiska till sin natur och blir aldrig nöjda. Tvärtom skruvas radikalismen upp i fartblind iver att dammsuga rent i varenda motståndsficka.

Följaktligen har Wikström låst dörren till något så harmlöst som gårdsförsäljning av vin. Alkoholreklamen, särskilt i sociala medier, ser han också ilsket rött på. Rökarna ska rökas ut med ett batteri av fler förbud och restriktioner.

Staten blir en uppfostringsanstalt, där den enskildes fria val och egna ansvar förtrampas under Wikströms hälsofascistiska elefantfot. Det är ovärdigt ett land med vuxna, myndiga medborgare.

Sänkta skatter fungerar utmärkt

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 18/2:Corren.

Det är tråkigt att Socialdemokraterna ser så negativt på att minska skattebördorna för svenska arbetare och företagare. På debattsidan i måndagens Corren gisslade våra fem östgötska S-riksdagsledamöter arvet från Alliansen med följande ord: ”Den borgerliga regeringen hade en lösning på alla problem – skattesänkningar. I efterhand kan vi nu konstatera att det inte fungerat”.

Inte? Mellan 2000-2013 sänktes skattetrycket andel av BNP från 49 till 42,9 procent. Det gjorde att ekonomins hjul kunde snurra lite friare och generera mer resurser till den offentliga sektorns utgiftsområden som vård, skola och omsorg. Realt ökade skatteintäkterna med ungefär 260 miljarder kronor!

Istället för att häckla Alliansen och ge sken av misslyckande, borde S passa på att glatt stoltsera. En rättmätig del av äran tillfaller ju S-regeringen 2000-2006 för denna framgångsrika skattesänkarpolitik. Huvudsyftet i debattartikeln är dock kasta tvivel över skattelättnadernas betydelse för jobben. I jämförelse med när Alliansen kom till makten är arbetslösheten högre nu, hävdas det. Vilket är sant.

Fast om arbetskraften växer kan både sysselsättningen och arbetslösheten öka samtidigt. I S-artikeln nämns inte att det tillkom en kvarts miljon nya jobb under den borgerliga perioden. 2013 var sysselsättningsgraden bland personer i yrkesverksam ålder (20-64 år) 80 procent. Det är högst i EU.

Samma år var arbetslösheten 8 procent, vilket är mindre än EU-snittet på 11 procent. Ser man sedan till andelen långtidsarbetslösa (som saknat jobb i mer än ett år) av alla arbetslösa var siffran 18,5 procent. Det är lägst i EU. Handen på hjärtat, är detta ett dåligt facit?

Särskilt mot bakgrund av den stora genomklappningen i omvärldsekonomin som inträffade 2009 kan man väl snarare säga att Alliansen klarade skutan ganska hyggligt. Tror verkligen S att de minskade pålagorna inte spelat någon som helst roll i det sammanhanget? Att tyngre skatter, som gör arbete och företagande olönsammare, vore ett klokare recept?

Men kvarstående problem som Alliansen lämnat efter sig ska självfallet inte bagatelliseras. Fortfarande är skatterna väldigt höga i Sverige, vilket drabbar jobb och tillväxt hårt. S har ingen anledning att skämmas för att ha inlett 2000-talets väg mot lättare bördor, fullfölj den utmärkta reformpolitiken istället.

Fungerar inte skattesänkningar? Låt mig påminna om det pedagogiska exemplet Calvin Coolidge, som var USA:s president på 1920-talet.

Han minskade den federala budgeten och statens skuldsättning rejält – och sänkte skatten i flera omgångar. Den högsta marginalskatten reducerades från 50 till 25 procent. Bara den stimulansen ökade intäkterna från 77 till 230 miljoner dollar. 1928 betalade 98 procent av amerikanska folket noll procent i inkomstskatt. Resultatet var slående.

USA:s BNP växte med 7 procent årligen 1924-29. Industriproduktionen ökade med 70 procent. Inkomsten per capita ökade med 30 procent 1922-28. Reallönerna för vanliga arbetare ökade med 22 procent. Och arbetslösheten höll sig till 3,3 procent i genomsnitt.

Åt skogen gick det först vid börskraschen 1929 då Coolidges efterträdare Hoover och Roosevelt svarade med att kraftigt återreglera ekonomin, vilket blev rena sotdöden för jobben och företagen. En historiens lärdom till S och övriga partier om hur välstånd skapas med god politik – och förloras med dålig politik.

Trängd regering om Saudiavtal

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 13/2:Corren.

Den rödgröna regeringen påstår sig vilja bedriva en feministisk utrikespolitik. Att Sverige då har ett militärt samarbetsavtal med den råbarkat kvinnofientliga diktaturen i Saudiarabien håller inte, menar riksdagsledamoten Hans Linde från det feministiskt socialistiska Vänsterpartiet.

Samma åsikt har Birgitta ”feminism-utan-socialism” Ohlsson i Folkpartiet utan folk. Inför riksdagens utrikesdebatt i förrgår skrev hon en debattartikel i Dagens Industri med kravet att Saudiavtalet måste sägas upp.

Att Sverige överhuvudtaget exporterar vapen till Saudiarabien, ett av de värsta tyrannierna i världen, är tveklöst anmärkningsvärt. Om inte regeringen avslutar samarbetet ger man ett genant prov på en feministisk utrikespolitik utan feminism. Men framför allt: utan moral.

Klarspråk från Finn

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 4/2:Corren.

Finn Bengtsson är ett salt i debatten. Han duckar inte, han tar strid och han är pedagogiskt frispråkig i frågan om förutsättningarna för jobb, tillväxt och företagande i Sverige. Just dessa förutsättningar som den rödgröna minoritetsregeringen med stöd av Vänsterpartiet vill sabotera genom saftiga pålagor.

”Deras förslag till skattehöjningar är drygt 40 gånger så omfattande som deras satsningar på företagande. Det går inte ihop. Allas vårt välstånd börjar byggas genom arbete och företagande”, skrev den moderata riksdagsledamoten från Linköping på gårdagens debattsida i Corren.

Han är rättmätigt upprörd över regeringens motvillighet att hörsamma riksdagsmajoritetens beslut att lätta på arbetsgivaravgifterna för unga med 10 procent. Ursprungligen skulle sänkningen skett vid årsskiftet. Istället har regeringen skjutit den för dem bittra kalken framför sig och siktar på 1 maj.

Dröjsmålet har gjort att Finn Bengtsson anmält finansminister Magdalena Andersson (S) till Konstitutionsutskottet för trots mot riksdagen. En utmärkt och viktig markering, som förhoppningsvis inskärper respekten bland statsråden för folkets valda ombud.

Dessvärre är regeringens respekt och förståelse för Sveriges företagare heller inte den bästa, milt uttryck. Bara några månader efter 1 maj avser nämligen de rödgröna att höja den sänkta arbetsgivaravgiften igen.

Att dribbelkrångla med regler och skatter som ofelbart skapar osäkerhet såväl hos företagen som hos anställda och arbetssökande, är knappast de optimalaste åtgärderna en regering kan hitta på.

Få uppgifter borde vara angelägnare än att sätta fart på landets välståndsbildande krafter. länders. Det kan vi i mycket tacka den förra Alliansregeringen för.

Den nationella BNP-tillväxten låg i genomsnitt på 2,7 procent under deras fögderi. Räknat på BNP per capita, alltså kakans fördelning sett till invånarantal, har emellertid tillväxten varit nära nog noll sedan 2007! Detta eftersom vi haft en befolkningsökning på ungefär 1 procent varje år, i sig något positivt.

Men strukturella hinder har medfört att tillskottet av arbetskraft, främst unga och nyinvandrare, inte kunnat utnyttjas i tillräcklig hög grad. Hur kan vi acceptera en sådan misshushållning med resurser och humankapital som kunnat bidra till växande rikedomar?

Det Sverige skulle behöva är ett blomstrande drivhusklimat för företag, jobb och tillväxt. Det är ingen utopi. Betänk följande exempel från 20-talet om vad den närande sektorn är kapabel till under rätt omständigheter.

Strax efter första världskriget störtdök plötsligt konjunkturen. Produktion, sysselsättning och löner föll med uppåt 20 procent åren 1921-22. Snacka om kris!

Redan 1923 kom vändpunkten. Nya företag ersatte dem som konkursat, folk fick åter jobb, tillväxten sköt fart med drömlika 5-10 procent årligen decenniet ut. Varför? Marknadsmekanismerna tilläts fungera, arbete och företagande lönade sig. Skattetryckets andel av BNP var bara 10 procent. Den maximala inkomstskatten var 17 procent.

Jämförelsevis är dagens skattenivåer chockerande extrema, och som Finn Bengtsson påpekar i sin debattartikel tänker regeringen lassa på bördorna ytterligare. Vad tror ni effekten blir? En sak är tämligen säker. 1920-talets svenskar hade fortfarande köat vid soppköken om nu var då.

Varför inte lära av S?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 2/2:Corren.

Vid tiden för finska vinterkriget 1939-40 var Finlands sak mangrant och solidariskt vår. Undantaget: Vänsterpartiet, som då hette Sveriges kommunistiska parti (SKP) och löd direkt under Moskva.

Jonas Sjöstedts föregångare hyllade Sovjetunionens angrepp på vårt broderfolk, propagerade för det rättmätiga i att Stalins totalitära monsterstat skulle sluka Finland och välkomnade ogenerat dess förslavning.

Det blev ett uppvaknande i vrede för svenska folket. Dittills hade SKP mest betraktats som världsfrånvända kuriösa stollar i sin trälaktiga bokstavstrohet till den marxist-leninistiska hussen i Kreml. Nu såg man att SKP faktiskt var på riktigt.

Vinterkriget visade bortom allt tvivel att vi hade att göra med diktaturvurmande femtekolonnare i främmande makts sold, ett ideologiskt hot mot Sveriges frihet och demokratiska institutioner. Den läxan skulle i synnerhet aldrig Socialdemokraterna och LO glömma.

SKP var ju resultatet av vänsterradikaler som vägrat acceptera S reformistiska, demokratiska väg och därför brutit sig loss från moderpartiet 1917. De Moskvatrogna kommunisterna tillhörde alltså arbetarrörelsen, en oönskad del som S beslöt att göra rent hus med.

S tog debatten, inskärpte medvetenheten i sina medlemsled om vänsterfaran, höll kommunisterna under ytterst noga uppsikt, motverkade effektivt deras försök att infiltrera fackföreningarna och rekrytera på arbetsplatserna.

Samtidigt hade S en generös syn på avhoppare. Dörren till den anständiga arbetarrörelsen var i pragmatisk anda öppen för dem som övergav kommunismens förvillelser. Strategin fungerade mycket bra.

Vänsterpartiet stod i intim förbindelse med Sovjettyranniet ända tills Berlinmurens fall, men förblev en i Sverige isolerad politisk sekt utan inflytande. Dagens inkarnation som Sjöstedt leder kan man säga åtskilligt om, i jämförelse med gårdagens parti är det dock rena snällisarna. Måhända finns här en lärdom att dra i hanteringen av den militanta islamismen, 2000-talets dödligaste totalitära utmaning?

Islamiska statens bestialiska härjningar i Mellanöstern, där dessa folkmördare underkuvat stora områden av Syrien och Irak, åskådliggör på ett chockerande sätt situationens allvar. Det ideologiska hotet är påtagligt också i Europa, i Sverige. Till och med i Skäggetorp försöker islamisterna locka rekryter.

Samhället får inte lämna något utrymme för naivitet och flathet. Rådande svensk lagstiftning borde vara tillräcklig för att straffa dem som anstiftar, uppmanar eller deltar i terrorbrott. Hemvändande jihadkrigare med blod på händerna ska ovillkorligen spärras in.

Svårigheten är att samla bevis som räcker till fällande domar, vilket myndigheterna måste fokusera hårdare på (IS-gänget är trots allt väldigt förtjusta i att dokumentera sina förbrytelser och offentliggöra dem via sociala medier).

Men farligast är det idémässiga giftet, som knappast låter sig vaccineras bort enbart genom batonger, polis och fängelser. Socialdemokraternas modell i syfte att desarmera den röda extremismen i arbetarrörelsen var historiskt framgångsrik.

En liknande välorganiserad, uthållig kraftsamling från vår muslimska kulturella och religiösa gemenskap mot islamisterna vore kanske tricket.