Kategoriarkiv: Skola och utbildning

Jag hatade matte

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 11/3:Corren.

Måndag morgon och dubbeltimme matte. Snacka om plågsamt. Schemaläggaren på min högstadieskola den där terminen i nian måste varit sadist.

Att börja veckan med att traggla trista ekvationer under överinseende av en knastertorrt mässande lärargubbe; sådant önskar man inte ens sin värsta ovän (jo, förresten – det gör man!).

Jag minns ingen i min klass som verkligen gillade matematik. Men vi bet ihop och gjorde det nödvändiga för att komma undan eländet med hyfsade betyg.

Detta var i mitten av 80-talet och situationen tycks inte bättre i dag. Läget är tvärtom sämre, av kunskapsresultaten att döma. Sedan 90-talet presterar svenska niondeklassare bara allt skralare i matte, både jämfört med oss i tidigare årskullar och i relation till övriga OECD-länders elever.

Utbildningsminister Jan Björklunds uppgörelse med ”flumskolan” har hittills inte burit frukt. Fortsätter den negativa utvecklingen i samma deprimerande takt riskerar vi att bli en nation av matematiska analfabeter. Hur ska Sverige då kunna hävda sig inom modern teknik, ekonomi och naturvetenskap som är centrala områden för landets tillväxt och konkurrenskraft?

Till hösten utlovas nu en storsatsning i syfte att rycka upp mattelärarnas undervisningsmetoder. På tiden, onekligen. Vad som behövs är förmågan att ge ekvationsnötandet en kontext och att väcka elevernas lust till ämnet.

Själv fick jag en helt annan upplevelse än pluggets själlösa räknande när jag på bio såg Ron Howards drama A Beautiful Mind (om nobelpristagaren John Nash). Wow, kunde matte vara så intressant?

Matematiken är ju universums grundspråk. Det är genom siffrornas formler vi kan fånga och förstå hur tillvaron är uppbyggd och fungerar – koden som knäcker de stora gåtorna. Hade vi fått lärare i skolan som gett oss det sammanhanget, skulle garanterat måndagarnas mattelektioner blivit betydligt mera spännande.

Kanonisera inte Strindberg!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i CoCorren.rren 26/2:

I den pågående politikerkampen om vem som kan stjäla Folkpartiets paradfråga, har turen kommit till KD att ge sig ut i trängseln på skolgården. Just nu arbetar partiet med sin egen frälsningsplan för det svenska utbildningsväsendet, som är tänkt att presenteras i maj.

Bland annat vill KD lyfta fram vikten av läsning, kultur och bildning för verklighetens folk i klassrummen. Det låter ju finemang. Tyvärr funderar KD:s skolgrupp också på att återvända FP:s gamla usla idé om en statligt sanktionerad kanon av litterära klassiker.

Vissa politiker lär sig tydligen aldrig. En sådan kulturkonserverande pekpinne visar inte bara bristande förståelse för litteraturens väsen, utan fungerar sannolikt rent kontraproduktivt när det gäller att väcka elevernas läslust. Begrunda Vladimir Majakovskijs förskräckande öde.

Efter hans tragiska självmord 1930 blev denna briljanta och nyskapande ryska poet upphöjd till statlig författarikon i Sovjetunionen. Gator och torg över hela det röda imperiet fick bära Majakovskijs namn. Kommunistpartiets kulturkommissarier hyllade honom i alla möjliga och omöjliga sammanhang. I skolorna tvingades varenda elev traggla hans dikter.

Följden? Numera är Majakovskij stendöd i sitt hemland. Ingen ryss läser honom frivilligt. Det är utanför Ryssland han har sin stora och hängivna publik i dag, bland dem som sluppit utsättas för den politiska kanoniseringen. Hemska tanke om August Strindberg eller Hjalmar Söderberg drabbades av samma sak i Sverige!

Vill man hålla litteraturen levande och angelägen kan man inte behandla den som någons slags kulturell kostcirkel, kommenderad av Socialstyrelsen. Fokusera istället på att generellt stärka lärarnas status och kompetens, så fixar nog dessa utmärkt själva att förmedla ingångarna till litteraturens värld – utan politisk dirigering.

Heja Motala!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i CorCorren.ren 13/2:

”Man ska inte ha kameror i onödan”, sa Göran Björnståhl i tisdagens Corren. Han är rektor på Södra skolan i Motala och hälsosamt skeptisk till det grasserande fenomenet med kameraövervakning. Frågan blev aktuell på hans arbetsplats 2009.

Södra skolan hade, i likhet med två andra skolor i Motala, utsatts för omfattande skadegörelse. Efter visst dröjsmål ansökte kommunen hos Länsstyrelsen om att sätta upp kameror och fick i maj 2012 tillstånd att sätta upp 37 stycken på de drabbade skolorna.

Men då hade problemen ebbat ut. Istället för att rutinmässigt montera upp kamerorna ändå, vill nu kommunen avvakta. ”Ett bra beslut”, tycker Göran Björnståhl. Det anser jag med.

Trygghet och ordning är viktigt. Men i dag finns en slapp övertro på att kameror kan fixa det åt oss. Integritetsaspekten kommer ofta i skymundan. Och den är särskilt brännande i just skolor med unga människor i känslig ålder. Istället för att eleverna ska mötas av kalla och registrerande kameraögon, vore nog vuxenvärldens fysiska och normerande närvaro en sundare lösning på ordningsproblemen.

Inte alla skolor har dock lika kloka ledare som i Motala. Förra året gjorde länsstyrelserna för första gången en gemensam kontroll av övervakningskamerorna på landets skolor. Hela 41 procent av de granskade skolorna hade inte ens tillstånd att sätta upp dom.

Att rektorerna på dessa lärosäten, som ska fostra och utbilda det uppväxande släktet, därmed gjorde sig skyldiga till olaglig integritetskränkning av sina elever hade man tydligen inte tänkt på.

När jag gick i grundskolan 1982 sjöng en av mina favoritgrupper Judas Priest om det dystropiska övervakningssamhället i låten Electric Eye:

You think you’ve private lives 
Think nothing of the kind
There is no true escape 
I’m watching all the time

Utan personer som Göran Björnståhl är vi snart där.

Bakläxa för lärarleg

Publicerad den av
Svara

Skrivit i CorrenCorren. 11/2:

Kaos, förseningar, ilska. Under den gångna helgen larmade Svenska Dagbladet och Ekot om problemen som utbrutit när nu systemet med lärarlegitimationer ska införas. Idén kläcktes av Lärarnas riksförbund 1992. Folkpartiets Jan Björklund var kvick att göra den till en hjärtfråga.

Bakgrunden var följande: Läraryrkets status har som bekant längre dragits med fallande status och risig löneutveckling. Lärarfacket kastade en blick på läkarkåren, vilken ju har både högt anseende och rejäla löner. Deras legitimationer var åtråvärda och väckte respekt. Det kanske lärarna kunde kapitalisera på om de också fick inplastade legitimationsbrickor?

En form av statusöverföring, alltså. Men funkar det? Tveksamt. Även polisyrket kräver legitimationer utan att statusen för detta jobb är direkt glänsande.

Från politiskt håll var det dock inte svårt att köpa lärarfackets idé. Legitimation föreföll som en relativt billig reform som gav intryck av handlingskraft. Man kunde sända en viktig signal om att utbildningskvaliteten måste öka och samtidigt hänga på lärarna en dekorativ galon som belöning.

Deras egentliga önskan om att få mer pengar i plånboken, vilket verkligen skulle kosta, behövde politikerna sedan inte nödvändigtvis tillmötesgå. Möjligtvis i framtiden eller så.

Riksdagen fattade beslut om lärarlegitimationer i bred enighet våren 2011. I juli förra året skulle inga lärare få undervisa, fastanställas, utfärda betyg, etc, utan att ha erforderlig behörighet. Det gick inte.

Skolverkets handläggare höll på att duka under av den byråkratiska arbetsbördan. Nya bud: reformen ska träda i kraft den 1 december 2013 istället. Lycka till.

Hittills har bara drygt hälften av Sveriges 180 000 lärare fått ut sina legitimationer. Många lärare som undervisat i decennier anses inte längre behöriga, enligt de uppsatta kriterierna.

Det klagas över att erfarenhet och faktisk kompetens plötsligt saknar värde. Gamla utbildningar är knepiga att validera. Och så vidare. Bekymren hopar sig, kritiken växer och få är glada. Som lök på laxen råder lärarbrist.

Det ligger i allas intresse att vi får så välutbildade lärare som möjligt. Men att vara lärare är också ett utpräglat talangyrke, i likhet med exempelvis journalister eller skådespelare. Att då införa ett fyrkantigt legitimationssystem riskerar att skapa mer problem än det löser. Facket och politikerna tycks ha lurat sig själva genom denna symbolreform.

Vill lärarna öka trycket för att få bättre löner? Då bör de snarare sikta på att uppvisa bättre resultat i klassrummen. Vill politikerna kunna rekrytera fler begåvningar till läraryrket? Då bör de prioritera smartare med skattebetalarnas pengar och börja pröjsa.

Som John F Kennedy en gång sa: ”Vi kan inte fortsätta att betala våra lärarkrafter i colleges och skolor mindre för att de förbättrar våra barns kunskaper, än vad vi betalar rörmokare och montörer för att de förbättrar våra hem”.

Kalla handen för Maigret

Publicerad den av
Svara

Skrivit i CorreCorren.n 6/2:

Han är både en av de mest produktiva och lästa författarna genom tiderna. Han skrev över 300 romaner och 4000 noveller, med en total upplaga kring 1,4 miljarder exemplar. Vi talar naturligtvis om Georges Simenon (1903-1989), skapare av den berömda kommissarie Maigret i Paris.

Denne piprökande och psykologisk skarpsinniga gestalt figurerar i en serie om dryga sjuttiotalet böcker, de flesta av påfallande hög litterär kvalitet. Märkligt nog har de annars så deckartokiga svenskarna aldrig fattat något bredare tycke för Simenons franska polis. Nyutgåvor finns inte att uppbringa. Den intresserade svenska läsaren får istället sätta hoppet till antikvariaten eller bibliotekens magasin.

Situationen är dessvärre typisk för den franska litteraturens ställning. Frankrike tillhör de främsta kulturnationerna i världen, men på den svenska marknaden möts franska författare oftast med kallsinne. Känslorna är desto varmare för engelskspråkiga berättare. Bland översatt skönlitteratur är den anglosaxiska dominansen bedövande.

Det är symptomatiskt för hur andra språk och kulturområden tenderar att marginaliseras i förhållande till det engelska. Globaliseringen är ett faktum, internationaliseringen tilltar, ändå går vi själva mot en sjunkande standard gällande flerspråkigheten. EU har som mål att alla unionens medborgare ska tala två språk utöver modersmålet. Men vad gör vi i Sverige?

I senaste numret av det borgerliga samhällsmagasinet Neo intervjuas Anders Bodegård, aktuell med en kritikerrosad nyöversättning av Gustave Flauberts klassiska roman Madame Bovary. Han är milt uttryckt kritisk mot hur humanioran hamnat i strykklass: ”Man drar ner på språkundervisningen, alltså franskan håller på att tyna bort både i skolan och i den högre utbildningen. Universiteten tar bort språken”, säger Bodegård och sammanfattar läget som ”katastrofalt”.

Det är ingen överdrift. I grundskolan är bara engelskan obligatoriskt främmande språk. Bland eleverna som väljer att också studera ett annat språk i senare årskurser hoppar var femte av. På rader av högskolor och universitet (Södertörn, Göteborg, Karlstad, Örebro, Mälardalen) avvecklas språk som franska, italienska, spanska, etc. Från politiskt håll är utbildningsdepartementet måttligt intresserade och prioriterar hellre ämnen som teknik och matematik. Signalen är tydlig: flerspråkighet är inte viktigt.

Men utan att exempelvis behärska tyska eller franska minskar möjligheterna för vidare studier utomlands, likaså chanserna att arbeta och göra affärer internationellt, världen förkrymps, vår horisont beskärs. Det räcker att läsa några av Simenons utsökta Maigretdeckare, där mycket av tjusningen är just dess specifikt franska ton och doft, för att förstå vad vi förlorar.

Socialdemokratisk tillnyktring?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i CorCorren.ren 1/2:

Det finns några valaffischer där partierna verkligen lyckats förmedla sitt budskap på ett effektfullt och anslående sätt. En av bästa gjordes inför valet 1948.

Bilden visar en ung kille med ett lågstatusjobb som cykelbud. Hans blick dras till tre kostymklädda ungdomar, vilka precis tagit studenten. Texten lyder, kort och kärnfullt: ”Begåvad men fattig. Ge honom lika chans”. Avsändaren var Socialdemokraterna.

Historiskt sett har detta parti fina meriter som bärare av bildning och kunskap. Rätten till utbildning på lika villkor spelade en central roll i arbetarrörelsens vision om folkhemmet. Skolan möjliggjorde klassresor, social frigörelse och vidgade horisonter.

Men var också avgörande för moderniseringen av landet, en hörnpelare i strukturomvandlingen från fattigt bondesamhälle till välståndsskapande industrination. Under statsminister Tage Erlanders regeringar (1946-69) byggdes utbildningsväsendet ut i detta syfte.

Dock kom Socialdemokraternas radikalisering från slutet av 60-talet innebära att skolan pådyvlades en roll som ”progressiv” fostrare i socialistisk jämlikhetsanda. Flumpedagogiken blev på modet, lärarkåren proletariserades, den traditionella  kunskapssynen nedvärderades.

Också borgerligheten rycktes med. Olyckan Lgr 80, läroplanen som avskaffade betygen i grundskolans lägre årskurser, signerades exempelvis av en moderat skolminister (Britt Mogård). Arvet efter denna förvillelsens tid lider vi av ännu.

I dag har Folkpartiet gjort värdefulla insatser för att vrida politiken i rätt riktning igen. Jan Björklunds ihärdiga strävan har även påverkat andra partier att vilja markera ansvarstagande på skolans område. Både Moderaterna och Kristdemokraterna flaggar för offensiv. Liksom Socialdemokraterna, vars förlorade förtroende i skolfrågan bidragit till deras två senaste valförluster.

Man kan dock undra vad utspelet från Stefan Löfven och Ibrahim Baylan på onsdagens DN Debatt om obligatoriskt gymnasium till 18 års ålder skulle lösa. Blir studietrötta elever mer motiverade av förlängd skolplikt? Knappast.

Däremot innehöll samma debattartikel andra krav av betydligt konstruktivare karaktär. Främst handlade det om vikten av tidiga åtgärder för att höja kunskapsresultaten och fastslåendet att ”det viktigaste är att eleverna möter skickliga och engagerade lärare”. Precis!

Kan konsensus nås över blockgränsen kring detta vore mycket vunnet. Det värsta med 70-talets förfallsperiod var misshandeln av lärarkåren, den devalverade lärarutbildningen och att elevernas kunskapsinhämtning i grundskolan raserades.

Denna institutionella förstörelse har fått förödande konsekvenser som fortplantat sig genom hela utbildningsväsendet och är mödosam att reparera. Men ska alla elever åter få lika chans finns ingen angelägnare uppgift.

LO försurar Sverige

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 16/1:Corren.

”Jag blir på riktigt ledsen över personer som ger sig in i politiken för att förhindra, försvåra och förbjuda. Vad ÄR problemet med att människor inte ska vara hänvisade till monopol och offentlig sektor?”

Så skrev en av mina vänner på Facebook i går. Anledningen var LO:s förslag, lanserat på DN Debatt, om hårt reglerade och korporativistiskt kontrollerade ”samhällsbolag”. Det är fackföreningsrörelsens alternativ till privata aktörer inom vård, skola och omsorg.

LO-kongressen beslutade ju förra året om att ”non profit” ska råda inom dessa verksamheter. Hur denna princip skulle omsättas i praktiken visste ingen då. En utredning tillsattes i LO-borgen. Och nu vet vi alltså.

Dessa ”samhällsbolag” vore liktydigt med en kvävande tvångströja på välfärdsutvecklingen i Sverige. De senaste två decennierna har tusentals nya tjänsteföretag i välfärdsbranschen skapats. De sysselsätter över hundratusen människor, vars service efterfrågas av mångdubbelt fler svenskar.

Konkurrensens ökade valmöjligheter har inte bara väsentligt underlättat enskilda medborgares vardag. Utan har även medfört ett förändringstryck som effektiviserat, förbättrat och förnyat välfärdverksamheten, såväl i offentlig sektor som bland de privata utförarna.

Mycket kritik från vänsterhåll har riktats mot att skattepengar delats ut i vinst. Men denna kritik bortser från att vi samtidigt har fått bättre valuta för skatten som finansierar vården, skolan och omsorgen.

Med LO:s socialistiskt inspirerade förslag skulle mångfalden snart vissna och bakom hörnet väntar återgången till den gråa konformismens 70-tal. Vem blir lyckligare av det? Jag blir också sorgsen över politiskt aktiva som vill förhindra, försvåra och förbjuda, ja rent ut sagt försura Sverige.

Och monopolnostalgin kan jag ärligt talat inte begripa. Vad var bättre 1975? Black Sabbaths skivor, möjligen.

Var kommer barnen in?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 12/12:Corren.

I Vreta kloster skola får inte luciatåget se ut hur som helst. Där gäller strikt uniformering: pojkar måste vara stjärngossar. Annars kan de glömma deltagande.

”Vi har en hög svansföring när det gäller luciafirandet”, förklarade rektor Thomas Winberg i gårdagens Corren. Hans styvnackade påbud har gjort elever ledsna och föräldrar upprörda.

En mamma berättar att hennes son hade sett fram mot att gå i luciatåget. Han ville vara tomte och i god tro skaffat sådan dräkt. Men skolan gav sträng bakläxa. Enligt mamman hade sonen mått dåligt av att motas in i ledet med ”klänning” och löjlig strut på huvudet.

En skitsak? Nej, verkligen inte om man är en kille på åtta år. Ty eleverna det handlar om är inte äldre än så. Jag minns själv hur det var i den åldern. Rektor Thomas Winberg gör det uppenbarligen inte alls, trots att han jobbar med barn. Då kan jag meddela honom att inga andra har så höga och lustfyllda förväntningar på julen som just barnen.

Och från en småkilles perspektiv är det total pest att påtvingas fjantiga klädpaltor av maktfullkomliga vuxna som vägrar lyssna och förstå. Man skäms inför kompisarna och hela världen, och tror att man ska dö. Julen känns som lagd i aska och ruiner. Sånt glöms inte i första taget, det kan jag lova.

Först när Corren grep in och skrev om saken backade Winberg motvilligt med orden: ”Om någon ändå inte vill vara stjärngosse får man väl vara tomte och gå längst bak då, fastän det inte var tänkt så”. Det var ju bussigt, gå längst bak, som på nåder.

Jag tycker att rektor och lärare på Vreta kloster bör fundera allvarligt över för vilka skolans luciatåg egentligen är till. Är det primärt som en traditionell lustifikation för dem själva? Eller ska man börja prioritera barnens upplevelser istället?

Lägg ner kyrkobråket!

Publicerad den av
Svara

Corren.Skrivit i Corren 6/12:

Nej, det blev inget adventsfirande i kyrkan för Linköpings T1-skolor detta år. Vissa föräldrar hade invändningar mot kyrkobesöket. Rektorn ställde då in med hänvisning till nya skollagen: religionsutövning i samband med plugget är förbjuden.

Det gjorde andra föräldrar upprörda. Eldunderstöd fick de från den kristna tidningen Världen idag, som startade ett ”adventsupprop” där lagändring krävs så att landets skolelever ska få uppleva både advent, Lucia, jul och sommarlovets början på kyrkligt vis.

Särskilt det här med terminsavslutningar tycks vara glödhett numera. Lika regelbundet som ebb och flod svallar känslorna i juni och december. Vad är grejen?

När jag var grundskoleelev hemma i Kungsbacka brukade alltid terminens final ske i kyrkan på torget. Vi sjöng gängse psalmer, prästen stod i predikstolen och sa något sömnigt som få egentligen lyssnade på. Därefter slogs portarna upp, school’s out!

Religiös har jag aldrig varit, är antagligen född ateist. Ändå tyckte jag att dessa avslutningar var en trevlig ritual som förstärkte stundens betydelse och gav relief åt vad som väntade.

Visst är det fel att blanda skola och religion. Men denna fråga borde snarare sorteras under kategorin tradition och kulturarv. Lite mer flexibilitet och avspändhet skulle vi nog må bättre av.

Måste ens statsmakten stifta lagar som reglerar saken? Skola, föräldrar och kyrka kan väl lösa eventuell problematik själva. Vill man, av vilka skäl det vara må, hålla sitt barn borta från kyrkorummet: varsågod, inget snack. Övriga som så önskar sjunger Stilla natt. Och sedan är det bra med det.

En undring bara. Varför allt detta hallå kring något så relativt harmlöst som traditionsfirande i Svenska kyrkan, medan religiösa friskolor av mer eller mindre indoktrinärt slag tydligen anses helt okej? Jag förstår inte logiken.

Lära för livet

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 5/11:

Centern hänger på gärdsgården till riksdagen och arbetar nu med ett uppdaterat idéprogram, som kan ge det gamla bondeförbundet en ny vår. Bland annat diskuteras om inte den traditionella skolplikten borde slopas. Det låter lovande.

Nyligen uttryckte jag själv tvivel kring skolplikten och pekade som kontrast på Finland (Corren 31/10). Där är skolan frivillig. Istället råder läroplikt, som gäller från sju års ålder tills den grundläggande utbildningen fullgjorts (maximalt tio år). Antingen deltar eleven i den offentliga skolans undervisning, eller så står det eleven fritt att förvärva motsvarande kunskaper på annat sätt. Föräldrarna ansvarar för att läroplikten följs under tillsyn av kommunen och betyg ges tidigt.

Poängen är att läroplikten sätter den individuella kunskapsinhämtningen i första rummet. Skolplikten är däremot främst ett kollektivistiskt tvång att infinna sig i skolan. Den garanterar inte att eleverna måste lära sig något. I princip kan man bara sitta av sina nio år i grundskolan och sedan lämna bänken som analfabet.

Svenska elever presterar också betydligt sämre resultat i de internationella PISA-mätningarna vad gäller läsförståelse, matematik och naturvetenskap än vad finska elever gör (Finland toppar rankningen, Sverige ligger under genomsnittet). Det vore intressant om Centern vågade tänka nytt och liberalt på skolområdet. Inte minst Folkpartiets Jan Björklund kan ju behöva en match.