Kategoriarkiv: Skola och utbildning

Lära för arbetslivet

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 24/7:Corren.

I onsdagens tidning rapporterade Corren om höstens gymnasieintagning i Linköping. Vad gäller yrkesprogrammen är söktrycket som vanligt inte mycket att skryta med. Tendensen är likadan i övriga Sverige och har så varit under flera år.

Det kan tyckas förvånande. Att arbetslösheten bland unga människor är besvärande hög är sannerligen inget okänt fenomen. Rationellt sett borde då yrkesprogrammen vara glödheta, eftersom chanserna till jobb efter examen vanligen är bättre än för många andra utbildningar.

Är svenska elever bortskämda med drömmar om flashigare yrken? Behöver skolan bli duktigare på yrkesvägledning? Kanske. Helt klart är i vilket fall att matchningen på arbetsmarknaden skevar oroväckande och att företagen har stora problem med rekrytering och kompetensförsörjning. Vilket i sin tur hotar tillväxten och välståndet i samhället.

Borde vi därför uppmuntra en ökad andel kvalificerad arbetskraftsinvandring? Ja, det är aldrig fel. Men är knappast hela svaret. Lika lite som att obligatorisk högskolebehörighet på yrkesprogrammen skulle vara någon patentlösning (snarare är den partipolitiskt driva övertron på välsignelserna av akademisk massutbildning problematisk).

Däremot måste näringslivet bli vassare på att redan tidigt försöka konkurrera om elevernas intresse, skapa förståelse för denna sektors betydelse och påvisa vilka goda utvecklingsmöjligheter som industrin och teknikföretagen i allmänhet ger.

Väl i yrket öppnas inte sällan dörrar för både fortbildning och karriär. Näringslivet har flera starka lobbyorganisationer som sitter på högar av pengar, likaså har motparten LO en formidabel kassa till sitt förfogande. Hur väl utnyttjas dessa resurser för att locka nya generationer unga till en framtid inom industriföretagen? Det är något som arbetsgivare och fack gemensamt har alla skäl i världen att fundera noggrannare över.

Samtidigt är det nödvändigt att grundskolan skärper kraven – och det rejält! – på basala kompetenser hos eleverna. Förra månaden publicerade Svenskt näringsliv en rapport, Redo för jobbet?, där organisationens 3600 medlemsföretag tillfrågats om synen på skolans förmåga att rusta ungdomarna för yrkeslivet.

De redovisade erfarenheterna måste betecknas som nedslående, ja direkt chockerande. Unga nyanställda brast ofta i enkla färdigheter som att läsa, skriva och räkna. Ett annat problem gällde vikten av att komma i tid, vara ordningsam, uthållig och uppföra sig respektfullt mot medarbetare och kunder. Även ungdomarnas initiativkraft, kreativitet och analytiska tänkande lämnade åtskilligt övrigt att önska.

Rapporten bekräftar på ett sorgligt sätt djupet i den svenska skolkrisen. Om inte det blir ordning och bättre resultat i klassrummen, vad hjälper det då näringslivet om yrkesprogrammen i gymnasiet plötsligt får ett aldrig tidigare skådat uppsving?

Sjung ut om vinsten!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 6/5:Corren.

Under söndagens partiledardebatt i SVT var Jonas Sjöstedt glasklar: ”Vi vill ha förbud mot vinster i välfärden. Det är vår viktigaste fråga”.

Retoriskt skickligt har Sjöstedt hamrat in sin rödglödgade kritik mot att privata företagare tillåts profitera på barn, gamla och sjuka. Välfärden dräneras på resurser samtidigt som riskkapitalisterna skrattar hela vägen till banken.

Enligt en färsk rapport från SOM-institutet vid Göteborgs universitet anser sju av tio svenskar att det är ett bra förslag att neka vinstutdelning i skattefinansierad vård, skola och omsorg. Inte konstigt att Vänsterpartiet växer inför riksdagsvalet. Tydlighet lönar sig.

Borde inte det sporra Alliansen att vara lika tydliga till vinstintressets försvar? SOM-institutets rapport innehåller nämligen en intressant motsägelse. Ungefär lika många svenskar som vill förbjuda eller begränsa vinster i välfärden, tycker också att det är viktigt med valfrihet i välfärden. Hur ska denna valfrihet bli möjlig om de privata alternativen kvävs?

Det var svenska väljares utbredda missnöje med de offentliga monopolen som drev fram liberaliseringarna inom välfärdssektorn under 80- och 90-talen. Enskilda aktörer har sedan dess bidragit till större mångfald, ökad kvalitet, högre servicegrad och mer valuta för skattepengarna än på den gamla folkhemska monopoltiden.

Ett privat välfärdsföretag måste ha nöjda kunder och ständigt stå på tå för att behålla dem, annars är resultatet konkurs. Vinst är dels ett kvitto på att verksamheten sköts väl, dels en förutsättning för att företagare ska vilja satsa tid, möda, pengar och intresse på att bygga upp någonting alls till andra människors gagn.

Vidare borde vi välkomna riskkapitalbolagen istället för att svartmåla dem. De utvecklar verksamheter genom att tillföra kapital och kunskap som höjer produktiviteten och professionaliteten i välfärden.

Det är själva affärsidén: att skapa ett kvalitativt mervärde så att riskkapitalbolagen kan få avkastning på sin investering vid försäljning. Vinstintresset fungerar alltså förädlande.

Ja, det finns några mycket medialt uppmärksammade exempel på motsatsen. Men det vore groteskt om sådana fall ska tas till intäkt för att strypa en hel bransch och jaga bort alternativen från marknaden, vilket blir konsekvensen av Jonas Sjöstedts politik.

En fördel med privata välfärdsföretag är att misskötsel vanligtvis straffar sig ganska fort. Ansvariga aktörer tvingas skärpa sig eller lägga ner. Hur ofta händer det med risiga skolor, äldreboenden och vårdmottagningar i offentlig regi?

Vinstintresset gör att pengar används effektivare, samma incitament finns inte inom den dominerande kommun- och landstingsförvaltningen. Vi har faktiskt aldrig betalat så mycket för vård, skola och omsorg som idag

”Resurserna ökar år för år och i snabbare takt än vad förändringarna i befolkningens storlek och ålderssammansättning kräver”, skriver SKL i en nyligen publicerad rapport.

Sedan 1980 har kommunernas välfärdskostnader, i fasta löner och priser, ökat från 478 till 760 miljarder kronor. Om detta borde Alliansen berätta. Samt påpeka att en optimalare användning av dessa skattepengar snarare talar för fler vinstdrivande välfärdsföretagare, inte färre.

Skenlösningarnas politik

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 29/4:Corren.

Socialdemokraternas skuggfinansminister Magdalena Andersson presenterade under måndagen partiets vårbudget. Inga direkta nyheter förstås, eftersom man på bekant spinndoktormanér redan pytsat ut innehållet bit för bit i medierna under veckorna som gått för att maximera uppmärksamheten.

Partiet är också på tämligen maxat humör att plocka sedlar ur våra plånböcker. Totalt vill Socialdemokraterna att företagen och medborgarna ska betala in sammanlagt 32 miljarder kronor mer till statens kassakista. Detta för att lösa en rad angelägna samhällsproblem som med rätta oroar väljarna.

Men blir det någon valuta för pengarna? Ta bostadseländet. S vill satsa ungefär en miljard om året i bidrag till byggen av fler hyresrätter.

Det är inte ”något stort belopp i förhållande till de totala kostnader vi pratar om i den årliga bostadsproduktionen. Rimligen kan det här handla om en begränsad stimulans på marginalen”, konstaterar Boverkets analyschef Bo Söderberg (SvD 27/4).

Varför föreslår S inte avskaffande av hyresregleringen istället så att marknaden tillåts fungera? Då kan hyresrätter bli lönsamma att bygga igen för privata investerare och de långa köerna försvinna (se ledarsidan i gårdagens Corren).

S vill också, i likhet med Alliansen, satsa pengar på att minska klasserna i grundskolans inledande årskurser. Detta framställs som ett effektivt sätt att få bukt med elevernas fallande kunskapsnivåer, trots att åtgärden knappast har något stöd i etablerad forskning.

Mycket tyder snarare på att den svenska skolans kris inte främst är ett resursproblem, utan ett värderingsproblem. Lärarkåren är demoraliserad, eleverna brister i disciplin och ansträngning, föräldrarna tenderar att fly sitt ansvar för barnens studieresultat och förväntar sig anklagande att skolan ska sköta allt. Vad hjälper då mer skattepengar? (Författaren och debattören Patrik Engellau skriver tankeväckande om dessa aspekter på skolkrisen i sin nyutkomna bok Min oro).

Vidare anslår S två miljarder till förbättring av sjukvården. Fler vårdplatser utlovas. Ja, den usla tillgängligheten (bland den sämsta i Europa) är verkligen deprimerande. Men varför fokuserar man då inte på att komma till rätta med det gigantiska resursslöseri som orsakats av den föråldrade, fragmentiserade och kroniskt ineffektiva landstingsorganisationen?

Att heller inte regeringen orkat ta i frågan att avskaffa landstingen och strukturera om vården är ingen ursäkt. Nu fortsätter S bara att kasta friska pengar efter dåliga.

Och hur tror man att arbetslösheten skulle lindras genom kraftiga höjningar av arbetsgivaravgifterna för ungdomar, höjd moms för restaurangsektorn och försämrat RUT-avdrag? Sverige lider brist på enkla jobb som insteg på arbetsmarknaden, vilket särskilt drabbar unga, lågutbildade och invandrare.

Alliansen borde gjort mer för att undanröja hindren, absolut. Men S gör tvärtom situationen värre och erbjuder nya varianter av AMS-åtgärder och ett batteri av kurser som alternativ till produktiv sysselsättning genom sänkta trösklar (vilket partiets stora bidragsgivare LO bestämt motsätter sig).

Om något har Magdalena Andersson gett skenlösningarnas politik ett ansikte. Och du får betala notan.

Skoldebatt, del femtioelva

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 2/4:Corren.

Pang, bom, krasch! Ännu ett fiasko för det ständiga sorgebarn som kallas svensk skola. I december briserade Pisa-bomben att våra niondeklassare fortfarande underpresterar i matematik, naturvetenskap och läsförståelse.

Under gårdagen exploderade resultatet av en ny Pisa-mätning i debatten: svenska elever är sämre än det internationella genomsnittet även i problemlösning. Förnumstiga kommentarer följde om att detta helt klart tyder på att kunskaper och kreativitet hänger ihop.

Jasså! Vilken upptäckt! Har ni kommit på det nu? Inte konstigt att utbildningsväsendet antagit skepnaden av Titanic med rodret långt över vattenytan och fören pekade ner mot Norra ishavets kilometerdjupa botten. Tänkte jag för mig själv, mörk i sinnet.

Sverige är ett land där jämlikhet omhuldas som det kanske främsta av politiska honnörsord. Inget annat offentligt instrument för jämlikhet är så centralt som skolan. Inget.

Den ger alla barn möjligheten att lära sig fakta om världen, utvecklas mot att finna sin potential och ta avstamp ut i vuxenlivets vindlingar.

Misslyckas skolan med den uppgiften kan många fixa det hyfsat ändå, vissa kanonbra faktiskt – men företrädesvis sådana elever som kommer från studieorienterade hemmiljöer fyllda av böcker, konst och verserade samtal över dagstidningen vid köksbordet.

Barn som saknar dessa privilegierade förutsättningar får det ofta betydligt kämpigare på livets hinderbana, om inte skolan kompenserat med en rejäl kappsäck av bildning från inspirerande lärare. Vilket icke är något okänt faktum.

Lika lite som att kreativitet och skapande utöver det banalas nivå aldrig kan födas ur okunnighet. Det krävs en ordentligt murad grund av ansträngning för att kunna nå fantasins högre rymder. Vi vet detta, insikten funnits i många generationer.

Så jag undrar bara: hur kom det sig att vi fick en inverterad elitskola i Sverige som gynnar elever med akademiska föräldrar och sänker de övriga? Och hur kommer det sig att det är så svårt för utbildningsväsendets ansvariga att vända tingens ordning rätt igen?

Två frågor. Skicka in svaren till partierna i regering och opposition. De verkar behöva all problemlösningshjälp de kan få.

Ovärdigt spel om skolan

Publicerad den av
1

Skrivit i Corren 13/3:Corren.

Kommunpolitikerna är inte mogna att axla ansvaret för skolan. De varken begriper eller kan hantera uppdraget. Den salvan avlossade utbildningsminister Jan Björklund (FP) i tidskriften Neo för två år sedan (nr 6/2012).

Intervjuad av Correnkrönikören Thomas Gür inskärpte Björklund sitt älsklingsbudskap om varför skolan måste förstatligas. Nu har han dock medverkat till att skjuta sönder sin egen argumentation.

I tisdags förklarade samtliga fyra partiledare i Alliansen att de vill satsa ytterligare 2,3 miljarder kronor av våra pengar på skolan. Den officiellt uttalande ambitionen är att minska elevantalet i lågstadieklasserna. Klingar utspelet bekant? Alliansen har skamlöst karikerat ett av Socialdemokraternas paradförslag.

Den icke uttalade ambitionen med detta handlar föga om reformera skolan. Det är snarare ett lika genomskinligt som desperat försök att rädda sig kvar vid makten och härligheten i Rosenbad. Vissna opinionssiffror grinar Alliansministrarna i ansiktet.

Väljarna rankar skolan i topp bland de viktigaste valfrågorna och Socialdemokraternas krav på minskade klasser är populärt i stugorna. Alltså snor man ännu ett vapen ur Stefan Löfvens politiska arsenal i neutraliserande syfte. Ett klassiskt exempel på trianguleringens tragedi.

Catharina Rosencrantz tillhör den skara kommunpolitiker som Jan Björklund svepande dömt ut som omogna, okunniga och oförmögna att hantera skolväsendet. Hon är ordförande (M) för barn- och ungdomsnämnden i Linköping.

Så här så hon till Correnjournalisten Lollo Asplund i gårdagens tidning: ”Mindre klasser löser inte skolans problem. Men forskningen säger att lösningen är kompetenta och engagerade lärare, ett samhälle som uppvärderar skolan och vikten av utbildning samt elever med höga förväntningar”.

Det är förstås helt rätt. Fakta är knappast komplett okända för varken Jan Björklund, övriga Alliansledare i regeringen eller oppositionens Stefan Löfven. Sverige har redan mindre klasstorlekar än OECD:s genomsnitt, vi spenderar avsevärt mer pengar på skolan än vad framgångsrikare länder som Sydkorea, Finland och Japan gör. Ändå detta fria fall i internationella kunskapsmätningar.

Den 18 februari gav Andreas Schleicher en särskild lektion för riksdagsledamöterna i Stockholm. Han är chef för PISA-undersökningen där Sverige nyligen gjorde chockartat fiasko. Vad borde partierna lägga krutet på för att vända den negativa trenden?

Glöm mindre klasser! Det är bara kapitalförstörande populism. Schleicher menade att politikerna skulle fokusera på lärarna. Och att eleverna greppar betydelsen av självdisciplin. Kunskap och bildning är inte gratis. Barnen måste arbeta för det. Lärarna måste vara kvalificerade, bra betalda och få attraktiva karriärmöjligheter.

Inga direkta konstigheter, eller hur? Undervisningen från PISA-chefen föll emellertid på hälleberget. Ut rusade istället Björklund och hans regeringskamrater för att ropa ikapp med Stefan Löfven om att mer resurser till mindre klasser är svaret.

Det är ett ovärdigt och oseriöst spel. Elevernas och lärarnas bästa offras på väljarmaximeringens kortsiktiga altare. Vilka saknar mognad att axla ansvaret för skolan? Inte Linköpings Catharina Rosencrantz i alla fall.

Satsa på David, inte Goliat

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 4/2:Corren.

Minskat elevantal i klassrummen. Det är ett av Socialdemokraternas vassaste vapen för att få bukt med den svenska skolkrisen. Som partiets ekonomiska talesperson Magdalena Andersson skrev i Expressen förra veckan: ”För att vända utvecklingen i skolan krävs att fler elever får mer tid med sin lärare. Därför investerar vi i mindre klasser. Det är en effektiv politik” (31/1).

Efter höstens PISA-bomb om fortsatt fallande kunskapsresultat i grundskolan har S verkligen chansen att koppla greppet om väljarna. Men nu går Moderaterna till dundrande motoffensiv. Deras kampanj med affischer, flygblad och twittertags startade igår under temat ”Mer kunskap i skolan”.

Receptet är intill förväxling identiskt med Socialdemokraternas. Eleverna måste få mer tid med läraren. Moderaternas utbildningspolitiske talesperson Tomas Tobé uppmanar landets kommuner att fokusera på mindre klasser.

Oavsett om S eller M vinner slaget om regeringsmakten, lär de alltså lägga åtskilligt med krut på att infria sitt löfte. Bra va? Alla vet ju att små klasser är positivt. Eller?

Synd att Magdalena Andersson och Tomas Tobé inte läst den amerikanska journalisten Malcolm Gladwells uppmärksammade bok David och Goliat. Konsten att slåss mot jättar (Volante 2014). Titeln anspelar på vad vi tror vara en absolut fördel, men egentligen inte är det.

Goliat var en urstark jätte och därför ansåg alla att han logiskt borde vunnit över den klene herdepojken David. Men det var inget mirakel att David gick segrande ur striden. Han var i själva verket förkrossande överlägsen genom att istället för rå muskelkraft (som han saknade) utnyttja sin snabba rörlighet och sin effektiva stenslunga. Vid närmare anblick är det uppenbart.

Malcolm Gladwell ger flera tankeväckande exempel på liknande synvillor i vårt eget moderna samhälle. Bland annat menar han att mindre klasser är skolans Goliat. Vi tar för givet att sådana är fördelaktiga. I-världen har pungat ut tonvis med skattepengar på att få ner elevantalen och öka lärartätheten i klassrummen.

I USA satsades tiotals miljarder dollar åren 1996-2004. Till ingen nytta. Gladwell hänvisar till mängder av forskning i ämnet. Tvärtom kan små klasser vara negativt, eftersom läraren får svårare att hålla uppe den för inlärningsprocessen viktiga elevdynamiken och energinivån i glesare grupper.

Ändå är S och M i full färd med övertyga väljarna om en åtgärd som inte löser någonting. Snarare förspills resurser som hellre borde använts till rekrytering av bättre lärare.

Gladwell är sannolikt något väsentligt på spåren när han skriver: ”Folket i USA – och i Kanada, Storbritannien och Frankrike och så vidare – var inte tvungna att spendera alla dessa pengar för att minska elevantalet i klasserna. De ville ha mindre klasser. Varför? Jo, därför att folk och länder som är rika nog att kunna betala för sådant som väldigt små klasser har svårt att förstå att sådant som kan köpas för deras pengar kanske inte alltid är det bästa för dem”.

För Sveriges del återstår tydligen den läxan att lära.

Hej på dig igen, Göran Persson

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 22/1:Corren.

Hon är smart, Magdalena Andersson. S-pretendenten på finansministertronen triangulerade nyligen elegant in på traditionell borgerlig mark och lovade att effektivisera den statliga byråkratin om hennes parti vinner höstens val.

Andersson hänvisade till Danmark där man sparat 12 miljarder kronor åt skattebetalarna. Anade någon en illa dold förtjusning i hennes anletsdrag? Inte konstigt i så fall.

Inför valet 2006 hade Alliansen storstilade planer på att göra samma sak. Socialdemokraternas myndighetspolitik dömdes ut som slapp och kostsam.

Dagens facit är att Andersson skulle kunna returnera anklagelsen, eftersom Alliansens misslyckande på området är lika flagrant som generande. Men enligt principen att anfall är bästa försvar, gick Borg loss på Socialdemokraternas recycling av borgerlighetens gamla vallöfte med han är ”förvånad över prioriteringen”.

Ty och läs noga nu: ”Att skära i kärnstaten som polis, infrastruktur och forskning. Det tror vi inte ett ögonblick på. Det är centrala offentliga kärnverksamheter som är väldigt viktiga för att samhället ska fungera” (Dagens Industri 16/1).

Som om Magdalena Andersson sagt sig vilja slå sönder grundläggande myndighetsfunktioner. Som om rationalisering och effektivisering vore något suspekt och farligt (i själva verket helt nödvändigt i alla organisationer, privata som offentliga, om de inte vill förstelna till museala Sovjetdinosaurier).

Det är en demonisering av motståndaren från Borgs sida som påminner om Göran Perssons reaktionsmönster på Moderaternas oppositionspolitik när det begav sig. Som kronan på verket har Borg därtill talat flitigt om behovet av skattehöjningar, både i nämnda DI-artikel som i söndagens Agenda och i gårdagens SvD.

Om S och Magdalena Andersson haft avsikten att driva in M i ett hörn där partiet framstår som trött, reformsvagt och sönderregerat likt gamle Persson på sluttampen, har de onekligen lyckats.

När det gäller Borgs värnande av ”kärnstaten” har han lockats att blotta ett närmast öppet mål. Trots ökade reala resurser som Alliansens skattesänkningar stimulerat i intäkter till det offentliga, har det på kärnstatens viktigaste ansvarsområden inte blivit någon utväxling av pengarna.

Polisen har fått rejäla påslag, men löser inte fler brott. Färre ärenden går till åklagaren, ännu färre leder till åtal (DN 21/1). Försvaret kostar fortfarande drygt 40 miljarder årligen, ändå är försvarsförmågan som helhet sämre nu än 2006.

Ser vi sedan till centrala välfärdsuppgifter som skolan är resultaten deprimerande och inom sjukvården är tillgängligheten en tragedi. Just i detta läge när välfärdssektorn skulle behöva fler förnyande aktörer, signalerar Moderaterna istället hinder i vägen för innovationsfrämjande vinstintressen och riskkapitalister.

Som bärare av den liberala svenska reformagendan har partiet definitivt haft bättre dagar. Mycket bättre.

Gläns över sjö och skola

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 20/12:Corren.

En undanmanöver för att ta bort fokus från fiaskot i Pisa-mätningen? Misstanken ligger nära till hands. Expressens liberala ledarskribent Ann-Charlotte Marteus vädrade den i går.

Liberala jag funderade också instinktivt i de banorna när utbildningsminister Jan Björklund gjorde sitt utspel om att möjliggöra skolavslutningar i kyrkan. Regeringen föreslår nu ett förtydligande av skollagen för att undanröja tidigare oklarheter.

Men utredningen som förslaget baseras på, gav Björklund klartecken till redan förra året – långt innan pinsamma Pisa. Han hade då fått nog av den ”tramsiga debatten” i frågan.

En fjäderlätt bagatell i relation till de avsevärt allvarligare problem som svensk skola brottas med, förstås. Traditionernas betydelse ska dock inte underskattas. Många gillar dem, fullt förståeligt.

När jag var elev i grundskolan brukade alltid terminernas final ske i kyrkan på torget hemma i Kungsbacka. Vi sjöng några psalmer, prästen stod i predikstolen och sa något sömnigt som ingen egentligen lyssnade på. Och sen var det bra med det.

Portarna slogs upp, frihetens klocka klämtade, school´s out! Religion har aldrig varit min grej. Lockelsen är noll, jag är antagligen född ateist. Trots det tycker jag skolavslutningarna i kyrkan var en fin ritual, en markering av högtidlighet som gav relief åt jul- och sommarlovens förväntningar.

Skolan ska vara icke-konfessionell, det är rätt. Men vi måste väl inte bli några fyrkantigt, oflexibla paragrafryttare för det. De föräldrar och barn som av någon anledning inte tål att stämma upp Gläns över sjö och strand i en kyrkolokal kan ju avstå och ta en promenad istället.

För övrigt kommer ingen elev ändå att tvingas till några kristna böner eller svära trohet mot Gud. Kan vi avsluta denna debatt nu?

Vilken skolmedicin?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 11/12:Corren.

Mindre klasser, fler lärare. Det kräver Socialdemokraterna som botemedel mot skolkrisen. Partiets utbildningspolitiske talesman Ibrahim Baylan upprepade budskapet när han besökte Linköping i måndags.

Det finns dock skäl att tvivla på denna patentmedicin. Klasstorlekens betydelse för goda studieresultat är generellt sett svag, enligt många forskningsstudier. Och fler lärare? Den svenska lärar- och personaltätheten är från förskola till gymnasium högre nu än vid sekelskiftet, ändå presterar eleverna sämre.

I Linköping har Baylans lokala partikamrater motionerat om att gymnasieskolornas yrkes- och studieförberedande program måste blandas. Exempelvis är det fel att profilera Anders Ljungstedts gymnasium med enbart praktiska utbildningar.

Det ökar segregationen och leder till snedvriden könsbalans, hävdar S. Alliansen har avslagit motionen. Antagligen med rätta, ty om huvudsyftet är stimulera elevernas kunskapsinhämtning förefaller S-förslaget mest vara ett kosmetiskt slag i luften.

Jämför med Tyskland. Där delas eleverna upp redan i femte klass efter intellektuell förmåga och intresse för en längre eller kortare utbildning (9 respektive 12 år). Det kan man kalla nivågruppering eller medveten uppmuntrad segregering, beroende på ideologisk smak.

Men som Correnkrönikören Stefan Fölster skrev i SvD igår inverkar det ingalunda negativt på Tysklands resultat i Pisa-mätningarna. Tvärtom har Tyskland, medan Sverige bara rasat, kontinuerligt klättrat sedan landets bottennotering år 2000.

Och det är de svagaste elevernas prestationer som förbättrats mest, påpekar Fölster. Detta även utan FP-idéer som lärarlegitimationer och förstatligande av skolan. Tyskarna har nämligen systematiskt fokuserat på att lösa sin skolkris utifrån faktabaserad forskning och noggrann utvärdering av insatserna. Vore det inte hög tid att pröva det här också?

Poesins kraft

Publicerad den av
Svara

Corren.Skrivit i Corren 10/12:

Kring skolan vilar den politiska krutröken tung efter Pisa-rapportens larmbesked förra veckan. Svenska 15-åringars kunskapsnivåer fortsätter att försämras. Från höger, mitten och vänstern mullrar försök till förklaringar och krav på åtgärder.

Men ytterst få på skolans slagfält förstår vad Pisa-rapporten egentligen säger. Det menar Daniel Sandström, kulturchef på Svenska Dagbladet. I söndags anklagade han horden av skoldebattörer för att ha missat den stora bilden. De talar kors och tvärs om utbildningspolitik, men utan särskilt intresse för humaniora och klassiska bildningsideal.

Sådant är överhuvudtaget inget som premieras i dagens Sverige, hävdar Sandström: ”De flesta människor som uppmärksammas i vår kultur är inte läsare eller intellektuella. Humaniora och bildning har blivit museiföremål, de dammas av då och då, men ses inte som en samhällelig resurs”.

Därav lärarkårens fallande status och yrkesskicklighet, därav elevernas underprestationer. Så är det kanske. I sammanhanget kom jag att tänka på vad författaren Birgitta Trotzig en gång skrev om vikten av poesi och diktning:

”Det finns ju folk som tycker att detta mjuka gräs, poesin, verkligen är hö, utklädsel och löjlighet – något som i varje fall inte kan tänkas ha någon betydelse för samhällens utveckling. Men den första verkliga sprickan i den stalinistiska muren var inte någon motideolog, utan Pasternaks trevande skimrande fragmentariska och på många sätt lyriska livsskildring i ‘Doktor Zjivago’.”

Eller som Bengt Jangfeldt, expert på rysk poesi, sagt: ”En av anledningarna till att Sovjet gick åt helvete var att de sysslande med sådan idioti som att censurera dikter som handlade om själen.”

En av anledningarna till att vår skola går åt helvete är måhända att vårt eget samhälle knappast bryr sig om poesin alls.