Skrivit i Corren 3/4:

”Lärjunge skall infinna sig i skolan på bestämd tid, ren och snygg, samt medhava böcker och annat som för undervisningen erfordras. Lärjunge åligger: att visa aktning och lydnad mot lärare och lärarinnor, att vara en god kamrat, hjälpsam, vänlig och hövlig, att även utanför skolan uppföra sig skickligt och anständigt.

Svordomar och andra yttringar av råhet i tal och uppförande vare lärjunge förbjudna. Det är lärjunge förbjudet att skriva, rita eller skära å skolbänkar, bord, väggar och andra ytor ävensom på eller i böcker. Allt djurplågeri samt skadegörelse å planteringar, gräsmattor, träd och blommor vare lärjunge likaledes förbjudet”.

Ord och inga visor ur en betygsbok från 1940-talets svenska skola. Inga elever behövde sväva i minsta tvivelsmål om vad som gällde.

På den tiden ansågs fostran i disciplin och gott manér mycket viktigt. Betyg sattes i både ordning och uppförande. Stökiga elever brukade i läroverken varnas tre gånger, sedan sänktes betyget.

Upprepades detta i flera terminer kunde oförbätterliga bråkstakar relegeras, ett numera tydligen okänt men då allmänt fruktat uttryck som betyder avstängning.

Svårartat störiga elever fick alltså inte längre fortsätta härja, utan tvingades – hör och häpna – lämna den aktuella skolan som de förstört undervisningsmiljön i.

Under det radikala 60-talet blåste dock nya, progressiva reformvindar. Med olycksaligt brett partipolitiskt stöd inledde Socialdemokraterna en revolutionerande omstöpning av hela utbildningsväsendet.

I jämlikhetens heliga namn infördes enhetsskolan, den traditionella studentexamen försvann – liksom betygen i ordning och uppförande (en konsekvens av 1969 års läroplan).

Arvet av dessa och andra politiska modereformer som därefter följde på 70- och 80-talen (exempelvis slopandet av samtliga betyg i låg- och mellanstadiet) har vi fått betala ett dyrt pris för idag.

Allt var sannerligen inte bättre förr, men åtskilligt är sämre nu. Larmrapporter har duggat tätt om tillståndet i den moderna svenska skolan – präglad av mediokra kunskapsresultat, undergrävd auktoritet i klassrummet, en proletariserad lärarkår, ständiga disciplinproblem och så vidare.

Hur kommer vi ur denna stora oredans epok? Ett angeläget reparerande steg på vägen vore nog att återinföra ordningsbetygen, vilket majoriteten (de borgerliga partierna plus SD) i riksdagens utbildningsutskott igen flaggat för.

Mot bakgrund av rådande situation i skolan borde den motsträviga S/MP-regeringen lyssna på Liberalernas Jan Björlund: ”Det är skolk, det är klotter och skadegörelse, det är ofta ett kränkande språkbruk och beteende. Vi måste komma till rätta med detta” (Ekot 2/4).

Må vara att ordningsbetyg inte är en allena saliggörande patentlösning, men ger en välbehövlig och tydlig kravsignal till unga människor om vikten av disciplinerat, civiliserat uppträdande. Det är nödvändigt för inlärningsprocessen. Det är nödvändigt för skapandet av en lugn, trygg och trivsam skolgång.

Det är nödvändigt för klara klivet ut i arbetslivet och vuxenvärlden. Det är nödvändigt för den mellanmänskliga respekten och fredligt hanterande av konflikter. Det är nödvändigt för demokratin, ty utan stil och ordning överlever inte friheten.

Skrivit i Corren 16/10:

Skapa bättre ordning i klassrummen. Så löd för några år sedan rekommendationen från Andreas Schleicher, chef för OECD:s jämförande Pisa-mätningar, hur studieresultaten i den svenska skolan skulle ryckas upp. Principiellt är det svårt att invända.

En grundläggande förutsättning för en fungerande undervisning är ett lugnt klassrumsklimat. Ändå har debatten om disciplinproblemen varit en ihållande följetong som inte tycks ta slut.

Från politiskt håll krävs ofta tuffare tag. Det är säkert motiverat, men är fler detaljstyrande regler lösningen? Skollagen är trots allt mycket distinkt som den är.

Paragraferna i lagens kapitel fem, läs dem gärna, ger rektorer och lärare vittgående utrymme att vidta adekvata och omedelbara åtgärder mot ordningsstörningar. Är då skolpersonalen inte tillräcklig medveten om lagens skrivningar, eller för slapphänt gällande disciplinära straff som kvarsittning och omplaceringar?

En färsk undersökning som Skolverket företagit ger en annorlunda, mer nyanserad bild. En överväldigande majoritet av skolledarna är säkra på sina befogenheter. Det finns dock en utbredd skepsis mot att köra den hårda stilen, annat än i akuta situationer.

Istället föredrar rektorerna att fokusera på ”att bygga relationer, på samtal, stöd, anpassningar och insatser från elevhälsan”. Det ger störst effekt på längre sikt, enligt deras mening. Och vad professionen ute i verksamheten säger bör vi väl lita på.

Men till bilden hör även ett delikat problem, konstaterar Skolverket: ”En annan aspekt som rektorerna beskriver är stöd i hur de kan bemöta vårdnadshavare, och vad personalen får göra utan att behöva vara oroliga för att bli anmälda. En rektor skriver att de önskar ett utbildningsmaterial att använda vid föräldramöten, eftersom de upplever att det blir vanligare att vårdnadshavare hotar med att anmäla skolan”.

Med andra ord tenderar föräldrarna att undergräva skolans auktoritet i missriktad omsorg om sina barn. Det är allvarligt och föranleder misstanken att skolpersonalen därmed blir mjukare i sina disciplinåtgärder än vad den borde vara.

Unga människor behöver fasta normer i sin fostran och efterlyser det också själva i Skolverkets undersökning: ”Intervjuerna med elever ger ett tydligt budskap. De sätter mycket stort värde vid att ha en skola som är präglad av trygghet och studiero… De vill ha vuxna som säger ifrån, som agerar snabbt och konsekvent och vuxna som tar ansvar för att fånga deras erfarenheter”.

Förmodligen var det ett fatalt misstag att avskaffa betyget i ordning och uppförande som skedde i samband med sjösättandet av 1969 års läroplan. Ett alternativ kunde åtminstone vara S-förslaget att införa ett ordningskontrakt på varje skola, som klargör att god disciplin i klassrummet är ett ansvar som lärare, föräldrar och elever bär gemensamt.

Den politiska signalen är viktig. Bråk, stök, systematiska sena ankomster, våld och mobbing, är oacceptabla företeelser och får aldrig ursäktas.

I första hand är det emellertid föräldrarnas och skolpersonalens sak att få eleverna att inse det. Ska vi väga in rönen från Skolverkets undersökning borde den vettiga linjen vara mer stränghet – men med förnuft.

Skrivit i Corren 11/5:

I höst blir förskolan obligatorisk för alla sexåriga barn. Får Socialdemokraterna som de vill kommer skolplikten även utsträckas till att gälla gymnasiet. Men är plikten ens särskild lyckad för grundskolans del? Det kan vara värt en prövande reflektion bortom det vanliga tugget och Jan Björklunds slitna slagordsretorik.

Den liberala filosofen Ayn Rand polemiserade mot termen plikt såsom varande en ”nödvändighet att utföra vissa handlingar utan annan anledning än lydnad under någon högre auktoritet, utan hänsyn till något personligt mål eller motiv, någon önskan eller något intresse”.

Krasst bygger skolplikten ytterst på statens privilegium att utöva legaliserat våld. Eleverna tvingas till handlingen att närvara i klassrummet, men kan inte piskas till att verkligen studera.

Snarare underblåses en anda av opposition mot skolan som inverkar negativt på kunskaps- och bildningstörsten, menar författaren Lena Andersson i en tankeväckande intervju i Lärarnas tidning (nr 8/2018).

Hon talar om den destruktiva mentalitet som skapas av ”tvångets psykologi”. Nesan att stämplas som plugghäst, en institutionell medlöpare, strävar ju också många elever att undvika. Att inta rebellrollen brukar däremot ge hög status i hackordningen.

Vidare hamnar lärarna i en olycklig slags gisslanposition, hävdar Lena Andersson: ”Med skolplikt har eleverna makt över läraren. I och med att de måste vara i skolan är det lärarens ansvar att det ska gå bra. Då blir läraren en ödmjuk tjänare. Man måste lära sig av egen kraft, allt annat är omöjligt”.

Det må ligga mycket i detta, fast vad är då alternativet?

Skolplikten i Sverige infördes med folkskolestadgan 1842, en utveckling av lutherska statskyrkans husförhör och den söndagsskoleplikt som i praktiken funnits sedan 1600-talet.

Folkskolan, tillkommen som en kompromiss mellan progressivt liberala och reaktionärt sinnade samhällstoppar, handlade inte bara om att förmedla kunskap. Den var lika mycket ett instrument för uppfostran, disciplinering och indoktrinering.

Plikten ansågs, förmodligen med all rätt, oundgänglig för att inte det fördemokratiska bondesamhällets barn annars skulle hållas kvar i arbete. Det problemet torde numera ha bortfallit.

Likaså lär alla idag begripa vikten av utbildning, även när inte barnen längre behöver bidra ekonomiskt till familjens försörjning. I princip kan alltså en helt frivillig skola övervägas. Men den idén är nog ännu i radikalaste laget för att vara partipolitiskt och opinionsmässigt realistisk.

Dock skulle vi kunna återknyta till en annan tråd i vår utbildningshistoria än statsprästernas regemente. 1723, under frihetstiden när Arvid Horn styrde landet som riksrådets kanslipresident (statsminister ungefär), lagstiftades om att svenska föräldrar måste lära sina barn att ”läsa i bok”.

Det är något annat än skolplikt.

I modern, uppdaterad version skulle det vara en lag som gör föräldrarna skyldiga att ge sina barn en god allmänbildning. En professionellt fastställd läroplan ska följas, men ingen tvingas att infinna sig i skolan. Undervisningen kan utformas ett på frihetligare sätt som passar varje individuell elevs behov bäst, i hemmet om så föredras (idag naturligtvis förbjudet av politikerna).

Det räcker att titta på Finland. Ett liknande system finns redan där. Så varför inte här?

Skrivit i Corren 31/3:

Inga fler statliga pekpinnar! Det är budskapet på SvD:s debattsida den 30/3 från fyra tunga representanter för Sveriges kommuner och landsting (SKL) med ordföranden Lena Micko i spetsen. De oroar sig för vad den snart färdiga produkten av regeringens Skolkommission kommer att bli: ännu ett reformpaket med förslag på nya regelsystem och krav på mer statlig styrning.

Utrymmet för den kommunala skolans lokalt förankrade utvecklingsmöjligheter skulle därmed beskäras ytterligare. Det är inte regering och riksdag i Stockholm som är bäst på att avgöra enskilda skolors behov, förutsättningar och prioriteringar. Utan dem som är på plats ute i verkligheten där undervisningen rent faktiskt bedrivs. Vilka bör då ha störst makt över skolan?

”Kommunernas roll blir allt mer att ställas till svars för en verksamhet som de får minskat mandat att sköta”, skriver Lena Micko och hennes SKL-kolleger beklagande. Det finns skäl att instämma i deras kritik mot viljan av ökad centralisering och kontroll från statens sida, liksom mot den politiska klåfingrigheten att lansera ständigt nya reformidéer.

Som SKL konstaterar: ”Sverige har haft 55 större skolreformer de senaste tjugo åren. Det är dubbelt så många som Finland”. Skolan är en mycket viktig samhällsinstitution. Därför är inte underligt att partierna tävlar om att sätta sin prägel på den.

Men vad är resultaten blivit? Knappast särskilt imponerande, snarare motsatsen. Ska man dra någon slutsats av alla dessa dyrköpta erfarenheter av politisk interventionism på skolområdet, ligger det väl inte närmast till hands att önska sig mer av samma sak – och definitivt inte från den statliga nivån.

Det är intressant att Finland nämns i SKL:s debattartikel, om än flyktigt. Vårt östra grannland har länge ställt Sverige i skuggan när det gäller elevernas prestationer och disciplin. Detta trots – eller tack vare – att ingen skolplikt råder som hos oss.

Istället har man läroplikt som sätter individens kunskapsinhämtning främst. Eleven kan delta i den offentliga skolans fastställda undervisningsplan, eller förvärva motsvarande kunskaper i andra former om det passar bättre (exempelvis genom hemskolning som är förbjudet i Sverige). Under kommunens tillsyn är det föräldrarnas ansvar att läroplikten följs, och att betyg ges från årskurs 1 är okontroversiellt.

Skolplikten är främst ett kollektivistiskt tvång att infinna sig i skolan och garanterar inte att eleven måste lära sig något annat än att sitta av tiden i klassrummet, rått uttryckt.

SKL gör rätt i att varna för det statliga pekpinneraseriets olycksaliga konformism. Kontrasten som den framgångsrikare finländska modellen utgör borde i det sammanhanget vara värt att titta på.

Skrivit i Corren 11/1:

”Om betygen inte fanns, då kunde skolan bli en plats där man lär sig samarbeta och tänka själv och ta egna initiativ. Man kunde verkligen lära sig saker som man har glädje av hela livet, inte som nu lära in en massa saker för att få bra betyg… Gillar ni inte betyg i din klass, kan ni prata med läraren eller rektorn om att få bort dem”.

Detta förkunnade Kamratposten till sina unga läsare 1977. Så gick takterna då.

I grundskolans lägre årskurser försvann betygen snart helt – en process som började med läroplanen Lgr 69, signerad av en S-regering, och fortsatte med Lgr 80, signerad av en borgerlig regering. Var det klokt?

Den tanke som Kamratposten uttryckte var måhända vacker och typisk för tidsandan. Men naiv och förfelad.

Den snåla inställningen till betyg som morot för studier och mätare av kunskapsinhämtning var inte ”progressiv” – den bidrog till urholka utbildningskvaliteten, undergrävde skolans ställning som samhällets viktigaste jämlikhetsinstitution och utgjorde ett sabotage mot den meritokratiska idén.

Betyg är inte allena saliggörande förstås, och man kan diskutera hur optimala de egentligen är. Dock, när det kommer till kritan: vilket bättre och rättvisare instrument finns för att ge så många som möjligt – oavsett social bakgrund – ökade livschanser?

Vi bör vara tacksamma för att vindarna vänt igen. 2012 återförde Alliansregeringen betygen i årskurs 6 och nu kommer Skolverkets utvärdering. Föga förvånande har elevernas studiemotivation fått ett klart uppsving. Förvisso har stressen tilltagit. Det är å andra sidan naturligt.

Prestation kräver ansträngning, det finns inga gratisluncher – något som i sig är värdefullt att eleverna får insikt om och lär sig att hantera. Skolverket pekar även på att det blivit lättare att upptäcka elever som missar kunskapsmålen. Tyvärr får många av dessa sjätteklassare inte stödet de behöver.

Det är allvarligt, men det vore snurrigt att lasta betygen för det. Snarare visar det att skolans pedagogikansvariga också måste anstränga sig hårdare, så att svagare elever ges rätt till hjälp för att överkomma sina svårigheter. Allt annat är ett svek.

På försök ska betyg även återinföras i årskurs 4. Utmärkt. Ju tidigare, desto bättre.

När vi ännu hade en i huvudsak fungerande kunskapsskola, var det självklart med betyg redan från årskurs 1. Var det så himla knäppt?

Skrivet i Corren 7/12:

Om det deprimerande kunskapsfallet fortsatt, hade man nästan frestats att instämma i Frank Zappas gamla uppmaning till eleverna: ”Drop out of school before your mind rots from exposure to our mediocre educational system. Go to the library and educate yourself if you’ve got any guts”.

Men efter alltför många år av försämrade skolresultat, synes det äntligen blivit ett positivt trendbrott.

Förra veckan presenterades den internationella mätningen TIMMS 2015, som visade att svenska fjärde- och åttondeklassare förbättrat sig i matematik och naturvetenskap. Denna vecka vittnar OECD:s nya PISA-undersökning om att våra 15-åringar ryckt upp sig i matematik, naturvetenskap och läsförståelse.

Detta kan inte sägas vara annat än en tidig nationell julklapp, samt ett glädjande betyg till såväl elever, lärare och rektorer vars ansträngningar fått kurvan att vända. Och ska någon äras politiskt, så har väl den tidigare utbildningsministern Jan Björklund skäl att fästa en fjäder i hatten på sig själv.

I den bästa av världar hade det sannolikt varit hälsosammast om skolan lämnats ifred från alla dessa klåfingriga partipolitiska ingrepp och ”progressiva” reformer som drabbat Sveriges utbildningsväsen sedan 60-talet och framåt.

Redan 1970 rasade bildningstitanen Sven Stolpe (han rasade förvisso ständigt) över de ”totalt inkompetenta, skrytsamma och naiva politruker” som på ”några få år lyckats underminera det dyrbaraste vi äger – den svenska utbildningen och kulturen”.

1977 kom ett slags kvitto på Stolpes kritik i form av Carin Mannheimers TV-serie Lära för livet om en samling niondeklassare i en skola präglad av stök, bråk och uppgivenhet (dramat utlöste en stormig debatt och belönades med Stora journalistpriset).

Regeringar av både borgerligt och socialdemokratiskt märke kan broderligt dela på ansvaret för det mindre lyckade experimenterandet genom åren. Med Jan Björklund skedde en politisk attitydförändring. Fokus återgick till att sättas på kunskap, disciplin och ordning – något som nu ser ut att börja bära frukt.

Dock är det fortfarande lång väg kvar innan vi når toppen. Resultaten är bättre, men i internationell jämförelse ändå medelmåttiga och således inget vi kan nöja oss med.

Frank Zappa hade säkert hållit fast vid sitt drastiska råd till kunskapstörstande elever att lämna skolan. Det är knappast att rekommendera, särskilt som det ljusnar i klassrummen. Men nyttan av kompletterade biblioteksstudier kan vi nog alla skriva under på.