Bluffa inte pensionärerna!

Skrivit i Corren 10/5:

Förtjänar pensionärerna lägre skatt? Naturligtvis! I ett högskatteland som Sverige borde alla få behålla mer pengar i plånboken. Det ger ökad självständighet och större bestämmanderätt över det egna livet. Varför skulle pensionärer förmenas den möjligheten?

Det är precis som Stefan Löfven uttryckt det: ”De som har varit med och byggt upp vårt land och sett till att vi har den välfärd vi har, de ska ha en bra ålderdom och en trygg sådan”.

Därför synes det välkommet att den annars så glatt skattehöjande regeringen faktiskt vill minska skattebördan med runt 2500 kronor per år för 70 procent av alla svenskar över 65 års ålder. Okej, beloppet är inte jätteimponerande, men ändå något – särskilt för dem med små marginaler som tvingas vända på slantarna.

Men det borde kombineras med rejält sänkt skatt på arbete, vilket faktiskt är ännu viktigare för att garantera våra äldre rimligare ekonomiska villkor. Socialdemokraternas vallöfte om att utjämna skatteklyftan mellan pensionärer och löntagare må låta bra, men bygger i grunden på den vilseledande myten om ”pensionärskatten”.

Begreppet är ren demagogi och lanserades 2006 när Alliansen utmanade Göran Perssons regering med jobbskatteavdraget. Den relativa skillnaden i beskattning som jobbskatteavdraget innebar mellan yrkesarbetande och pensionärer försökte S framställa som en skriande orättvisa.

Uppenbarligen har de lyckats, eftersom det idag även bland Allianspartierna hojats om att ”pensionärsskatten” måste bort.

Retoriken från Kristdemokraternas tillförordnade partiledare Jakob Forssmed är belysande: ”Vi menar att det är orimligt att år efter år upprätthålla skillnaden i beskattning mellan arbetsinkomst och pension. Pension är uppskjuten arbetsinkomst och ska beskattas på det sättet” (Expressen 7/5).

Men pension är inte alls uppskjuten arbetsinkomst i det svenska kollektivistiska kedjebrevssystemet (med dess icke-värdebeständiga statliga fiatvaluta som lök på laxen).

Pengarna som dagens pensionärer betalat in under sin yrkesverksamma tid finns inte. Gårdagens pensionärer har för länge sedan förbrukat dem. De allmänna pensionsfondernas utbetalningar finansieras av dem som jobbar i detta nu.

Gör politikerna det gynnsammare för arbete och företagande, ökar den ekonomiska aktiviteten och tillväxten, vilket i sin tur betyder en robustare pensionsförsörjning. Partier som särskilt säger sig ömma för pensionärerna borde – om de vore ärliga – trycka hårdare på detta fullkomligt avgörande samband.

Eller hur, Stefan Löfven och Jakob Forssmed?

Pomperipossa igen

Skrivit i Corren 24/4:

Cornelis Vreeswijk, vår främste tondiktare sedan Bellman, vägrade notoriskt att betala skatt. Inte en spänn skulle den politiska klassen ha. Tveklöst ett lagbrott. Men agerandet kan i det klimat som Cornelis verkade i på 70-talet även ses som ett slags frihetligt civilmotstånd. Skattelagstiftningen var näppeligen rättfärdig.

Exemplet Pugh Rogefeldt är belysande. Hans Bolla och rulla från 1974 är en av tidernas bästa svenska rockplattor med klassiker som Hog farm, Dinga linga Lena och Grävmaskinen. Det var Rogefeldts femte album i ordningen och befäste hans ställning som en av decenniets populäraste inhemska artister.

1969 hade han debuterat med den sensationellt starka skivan Ja, dä ä dä. Pugh röjde ny mark genom att göra det rumsrent att sjunga rock på svenska, han var konstnärligt innovativ med kluriga texter, klanger och melodier, och har influerat mängder av kollegor i branschen. Pugh Rogefeldts kreativa originalitet i utvecklingen av vårt moderna musikarv är odiskutabelt. Vad blev tacken?

När Bolla och rulla precis hade släppts och försäljningen gick fint, trodde Pugh att han äntligen skulle få skörda frukten av ett halvt decenniums banbrytande studiojobb och slitigt turnerande. Då meddelade skivbolaget Metronomes ekonomiske ansvarige att inga inkomster kunde betalas ut. Det progressiva skattesystemets konstruktion gjorde att marginalskatten skenade så att Pugh Rogefeldt istället blev skyldig pengar. Chockad fick han veta att staten krävde 102 procent i skatt av honom.

”‘Det går ju inte’, sa jag. ‘Det är ju stöld. Ett jävla straff. Jag har ju tjänat in pengarna på tufft arbete. Jag kan väl för fan inte betala för att spela in musik. Du och revisorn måste ha räknat fel'”, berättar han om händelsen i memoarboken 73: från Stora gatan 51 till Hog Farm (2013).

Den Kafkaartade siffran var dock tyvärr korrekt. ”Situationen blev inte bättre av att mitt prestigekonto blev försvagat. Ingen trodde mig. Trodde med ett hånflin att nu har fantasin skenat iväg lite väl långt och att det där kan man kanske läsa om i Kalle Anka eller få höra på nyheterna om jordens värsta diktaturer”, skriver Rogefeldt.

Det var först när Astrid Lindgren drabbades av samma sjuka skattesats och i Expressen valåret 1976 lät publicera den satiriska sagan Pomperipossa i Monismanien som opinionen vaknade.

Samma år tvingades Ingmar Bergman i landsflykt efter att av nitiska fogdar arresterats på Dramaten för påstått skattebrott. Också en form av kulturpolitik… Vad var det för utslag av partipolitisk ”rättvisa” att sätta Jante i system för att jaga och vingklippa framgångsrika människor som bidragit med så mycket positivt till samhället?

Men när Astrid Lindgren öppnade svenska folkets ögon fick den ansvariga S-regeringen betala svidande dyrt vid valurnorna och skattenivåerna gjordes därefter något rimligare. Vad har S lärt?

Föga tydligen, ty partiet är med MP och V i farten att göra om gamla synder. Moderaternas ekonomiske talesman Ulf Kristersson varnar för att 70-talets Pomperipossa är på väg att göra comeback. Den värsta effektiva marginalskatten har ju sprängt anständighetsvallen och ligger idag på världsrekordhöga 75 procent.

Varför ska duktiga, flitiga, produktiva medborgare näpsas på detta konfiskatoriska vis? Det saboterar drivkrafterna till skapande och ansträngning, urholkar skatteviljan och göder politikerföraktet. Framför allt är det omoraliskt.

Tror regeringen att dess blotta kontroll av våldsmonopolet legitimerar en fri, närmast obegränsad dragningsrätt på andras pengar? Då förtjänar den att bollas och rullas ut från Rosenbad snarast möjligt.

Ett förnuftigt LO-förslag

Skrivit i Corren 6/4:

Sven-Inge Arnell är socialdirektör i Motala kommun. Han är bekymrad över kostnadsutvecklingen för de tilltagande behoven inom den kommunala kärnverksamheten, som äldre- och handikappomsorgen. Det finns en gräns för vad sparåtgärder kan åstakomma och framöver kan bristerna komma i konflikt med statliga välfärdskrav, vilket riskerar att kommunen som lök på laxen tvingas betala böter.

För att ekvationen ska gå ihop hävdar Sven-Inge Arnell att en skattehöjning bör övervägas, i likhet med den väg som Mjölby, Vadstena och regionen redan slagit in på. Än så länge är dock inte Motalas politiska majoritet beredd att diskutera en tyngre skattebörda för sina invånare (Corren 3/4 och 5/4).

Men den problembild som Sven-Inge Arnell målar upp kan ingalunda avfärdas och är typisk för den allmänna utveckling som skymtar i kommun- och landstingssektorn. Sverige har en positiv befolkningstillväxt.

Störst är ökningen bland barn och äldre, som är föremål för de mest resurskrävande offentliga välfärdsåtagandena. Ska bara nuvarande standard på den sociala servicen upprätthållas, behövs 50 extra skattemiljarder till 2020. Detta enligt beräkningar från Sveriges kommuner och landsting (SKL). Den generella nivån på kommunalskatten skulle då bli drygt 34 kronor!

Den genomsnittliga skatteutgiften är idag 32,12 kronor per varje hundralapp, en höjning med nästan 2 kronor sedan 2000-talets början och nu räcker det, tycker LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson.

Han vill rycka i nödbromsen och föreslår inför den stundande S-kongressen att ett kommunalt skattestopp införs (SvD 4/4). Istället bör målet om maximalt 30 procents kommunalskatt från den stora skattereformen anno 1990/91 hedras och de stigande välfärdskostnaderna kompenseras med statsbidrag. ”S måste markera att det är skördetid för vanligt folk”, menar LO-basen.

Invändningen är given: ett kommunalt skattestopp vore att ytterligare beskära det naggade kommunala självstyret. Moderaternas ekonomiskpolitiske talesperson Ulf Kristersson fördömer LO-förslaget som ”helt odemokratiskt”. Så kan man se det.

Å andra sidan, vad är mer demokratiskt än att dra en lans för det civila, enskilda självstyret? Höjd kommunalskatt i den rådande svenska skattehöjningsvågen innebär ju en särskild tuff frihetsinskränkning för människor med lägre inkomster.

De drabbas obevekligen hårdast, eftersom de har mindre ekonomiska trygghetsmarginaler i hushållskassan och svårare än välbeställda grupper att skydda sig mot den politiska klassens fogdar genom diverse – ibland mycket avancerade – metoder att utnyttja systemets kryphål i egendomsvärnande syfte.

Det är ingen slump att nationalekonomerna en smula cyniskt betecknar kategorin ”fattigt folk” som den tacksammaste skattebasen att mjölka pengar ur, vid sidan av de tre andra klassiska ”F:en” – föda, fordonsbränsle och fastigheter.

LO är ingen organisation strävar mot lågt skattetryck precis (även om man i 1900-talets gryning ansåg att Sveriges dåvarande nivå på runt 8 procent av BNP var brutalt högt och arbetarfientligt – those were the days!). Karl-Petter Thorwaldsson säger sig inte vara främmande för ökade skatter på kapital, högre inkomster och så vidare.

Men gällande kommunskattestoppet, i kombination med välfärdsräddande bidrag ur den välmående statsfinansiella kassakistan, finns rimliga pragmatiska skäl att lyssna på honom.

Skattesmäll i Linköping?

Skrivit i Corren 10/3:

Låg skatt är en frihetsfråga. Därför är det viktigt att politikerna är försiktiga med skattebördan, respekterar att det alltid handlar om andra människors ihoparbetade pengar, använder dessa pengar så rationellt som möjligt i det allmännas intresse och noga prioriterar mellan utgiftsområdena.

Som det ser ut idag finns tyvärr en del övrigt att önska därvidlag.

Nuvarande regering har brutit mot den politik som inleddes vid millennieskiftet om att vara mer återhållsam med att ta av innehållet i svenska folkets plånböcker.

Mellan 2014 och 2016 har skattetrycket skruvats upp från 42,6 procent av BNP till 43,9 procent. Samtidigt har Sverige lyckats bli världsrekordhållare i högsta effektiva marginalskatt: 75 procent.

Och ändå förmår inte rikets styrande att lägga tillräckliga budgetmedel på statens kärnuppgifter som ett försvar att skydda nationen med.

Det bör ansvariga partier ställas till svars för när det stundar till val om drygt ett år. Även här lokalt i Linköping verkar det bli nödvändigt att hålla maktens män och kvinnor i stadshuset för räkning, om vi ska tro det kommunala oppositionsrådet Muharrem Demirok (C).

I Corren den 9/3 anklagar han S/L/MP-koalitionen för att ha ”fört en ansvarslös politik och låtit kostnaderna för skola och äldreomsorg dra iväg utan vi kunnat se någon kvalitetsförbättring”. Budgeten för 2018 kan innebära besk medicin för Linköpingsborna. ”Antingen en ganska dramatisk skattehöjning eller en lika dramatisk kostnadssänkning”, varnar Demirok.

Kommunalrådet Kristina Edlund (S) tillbakavisar hans utspel som mer eller mindre falskt alarm. Men flaggar för effektiviseringar och säger lite gåtfullt att skattehöjningar ”är inget vi diskuterar i koalitionen nu”. Låt oss hoppas den diskussionen heller inte blir aktuell framöver.

Illa vore om Linköpings ekonomi hamnar i utförsbacken och stadens invånare tvingas stå för notan i ett redan tuffare svenskt skatteklimat. Det finns skäl att erinra om att finanserna bara för några få år sedan var så goda att vi kunde anses överbeskattade. I en rapport från Svensk kommunrating 2013 konstaterades att ekonomin var mycket välskött och robust.

Linköpings starka siffror motiverade en satsning på ett årligt skattesänkningsprogram. ”Kalkylmässigt börjar argumenten för ett sådant nu bli så övertygande att de når närmast pinsamma nivåer”, hette det i rapporten.

Vad hände sedan dess om boksluten inför 2018 liknar motsatsen?

Löfvens vinstcharad

Skrivit i Corren 1/3:Corren.

”Det är en stöld från folket som måste stoppas”, slog civilminister Ardalan Shekarabi (S) rödglödgat fast i sin kompromisslösa uppbackning av partikamraten Illmar Reepalus utredning om den privata ”vinstjakten” i välfärden. Det var i november förra året.

Reepalus förslag innebar ett nytt, ogint regelsystem med ett vinsttak om 7 procent, som i praktiken skulle göra fortsatt verksamhet för Sveriges enskilda välfärdsföretagare mycket svår. Vad var det frågan om?

Avsåg verkligen regeringen göra slut på valfriheten, röka ut alla privata aktörer och återuppväcka 70-talets gråa socialstatsmonopolism? Socialdemokraterna måste ha blivit tokiga och drabbats av ett återfall i något som mest liknade gammal usel löntagarfondsradikalism.

Men så dum var förstås inte Stefan Löfven.

När remissrundan nyligen avslutades stod det klart att kritiken mot Reepalus utredning varit rättvist och överväldigade förintande. Och någon chans, eller snarare risk, att regeringen skulle kunna göra verkstad av Reepalus bakåtsträvande idéer har aldrig funnits. Riksdagens majoritet (Alliansen och SD) har ju hela tiden ställt sig avvisande.

Löfvens S/MP-ministär har nu också skickat Ilmar Reepalu ut i kylan och retirerat från utredningen. Moren har gjort sin plikt, moren kan gå. Kvar som ett sista dinglade köttben åt Vänsterpartiet i det politiska skyltfönstret hänger ”bara” hotet om endast friskolor ska omfattas av vinsttaket, övriga välfärdsaktörer slipper.

Ty det är naturligtvis Vänsterpartiet allt handlat om från början.

Jonas Sjöstedt satsade sitt socialistiska krut i valrörelsen 2014 på att förbjuda välfärdsvinster och Stefan Löfven behövde honom som stödhjul för att kunna bilda sin lilla minoritetsregering efteråt.

Reepalus utredning tillkom för att hålla Sjöstedt på hyggligt samarbetshumör, ett maktpolitiskt spel för galleriet. Problemet med detta är emellertid att det under processens gång sänts signaler som skapat betydande osäkerhet bland landets samlade välfärdsföretagare om framtida villkor, samt förlett många vanliga svenska medborgare att misstro legitimiteten i begreppet vinst.

Mot Ardalan Shekarabis skåderetorik om vinst som stöld bör man ställa den legendariske socialministern Gustav Möllers klassiska ord om att ”varje förslösad skattekrona är en stöld från folket”. Vinst gör nämligen att skattekronorna till övervägande del nyttjas smartare än i den offentliga, byråkrati- och politikerstyrda välfärdssektorn.

Kjell-Olof Feldt, socialdemokratisk finansminister 1982-1990, har om vinst uttryckt det synnerligen pedagogiskt: ”Dess uppgift är inte bara att vara en mätare på graden av effektivitet i olika sätt att använda de ekonomiska resurserna. Vinstintresset är dessutom den enda renodlade bevakaren av att resurser utnyttjas effektivt”.

Enskilda välfärdsföretag på en konkurrensutsatt marknad bidrar till att vi får bättre valuta för pengarna och att innovationstrycket hålls uppe. Vinsten är kvittot på att verksamheten sköts väl, att kunderna är nöjda, att det uppstår överskott som kan återinvesteras, ge avkastning åt ägarna och som dessutom kan beskattas.

Önskar vi både rationellare kostnadskontroll och högre kvalitet på välfärdstjänsterna är det ökat utbud av privata aktörer vi ska ha, inte minskat. Löfvenregeringens politiska charader har tyvärr på ett olyckligt och oansvarigt vis skapat ett snålare klimat för en sådan utveckling.

Varför straffa flitigt folk?

Skrivit i Corren 14/2:Corren.

”Skattebetalaren – det är någon som jobbar hårt åt staten men som inte behöver ha en examen i offentlig förvaltning”, skämtade en gång USA:s tidigare president Ronald Reagan. Men det kunde inte vara mer sant än i dagens Sverige.

Huvuddelen av pengarna som en löntagare arbetar ihop är inte ämnad för den egna hushållskassan. Utan tas hand om av det politikerkontrollerade offentliga maskineriet. Det är dess kugghjul som alla som går till jobbet först och främst smörjer genom att stämpla in på morgonen och arbeta hela dagen.

Det förhållandet tycks dock politikerna och myndigheterna inte gärna vilja tydligt skylta med för medborgarna, ty totalbeloppet av skatten är ”gömt” via diverse tricks som arbetsgivaravgifter och moms.

Får du sedan frågan om att jobba övertid? Eller meriterar dig till befordran uppåt i karriärstegen? Gratulerar, då ges staten tillfälle att ta ännu mer av din mödas frukt ifrån dig. Marginalskatten, alltså skatten på den sist intjänade hundralappen, är nämligen bingo för fogden men knappast för dig vid en löneökning.

När övriga befintliga pålagor räknats in, blir den högsta effektiva marginalskatten 75 procent! Detta enligt en färsk rapport från tankesmedjan Timbro, som konstaterar att Sveriges marginalskattenivå är värst i världen bland utvecklade industriländer (där ligger genomsnittet på 58 procent).

Hur har vi hamnat i ett sådant läge? Ingen kan rimligen på fullt allvar anse att det är moraliskt riktigt, rättvist och klokt att straffa människor som anstränger sig extra.

”Hälften kvar” hette det när Socialdemokraterna och Folkpartiet lanserade ”århundradets skattereform” 1990/91 och sänkte den högsta marginalskatten till 50 procent. Det gamla trassliga, konfiskatoriska skattesystemet dömdes ut av arbetarrörelsens frontfigurer Stig Malm (LO-ordförande) och Kjell-Olof Feldt (finansminister) som ”ruttet” och ”perverst”.

Men vad ska man då inte kalla det idag när intentionerna bakom ”århundradets skattereform” förfuskats genom massor av snedvridande och klåfingriga ingrepp? En av de bisarraste följderna är ju att utbildning, flitigt arbete och strävsamhet knappt är lönt för den enskilde.

Dessutom biter staten sig själv i svansen eftersom produktiviteten i samhällsekonomin sjunker, vilket gör att antalet beskattningsbara kronor till den offentliga apparaten blir färre än om skattesystemet vore vettigare utformat.

Det är som man vill ropa: Malm och Feldt, kom tillbaka!

garbo

Du jobbar och får behålla 25 kronor. Resten tar staten.

Uppdrag vingklipp flyget

Skrivit i Corren 1/12:Corren.

Något som rör på sig? Dräm till med skatteklubban!

Det tycks vara parollen för dagens regeringskonstellation, vars radikala element MP och V driver S framför sig i ett ideologiskt korståg mot det mobila Sverige (möjliggjort genom Alliansens medvetet passiva oppositionspolitik, nota bene).

Privatbilismen drabbas av årligen ökade drivmedelskatter, som snart kommer att vara de värsta i världen. Åkerinäringen ska pådyvlas en kilometerskatt, som inte bara slår mot lastbilsägarna utan fördyrar kostnaderna i hela ledet – från råvara till butik, något vi alla tvingas betala.

Och nu har turen, inte oväntat, kommit till flyget.

Främsta motivet för regeringsivern att straffbeskatta svenska folkets flygresor uppges vara omsorg om klimatet. Detta trots att teknikutvecklingen – precis som är fallet med bilismen – kontinuerligt gjort att flygplanen blivit bränslesnålare och miljövänligare.

Att elektrifiering av bilarna väntar runt hörnet, liksom att biobaserade drivmedel väntas bli framtidens melodi för flyget, verkar inte heller rubba cirklarna hos de styrande makthavarna. Har de anammat ett politiskt synsätt att folkligt bil- och flygresande är dåligt, så är det så. Ett axiom, helt enkelt.

Därför spelar det tydligen ingen roll att bland andra Konjunkturinstitutet påpekat att flygskattens miljöeffekter är obefintliga. Jämför bara Sveriges andel av de globala koldioxidutsläppen: 0,1 procent. Hur stor del av dessa utsläpp svarar det svenska flyget för? Runt 5 procent. Om det skulle vara jordens klimat regeringen är ute efter att rädda med sin flygskatt, får de nog hitta på en annan vals.

”Det här är bara ett sätt att i smyg pungslå människor på pengar utan att behöva höja inkomstskatten och uppröra människor. Men i slutet blir effekten densamma för den som från och till behöver resa. Jag är oerhört orolig för att det här blir ytterligare en tuff smäll mot företagande, turism och privatpersoners rörlighet”, säger Anders Åkesson, infrastrukturpolitisk talesman i Centern.

Då är det upp till bevis för den oron. Varken borgerligheten eller SD gillar flygskatten. Många verklighetsnära socialdemokratiska kommunpolitiker, särskilt i landsbygdslänen, är också kritiska.

Men bakar finansminister Magdalena Andersson in flygskatten i statsbudgeten är det av allt att döma fritt fram. Ett alternativt gemensamt budgetförslag som kunnat stoppa eländet vill inte Alliansen lägga i riksdagen, eller?

Då hotar ju, Gud förbjude, regeringskris för de rödgröna skattehöjarna…

Ska vi jobba mindre?

Skrivit i Corren 21/9:Corren.

Regeringen har levererat sin höstbudget. Och med den följer en gammal blocköverskridande klassiker: höjd skatt på alkohol och bensin.

Politikerna vill ju gärna att vi medborgare både ska konsumera mindre rusdrycker och köra mindre bil, det anses befrämjande för folkhälsan och miljön. Skattehöjningar som dessa är fiffigt skottsäkra också.

Den som dristar sig till att protestera kan lätt avfärdas som en suspekt figur, tacksam att insinuant utmåla som populistiskt glad i flaskan och i avgasiga motorer. Tar inget ansvar för nykterheten! Tar inget ansvar för klimatet! Fy på sig, samvetslösa typ!

Så var den debatten åter vunnen (om debatten ens uppstått, sällan vill någon ur oppositionen riskera att hamna i riksdagens skamvrå för subversiva, folkförförande sprit- och bensinvänner).

Men lika enkelt bör vi inte låta regeringen komma undan denna gång. Ty den rödgröna ministären har även låtit meddela höjd inkomstskatt, fler svenskar hamnar över brytpunkten där den statliga skatten slår till, det blir tuffa marginaleffekter. Var tredje heltidsarbetande person i Sverige får mindre än hälften kvar av en löneökning i plånboken när fogden är färdig med håven.

Därmed är finansminister Magdalena Andersson blottad för den intressanta, ständigt svårbesvarade frågan: Om tyngre pålagor på alkohol och bensin anses rätt och riktigt för att motverka konsumtionen av dessa dubiösa produkter, varför är då höjd skatt på arbete, flit och strävsamhet rätt och riktigt?

Alliansregeringen var inte bättre när det gällde ökad beskattning av människor som handlade i Systembolagets monopolbutiker eller tankade bilen vid macken. Men det blåa laget sänkte ändå skatten på arbete.

Var finns logiken nu? Är syftet att få folk att såväl dricka mindre, köra bil mindre, som att jobba mindre? Dessutom blir det ännu mindre lockande att utbilda sig (redan idag utmärker sig Sverige som det land där det är mest olönsamt att plugga vidare efter gymnasiet, enligt OECD).

Vad vill denna regering egentligen att vi ska göra? Stanna hemma och skåla i morotsjuice framför TV:n? Okej, slutraljerat. Poängen torde framgå.

Det är ingen klok politik att öka skatten på ansträngning, då sker inte lika mycket ansträngning – i alla fall inte beskattningsbar och välståndsbildande sådan. Vilket regeringen säkert vet.

Men de är ju tvingade att hålla sitt stödhjul Vänsterpartiet på gott humör, som tycker ökad skatt på ansträngning är ”rättvisa”. Därav en budget som pekar mer mot missväxt än tillväxt. Trist.

Snälla, stoppa skatten!

Skrivit i Corren 8/9:Corren.

All beskattning som inte är absolut nödvändig, som inte bortom allt rimligt tvivel bidrar till samhällets välfärd, är bara en sorts legaliserad stöld. Det uttalandet av USA:s förnämlige president Calvin Coolidge borde stå i eldskrift över varje finansministers skrivbord.

Tyvärr tycks så inte vara fallet när det gäller Magdalena Andersson, vår nuvarande rikshushållare i regeringskretsen. Enligt vad som avslöjats om innehållet i hennes kommande budgetproposition föreslås ytterligare ökade bördor på det strävsamma, arbetande folket.

Många tusentals fler svenskar ska fråntas mer av sin mödas frukt genom att tvingas betala statlig inkomstskatt. Vidare sträcks fångsthoven ut så fler svenskar även drabbas av den så kallade ”värnskatten”.

Marginaleffekterna riskerar bli rent sorgliga. ”Det här är helt fel väg att gå. Höga marginalskatter i ganska blygsamma lönelägen kan leda till att viljan att vidareutbilda sig eller ta mer ansvar på jobbet minskar”, konstaterar TCO:s Eva Nordmark.

Summorna som dessa riktade skatter mot flitiga människor ger staten är relativt ringa. Skadeverkningarna är desto större på den närande ekonomin, eftersom det blir en politisk bestraffning de facto av duktighet, ansträngning, utbildning och initiativförmåga. På vilket sätt gynnar sådana negativa incitament samhällets välfärd?

Sannolikt är knappast Magdalena Andersson – hon är ju ingen dumbom – omedveten om något av detta.

Det hela verkar vara en trist eftergift för att göra Vänsterpartiet på ideologiskt glatt humör i budgetförhandlingarna, Jonas Sjöstedt är också sprudlande nöjd över den ”rättvisa” han nu drivit igenom. Moderaterna är självfallet väldigt kritiska.

Men är det inte precis så här som det största och tongivande Allianspartiet önskade?

Den lilla bräckliga S/MP-regeringen skulle pressas att samarbeta med V och få schavottera inför väljarna med skämmiga förslag som är usla för landet. Vilket enligt kalkylen skulle maximera Alliansens chanser att återkomma till maktens köttgrytor efter valet 2018. Vi får väl se hur det går med det.

Hittills har ändå denna schackspelsstrategi, med svenska folkets väl och ve som insats, åtminstone bidragit till en riktigt ordentlig potentiellt destruktiv skattesmäll.

Grattis alla direkt eller indirekt ansvariga i regering och riksdag. Fundera dock gärna en stund på det vettiga, praktiskt som moraliskt, i att låta staten idka prickskytte på enskilda medborgares produktivitet och skaparkraft.

Varför är vinst dåligt?

Skrivit i Corren 1/9:Corren.

Inte till salu! Det var Vänsterpartiets paradbudskap i senaste valrörelsen. Jonas Sjöstedt åkte land och rike runt med kravet på att få bort vinstintresset ur välfärdssektorn.

I mörka färger målade han upp bilden av privata girigbukar som förvandlade sjukvård, skola och omsorg till ett oansvarigt marknadsgyckel och skrattade hela vägen till Jersey med skattebetalarnas pengar.  Vänsterpartiet gjorde inget kanonval på kuppen, men fick ändå S/MP-regeringen att utreda frågan.

Malmös tidigare ”starke man”, Ilmar Reepalu (S), tilldelades uppdraget och nu har det läckt ut vad han tänker föreslå. Inget direkt förbud mot vinstintressen (det vore praktiskt och politiskt omöjligt). Dock en slags kompromiss som köttben åt Sjöstedt och andra 1970-talsromantiserande socialstatsnostalgiker: alla välfärdsföretagare får maximalt göra ett vinstuttag på åtta procent av investerat kapital.

Är det en vettig idé? Ja – om man anser att lönsamhet är suspekt och att politiker i grunden är bättre lämpade att styra upp företagens verksamhet än de som har äganderätten till företagen. Låt oss backa bandet lite. Varför existerar enskilda välfärdsaktörer överhuvudtaget i Sverige?

Under 80- och 90-talen liberaliserades det offentliga välfärdsmonopolet av två avgörande orsaker.

1) Politikerna hade stora bekymmer med att lösa de växande produktivitets- och kostnadsproblemen.

2) Väljarna visade ett allt större missnöje med långa väntetider, risig service, fyrkantig byråkrati, tendenser av översitteri från myndighetspersoner och liknande som var baksidan av den gamla modellen.

Det var kort sagt ohållbart att bara köra på som vanligt, särskilt som medborgarna blev mindre kollektivistiskt sinnade, började ställa krav på valfrihet, högre kvalitet och bättre valuta för skattepengarna.

De privata välfärdsaktörerna har bidragit till att möta ett skriande behov och överlag gjort det väldigt bra (det finns undersökningar i mängd som bekräftar detta). Den ökande mångfalden och konkurrensen har även gjort att offentliga utförare blivit vassare.

Vad är då bekymret med vinsten? Är det så dåligt om ett enskilt företag visar så fin lönsamhet att staten bör gripa in med straffåtgärder? För varje seriös företagare är god vinst ett kvitto på nöjda kunder, en väl fungerande och effektiv verksamhet – samt (inte minst viktigt) vinsten är en kompensation för den risk aktören tagit genom startandet av sitt företag.

Skattekronorna – vilka bekostar välfärdstjänsten som företagaren erbjuder – har alltså använts på ett optimalt sätt.

Den oseriösa företagaren å andra sidan sänker snabbt sig själv eftersom varumärket solkas, kunderna flyr och verksamheten slås ut (om inte annat stängs den förhoppningsvis illa kvickt ner av någon tillsynsmyndighet för brott mot regelverket).

Samma incitament saknas i den offentliga sektorn med dess mer komplicerade politiska och byråkratiska styrning. Således borde vi välkomna goda vinster, fler enskilda aktörer och större inslag av marknadsmässighet i den skattefinansierade välfärden. Inte främst av ideologiska skäl, utan av rent pragmatiska.

Ilmar Reepalus förslag bäddar tyvärr för en utveckling i motsatt riktning.