Kategoriarkiv: Skatter

Äntligen händer det

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 13/9:

”Från årsskiftet avskaffas värnskatten”, sa Stefan Löfven kort och lakoniskt när han i veckan läste upp sin regeringsförklaring.

Säkerligen hade han i samma stund den Linköpingsfödde biskopen Hans Brasks bevingade ord i huvudet: ”härtill är jag nödd och tvungen”. Det kan vi främst tacka Liberalerna och dess tidigare partiledare Jan Björklund för.

Värnskattens slopande var Björklunds viktigaste krav i förhandlingarna som ledde fram till januariavtalet och Löfvens fortsatta bana som statsminister. Det som inte ens Alliansregeringen pallade under sina åtta moderatledda år vid makten – av opinionskänslig rädsla för ilskna vänsteranklagelser om att ”gynna de rika” – det är nu Socialdemokraternas lott att genomföra.

Garanterat något som svider i det ideologiska skinnet på mången S-aktivist, men icke desto mindre sakpolitiskt klockrent rätt.

Minns att värnskatten bara skulle vara ”tillfällig”, som Göran Persson påstod när han införde den 1995 i samband med sin budgetsanering efter Sveriges statsfinansiella strukturkollaps. Det är alltså hög tid att detta kvartssekellånga provisorium äntligen ryker, särskilt som 90-talskrisen rimligen måste anses övervunnen vid det här laget.

Låt oss vara ärliga. För den taktiske räven Perssons del var värnskatten egentligen endast politisk kosmetika, ett brott mot principerna i den stora skattereformen 1990/91 han bedömde ofrånkomlig för att stilla sina egna väljargrupper.

Budgetsaneringen innebar ju besk medicin. Den kunde enklare sväljas av Socialdemokraternas medlemmar och sympatisörer om Persson demonstrerade att även kapitalstarka krösusar fick betala ett kännbart pris.

Men värnskattens bidrag till statsbudgeten är tämligen ringa, och den kostar samhället betydligt mer än den smakar. Med fog kan man se den extra statliga inkomstpålagan (vilken idag drabbar en halv miljon svenskar som tjänar 61 000 kronor i månaden eller mer) likt en normdestruktiv straffskatt på flit och ansträngning, förkovran och hårt arbete, eget företagande och karriärsträvande.

Möjligen kan en sådan för de välståndsbildande krafterna kontraproduktiv skattepolitik applåderas av dem som siktar på ett Sverige i Ernst Wigforss anda där ”fattigdomen fördrages med jämnmod, då den delas av alla”.

I själva verket torde alla – inte enbart de direkt berörda – faktiskt tjäna på att värnskatten försvinner 2020, eftersom den resursskapande samhällsekonomiska dynamiken förbättras. Det lär behövas i ett vikande konjunkturläge.

Bra gjort, Liberalerna. Och bra gjort Löfven som gav efter. En stjärna i boken till er!

Hur tondöv får man bli?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 12/9:

Benjamin Franklin, den amerikanske statsmannen och frihetskämpen, satte i ett av sina många inspirerade ögonblick fingret på människans existentiella öde: ”Det finns ingenting som är säkert i denna värld, utom döden och skatten”.

Ack, ja. Och hur särskilt svidande sanna klingar inte dessa ord när vi i suckande vanmakt står vid macken och tankar bilen? Ty lika givet som att liemannen obevekligen tar måttet på oss alla och i det tysta redan syr vår kostym (för att tala med Tomas Tranströmer), lika givet är det uppenbarligen att drivmedelsskatterna ständigt ska kosta oss skjortan.

Den respit som M/KD-budgeten, salig i åminnelse, gav oss är förbi. Nu kommer S/MP-regeringen, med sina bägge samarbetspartier C och L, att dra igång den automatiserade indexbaserade överuppräkningen igen.

Det är en makalös politisk manick egentligen, i realiteten en faktiskt fungerande perpetuum mobile som uppfanns förra mandatperioden. Ingen ny beslutsenergi från riksdagen behöver tillföras, maskineriet är helt självgående och kan i princip ticka på för evigt.

Politik är verkligen det möjligas konst. Såvida ingen ingriper, kan den årliga höjningen av drivmedelsskatten efter konsumentprisindex plus två procent fortsätta tills bensin- och dieselpriset gör att bara inkomsttagare i Joakim von Ankas division har råd att köra vanlig bil.

Men för att kompensera för den återstartade överindexeringen låter regeringen meddela att drivmedelsskatterna samtidigt också sänks, vilket påstås neutralisera effekten. Dessutom kommer det bli en ökad inblandning av biobränslen.

Summa summarum av detta reptrick blir ändå att Sveriges bilister efter årsskiftet tvingas betala runt 15 öre mer per liter bensin och drygt 10 öre mer för dieseln. Typiskt, va?

Det mest bekymmersamma är kanske inte den enskilda höjningen i sig, utan snarare den politiska signalen. Bilismen är redan kraftigt överbeskattad långt bortom vad som i grunden är miljömässigt och samhällsekonomiskt motiverat.

Särskilt bland invånarna på landsbygden, där bilberoendet är som störst, finns ett växande missnöje med ett politiskt storstadsetablissemang som man upplever inte förstår, eller inte bryr sig om, deras situation.

Att spä på dessa känslor genom att trissa upp bensinpriset ytterligare, ger dessvärre intryck av en illavarslande tondövhet från regeringspartiernas sida.

Den försvagade staten

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 3/9:

”Vi får de politiker vi förtjänar”, påstås det klichéartat ibland. Inte sällan är det någon dryg figur med fallenhet för förnumstigt köksfilosoferande som kläcker ur sig det också.

Icke desto mindre är det marigt att bara rakt av invända mot en sådan utsaga – givet att detta kollektiva ”vi” i påståendet är liktydigt med befolkningen i en demokratisk nation som Sverige.

Den offentliga makten utgår ju enligt grundlagen från folket, som med viss regelbundenhet anmodas att utse eller förkasta sina styrande politiska företrädare i allmänna, fria och hemliga val. Antag att de styrande företrädarna under en längre tid, och trots växlande konstellationer vid regeringsmaktens spakar, haft en del avgörande tillkortakommanden gemensamt.

Låt säga att det handlar om brister i prioriteringen av skattemedel och skötseln av statens fundamentala uppgift att skydda sina invånare mot inre och yttre hot. En ovacker dag anmäler sig verkligheten på ett sätt som omöjligen går att blunda för.

Exempelvis i form av en galopperande våldsbrottslighet av ett skrämmande råbarkat och svårhejdat slag. Eller i form av en stridslysten, internationell gangster till stormaktsgranne som tokrustar och inte är främmande för militära angrepp mot angränsande länder.

Ponera likt värsta dysterkvisten att bägge fenomen inträffar och att den egna statens beredskap att möta säkerhetshoten lämnar besvärande mycket övrigt att önska. Känns situationen bekant?

Demokratin bygger på att varje myndig, röstberättigad medborgare har ett ansvar att hålla sig någorlunda hyggligt informerad om samhälls- och omvärldsutvecklingen för att kunna göra upplysta val. Grattis, ur det perspektivet har vi fått de politiker vi förtjänar: politiker i både M- och S-ledda regeringar med identiskt allvarliga synder på meritlistan.

Forskare som sedan 90-talet varnat för den sociala problematikens explosiva följder i städernas utanförskapsområden har i stort sett ignorerats och det komplexa åtgärdsbatteri som tidigt behövts har uteblivit.

Rättsväsendet har handikappats av otillräckliga resurser och polisens dysfunktionella organisation har ingen ännu fått grepp om.

Det militära försvaret har i åratal ställts på svältkur trots övertydliga signaler om Rysslands vapenskrammel och aggressiva beteende.

I elfte timmen börjar anslagen motvilligt höjas, men det är från en patetiskt låg nivå som urholkat Sveriges försvarsförmåga till den sämsta i mannaminne. Dessutom låter regeringen meddela att de ökande försvarsanslagen (som först 2025 planeras motsvara 1,5 procent av BNP – vilket inte ens når upp till Natos minimirekommendation om 2 procent) delvis ska finansieras med en ny socialistdoftande bankskatt.

Räkna iskallt med att den pålagan blir bankkundernas lott – det vill säga du och jag – att betala. Den politiska klassen tar redan in 2111 miljarder kronor totalt i skatt från svenska folket (2018) och märkligt nog räcker pengarna aldrig!

Är det sådana styrande som vi förtjänar? Svaret kan även bli nekande. Ty de förtroendevalda har samtidigt ett ansvar att inte svika sina uppdragsgivare. Politiker måste kunna hushålla och prioritera väl med offentliga medel. Makten måste kunna förvaltas klokt och förutseende.

Missnöjd? Tillsammans får vi väl, väljare och valda, dela på skulden och i god demokratisk ordning bättra oss.

Gör politiken tråkigare

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 30/8:

Det har börjat pålas och schaktas för den nya simhallen vid Folkungavallen i Linköping. Nog är det på tiden? Sedan 90-talet har det pratats om behovet av att ersätta den gamla simhallen från 1967. Efter en herrans massa turer genom åren kan Linköpingsborna nu till slut se fram mot ett förverkligat, badklart bygge 2022.

Eller så är det nog inte på tiden. Vi går mot en avmattning i den minusräntedopade högkonjunkturen med hopande osäkerhetsmoln framför oss. Om tre år är det inte osannolikt att vi är mitt i baksmällan.

Oaktat detta, står det klart att den demografiska utvecklingen innebär ett ökande tryck på välfärdstjänster inom vård, skola och omsorg. SKL, Sveriges kommuner och landsting, har länge flaggat för att de växande behoven är en tickande utgiftsbomb.

Totalt kommer kommun- och landstingssektorns åtaganden 2022 att kräva runt 40 miljarder kronor mer än idag, beräknade SKL i våras. För hela nästa decennium behövs ett resurstillskott på 200 miljarder kronor, löd Riksrevisionsverkets prognos häromåret. Hur ska det hanteras?

Den gamla vanliga vägen med skattehöjningar och statsbidrag? Lägg därtill en vikande konjunktur som sur grädde på moset och utmaningen blir riktigt extra delikat.

I det ljuset framstår det kanske inte som världens smartaste idé att Linköping kommun prioriterar närmare en miljard kronor till en ny simhall. Förvisso är det av många efterlängtade bygget redan igång och visst är det roligt.

Men vore det så populärt och viktigt för oss Linköpingsbor att bada i bassäng, borde väl det kunnat lösas av marknaden med en privat simhall istället för att politikerna skulle rycka in.

Poängen är inte att argumentera för att stoppa just detta projekt (det är för sent ändå). Utan att kommunen fortsättningsvis gjorde klokast i att fokusera på välfärdens kärna. Och dit hör knappast – hur man än vrider och vänder på saken – simhallsbyggen eller elcykeluthyrning eller att bjuda på cirkus eller annat godis i den stilen som Linköpings kommun använder offentliga medel till.

Partipolitiker av alla kulörer måste ha modet att våga vara tråkigare, dra åt svångremmen och trimma verksamheterna (stora belopp kan sparas genom effektiviseringar och ny teknik).

Det handlar inte om att vara snål och elak. Det handlar om att värna det allmänna bästa och respekten för andra människors pengar.

Det våras för gengasen

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 14/6:

Vreden över det höga bensinpriset – varav drygt 60 procent är skatt – har blivit Sveriges senaste folkrörelse. Facebookgruppen ”Bensinupproret 2.0” startade i mitten av april och samlar nu mer än 660 000 medlemmar.

Protesterna har även nått det fiktiva Grönköping, läser jag i eminenta husorganet Grönköpings veckoblad.

Men där tror man uppenbarligen inte att politikerna i Stockholm ska ta intryck av medborgarnas missnöje med de tuffa drivmedelsskatterna, som i synnerhet slår hårt mot livet på landsbygden.

Nöden är som bekant uppfinningarnas moder. I Grönköping har ett nygammalt bränsle fått en renässans: gengasen.

Veckobladet rapporterar om att bensinmacksföreståndare Kolting och fabrikör Östberg provkört gamla vedeldade gengasaggregat, vilka sedan andra världskriget dammat i Hembygdsmuseets lada. Resultatet ska ha varit utmärkt.

De bägge herrarna har därför beslutat producera nya aggregat anpassade till moderna bilar. Det torde vara en lysande affärsidé. Så länge bensinpriset överstiger 11,50 kronor litern ger gengasen en lägre milkostnad, enligt fabrikör Östbergs kalkyler.

”Dessutom är gengasen en i högsta grad klimatsmart energikälla. Den är förnyelsebar. Veden växer här i landet och behöver inte fraktas över haven med förorenande tankbåtar”, säger han till Veckobladets reporter.

Kolting, vars bensinstation planeras att byggas om till en vedmack, instämmer optimistiskt: ”Jag tror vi är å god väg att rädda såväl landsbygden som klimatet och mitt jobb”.

I verkligheten är givetvis det inte gengas något vidare alternativ.

Motoreffekten är usel, aggregaten är mycket krångliga att använda och kolmonoxiden gör gengasen extremt giftig. Men vägrar partipolitikerna i huvudstaden att visa någon pardon med bensinskatten, så…

Kanske har motormuseet i Motala några aggregat från 40-talet att låna ut till landsbygdens tunnelbanelösa invånare?

Det jäser i folkdjupet

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 13/5:

Av den urusla värdeutvecklingen för kronan märks inte mycket i EU-valrörelsen. Partierna föredrar att tala om annat.

Men häromdagen tog den tidigare stats- och utrikesministern Carl Bildt (M) till orda med en skarp kommentar på Twitter: ”Det är pinsamt och smärtsamt att se hur den svenska kronan fortsätter att försvagas mot euron. Det här är inte bra för vårt land!”.

I samma veva beräknade finansmannen Christer Gardell i en TT-intervju att kronförsvagningen gjort svenska folket cirka 20 procent fattigare, mätt i internationell köpkraft, och drog slutsatsen: ”Vi betalar ett rätt högt pris för att ha en egen valuta, så jag tror att man nog måste fundera ett varv till kring om det är värt att betala det här höga priset för att ha en valuta eller om man ska in i euroland”.

Den debatten är dock ännu så länge stendöd. Men kronfallet har ändå bidragit till att utlösa en växande gräsrotsbrand i opinionen. All import blir ju dyrare, inte minst oljan som på världsmarknaden handlas i dollar.

Det betyder att drivmedelspriserna slår ännu hårdare mot vanliga svenskar som behöver bilen för att vardagslivet ska fungera. Särskilt drabbade av kostnadsökningen är alla dem som bor utanför storstäderna, där kollektivtrafiken är gles.

Under stridsropet ”Nu har vi fått nog!” har en Facebookgrupp kallad ”Bensinupproret 2.0” bildats, som rasande snabbt samlat över 400 000 medlemmar (!). Det är långt fler än riksdagspartiernas stadigt krympande medlemsantal och politikerna borde göra klokt i att ta proteststormen på allvar.

Ty vad säger att just Sverige i en tidsanda präglad av tilltagande turbulens, populism och urholkat institutionellt förtroende skulle vara immunt mot något som liknar det urspårade franska fenomenet ”Gula västarna” om det vill sig illa?

Finansminister Magdalena Andersson (S) är tyvärr oroväckande tondöv när hon ensidigt skyller det svettigt stigande drivmedelspriset på OPEC och den svaga kronan. Det mesta – över 60 procent – av vad vi betalar vid macken för bensinen och dieseln är trots allt skatt.

Denna skatt har Magdalena Andersson och hennes kollegor obönhörligt höjt gång på gång de senaste åren, vilket fått effekten att bilberoende svenska hushåll blivit extra ekonomiskt sårbara för en störtdykande valuta.

Andersson & Co hade enkelt kunnat underlätta medborgarnas utsatta situation genom att parera det eskalerande oljeimportpriset med sänkt drivmedelsskatt. Det krävs bara ett riksdagsbeslut. Men politikernas intresse tycks – hittills – vara obefintligt.

Varför inte 1969 igen?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 3/5:

Det finns ingen anledning för Moderaterna att fegspela i oppositionsställning. Särskilt när det nu gått knackigt i opinionen en längre tid, borde partiet ta alla chanser att visa färgen ordentligt som en liberalkonservativ spjutspets för ett frihetligare Sverige.

Det gör dessutom hela den politiska debatten spänstigare och tvingar övriga partier att hålla sig i bättre trim. Därför är det utmärkt att Moderaterna annonserat en egen offensiv på skatteområdet. Enligt januariavtalet ska S/MP-regeringen med Centern och Liberalerna genomföra en omfattande skattereform under innevarande mandatperiod.

Vad resultatet blir av denna produkt är dock ännu oklart, eftersom det råder stridande viljor inom samarbetskonstellationen och att Moderaterna skulle ansluta sig till huggsexan blir nog svårt om Socialdemokraterna står fast vid sin uppfattning att det samlade skatteuttaget inte kan minskas.

I läget vore det välgörande med ett alternativt förslag som visar på motsatsen, vilket Moderaterna också har ambitionen att leverera framöver. I det arbetet skulle det knappast skada med en viss utmanande politisk djärvhet, i stil med de gamla ideologiska takterna hos Gösta Bohman som ju Moderaterna tagit till heders igen.

Det svenska skattetrycket är idag 43,8 procent av BNP, det fjärde tyngsta i världen (Frankrike är för närvarande i ledningen, om någon undrar). Pålagornas bördor drabbar allt och alla, hämmar produktiviteten och företagandet, försvagar civilsamhället, och vanligt folk blir mest utsatt när fogden rutinmässigt berövar dem saftiga delar av deras arbetsinkomster.

Tänk vilka krafter som skulle frigöra sig om skattetrycket bara kunde normaliseras till OECD:s genomsnitt på 34,2 procent av BNP!

När Olof Palme blev socialdemokratisk partiordförande och statsminister 1969 var det på krönet av det klassiska folkhemsbygget. Finansminister Gunnar Sträng menade att välfärdsstaten i allt väsentligt nått sin fullbordan. Det som kvarstod att göra politiskt var egentligen endast administration (synd att Sträng inte fick gehör). Skattetrycket låg då på 36,3 procent av BNP.

Varför skulle det 2019 vara omöjligt att återgå till den nivån, i synnerhet om man tar hänsyn till den femtioåriga välståndsutveckling som ligger emellan och som gjort vårt land mycket rikare än vad som var fallet 1969?

Må Moderaterna med gott mod ta fajten!

Olof Palme tar över som statsminister efter Tage Erlander 1969. Skattetrycket var då drygt 36 procent av BNP.

Systemkollaps ska inte behövas

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 27/2:

En omfattande skattereform kommer att genomföras, om vi ska tro Januariavtalets fjärde punkt. Men med vilken inriktning? Det blir ett spännande test av det nya blocköverskridande regeringssamarbetets hållbarhet.

För Centerns Annie Lööf är målet med reformen att lätta på skattebördan. Finansminister Magdalena Andersson (S) har däremot deklarerat att skattetrycket inte ska sänkas. Pengarna behövs nämligen för att säkra välfärden, menar hon.

Hur ska dessa stridande viljor kunna förenas? Kanske vore det en god idé att kombinera skattereformen med en omfattande reform även på välfärdsområdet.

2017 uppgick de totala skatteintäkterna i Sverige till 2022 miljarder kronor. Det är en onekligen väldig summa. Svenskt Näringsliv tidigare ordförande Leif Östling ställde ju den berömda kärnfullt formulerade frågan: ”Vad fan får jag för pengarna?”.

En högst relevant undran mot bakgrund av de uppenbara bristerna inom tunga offentligt finansierade verksamheter som sjukvården, skolan och polisen.

”Det bara pratas om ökade skatter för att vi behöver stoppa in ännu mer i ett system som inte fungerar”, säger Leif Östling i det senaste avsnittet av podcasten Smarta samtal (refererad i SvD 25/2).

”Det finns inget förtroende kvar från medborgarna om det fortsätter så här”, slår han kritiskt fast och ser lösningen i form av en annalkande systemkollaps.

På den havererade offentliga sektorns ruiner kan sedan företagare på marknaden hjälpa till att bygga upp en bättre organisation för välfärdstjänster till svenska folkets fromma. Men ska det verkligen behövas ett veritabelt sammanbrott i förvaltningsapparaten för det?

Ett mindre drastiskt alternativ är annars partierna fokuserar på att hålla utgifterna nere, låter människor behålla mer av sina egna pengar, och säkrar välfärden genom anlitande av kostnadseffektiva utförare som är professionella och pålitliga.

Med rationella politiker som gör sitt jobb kan väl inte det vara så himla svårt?

Spräck skatteillusionen

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 22/1:

1903 gav den italienske ekonomen Amilcare Puviani ut en profetisk bok som hette Teoria della illusione finanziaria. Jag nämner originaltiteln bara därför att italienska är ett sånt vackert klingande språk, det rullar så njutbart på tungan, eller hur?

Sakinnehållet i Teorin om den finansiella illusionen var dock inte lika smakfullt.

Vid förra sekelskiftet var skatteuttaget ännu lågt. I västvärlden under den monarkiska epoken, från medeltiden till första världskrigets utbrott 1914, pendlade skattetrycket normalt sett mellan endast 5-8 procent av BNP i genomsnitt.

Med det moderna industrisamhällets omvälvningar, demokratins genombrott och folkets rättmätiga krav på grundläggande sociala reformer kom läget att radikalt förändras. Statsmakten expanderade i omfång och ansvarsområden, det medförde rejält ökade utgifter.

Puviani förutspådde att politikerna, i syfte att undvika protester mot den växande skattebördan, skulle frestas att utforma skattesystemet på ett notoriskt icke-transparent vis. Strategin var att invagga medborgarna i tron att staten kostade dem mindre än vad den faktiskt gjorde genom ett batteri av ”dolda” eller indirekta skatter.

Puvianis tes må låta cynisk, tyvärr fick han inte helt fel.

Utvecklingen i vårt eget land kan tjäna som en empirisk bekräftelse. 1903 var skattetrycket i Sverige 8 procent av BNP. 1947, när folkhemsbyggets ambitioner tilltog efter andra världskrigets slut, var skattetrycket uppe i 19,3 procent av BNP.

Det räckte inte för Per Albin Hanssons efterträdare, den nye statsministern Tage Erlander med sin kollektivistiska välfärdsvision om att skapa det ”starka samhället”. Vad hände?

Källskatten infördes. En symptomatisk innovation. Den betydde att arbetsgivarna fortsättningsvis skulle agera fogde åt myndigheterna genom skyldigheten att dra skatten direkt från sina anställdas bruttolöner (alltså ”vid källan”).

Det var ett fiffigt sätt att maskera kommande skattehöjningar för vanliga arbetande svenskar, som ju praktiskt taget inte märke hur mycket som försvann ur deras plånböcker.

Lek med tanken att de själva, handfast, fått betala in skatten framöver. Frågan är då hur bred väljarnas acceptans blivit för Socialdemokraternas högskattesamhälle, som nådde sin topp 1990 med ett skattetryck på 50,4 procent av BNP.

Hur många är ens medvetna om vad arbetsgivaravgifterna – löneskatterna – kostar företagarna varje år? Runt 500 miljarder kronor. Då förstår man kanske bättre situationen på svensk arbetsmarknad. Särskilt billigt att anställa är det sannerligen inte.

I sin regeringsförklaring inför riksdagen deklarerade statsminister Stefan Löfven att han under mandatperioden vill genomföra en ny stor skattereform som ska ”främja jobb och konkurrenskraft, utjämna klyftor och öka jämlikheten”. För all del, det verkar lovvärt.

Men hur vore det om också främjandet av större transparens blev en bärande princip i denna reform?

I en demokrati kan det knappast vara för mycket begärt att politikerna, folkets förtroendevalda ombud på statsapparatens kommandobrygga, spelar med öppna kort och gör skatteuttaget så synligt och tydligt redovisat som det bara är möjligt.

Någon annan betalar…

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 7/1:

Resultatet av den tragikomiska tävlingen om 2018 års värsta skatteslöseri är klart. Med över 17 000 inkomna röster kniper den offentliga pengarullningen till upphandlingen av flyktingboenden som aldrig används förstaplatsen vid skampålen.

Kommuner som Göteborg, Kalmar och Trelleborg har spenderat miljontals kronor som bara gått till att elda för kråkorna. Shit happens, liksom…

Göteborg skyltar även på andraplatsen med sin frikostiga massanställning av 236 kommunala kommunikatörer, så att stadens politiker och tjänstemän kan känna sig tryggare från journalisters kritiska granskning och medborgarnas jobbiga frågor.

Den lilla jämtländska kommunen Bräcke är trea på prispallen med satsningen att bygga världens längsta skidtunnel under ett berg. Då ingen privat aktör var intresserad av projektet, tog kommunen själv tag i saken med invånarnas skattepengar som riskkapital och skidtunneln blöder nu tiotals miljoner kronor i förlust.

Det är Slöseriombudsmannen Johan Gustafsson vid Skattebetalarnas förening som utlyst omröstningen och redovisningen finns att läsa på organisationens hemsida. Där finns flera andra stolliga exempel på misshushållningen med allmänna medel.

En självlysande, uppvärmd soffa i Uppsala för 12 miljoner kronor. En kommunal fågelbur i Landskrona för 200 000 kronor. Skattefinansierade kurser i klimatångestterapi.  Subventioner till eldrivna cyklar och båtmotorer. Lokalpolitiker som chartrar ett eget flygplan till lobbyminglet i Almedalen för att slippa trängas med populasen under resan.  Och så vidare.

Tävlingen är ett pedagogiskt underhållande sätt att dra ljuset till hur lättvindigt andras ihoparbetade pengar hanteras, men fnisset fastnar naturligtvis i halsen. ”Varje förslösad skattekrona är en stöld från folket”, som den gamle socialministern och folkhemsbyggaren Gustav Möller (S) bevingat uttryckte det.

Möller var en övertygad socialist och den generella välfärdspolitikens grundläggare i Sverige. Han var samtidigt djupt präglad av sin uppväxt i fattigdomens Malmö.

Möller förstod av egen bitter erfarenhet vilka människor som alltid fick ta den hårdaste smällen om den offentliga kassans begränsade resurser inte sköttes ansvarsfullt: de som är beroende av systemets stöd och omsorg för att få en dräglig tillvaro, en god utbildning, en bra sjukvård, hjälp vid arbetslöshet, et cetera.

Den insikten lämnar tydligen en del övrigt att önska bland många av Gustav Möllers efterföljare i politikerskrået numera.