Kategoriarkiv: Skatter

En lektion i konsten att spendera skattemedel

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 20/3:

I augusti förra året anordnade Linköpings kommun en tre dagar lång nycirkusfestival med fri entré. Kostnaden för skattebetalarna: 1,5 miljoner kronor. Denna något udda utgiftsprioritering försvarades av kommunens kulturutvecklingschef Mårten Hafström med orden: ”Det sätter Linköping på kartan, samtidigt som det skapar positiva och utmanande mervärden för medborgarna”.

Linköpings plats på kartan torde annars vara garanterad genom bygget av Sveriges dyraste simhall. Snacka om utmanande mervärde, närmare 1 miljard kronor ligger notan hittills på. ”Jag hoppas nu att vi kan få Linköpingsbor, föreningsliv och alla andra aktörer att ställa sig bakom det här”, sa kommunalrådet Muharrem Demirok (C) om badsatsningen de luxe.

Även vår kära granne Norrköping utmärker sig när det gäller utmanande mervärden. Kommunen köpte in fem små humanoida robotar till skolan för 375 000 kronor. Sedan upptäcktes att robotarna inte gick att använda i undervisningen, då de levererats med bara ett enda program – för en tai chi-övning. Andra program fick man inte tag på. Norrköpings digitaliseringsdirektör Johan Högne var nöjd ändå, ty: ”Målet är att ge invånarna en känsla av att de verkligen bor i en digital kommun”.

I Motala är man heller inte dålig på utmanande sätt att förvalta offentliga resurser. Kommunen lät sälja 280 000 kvadratmeter strandnära mark för 61 miljoner kronor till danska Lalandias planerade bygge av en stor bad- och semesteranläggning. Inte utan skäl försökte kommunen sekretessbelägga markvärderingen.

Som Corren kunde avslöja fick nämligen Lalandia en saftig rabatt på motsvarande 135 miljoner kronor jämfört med om marken istället sålts som villatomter. Motalas mark- och exploateringschef Hanna Hammarlund ursäktade den häftigt tilltagna rean på kommuninvånarnas gemensamma egendom med att priset måste ses ”utifrån den investering som Lalandia är beredda att göra. Vi har inte värderat marken per kvadratmeter utan som en helhet”.

Detta lilla axplock är hämtat ur den nyutkomna boken Slöseriet med dina skattepengar. 258 exempel som du inte vill betala för, skriven och sammanställd av Slöseriombudsmannen Johan Gustafsson. Det är nyttig läsning för varje samhällsengagerad svensk.

Hur många skattemiljarder som kommunernas, regionernas och statens makthavare totalt sprätter iväg i onödan varje år vågar man egentligen knappt tänka på. Men om den styrande klassen hushållade bättre med svenska folkets pengar hade säkert tillräckliga medel funnits för bekostandet av idag angelägnare ting som gett mervärde på riktigt. Exempelvis de där beredskapslagren med intensivsjukvårdsutrustning som vi varken ansetts haft råd med eller behov av längre…

70-talets dyra läxa återstår att lära

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 3/3:

Regionalpolitik och industristöd har som retoriska termer förlorat sin lyster. Men under 70-talet vilade det ännu ett hoppfullt skimmer över begreppen. I den tidens ideologiska klimat fanns en utbredd tro på att den allvisa staten kunde agera klokare, långsiktigare och mer rationellt än den synbart stökiga marknaden.

När varvs- och tekoindustrin krisade, samt landsbygdens avfolkningsproblematik seglade upp på agendan, var därför lösningen given: ambitiösa statliga hjälpinsatser. Politiken skulle klara skivan och skattepengarna rullade.

Motiven var nog behjärtansvärda. Fast som ekonomen Milton Friedman uttryckt det: ”Det är ett stort misstag att bedöma politiska beslut och program i enlighet med deras intentioner istället för deras resultat”.

Den armé av sömmerskor och varvsarbetare som Sverige en gång hade är idag borta, trots industristödets försök att göra deras branscher bärkraftigare i omvandlingstrycket från den internationella konkurrensen. Facit av regionalpolitikens mångmiljardsatsningar på att hela landet ska leva är heller knappast något att hurra över. Pengarna har ingen bestående verkan. Urbaniseringen är ohejdad.

Vad är lärdomen av dessa kostsamma erfarenheter? Egentligen föga, annat än att retoriken ändrats till moderiktigare fraser. Det snackas om kluster, science parks, inkubatorer, kompetensutveckling av entreprenörer, rådgivningsplattformar… I grunden är det samma gamla politik som fortsätter att bedrivas i uppsminkad språkdräkt inom ramen för det statliga innovationsbyråkratiska komplexet.

Myndigheter som Vinnova och Tillväxtverket kanaliserar offentligt riskkapital på skattebetalarnas bekostnad till alla möjliga projekt i syfte att stärka näringslivet och få landsbygden att blomstra.

Notan beräknas totalt uppgå till minst 40 miljarder kronor årligen, konstaterar ekonomerna Jan Jörnmark och Christian Sandström i rapporten Den industripolitiska återvändsgränden som nyligen utgivits på uppdrag av Skattebetalarnas förening. Nyttan av miljardregnet summeras på följande bitande sätt: ”De riktade företagsstöden har enligt de utvärderingar som gjorts inga positiva effekter på varken sysselsättning, omsättning eller tillväxt”.

Det är inte särskilt konstigt. Ty varför skulle politiker och byråkrater ha större insikter om företagande och entreprenörskap än företagarna själva? Det är helt väsensskilda kulturer.

En framgångsrik, konkurrenskraftig och innovationsvänlig ekonomi skapas inte genom en statligt dirigerad subventionsapparat. Vill politiken göra något bra för företagen handlar det snarare om generella åtgärder som att sänka skatter och avlägsna reglerhinder som hämmar marknaden.

Nytt år med kommunal skattesmäll

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 31/12:

”Ring, klocka, ring i bistra nyårsnatten”, som det heter i Tennysons klassiska dikt och för skattebetalande medborgare på många håll i landet torde klockan verkligen klinga aningen bistert.

Ingången på det nya året 2020 innebär tyvärr att skatten höjs i var femte svenske kommun, 61 totalt. Däribland Ödeshög, Ydre och Åtvidaberg. Smällen för invånarna i dessa östgötska metropoler blir dessutom extra kännbar, eftersom regionen samtidigt passar på att öka skattebördan.

Denna kommun-regionala slagkombination gör Ödeshög till föga hedrande etta på den skattehöjande svensktoppen med 1,85 kronor mer per hundralapp att slanta upp till fogden. De som drabbas hårdast är i vanlig ordning hushåll i lägre inkomstskikt, där redan ansträngda marginaler beskärs ytterligare när skattekraven tilltar.

Men välfärd kostar och den digra notan har gjort att var tredje av rikets 290 kommuner är i ekonomisk kris med underskott som de närmaste åren beräknas växa rejält, enligt Sveriges kommuner och regioners dystra prognoser.

Suckande pekas på omfattande välfärdsåtaganden som fördyras av en demografisk utveckling med allt fler unga och allt fler äldre som allt färre i arbetande ålder ska försörja. Kommunernas dominerande lösning på problemet – om ”lösning” nu är rätta ordet – ser ut att medföra en ond spiral av skattehöjningar och desperata rop på mer statsbidrag.

Fast varför skriver jag så här tungsint? Det är väl inget vidare upplyftande för er att läsa en dag som denna. Som om det skulle saknas hopp och situationen bara är tvungen att bli värre i den stackars kommunsektorn. Nej, som den gode Tennyson skaldar: ”Ring ut bekymren, sorgen och nöden / och ring den frusna tiden åter varm”.

Det finns alternativa vägar som kan göra läget ljusare och skattebetalarna gladare. Den goda nyheten är nämligen att kommunerna har en stor effektiviseringspotential som hittills varit märkligt illa utnyttjad. Rationalisering, nya teknik, förbättrad produktivitet och skarpare fokus på kärnverksamheten kan radera ut underskotten, få kostnaderna under kontroll – och allt detta utan att tumma på kvaliteten i välfärden.

ESO, Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi, konstaterade i sin rapport Mer än tur i struktur (2016) att effektiviseringspotentialen för kommunerna i landet som helhet ligger på 10-15 procent i minskade utgifter.

I augusti och oktober 2019 släppte Svenskt Näringsliv två rapporter (Kommunal effektivitet – struktur eller skicklighet? samt Effektiviseringspotential och förklaringsfaktorer för effektivitet) som kom till liknande slutsatser. Lägger kommunpolitikerna manken till kan mellan 30-40 miljarder kronor sparas. Så förtvivla icke, även om du bor i Ödeshög.

En hård julklapp från Magdalena Andersson

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 27/12:

Det var just en snygg present som finansminister Magdalena Andersson (S) gav svenska folket dagen före julafton. I januariavtalet har en omfattande skattereform utlovats, som bland annat ska syfta till sänkt skatt på jobb och företagande.

Men intervjuad i TT den 23/12 lät Magdalena Andersson förstå det var uteslutet att hoppas på någon lättnad av den totala skattebördan: ”Jag ser inte framför mig en skattereform där den samlade skattenivån kan minska”. Snarare måste skattetrycket skruvas upp ytterligare framöver för att möta de offentliga välfärdssystemens kostnadsproblem.

Något måste vara allvarligt fel. Redan idag är Sverige ett av världens hårdast skattedrabbade länder. Vi ligger ungefär 10 procentenheter över det genomsnittliga skattetrycket i OECD-kretsen. Frågan är varför pengarna ändå aldrig räcker, utan synbarligen rinner som vatten genom de styrandes fingrar.

Det kan låta onödigt raljant formulerat, men innehåller faktiskt en besvärande kärna av sanning. Som följd av bristfällig kontroll och undermåliga motåtgärder är läckaget av skattepengar milt uttryckt förskräckande.

På DN Debatt den 12/12 larmade S-veteranen Sven-Erik Österberg, ordförande för Delegationen för korrekta utbetalningar från välfärdsystemen, att cirka 300 miljarder skattekronor (!) betalats ut på felaktiga grunder sedan 2005.

Hur vore det om Magdalena Andersson först tätade hålen i den kassakista av gemensamma medel hon ansvarar för, innan hon ropar på ett större tillskott av andra människors surt förvärvade slantar?

Förutom detta vore det angeläget med en allmän och noggrannare översyn av de offentliga verksamheternas effektivitet, som helt uppenbart lämnar åtskilligt övrigt att önska. Är verkligen svaret mer resurser enligt finansministerns förmenta patentrecept? Borde inte politikerna istället rikta skarpare fokus på hur befintliga resurser används?

”Folk är skattetrötta”, hävdar förre Scaniachefen Leif Östling i senaste numret av Sunt förnuft, en tidskrift utgiven av Skattebetalarnas förening. Mannen bakom de bevingade orden ”Vad fan får jag för pengarna?” säger:

”De flesta tror inte längre att det är mer skattepengar som krävs. De har insett att politikerna inte har förmåga att lösa de strukturella utmaningarna inom vården, skolan och problemen med kriminaliteten. När skatterna ökar samtidigt som vårdköerna blir längre, oordningen ökar i skolan och våldet på gatorna, framför allt i förorterna, ständigt förvärras, så börjar denna insikt tränga in i de bredare folklagren”.

Möjligen har han rätt. Om inte annat tycks ju kräftgången i opinionen för det traditionella skattehöjarparti som Magdalena Andersson representerar tala sitt tydliga språk.

Varför hörsammades aldrig Finn Bengtsson?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 5/12:

Misslyckandet är uppenbart. Den offentliga sjukvårdsapparaten i Östergötland dras med stora ekonomiska underskott och växande patientköer. Den styrande fyrpartikoalitionen i regionen (S, MP, C och L) höjer därför skatten med 85 öre från årsskiftet. Och den borgerliga oppositionen (M och KD) sträcker vapen. ”Vi finner oss i beslutet”, meddelade det moderata regionrådet Marie Morell nyligen.

Men hennes partikollega Finn Bengtsson vägrar finna sig. Han vill inte förknippas med ett politikerkollektiv som parerar sina tillkortakommanden genom att gräva ännu djupare i medborgarnas plånböcker. Istället väljer han, som Corren kunde rapportera om i tisdags, att lämna sitt uppdrag som ledamot i regionfullmäktige.

Det är beklagligt att Moderaterna förlorar en sådan kompetent, klok och fritänkande kraft som Finn Bengtsson i det politiska arbetet. Samtidigt är avhoppet förståeligt. Att fortsätta ösa in pengar i ökande mängder kan omöjligen vara en försvarlig lösning, när grundproblemet är den dysfunktionella sjukvårdsorganisationen som sådan.

Det vet Finn Bengtsson bättre än många andra i debatten. Själv tillhör han ju inte bara som överläkare och professor den yrkesutövande professionen med kvalificerade insikter i den dagliga verksamheten. Han har också som tidigare M-riksdagsman envist drivit frågan om nödvändigheten av en djupgående strukturell reformering av det svenska sjukvårdssystemet.

För mer än tio år sedan studerade han den holländska modellen på nära håll, förordade att Sverige borde följa exemplet och skrota de lika ineffektiva, ojämlikt drabbande som kroniskt kostnadskrävande landstingsreviren (idag omdöpta till regioner). Det var framsynt och riktigt.

Sjukvården i Nederländerna brukar nu regelmässigt, tillsammans med Schweiz, rankas som Europas bästa. I korthet är systemen i båda dessa länder baserade på obligatoriska privata försäkringar, där konkurrens råder mellan såväl försäkringsgivare som vårdutförare och staten tar ansvar för särskilt behövande. Ingen riskerar att ställas utanför och den eviga svenska sjukvårdssjukan – bristen på tillgänglighet – är ett okänt fenomen.

Gång på gång väckte Finn Bengtsson motioner i riksdagen och på moderata partistämmor om en förändring enligt holländskt och schweiziskt mönster. Resultatet blev ständiga avslag, år efter år. Kanske var det för mycket begärt att den politiska klassen i landstingen/regionerna skulle acceptera att avskaffa sig själva, även om det vore till patienternas fromma…

Men denna höst har faktiskt röster höjts inom Moderaterna, bland annat från MUF och finanslandstingsrådet Irene Svenonius i Stockholm, att tanken ändå inte är så dum. Sent börjar syndaren långsamt vakna, tydligen. Varför partiet inte kunde lyssna på Finn Bengtsson från början är dock svårbegripligt. Då hade måhända det skattehöjande sorgebarnet Region Östergötland redan varit ur världen.

EU ska inte ha en enda skattekrona till

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 14/11:

KD och V bildar gemensam front. De litar inte på att regeringen pallar trycket i Brysselförhandlingarna om EU:s nästa långtidsbudget, utan viker ner sig för kommissionens krav på att Sverige ska slanta upp ännu mera pengar i medlemsavgift.

Ebba Busch Thor och Jonas Sjöstedt vill därför att riksdagen ska surra fast regeringen vid ett tydligt veto. Det har alla svenska skattebetalare skäl att välkomna.

Vårt lands EU-avgift uppgår årligen till drygt 40 miljarder kronor. Mandarinväldet i Bryssel menar att det beloppet måste höjas till 55 miljarder. En orsak är att kommissionen tycker Sverige betalar för lite i relation till storleken på vår ekonomi. En annan är att kommissionen behöver kompensera pengabortfallet som uppstår när Storbritannien lämnar unionen.

Mot det finns starka argument. Sverige tillhör redan nettobetalarna i EU-klubben, även med hänsyn till de pengar som sipprar tillbaka genom unionens snåriga bidragsmaskineri.

Slår man ut dagens medlemsavgift befolkningsmässigt tvingas varje svensk punga ut med 4000 kronor varje år till Bryssel, det är 1100 kronor mer än den genomsnittliga EU-medborgaren (SVT 23/8). Borde inte det räcka?

Och varför skulle vi nödgas att betala extra för att täcka budgethålet efter Storbritannien? En medlem mindre borde tvärtom betyda sänkta kostnader. Eller åtminstone ett incitament till att se över omfattningen på EU-apparatens åtaganden, trimma bort onödigt fläsk, dra åt svångremmen och effektivisera verksamheten.

EU:s budget för 2019 är 148 miljarder euro, i svenska kronor cirka 1588 miljarder. Jordbrukssubventionerna slukar väldiga resurser, en marknadsekonomiskt osund politikertillverkad bidragsfälla som successivt bör avvecklas (dock finns vettiga inslag i form av olika slags miljöstöd som är högst försvarliga att behålla).

EU:s regionala utvecklingsfond är också en lika tung som tveksam utgiftspost. För perioden 2014-2020 ruvar fonden på omkring 2000 miljarder kronor som sorglöst sprätts iväg till en veritabel diversehandel av projekt. Bland andra Europeiska revisionsrätten har varit kritisk mot svårigheterna att få klarhet i nyttan av dessa satsade pengar och vad projektraseriet egentligen leder till (SR 23/4).

Det rena fusket går heller inte av för hackor. Olaf, EU:s byrå för bedrägerigranskning, larmade förra året om att 30 miljarder kronor försnillats ur EU:s budget – ett nytt rekord i korruption och felaktiga utbetalningar (Europaportalen 7/6 2018).

KD och V har rätt. Regeringen måste säga blankt nej till att släppa ifrån sig en enda svensk skattekrona ytterligare i avgift. Med EU:s slappa koll och slösaktiga beteende borde Sverige snarare strypa pengaflödet till ett absolut minimum.

Hurra för Magdalena Andersson!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 7/11:

Magdalena Andersson (S) står på sig. Hon vill inte längre kännas vid sin tidigare inkarnation som oppositionspolitiker, då hon utmanade finansminister Anders Borg (M) i tävlingen om vem som tog överskottsmålet på blodigast allvar.

Andersson vann och blev finansminister själv. Bara för att sedan, ett halvår efter valet 2014, vända på klacken och förklara att överskottsmålet borde avskaffas. Att den ståndpunkten gäller än låter hon nu förstå genom att ånyo plädera emot sin egen gamla dogmatiska retorik från förr.

Magdalena Andersson är därmed det levande beviset på att det finns hopp om politiken. Man behöver inte fasta i söndertuggade ideologiska teser, man kan börja tänka själv, bli klokare och ändra åsikt utan att skämmas – även om man är en aktiv partist.

Ty i principfrågan har Magdalena Andersson naturligtvis rätt. Överskottsmålet i statsbudgeten har tjänat ut. Det påpekade nationalekonomen Assar Lindbeck redan 2008.

Det var han som under 90-talskrisen var arkitekten bakom överskottsmålet som ett tillfälligt medel att få bukt med den galopperande statsskulden, som på den tiden motsvarade närmare 75 procent av BNP.

Det fungerade utmärkt. Åren strax efter millennieskiftet var statsskulden hanterbar igen: omkring 45 procent av BNP. Mission accomplished. Men för Perssons och Reinfeldts regeringar var inte överskottsmålet längre ett medel avsett att lösa ett specifikt problem. Det hade i deras värld förvandlats till ett mål i sig, absurt nog. Nivån har det dock ruckats på.

Ursprungligen var överskottsmålet satt till 2 procent av BNP över en så kallad konjunkturcykel, men justerades snart till 1 procent och är från 2016 reducerat till en tredjedels procent av BNP. Alltid något. Men det betyder, annorlunda uttryckt, att svenska medborgare fortsätter att överbeskattas – bara detta år med 16 miljarder kronor i vad som de facto blivit ett kollektivt statligt tvångssparande.

Det går inte att rationellt försvara. Statsskulden är idag den lägsta på över 40 år och ligger bekvämt på cirka 25 procent av BNP. Från borgerligt håll finns därför ingen begriplig anledning till att kritisera Magdalena Andersson för att hon vill ersätta överskottsmålet med ett balansmål i budgeten.

En annan sak är vad S-finansministern vill få loss den omotiverat insamlade pengahögen till. Givetvis är hon sugen på att spendera rubbet för regeringens räkning. Det borde en borgerlighet värd namnet däremot vägra acceptera och istället kräva att överskottsmiljarderna gick tillbaka till det pungslagna svenska folket i form av sänkt skatt. Någon rättvisa måste det ändå vara.

217 miljarder kostade Perssons värnskatt

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 30/10:

Tack vare Liberalernas drivande insats i förhandlingarna som ledde fram till januariavtalet fick Socialdemokraterna stryka flagg och ge upp värnskatten. Nästa år avskaffas äntligen denna extra statliga pålaga som drabbar en halv miljon svenskar med en månadsinkomst på 61 000 kronor eller mer.

Äntligen? ”Ty den som har, åt honom skall varda givet, så att han får över nog”, invänder säkert någon syrlig Matteus.

Men jo, äntligen är rätta ordet. Värnskatten infördes av Göran Persson 1995. Den utlovades då att bara vara tillfällig. Han menade tydligen tillfällig i ett kvarts sekel, förstår vi nu. Det står också klart vad värnskatten har kostat samhället under dessa 25 år.

Johan Lidefelt, nationalekonom vid Svensk Näringsliv, har räknat på det med regeringens egna kalkyler i botten (fPlus 22/9). Värnskatten ger staten omkring 6 miljarder årligen i intäkter. Men till kontraproduktiva priset av att staten gjort det mindre lönsamt för människor att utbilda sig, anstränga sig och jobba.

Sedan 1995 har värnskattens destruktiva incitament inneburit att uppskattningsvis 280 miljoner arbetstimmar gått förlorade till ett värde på runt 217 miljarder kronor. Minst. Värnskattens skador på Sveriges ekonomi är nämligen sannolikt ännu värre.

Det handlar exempelvis om sådant som att högutbildad nyckelarbetskraft söker jobb utomlands. Eller att svenska företag får det kärvare med att rekrytera kvalificerad kompetens från andra länder. Konsekvenser som dessa är dock svåra att sätta direkta förlustsiffror på.

Värnskatten har gjort att Sverige idag har världens högsta effektiva marginalskatt: 76 procent (inkluderat konsumtionsskatter och arbetsgivaravgifter). Det liknar rena bestraffningen á la Pomperipossa. De som av antikapitalistiskt ideologiska skäl anser att detta är bra, behöver inte vara jätteledsna över att värnskatten skrotas.

När den pålagan ryker vid årsskiftet ståtar Sverige fortfarande i bedrövlig världsklass med en effektiv marginalskatt på 73 procent, enligt en ny rapport från tankesmedjan Timbro.

Vi som vill värna de välståndsskapande krafterna kan således inte nöja oss med att ropa ”äntligen!”, hur motiverat det än är, om värnskattens hädangång. Ytterligare reformer behövs som en gång för alla jagar bort den 70-talsspökande Pomperipossa från scenen.

Konfiskatoriska marginalskatter är omoraliska, slår mot flit och arbete, gör Sverige fattigare på resurser, uppmuntrar till skattefusk och politikerförakt. Var finns rättvisan, logiken och förnuftet i detta? Den som har svaret vinner fikon.

Varför stoppa brottslingar när man kan jaga plastpåsar?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 24/10:

Gubbar och kärringar, huk er i butikerna, för nu laddar regeringen om! Japp, här vilas det inte på hanen och siktet är inställt på alla er som står med en ICA-kasse i händerna. Snart kommer en skarp skattesalva att avlossas som fördyrar detaljhandelns plastpåsar, 3 spänn mer för de större och 30 röda öre mer för de mindre ska ni tvingas hosta upp.

Voffor då då? Voffor gör regeringa på dette viset? Motiveringen från finansmarknadsminister Per Bolund (MP) har snabbt blivit en minor classic i den symbolpolitiska argumentationskatalogen: ”Plastförorening och plastskräp är ett jätteproblem. Varje dag strandar det valar och delfiner som har magarna fulla med plastskräp” (Expressen 19/9).

Det är naturligtvis utmärkt att Per Bolund ömmar för valarna och delfinerna. Men hur skulle hans nya straffskatt hjälpa dem?

Den där plastkassen från ICA, Hemköp eller Coop som vi burit hem brukar ju sedan fyllas med hushållsavfall. Har vi alla blivit lurade som trott att sopbilen därefter kör till någon förbränningsanläggning som återvinner skräpets energiinnehåll till fjärrvärme? Ryk och ränn och far åt pipsvängen – att svenska sopor egentligen tippades direkt i världshaven, det hade jag ingen aaaning om!

Allvarligt talat. Precis som organisationen Svensk Handel konstaterat bygger regeringens fixering vid att blåsa upp plastpåsarna till en miljöskurk i vårt land knappast på fakta. Utan snarare på känslor och ideologisk nit.

Att plastpåseskatten beräknas ge 2,7 miljarder klirrande kronor ytterligare till statskassan är väl också en starkt frestande anledning för regeringen att fartblint driva igenom förslaget, sak samma om man hoppar i galentunnan.

Hur vore det om regeringen för en stund kunde vända blicken från plastpåsespöket och dra lika fort ur lagstiftningshölstret mot de reellt existerande skurkarna i den svenska handeln?

Även det har med miljö att göra. Arbetsmiljö visserligen, men ändå. Och det har med grundläggande säkerhet att göra. Och med rättsstatens förmåga att skydda vanligt hyggligt folk. Och med villkoren för att kunna driva näringsverksamhet i Sverige. Kan det händelsevis intressera?

Vågen av stölder, våld, hot och trakasserier håller på att bli ett riktigt svenskt jätteproblem i butikerna landet runt. Många handlare finner det tyvärr hopplöst att polisanmäla gärningsmännen, det biter sällan. Då samma kriminella figurer ofta återkommer och ställer till djävulskap önskar Svensk Handel åtminstone få möjlighet att porta dem.

Ett förslag om tillträdesförbud för notoriska bråkstakar och brottslingar ligger sedan en tid tillbaka på regeringens bord. Bord och bord, förresten. Det börjar likna en långbänk. Så kan man ju också prioritera i regeringsarbetet.

Grönt friår är fortfarande en dålig idé

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 18/9:

”Gå upp-gå till jobbet-jobba-jobba-äta lunch / Samma sak händer imorgon / Jobba-åka trick-hem å sätta sig å glo / Det är inget liv / Det är slaveri.”

Raderna i punkorkestern Ebba Gröns klassiker ”Vad ska du bli?” är en som kärnfullt formulerad pang-på-rödbetan-tolkning av Miljöpartiets uppfattning om arbetets välsignelser.

Lite till mans har vi väl alla – vi som har ett fast och hyggligt tryggt jobb, vill säga – ibland suckat över springandet i ekorrhjulet och drömt om att spränga löneslaveriets bojor för att istället segla jorden runt, bara odla rosor hemma i trädgården eller göra något annat härligt självförverkligande i trots mot den inrutade vardagslunken.

I Miljöpartiets fall har dock suckandet över arbetet blivit ideologi, som hänger samman med en allmänt kritisk hållning till materialism, konsumtion och ekonomisk tillväxt – ja, hela det moderna industrikapitalistiska samhället som sådant.

Förvånas därför icke att Miljöpartiet envist som synden krävt – och tyvärr fått igenom – en comeback för sitt omhuldade friår i budgetförhandlingarna. Den nya, modifierade versionen kallas ”utvecklingstid”.

Men principen är likadan som för den ursprungliga varianten från början av 2000-talet som Miljöpartiet fick Göran Perssons regering att motvilligt införa, och som Alliansen sedan på goda grunder avskaffade.

Åter ska det satsas skattemedel på att ge vuxna människor betalt för att slippa ”gå upp-gå till jobbet-jobba-jobba-äta lunch”.

Denna gång försöker Miljöpartiet sälja in idén som en arbetsmarknadsåtgärd, avsedd att uppmuntra folk till att lämna sina jobb för att starta eget eller utbilda sig inom bristyrken. ”Det här handlar om kompetensutveckling och är till för människor mitt i livet som vill ha möjlighet till en ny karriär”, hävdar språkröret Isabella Lövin (SVT 17/9).

Men vilka garantier finns för att det nya friåret lyfter kompetensförsörjningen och egenföretagandet till större höjder? Både LO och Svenskt Näringsliv är milt uttryckt skeptiska. ”Utvecklingstiden” är en fördelningspolitisk märklig reform, vilken främst gynnar redan etablerade personer på arbetsmarknaden som får en statlig finansierad räkmacka att glida på.

Vill du ta ett sabbatsår? Varsågod, men spara ihop pengarna till det själv. Vill du byta bana och utbilda dig till ett annat yrke? Inga problem, ta tjänstledigt och sök studielån. Vill du öppna eget? Kanon, men begär inte att andra ska stå för risken.

Det gröna friåret är verkligen ingen ansvarskännande prioritering av svenska folkets ihoparbetade skatteresurser.