Sverige i ett nötskal
Bild
Svara
Kategoriarkiv: Skatter
Erlanderskt i Åtvidaberg
Skrivit i Corren 6/2:
Grundskolan och gymnasiet ska vara avgiftsfria. Så förkunnar lagen. Undantag: obetydliga belopp som ej avkrävs regelbundet.
Exempelvis om det behövs busspengar till en utflykt. Eleverna kanske då även att rekommenderas att medta matsäck. Några mackor, ett äpple. Som föräldrarna också får stå för.
Fel, tycker fyrabarnspappan Mikael Ahlström i Åtvidaberg. Även om det rör ringa utgifter (Åtvidaberg har ett maxbelopp på 50 kronor årligen), kan det finnas föräldrar som inte anser sig ha råd och deras barn riskerar mobbing på kuppen.
Därför har Mikael Ahlström skrivit till kommunstyrelsen och föreslagit ett totalförbud mot samtliga små extrakostnader. ”Skolbespisningen kan till exempel ordna med smörgåspaket till utflykterna. Andra avgifter bör skolan stå för,” säger han i Corren den 4/2.
Nog kan man sympatisera med Ahlströms rättvisepatos. Många instämmer säkert i hans åsikt. Och om salige Tage Erlander sitter på något moln ovan Åtvidaberg, lär den gamle statsministern förmodligen plira illmarigt och konstatera: ”Vad var det jag sa?”
Erlander var en insiktsfull herre. I mitten av 50-talet, när välståndet växte och hans S-regering snickrade på socialstatens utbyggnad, varnade Erlander för ”de stora förväntningarnas missnöje”.
Svenskarna fick det bättre och bättre. Men standardhöjningen medförde även att folkets krav på välfärden ökade. Om inte S levererade i takt med väljarnas stigande förväntningar, hotade en förtroendeklyfta öppna sig som kunde medföra förlust av regeringsmakten.
Erlanders svar var en rejäl expansion av den offentliga sektorn. Skattebördan blev därmed tyngre. Skattetrycket tilläts dock aldrig överstiga industrivärldens genomsnitt. På Erlanders tid alltså. Sveriges ekonomi och konkurrenskraft fick ju inte skadas.
Numera har vi i princip slagit i skattetaket. Samtidigt har förväntningarna etablerat sig att det offentliga ska sörja för allt från vaggan till graven. Vi har det enormt mycket bättre i dag än på 50-talet.
Kraven är också därefter. Samt är knepigare att hantera, då vi blivit mer individorienterade och inte accepterar kollektiva enhetslösningar av traditionellt folkhemssnitt. Kostnaderna rusar iväg och inte blir finansieringen mindre problematisk av Sveriges åldrande befolkningsutveckling i förhållande till försörjningsbasen.
Vi har nått en brytpunkt där inte bara stat, kommun och landsting måste prioritera hårdare bland sina åtaganden. Utan också att välfärdstjänster över en viss allmän nivå sannolikt avgiftsbeläggs inom en icke alltför avlägsen framtid.
Detta är de flesta politiker mycket medvetna om. Men de vågar ännu inte riktigt ta debatten. Dock gör vi själva klokt i att försöka skruva ned förväntningarna, inse att vi får börja ta större enskilt ansvar för vår egen och vår familjs välfärd.
Vanan att lita på det offentliga i stort som smått håller inte. Det går heller inte att driva jämlikheten in i absurdum. 50 kronor, några smörgåsar och äpplen? Sorry, men den förälder som inte kan avvara det åt sina barn bör nog skyndsamt se över sitt hushålls övriga prioriteringar.
Spara för frihet och trygghet
Skrivit i Corren 27/1:
Julen kom surt efter för många av oss. Fler än var fjärde svensk lånade för att ha råd till julklappar. Totalt beräknas denna konsumtionsskuld uppgå till 3,5 miljarder kronor.
Nu ångrar sig många och är bekymrade för om de kan betala tillbaka pengarna. Detta enligt en undersökning från lånerådgivningsföretaget Advisa (se Corren 24/1). Ja, den som är satt i skuld är icke fri. Som Göran Persson så bevingat uttryckt det.
Bättre vore förstås om fler hörsammat hans företrädare på finansministerposten, Anne Wibble (FP). Hon ansåg ju att vi skulle låna mindre och istället sträva mot att ha en årslön på banken. När hon lanserade förslaget i 90-talets början blev reaktionen ett ramaskri.
”Det kom att uppfattas som en sorts moralism, att alla redan borde ha ordnat en årslön på banken. Men det var ju inte avsikten. Tanken var att vi i Sverige borde få system som ger alla möjlighet att bygga upp en årslön på banken. Uttalandet både missuppfattades och utnyttjades i hög grad av våra politiska motståndare”, säger Olle Wästberg som var Wibbles statssekreterare i Bildtregeringen 1991-93.
I en mycket läsvärd intervju på bloggen Balansakten berättar han om bakgrunden till de kritiserade orden om årslönen. Sverige upplevde en lånefest utan dess like på 80-talet. Sparkvoten, alltså hur mycket av hushållens disponibla inkomst som sparas, sjönk från 7,2 procent 1980 till att nå minusnivåer 1986-90.
Borgerligheten ville vända den osunda utvecklingen och ge incitament till ökat sparande. ”Dels eftersom det skapar ett mer diversifierat samhälle med mindre statlig makt, dels att det lägger grunden för större personlig frihet för människor”, förklarar Olle Wästberg.
Dessvärre fullföljdes aldrig Bildtregeringens intentioner. Numera beräknas sparkvoten snart falla till fjuttiga 2 procent och när hörde ni Alliansen tala allvar om sparande sist? Precis som Socialdemokraterna föredrar Reinfeldtregeringen att fokusera på den offentliga välfärden och bry sig mindre om den enskildes möjligheter att stå på egna ben.
Men att lita på staten är nog inte alltid att rekommendera. Symptomatiskt är Nordeas årliga ”Trygghetsindex”. Enligt denna undersökning oroar sig 35 procent av svenskarna för pensionen och 32 procent för nedskärningar av socialförsäkringarna. En årslön på banken (minst) hade fått oss alla att sova godare om natten.
En normalinkomsttagare har det dock inte lätt att spara ihop till någon rejälare frihetsbuffert. Skattetrycket är fortfarande skyhögt, marginalskatterna är rent av brutala. De generösa ränteavdragen uppmuntrar snarare hård skuldsättning.
Olle Wästberg tror att en förändring blir politiskt möjlig först när insikten om sparandets betydelse växer underifrån: ”Vi är i någon mån tillbaka på 1950-talet på så sätt att en rimlig pension kommer att kräva ett ökat enskilt sparande. Det kan öka viljan att spara generellt”.
Men det hade sannerligen inte skadat om Alliansen i Anne Wibbles anda försökt uppmuntra den viljan lite mer.
Hej på dig igen, Göran Persson
Skrivit i Corren 22/1:
Hon är smart, Magdalena Andersson. S-pretendenten på finansministertronen triangulerade nyligen elegant in på traditionell borgerlig mark och lovade att effektivisera den statliga byråkratin om hennes parti vinner höstens val.
Andersson hänvisade till Danmark där man sparat 12 miljarder kronor åt skattebetalarna. Anade någon en illa dold förtjusning i hennes anletsdrag? Inte konstigt i så fall.
Inför valet 2006 hade Alliansen storstilade planer på att göra samma sak. Socialdemokraternas myndighetspolitik dömdes ut som slapp och kostsam.
Dagens facit är att Andersson skulle kunna returnera anklagelsen, eftersom Alliansens misslyckande på området är lika flagrant som generande. Men enligt principen att anfall är bästa försvar, gick Borg loss på Socialdemokraternas recycling av borgerlighetens gamla vallöfte med han är ”förvånad över prioriteringen”.
Ty och läs noga nu: ”Att skära i kärnstaten som polis, infrastruktur och forskning. Det tror vi inte ett ögonblick på. Det är centrala offentliga kärnverksamheter som är väldigt viktiga för att samhället ska fungera” (Dagens Industri 16/1).
Som om Magdalena Andersson sagt sig vilja slå sönder grundläggande myndighetsfunktioner. Som om rationalisering och effektivisering vore något suspekt och farligt (i själva verket helt nödvändigt i alla organisationer, privata som offentliga, om de inte vill förstelna till museala Sovjetdinosaurier).
Det är en demonisering av motståndaren från Borgs sida som påminner om Göran Perssons reaktionsmönster på Moderaternas oppositionspolitik när det begav sig. Som kronan på verket har Borg därtill talat flitigt om behovet av skattehöjningar, både i nämnda DI-artikel som i söndagens Agenda och i gårdagens SvD.
Om S och Magdalena Andersson haft avsikten att driva in M i ett hörn där partiet framstår som trött, reformsvagt och sönderregerat likt gamle Persson på sluttampen, har de onekligen lyckats.
När det gäller Borgs värnande av ”kärnstaten” har han lockats att blotta ett närmast öppet mål. Trots ökade reala resurser som Alliansens skattesänkningar stimulerat i intäkter till det offentliga, har det på kärnstatens viktigaste ansvarsområden inte blivit någon utväxling av pengarna.
Polisen har fått rejäla påslag, men löser inte fler brott. Färre ärenden går till åklagaren, ännu färre leder till åtal (DN 21/1). Försvaret kostar fortfarande drygt 40 miljarder årligen, ändå är försvarsförmågan som helhet sämre nu än 2006.
Ser vi sedan till centrala välfärdsuppgifter som skolan är resultaten deprimerande och inom sjukvården är tillgängligheten en tragedi. Just i detta läge när välfärdssektorn skulle behöva fler förnyande aktörer, signalerar Moderaterna istället hinder i vägen för innovationsfrämjande vinstintressen och riskkapitalister.
Som bärare av den liberala svenska reformagendan har partiet definitivt haft bättre dagar. Mycket bättre.
Vem kan motbevisa Ronald Reagan?
Skrivit i Corren 13/1:
Vid årsskiftet avskaffades Statens folkhälsoinstitut. Bara för att genast återuppstå i skepnad av Folkhälsomyndigheten efter sammanslagning med Smittskyddsinstitutet. Det hela illustrerar Ronald Reagans klassiska tes: ”Det närmaste vi kommer evigt liv på jorden är en statlig myndighet”.
Fallet är också ett typiskt exempel på Alliansens misslyckade upprensning i byråkratfloran.
När S fortfarande styrde landet gisslade borgerligheten regeringens förvaltningspolitik. Med rätta kritiserades åsiktsproducerande myndigheter som Glesbygdsverket. I Alliansens budgetförslag 2005/2006 lanserades ett ”besparingsprogram för den statliga byråkratin”. Vällustigt gjordes ett nummer av det bisarra faktum att ingen riktigt visste hur många myndigheter som fanns.
Efter maktskiftet fick Statskontoret uppdraget att räkna. Resultatet kom 2007. Då hade Sverige 478 myndigheter. 2013 var antalet nere i 372. Minskningen är dock mest trick med rök och speglar. Glesbygdsverket försvann 2009, men precis som med Folkhälsoinstitutet har verksamheten endast antagit nya former. Organisationsförändringarna har inte gett några rationaliseringsvinster.
Antalet anställda har inte minskat. Personalkostnaderna har tvärtom ökat i fasta priser från 104,8 miljarder år 2006, till 110 miljarder 2011. Kostnaderna för lokalerna (näst efter personalen den drygaste myndighetsutgiften) uppvisar en liknande utveckling. Och alltsammans betalas förstås via skattsedeln av privatpersoner och företagare inom den närande sektorn.
Förklaringen till Alliansen svek är sannolikt ett symptom av den famösa S-sjukan; i regeringsställning tenderar politiker att identifiera sig med staten och ser myndigheterna som sina egna maktinstrument.
Nu är det istället S som intar det friska oppositionsperspektivet. ”Redan den socialdemokratiske socialministern Gustav Möller visste att varje skattekrona som inte används effektivt är en stöld från folket”, skrev partiets ekonomiska talesperson Magdalena Andersson i Expressen den 29 maj förra året. Hon förklarade då att S skulle inleda en översyn av den slappa förvaltningspolitiken i syfte att tvinga myndigheterna att arbeta bättre, smartare och produktivare.
I torsdags hävdade Magdalena Andersson i SVT:s Rapport att S nått slutsatsen att resurser för uppåt 10 miljarder kronor kan frigöras, bland annat genom nedskärningar av myndigheternas personal.
Moderaternas Anna Kinberg Batra, ordförande i riksdagens finansutskott, replikerade surt: ”Tio miljarder är väldigt mycket pengar. Det kan få konsekvenser för tusentals, kanske tiotusentals anställa och leda till att myndigheter till exempel måste läggas ner.”
Ja, var inte det just vad Alliansen utlovat? M låter snarare som gårdagens S och dagens S låter som M tidigare. Men huvudsaken för skattebetalarna är att något av dessa partier förmår att i praktisk handling motbevisa Ronald Reagan. Hittills är det dött lopp.
Lyssna på Finn Bengtsson
Skrivit i Corren 3/1:
Att misstänkliggöra skattesänkningar och förorda ökat skatteuttag för att trygga välfärden är populärt bland rödgröna politiker. Denna retorik lär de skruva upp ju närmare valet vi kommer.
Men det finns goda skäl att inte alltför okritiskt svälja agitationen om nödvändigheten av mera pengar. Minst lika viktigt är hur befintliga skatteresurser används.
Förvaltningspolitik brukar annars sällan eller aldrig hamna i debattens fokus, särskilt inte under valrörelser, vilket är märkligt med tanke på dess centrala betydelse för våra offentligt finansierade verksamheter. Varför uppvisar exempelvis skolan, försvaret och polisen så generande brister?
Otillräckliga anslag? Inte givet. Orsaken kan istället vara dålig styrning och ineffektiv organisering. Sjukvården är ett illustrativt område. Landstingens kostnader för bibehållandet av en högkvalitativ vård blir alltmer betungande.
Samtidigt är det svårare att blunda för att medborgarnas rätt till en jämlik vård, oavsett var de bor i Sverige, snart inte går att uppfylla. Bör vi därför höja skatten?
Det är knappast en hållbar lösning, eftersom huvudproblemet är den föråldrade och fragmentiserade landstingsstrukturen. Den leder till kraftigt fördyrad specialistvård, hindrar samordningsvinster, försvårar tillgängligheten (kroniskt usel sedan länge), motverkar nära relationer till den medicinska forskningen, skapar inget innovationsvänligt klimat utan snarare motsatsen, handikappar kompetensförsörjningen, et cetera.
”Patienterna lider skada av denna struktur”, skrev Göran Stiernstedt i Dagens Industri den 9/12. Han sysslade tidigare med sjukvårdsfrågor inom Sveriges kommuner och landsting (SKL), och är idag regeringens nationella samordnare för effektivare resursanvändning inom hälso- och sjukvården.
Det är omöjligt att fortsätta med 21 självständiga landsting, menar Stiernstedt: ”Ett normalstort svenskt landsting har inte tillräcklig stor kritisk massa och ekonomi för att klara investeringar i framtiden”.
Socialminister Göran Hägglund (KD) har samma uppfattning. ”Det är övermäktigt för landstingen att själva klara de utmaningar som sjukvården står för”, sa han i Dagens Medicin den 20/11. Hägglund hade då precis besökt Norge där man 2002 lät staten ta över ansvaret och utvärderingarna av den reformen är undantagslöst positiva.
Läkaren och riksdagsledamoten Finn Bengtsson (M) från Linköping är inne på ett liknande spår. Tillsammans med tre andra moderata riksdagskollegor skrev han i onsdags en intressant debattartikel i Svenska Dagbladet och föreslog bland annat att staten redan nu tar över universitetssjukhusen.
De fyra moderaterna såg gärna ett blocköverskridande samarbete i syfte att nå en rationellare och modernare sjukvårdsorganisation i Sverige. Den inviten borde kloka socialdemokrater nappa på.
Sagan om FHI
Skrivit i Corren 18/12:
Den 31 januari går Statens folkhälsoinstitut (FHI) i graven. Äntligen. Dels är det något djupt stötande och otidsenligt 30-talsaktigt med statliga byråkrater som försöker skriva medborgarna på näsan om hur de ska sköta sina kroppar och leva sina liv. Vi klarar oss själva, tack! Myndigheter ska vara våra tjänare, inte våra uppfostrare.
Dels kan man på goda grunder ifrågasätta om skattepengarna som bekostar hela denna pekpinneapparat gör någon egentlig nytta.
Enligt Riksrevisionens granskning av verksamheten (2010) finns exempelvis få vetenskapliga belägg för att FHI:s drogpreventiva insatser ger effekt överhuvudtaget.
Det bekräftades häromveckan vid avslöjandet att FHI fördelat 12 miljoner kronor på olika projekt i syfte att förebygga ungdomars cannabisbruk. Men nästan rubbet förslösades i kampanjer som inte ens nådde målgruppen.
Nu är FHI åter i blåsväder efter att man beställt en studie av forskare på Karolinska. Ämnet gällde om skräckbilder på cigarettpaket kan avhålla unga från att röka. Forskarnas slutsats: går inte att säga.
Folkhälsobyråkraterna, som uppenbarligen förväntat sig ett annat svar, blev sura och vägrade betala notan. ”Vi tycker att detta är exceptionellt allvarligt och märkligt. Jag har aldrig varit med om något liknande”, säger professor Lucie Laflamme på Karolinska (SvD 16/12).
En myndighet som agerar så flagrant förnuftsstridigt och skämmigt nonchalant har onekligen förbrukat sitt sista gram av existensberättigande (om det alls funnits något). Lyckligtvis är dess dagar ändå räknade, eller hur?
Nja. Statens folkhälsoinstitut försvinner. Dock bara till namnet. Den 1 januari slås verksamheten ihop med Smittskyddsinstitutet och återuppstår i skepnad av Folkhälsomyndigheten.
Sensmoral: det enda som är evigt i jämmerdalen är skattetvånget och statsbyråkratins överlevnadsförmåga.
Goda nyheter är inga nyheter?
Skrivit i Corren 13/12:
Inga braskande rubriker i tidningarna. Ingen storm av inlägg på de sociala medierna. Inga politiker som tog ton i TV-rutan. Knappt ett pip, faktiskt.
Lanseringen av Rädda barnens årsrapport om barnfattigdomen i Sverige skulle därmed kunna ses som ett PR-mässigt fiasko. Den innehöll inte någon dramatik att slå mynt av. Den var helt ospännande. Siffrorna som Rädda barnen presenterade tidigare i veckan visade sig nämligen vara glädjande.
Enligt rapporten, vilken bygger på 2011 års statistik, minskade andelen barn som lever i ekonomisk utsatthet med 0,6 procent jämfört med 2010. Den långsiktiga trenden är alltså ljus, ty sedan 90-talets andra hälft har barnfattigdomen nästan halverats – från 22,3 procent 1997 till 12,1 procent 2011.
Bakom den sistnämnda siffran döljer sig emellertid 232 000 barn, vilket fortfarande kan låta förskräckande många. Men fattigdom är i detta sammanhang ett lika laddat som diskutabelt begrepp.
Någon skriande materiell nöd i u-landsklass är det ju inte precis fråga inom vår nations gränser. Dock bör inte upplevda ekonomiska begränsningar nonchaleras för det.
Rädda barnens fattigdomsdefinition utgår från barn i familjer med för svenska förhållanden låg inkomststandard och barn i familjer med försörjningsstöd, grupper som relativt sett halkat efter i samhällets generella välståndslyft.
Detta beroende på orsaker som ohälsa eller svag position på arbetsmarknaden, särskilt bland barnfamiljer med utländsk bakgrund. Även om jobbproblematiken är nog så allvarlig, finns ljusnande tecken även där.
Enligt den prognos som Arbetsförmedlingen offentliggjorde igår väntas sysselsättningen öka i hela Sverige under nästkommande år, mest i storstadsregionerna och främst inom det resursskapande privata näringslivet.
Ska ekonomisk utsatthet bland barn framgångsrikt kunna bekämpas även framöver, finns knappast något viktigare än att deras föräldrar kommer i arbete och strukturellt sysselsättningshämmande faktorer avlägsnas.
Ur det perspektivet tål att påminnas om att även löntagare i lägre inkomstskikt fått rejält tjockare plånböcker under senare år. En av de bästa nyheterna i höst, som väckt förbluffande lite uppmärksamhet, är att den svenska köpkraften ökat med fantastiska 23 procent mellan 2005 och 2013.
Det betyder att vi alla blivit mycket rikare (om än i skiftande grad) och det kan vi tacka kombinationen av låg inflationstakt och den borgerliga Alliansregeringens skattesänkningar, som vänsteroppositionen älskar att råskälla på.
Skulle skatterna höjas efter ett eventuellt regeringsskifte 2014 hotas både denna gynnsamma köpkraftsutveckling och den spirande sysselsättningstillväxten.
De som då drabbas hårdast blir förstås människor i hushåll med blygsammare inkomster, eftersom deras marginaler är mindre. Men Rädda barnens årliga fattigdomsrapporter lär väl å andra sidan bli hetare nyhetsstoff.
En hundralapp till, sa Fridolin
Skrivit i Corren 9/12:
Ta ett samhällsproblem, vilket som helst. Säkert som amen i kyrkan är att det höjs röster som menar att boten är mer skattepengar. Särskilt brister i den offentliga välfärden tenderar ständigt att koka ner till en resursfråga.
Om bara de styrande politikerna hade vett att öka anslagen skulle lösningen snart vara i hamn. Ser det tufft ut i budgeten, svårt att prioritera bland behoven? Höj skatten! Sänk den i alla fall inte, det vore rena sveket. Skolkrisen är ett belysande exempel.
Ingen tvekan råder om att läget är mycket allvarligt. Vad göra? Så här talar Miljöpartiets språkrör Gustav Fridolin som vill bli skolminister i en rödgrön regering efter valet: ”Jag är övertygad om att människor är beredda att betala en hundring mer i månaden om man vet att pengarna går till en bättre skola” (Expressen 3/12).
Fridolin får nog inga större samarbetssvårigheter med Socialdemokraternas partiledare Stefan Löfven och utbildningspolitiske talesperson Ibrahim Baylan på den punkten.
Som reaktion på svenska elevers deprimerande prestationer i den internationella Pisa-undersökningen nyligen förkunnade de bägge på DN Debatt 4/12: ”En socialdemokratisk regering kommer att välja skolinvesteringar framför nya skattesänkningar”.
Men vore svaret blott pengar, borde vi väl ha sett en klar ljusning i skolmörkret? År 2000 satsade Sveriges kommuner i genomsnitt 55 400 kronor per elev. År 2011 var beloppet 87 500 kronor, en ökning motsvarande 31 procent, justerat för inflation (se DN:s granskning 26/3).
Ändå sänkte både Göran Perssons och Fredrik Reinfeldts regeringar det totala skattetrycket under samma period från drygt 51 procent till drygt 44 procent. Effekten blev inte ebb i kassan precis. Ekonomin stimulerades, intäkterna till det offentliga steg med flera hundratals miljarder kronor (för övrigt bidrog skattesänkningarna även till höja löntagarnas köpkraft med hela 23 procent mellan 2005-2013!).
Summa summarum: Sverige är rikare än någonsin, det spenderas rekordmycket på skolorna och inte får vi bättre undervisningsresultat för det. Slutsats?
Rimligen måste skolkrisen handla om annat än förment borgerlig snålhet gällande investerade resurser. Eller att sänkta skatter skulle vara någon bov i dramat.
Det är inget snack om att välfärd kostar, vilket inte betyder att det vid varje givet tillfälle är en god idé att bara fortsätta ösa in pengar i de offentliga systemen. Ibland kan det tvärtom vara kontraproduktivt.
Det riskerar motverka innovationstänkande och effektivare organisering, skapa en mentalitet som undergräver respekten för allmänna medel där konsekvensen blir slöseri och slapphet.
Det är alltid lätt att som Gustav Fridolin vädja om en hundralapp extra eller två ur våra plånböcker. Och sedan att vi ger honom ytterligare en. Angelägna områden att peka på saknas sällan. Svårare verkar vara att sunt förvalta den astronomiska mängd hundralappar som den politiska sfären redan förfogar över.
Sabotage uppskjutet
Skrivit i Corren 6/12:
Riksdagsförvaltningen utredde saken, fann det olagligt att som oppositionen vilja riva upp regeringens förslag om höjd brytpunkt för den statliga inkomstskatten.
Beskedet i går gjorde att talmannen Per Westerberg stoppade riksdagens omröstning. Nu går ärendet till KU. Tragiskt att Stefan Löfven (S) väljer omdömeslös konfrontation i denna fråga, dessutom i armkrok med SD.
Beloppet motsvarar 0,2 procent av skatteuttaget. För dessa felräkningspengar låter alltså Löfven sabotera budgetreglerna bara i syfte att ge Alliansen ett tjuvnyp. Statsministerämne? Döm själva.
Christian Dahlgrens Blogg 