Kategoriarkiv: Sjukvård

Skenlösningarnas politik

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 29/4:Corren.

Socialdemokraternas skuggfinansminister Magdalena Andersson presenterade under måndagen partiets vårbudget. Inga direkta nyheter förstås, eftersom man på bekant spinndoktormanér redan pytsat ut innehållet bit för bit i medierna under veckorna som gått för att maximera uppmärksamheten.

Partiet är också på tämligen maxat humör att plocka sedlar ur våra plånböcker. Totalt vill Socialdemokraterna att företagen och medborgarna ska betala in sammanlagt 32 miljarder kronor mer till statens kassakista. Detta för att lösa en rad angelägna samhällsproblem som med rätta oroar väljarna.

Men blir det någon valuta för pengarna? Ta bostadseländet. S vill satsa ungefär en miljard om året i bidrag till byggen av fler hyresrätter.

Det är inte ”något stort belopp i förhållande till de totala kostnader vi pratar om i den årliga bostadsproduktionen. Rimligen kan det här handla om en begränsad stimulans på marginalen”, konstaterar Boverkets analyschef Bo Söderberg (SvD 27/4).

Varför föreslår S inte avskaffande av hyresregleringen istället så att marknaden tillåts fungera? Då kan hyresrätter bli lönsamma att bygga igen för privata investerare och de långa köerna försvinna (se ledarsidan i gårdagens Corren).

S vill också, i likhet med Alliansen, satsa pengar på att minska klasserna i grundskolans inledande årskurser. Detta framställs som ett effektivt sätt att få bukt med elevernas fallande kunskapsnivåer, trots att åtgärden knappast har något stöd i etablerad forskning.

Mycket tyder snarare på att den svenska skolans kris inte främst är ett resursproblem, utan ett värderingsproblem. Lärarkåren är demoraliserad, eleverna brister i disciplin och ansträngning, föräldrarna tenderar att fly sitt ansvar för barnens studieresultat och förväntar sig anklagande att skolan ska sköta allt. Vad hjälper då mer skattepengar? (Författaren och debattören Patrik Engellau skriver tankeväckande om dessa aspekter på skolkrisen i sin nyutkomna bok Min oro).

Vidare anslår S två miljarder till förbättring av sjukvården. Fler vårdplatser utlovas. Ja, den usla tillgängligheten (bland den sämsta i Europa) är verkligen deprimerande. Men varför fokuserar man då inte på att komma till rätta med det gigantiska resursslöseri som orsakats av den föråldrade, fragmentiserade och kroniskt ineffektiva landstingsorganisationen?

Att heller inte regeringen orkat ta i frågan att avskaffa landstingen och strukturera om vården är ingen ursäkt. Nu fortsätter S bara att kasta friska pengar efter dåliga.

Och hur tror man att arbetslösheten skulle lindras genom kraftiga höjningar av arbetsgivaravgifterna för ungdomar, höjd moms för restaurangsektorn och försämrat RUT-avdrag? Sverige lider brist på enkla jobb som insteg på arbetsmarknaden, vilket särskilt drabbar unga, lågutbildade och invandrare.

Alliansen borde gjort mer för att undanröja hindren, absolut. Men S gör tvärtom situationen värre och erbjuder nya varianter av AMS-åtgärder och ett batteri av kurser som alternativ till produktiv sysselsättning genom sänkta trösklar (vilket partiets stora bidragsgivare LO bestämt motsätter sig).

Om något har Magdalena Andersson gett skenlösningarnas politik ett ansikte. Och du får betala notan.

Vården behöver akut reformering

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 28/1:Corren.

Det var ett vittnesmål som man önskar ska ringa i öronen på samtliga partipolitiker ända till valdagen och långt efteråt. I ett SVT-inslag förra tisdagen berättade Janne Johansson, en 58-årig lastbilschaufför från Göteborg, om när han i våras fick ett ödesdigert besked.

Prostatacancer hotade. Risken för spridning var överhängande. Operation måste ske skyndsamt. Men någon sådan kunde inte den offentliga vården erbjuda. Väntetiden var lång och oviss.

Janne Johansson valde istället att ta 97 000 kronor ur egen ficka för en privat operation. ”Antingen det eller livet, så resonerar jag”, sa han i programmet.

Det är inte svårt att förstå honom. Däremot är det mycket svårt att förstå varför vanliga svenskar inte kan få valuta för sina redan inbetalade skattepengar. Utan tvingas betala dubbelt, eller i värsta fall avlida, därför att ansvariga makthavare inte förmår att undanröja det strukturella köproblemet till den kvalificerade vården.

Som om inte äventyrandet av enskilda människors liv och hälsa är allvarligt nog. Vad som också sätts på spel är förtroendet för de offentliga socialförsäkringarna och medborgarnas vilja att fortsätta finansiera välfärd via skattsedeln, bärande stommar i vår folkhemsmodell som alla riksdagspartier menar sig omhulda.

Då kunde man tro att de gemensamt skulle fokusera som en laserstråle på att få sjukvårdens största orosmoln ur världen.

Ändå är det knappast alls samma debattenergi på detta område som exempelvis skolan. Förvånansvärt, inte minst mot bakgrund av att väljarna rankar sjukvården som den mest angelägna valfrågan. Vilket väljarna onekligen har skäl till.

Nyligen presenterade undersökningsföretaget Euro Health Consumer Index resultatet av sin återkommande jämförelse av vården i 35 europeiska länder. Sverige når i vanlig ordning toppresultat gällande behandlingskvalitet. Och hamnar vanlig oordning i Europas bottenliga gällande tillgänglighet, i synnerhet inom cancervården.

”Trots att regeringen har pumpat in många kömiljarder händer mycket lite. Det tycks som att landstingen, som borde ha ansvaret, inte bekymrar sig”, säger hälsoindexets grundare Johan Hjertqvist syrligt.

Det kroniska systemfelet med tillgängligheten har plågat Sverige länge. Snacket om jämlik vård över hela landet har upphört att stämma med verkligheten. När det handlar om just cancerbehandling är skillnaderna markanta. Generellt har Östergötland näst längst väntetider i riket, enligt SVT:s kartläggning.

Socialminister Göran Hägglunds goda ambitioner till åtgärder (han försöker faktiskt göra en hel del) verkar inte kunna lösa upp den gordiska knuten. Nödvändigheten av ett Alexanderhugg ter sig allt akutare.

Hägglund har själv nått slutsatsen: roten till det onda sitter i den föråldrade, fragmentiserade och ineffektiva landstingsorganisationen. Landstingen bör avskaffas och staten överta huvudmannaskapet för den tunga sjukvården.

Frågan är bara hur länge vi ska vänta på en sådan reform. Ett tips: lägg undan 97 000 kronor för säkerhets skull.

Hej på dig igen, Göran Persson

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 22/1:Corren.

Hon är smart, Magdalena Andersson. S-pretendenten på finansministertronen triangulerade nyligen elegant in på traditionell borgerlig mark och lovade att effektivisera den statliga byråkratin om hennes parti vinner höstens val.

Andersson hänvisade till Danmark där man sparat 12 miljarder kronor åt skattebetalarna. Anade någon en illa dold förtjusning i hennes anletsdrag? Inte konstigt i så fall.

Inför valet 2006 hade Alliansen storstilade planer på att göra samma sak. Socialdemokraternas myndighetspolitik dömdes ut som slapp och kostsam.

Dagens facit är att Andersson skulle kunna returnera anklagelsen, eftersom Alliansens misslyckande på området är lika flagrant som generande. Men enligt principen att anfall är bästa försvar, gick Borg loss på Socialdemokraternas recycling av borgerlighetens gamla vallöfte med han är ”förvånad över prioriteringen”.

Ty och läs noga nu: ”Att skära i kärnstaten som polis, infrastruktur och forskning. Det tror vi inte ett ögonblick på. Det är centrala offentliga kärnverksamheter som är väldigt viktiga för att samhället ska fungera” (Dagens Industri 16/1).

Som om Magdalena Andersson sagt sig vilja slå sönder grundläggande myndighetsfunktioner. Som om rationalisering och effektivisering vore något suspekt och farligt (i själva verket helt nödvändigt i alla organisationer, privata som offentliga, om de inte vill förstelna till museala Sovjetdinosaurier).

Det är en demonisering av motståndaren från Borgs sida som påminner om Göran Perssons reaktionsmönster på Moderaternas oppositionspolitik när det begav sig. Som kronan på verket har Borg därtill talat flitigt om behovet av skattehöjningar, både i nämnda DI-artikel som i söndagens Agenda och i gårdagens SvD.

Om S och Magdalena Andersson haft avsikten att driva in M i ett hörn där partiet framstår som trött, reformsvagt och sönderregerat likt gamle Persson på sluttampen, har de onekligen lyckats.

När det gäller Borgs värnande av ”kärnstaten” har han lockats att blotta ett närmast öppet mål. Trots ökade reala resurser som Alliansens skattesänkningar stimulerat i intäkter till det offentliga, har det på kärnstatens viktigaste ansvarsområden inte blivit någon utväxling av pengarna.

Polisen har fått rejäla påslag, men löser inte fler brott. Färre ärenden går till åklagaren, ännu färre leder till åtal (DN 21/1). Försvaret kostar fortfarande drygt 40 miljarder årligen, ändå är försvarsförmågan som helhet sämre nu än 2006.

Ser vi sedan till centrala välfärdsuppgifter som skolan är resultaten deprimerande och inom sjukvården är tillgängligheten en tragedi. Just i detta läge när välfärdssektorn skulle behöva fler förnyande aktörer, signalerar Moderaterna istället hinder i vägen för innovationsfrämjande vinstintressen och riskkapitalister.

Som bärare av den liberala svenska reformagendan har partiet definitivt haft bättre dagar. Mycket bättre.

Lyssna på Finn Bengtsson

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 3/1:Corren.

Att misstänkliggöra skattesänkningar och förorda ökat skatteuttag för att trygga välfärden är populärt bland rödgröna politiker. Denna retorik lär de skruva upp ju närmare valet vi kommer.

Men det finns goda skäl att inte alltför okritiskt svälja agitationen om nödvändigheten av mera pengar. Minst lika viktigt är hur befintliga skatteresurser används.

Förvaltningspolitik brukar annars sällan eller aldrig hamna i debattens fokus, särskilt inte under valrörelser, vilket är märkligt med tanke på dess centrala betydelse för våra offentligt finansierade verksamheter. Varför uppvisar exempelvis skolan, försvaret och polisen så generande brister?

Otillräckliga anslag? Inte givet. Orsaken kan istället vara dålig styrning och ineffektiv organisering. Sjukvården är ett illustrativt område. Landstingens kostnader för bibehållandet av en högkvalitativ vård blir alltmer betungande.

Samtidigt är det svårare att blunda för att medborgarnas rätt till en jämlik vård, oavsett var de bor i Sverige, snart inte går att uppfylla. Bör vi därför höja skatten?

Det är knappast en hållbar lösning, eftersom huvudproblemet är den föråldrade och fragmentiserade landstingsstrukturen. Den leder till kraftigt fördyrad specialistvård, hindrar samordningsvinster, försvårar tillgängligheten (kroniskt usel sedan länge), motverkar nära relationer till den medicinska forskningen, skapar inget innovationsvänligt klimat utan snarare motsatsen, handikappar kompetensförsörjningen, et cetera.

”Patienterna lider skada av denna struktur”, skrev Göran Stiernstedt i Dagens Industri den 9/12. Han sysslade tidigare med sjukvårdsfrågor inom Sveriges kommuner och landsting (SKL), och är idag regeringens nationella samordnare för effektivare resursanvändning inom hälso- och sjukvården.

Det är omöjligt att fortsätta med 21 självständiga landsting, menar Stiernstedt: ”Ett normalstort svenskt landsting har inte tillräcklig stor kritisk massa och ekonomi för att klara investeringar i framtiden”.

Socialminister Göran Hägglund (KD) har samma uppfattning. ”Det är övermäktigt för landstingen att själva klara de utmaningar som sjukvården står för”, sa han i Dagens Medicin den 20/11. Hägglund hade då precis besökt Norge där man 2002 lät staten ta över ansvaret och utvärderingarna av den reformen är undantagslöst positiva.

Läkaren och riksdagsledamoten Finn Bengtsson (M) från Linköping är inne på ett liknande spår. Tillsammans med tre andra moderata riksdagskollegor skrev han i onsdags en intressant debattartikel i Svenska Dagbladet och föreslog bland annat att staten redan nu tar över universitetssjukhusen.

De fyra moderaterna såg gärna ett blocköverskridande samarbete i syfte att nå en rationellare och modernare sjukvårdsorganisation i Sverige. Den inviten borde kloka socialdemokrater nappa på.

Paul hade rätt

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 16/10:Corren.

Plötsligt händer det. En septemberkväll dyker sex representanter från Inspektionen för vård och omsorg (IVO) upp på akutmottagningen vid lasarettet i Motala. Deras ärende? Att göra en oanmäld granskning av verksamheten.

En månad senare är IVO:s utlåtande offentligt och en sak är solklar: undvik detta sjukhus om du är i omedelbart behov av hjälp. Kritiken, som MVT rapporterade om den 11/10, är förödande.

IVO konstaterar att risken för vårdskador är överhängande, att personal och kompetens saknas för att bedriva krävande akutvård, att bedömningen av svårt sjuka patienter görs av oerfarna och icke-legitimerade läkare, et cera.

Från politiskt ansvarigt håll menar landstingsrådet Lasse Pettersson att orsaken till stor del bottnar i svårigheten att rekrytera kompetent personal till Motala.

Men snarare illustrerar Lasse Pettersson själv det egentliga problemet. Han företräder Vrinnevilistan, ett missnöjesparti som bildades inför valet 2006 i protest mot dåvarande S-landstingsrådet Paul Håkanssons beslut att stänga akuten på Vrinnevisjukhuset i Norrköping. Istället skulle allvarligare fall bli behandlade i Linköping.

Det utlöste en opinionsstorm både i Norrköping och i Motala, där invånarna värnade sina lasarett och personalen sina jobb. Håkansson tvingades motvilligt backa. I sak hade han dock rätt, vilket IVO:s rapport nu utifrån ett vidare perspektiv kan sägas bekräfta.

Patientsäkerhet, personalförsörjning och ekonomi talar definitivt för en koncentration till större enheter gällande den tunga vården. Avstånden i Östergötland är inte större än att US kan sköta ruljansen, särskilt som kvalificerad akutbehandling redan sker i ambulanserna.

Vrinnevilistan är i grunden uttryck för en förvillelse som invaggat östgötarna i en falsk trygghet och försvårat utvecklingen av en effektivare och bättre vård.

Patientmakt, inte landstingsmakt

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 2/9:Corren.

Få saker är så anonymt som en landstingspolitiker, konstaterade förre statsminister Göran Persson beskt häromåret. Tja, någon däremot?

Fast egentligen är det lite underligt. Sjukvården brukar jämte skolan och sysselsättningen tävla om toppositionen när svenska folket ombeds ranka de viktigaste valfrågorna. Ändå tenderar sjukvårdens politiskt ansvariga i landstingen leva i kroniskt bakvatten av bataljerna på riks- och kommunnivå.

Vilket de kanske heller inte har så mycket emot, innerst inne. Ju anonymare för allmänheten, ju mindre tryck utifrån och desto bekvämare tillvaro runt sammanträdesborden. När det hettar till på vårdområdet, faller ofta fokuset på debattglada ministrar och riksdagsledamöter, medan landstingspolitikernas profilering är betydligt lägre.

Trots att landstingen funnits som regionala självstyrande enheter sedan 1862, har de aldrig fått någon naturlig förankring i folkdjupet. Landstingsfullmäktige är ungefär i klass med Europaparlamentet: ett diffust, avlägset forum för skugglika makthavare med en gäspigt ogenomtränglig dagordning.

Så varför ska vi ha landstingen kvar? Göran Persson vill numera avskaffa dem, precis som en gång Moderaterna – innan politikerkåren förtrollades av idén att göra Sverige till ett nytt pussel av större regionala bitar. En diskussion vilken mött ett intresse i paritet med målarfärg som torkar bland väljarna.

Vettigare vore att koncentrera kraften på att ge svenska folket vad de faktiskt önskar: en trygg och bra sjukvård. Dagens organisering är knappast optimal.

Även om vårdkvaliteten fortfarande generellt är mycket god, handikappas utvecklingen av landstingens revirgränser. Fragmentiseringen driver upp kostnaderna för den tunga specialiserade vården, samtidigt som det blir svårare att hålla en jämlik standard över landet.

”Sjukvårdssverige av i dag påminner om ett klansamhälle där lokala politiker, påhejade av sina tjänstemän, värnar den egna regionens intressen. Men i en allt mer högteknologisk sjukvård håller inte detta synsätt”, skrev Sjukhusläkarnas ordförande Thomas Zilling nyligen i Dagens Samhälle.

Som ett symptomatiskt exempel pekar han på att landstingen inte ens förmått skapa en gemensamt, fungerande IT-system för patientjournalerna. Något som borde vara A och O i modern sjukvård. Därtill kommer det eviga problemet med vårdens långa väntetider. Tillgängligheten är bland de sämsta i Europa. Löften om botemedel tycks ständigt grusas.

Också Zilling har nått slutsatsen att landstingen måste skrotas. Visst. Sverige är inte större än att sjukvården kan organiseras bättre, billigare och effektivare nationellt.

Staten tar över finansieringen och de större sjukhusen, medan kommunerna åläggs ansvaret för primärvården. Eller så kan politikerna överlåta driften på privata entreprenörer.

Varje svensk får en individuell hälsopeng att i full frihet söka vård för varhelst de önskar, även utomlands. Patientmakt, inte landstingsmakt borde vara parollen. Den kan väl något parti göra till sin inför kommande val?

Om Albanien kan…

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 14/8:Corren.

Sjukvård brukar prioriteras högt när svenska folket tillfrågas om de viktigaste valfrågorna. Enligt en Sifoundersökning i juli återfinns vården på andra plats efter skolan (med sysselsättningen som trea).

Politikerna har inte varit sena att uppfatta budskapet. Räknat i andel av BNP satsar Sverige mer på hälso- och sjukvård än EU:s genomsnitt. Vi får dessutom fin valuta för skattepengarna. Svensk vård är mycket kvalificerad, behandlingsresultaten är väldigt goda.

I den återkommande rankningen som analysföretaget Health Consumer Powerhouse (HCP) gör över de nationella sjukvårdssystemen i trettiotalet europiska länder, kom Sverige sexa i senaste mätningen 2012.

Holland är bäst, följt av Danmark, Island, Luxemburg och Belgien. Egentligen skulle vi toppat listan, om det vore för ett ganska väsentligt aber. Vården må vara suverän. Problemet är bara för de svenska patienterna att få den.

Usel tillgänglighet har länge varit den feta plumpen i protokollet som hindrat oss från att nå guldmedaljen i Europas sjukvårdsliga. Till och med fattiga Albanien är bättre på det området. Vilket torde visa att det inte är bristande resurser som orsakar landstingens ringlande köer. Utan byråkratiska strukturfel.

Doktor Arne Björnberg, som ansvarar för HCP:s rankning, kallar det hela för ”en mental åkomma, som drabbar sjukvårdsadministratörer och profession”. Han menar att det inte är fler kömiljarder som behövs. Det är en botande insats. Tydligen får vi vänta även på denna.

Ett tips under tiden: leta upp ett sjukhus i exempelvis Holland. En ny lag i höst gör det nämligen smidigare att söka vård i valfritt EU-land. Notan betalar landstinget. Måhända kan det pressa vårdbyråkraterna här hemma att äntligen lösa tillgänglighetseländet.

Om inte annat kan de väl åka på studiebesök till Albanien.

Fler kor väntar på slakt

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 7/Corren.2:

”Gatorna i Stockholm är fyllda med blod från slaktade heliga kor,” skriver The Economist med en dramatiskt beundrande formulering i sitt senaste nummer.

Den brittiska tidskriften jämför rent av den svenska reformeringen av välfärdsstaten med Margaret Thatchers förnyelse av Storbritannien under 80-talet och pekar på en rad hårda fakta.

1970 var Sverige världens fjärde rikaste land, innan folkhemmets regleringsekonomi och brutala skattetryck sänkte oss till 14:e plats i den internationella välståndsligan 1993. Sedan dess har svenska politiker genomfört en ”revolution i det tysta”. De offentliga utgifterna har pressats tillbaka från 67 procent av BNP i början av 90-talet till dagens 49 procent.

Arvs- och förmögenhetsskatten har slopats, samtidigt som bolagsskatten minskats till 22 procent. Vi har utan dramatik kunnat byta ATP-eländet till ett hållbart pensionssystem, fått ner budgetunderskottet till 0,3 procent av BNP och inriktningen på sunda statsfinanser höll Sverige avundsvärt säkert flytande när den globala krisen slog till.

The Economist hyllar även liberaliseringen av den offentliga sektorn, där skolpeng och privata aktörer inom vård och omsorg fått verksamheterna att fungera effektivare. Sverige har lyckats med konststycket att kombinera en stor stat med en konkurrenskraftig kapitalism, menar tidskriften och kallar modellen för en slags ”modifierad thatcherism”.

Både socialdemokrater och borgerliga kan slicka i sig berömmet. Strukturreformerna, som lett oss ur det sena folkhemmets stagnationsperiod till 2000-talets dynamiska skede, är ju resultatet av den bästa sidan i vår politiska kultur: att gemensamt i pragmatisk anda göra det nödvändiga för att lösa svåra problem.

Till skillnad från Thatchers omdaning av Storbritannien, som orsakade stora politiska och sociala konvulsioner i samhället, har våra systemförändringar skett förbluffande harmoniskt relativt sett.

Men allt är förstås inte rosor. The Economist poängterar att de offentliga utgifterna måste fortsätta att reduceras, om Sverige ska kunna säkra välståndet i långa loppet. Vi dras ännu med skadligt höga skatter som inverkar negativt på företagsamhet och entreprenörskap. Till exempel.

Ett allvarligt bekymmer rör sysselsättningen, som blivit Alliansens Akilleshäl. Särskilt den omfattande ungdomsarbetslösheten, drygt 22 procent, är mycket besvärande för regeringen som fruktlöst famlar med trubbiga åtgärder (utbildning, praktik, illusoriska jobbpakter). Fredrik Reinfeldt pratar om att fler enkla jobb behövs som ingång till arbetsmarknaden. Korrekt.

Men han är vågar inte ta strid för det. Låglönejobb är tabu, likaså uppmjukning av den destruktivt stela arbetsrätten. Men hur ska annars de enkla jobben för utsatta grupper stimuleras fram?

Vi kan vara stolta över att Sverige är på rätt väg, men vi bör inte vara nöjda. Fler heliga kor återstår att slakta.

Patienter i dokusåpa

Publicerad den av
Svara

Corren.Skrivit i Corren 30/1:

Jag såg nyligen Babels hus på DVD, TV-serien från 1981 efter PC Jersilds roman. Carl-Gustaf Lindstedt gör där en av sina bästa roller som hjärtpatienten Primus Svensson. Efter en infarkt hamnar han på (det fiktiva) Enskede sjukhus i Stockholm och bollas runt i den jättelika, hierarkiska vårdapparaten.

Serien skapade intensiv debatt på sin tid om hur kraven på effektivitet och storskalighet tenderat att avhumanisera den svenska sjukvården. Primus Svensson kom att illustrera den vanliga människans maktlöshet mot de stora systemen, skapade för att vilja väl, men som i rationalitetens namn reducerade den enskilde till ett opersonligt fall i socialstatens omsorgsmaskineri. För folkhemsnostalgiker är Babels hus en nyttig påminnelse om allt sannerligen inte var bättre förr.

Men mot bakgrund av debatten som blossat upp kring TV3:s dokumentärserie Sjukhuset undrar jag hur det står till med empatin i dag. Vad är det för landstingsledningar som kan sälja ut sina patienters integritet till den kommersiella televisionen?

Bland andra har vårt eget universitetssjukhus i Linköping fallit för frestelsen att synas i TV genom att låta utsatta människor filmas i akuta vårdsituationer, där patientsekretessen avtalats bort till produktionsbolaget. I vissa landsting har inte ens patienterna fått möjlighet att lämna samtycke i förväg.

Man kan också fråga sig vad samtycke från drabbade personer i svåra och högst privata belägenheter är värt. Förstår de själva innebörden av att deras prekära tillstånd sprids som nervkittlande underhållning i landets TV-soffor? Är det överhuvudtaget förenligt med god etik att ställa en sådan fråga till dem?

PC Jersild torde fått ett utmärkt uppslag till Babels hus del 2, där det nu är marknadsföringssjukan som får landstingets chefer att utsätta patienterna för integritetskränkande behandling.

LO försurar Sverige

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 16/1:Corren.

”Jag blir på riktigt ledsen över personer som ger sig in i politiken för att förhindra, försvåra och förbjuda. Vad ÄR problemet med att människor inte ska vara hänvisade till monopol och offentlig sektor?”

Så skrev en av mina vänner på Facebook i går. Anledningen var LO:s förslag, lanserat på DN Debatt, om hårt reglerade och korporativistiskt kontrollerade ”samhällsbolag”. Det är fackföreningsrörelsens alternativ till privata aktörer inom vård, skola och omsorg.

LO-kongressen beslutade ju förra året om att ”non profit” ska råda inom dessa verksamheter. Hur denna princip skulle omsättas i praktiken visste ingen då. En utredning tillsattes i LO-borgen. Och nu vet vi alltså.

Dessa ”samhällsbolag” vore liktydigt med en kvävande tvångströja på välfärdsutvecklingen i Sverige. De senaste två decennierna har tusentals nya tjänsteföretag i välfärdsbranschen skapats. De sysselsätter över hundratusen människor, vars service efterfrågas av mångdubbelt fler svenskar.

Konkurrensens ökade valmöjligheter har inte bara väsentligt underlättat enskilda medborgares vardag. Utan har även medfört ett förändringstryck som effektiviserat, förbättrat och förnyat välfärdverksamheten, såväl i offentlig sektor som bland de privata utförarna.

Mycket kritik från vänsterhåll har riktats mot att skattepengar delats ut i vinst. Men denna kritik bortser från att vi samtidigt har fått bättre valuta för skatten som finansierar vården, skolan och omsorgen.

Med LO:s socialistiskt inspirerade förslag skulle mångfalden snart vissna och bakom hörnet väntar återgången till den gråa konformismens 70-tal. Vem blir lyckligare av det? Jag blir också sorgsen över politiskt aktiva som vill förhindra, försvåra och förbjuda, ja rent ut sagt försura Sverige.

Och monopolnostalgin kan jag ärligt talat inte begripa. Vad var bättre 1975? Black Sabbaths skivor, möjligen.