Kategoriarkiv: Sjukvård

Ingen av oss är immun

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 28/12:

”Ted var fantastisk som person. Energisk, glad och full av infall. Vi hade väldigt roligt ihop”, berättade gitarrfantomen Janne Schaffer när jag intervjuade honom för några år sedan. Han var då ute på vägarna och turnerade med en hyllningskonsert till Ted Gärdestad, den charmige tonårsidolen som möblerade vårt musikaliska folkhem på 70-talet.

Janne Schaffer medverkade på alla hans plattor och hyste stor beundran för Ted Gärdestads gudabenådade talang som låtskrivare: ”Andy Bell i Oasis sa att Ted var ‘the king of melodies’. Så var det verkligen. Ta låtar som Himlen är oskyldigt blå eller För kärlekens skull. På hans sista skiva fanns också en låt som heter I den stora sorgens famn, som är väldigt suggestiv”.

”Ted – För kärlekens skull” är också titeln på filmen av Hannes Holm som inom kort har biopremiär (3 januari). Den väjer inte för att skildra även hur skuggorna kom att falla allt tyngre över en av våra mest älskade artister.

”Han hade ett monster inom sig som kom i fatt honom till slut, den andra sidan av hans också så ljusa, öppna, kreativa person. Vi har gjort en sådan fin film vi kan, som skildrar både ljus och mörker”, säger Adam Pålsson som nu axlar Ted Gärdestads roll på vita duken.

Nej, himlen förblev tyvärr inte oskyldigt blå. Solen gick i moln, glädjen förbyttes i andlig vilsenhet och under 80-talet bröts Ted ner av psykisk ohälsa. Omgivningens fördomar mot psykiska åkommor och en illa fungerade vårdapparat förvärrade tragiken. Under midsommarhelgen 1997 orkade han inte kämpa mot demonerna längre och gick frivilligt in i evigheten.

Ted Gärdestad bör främst minnas för den underbara musikaliska skatt han efterlämnat, i alla dessa fantastiska sånger lever han vidare och skänker oss både glädje och tröst. en det finns i hans öde en allmängiltighet som visar att ingen, vilka vi än är, kan räkna med immunitet mot tillvarons fallgropar. Statistiken talar sitt tydliga språk därvidlag.

Rent materiellt har Sverige aldrig varit så rikt som idag och möjligheterna är större än för någon tidigare generation. Ändå pekar trenden på en tilltagande försämring av det psykiska välbefinnandet bland såväl unga som äldre.

Mellan 2011-2016 ökade antalet sjukskrivningar på grund av psykisk ohälsa med nära 160 procent. Förra året var det 1134 människor som begick självmord i Sverige. Det är lika fruktansvärda som alarmerande siffror.

Orsakerna kan sökas i stress, prestationsångest, ensamhet, känslan av oförmåga att leva upp till normerna av glättig framgång och fåfänglig lycka som sköljer över oss i alla sorters medier, svårigheten att hantera välståndskulturens själsliga tomhet.

Under 2018 vill regeringen tillsammans med Sveriges kommuner och landsting (SKL), satsa 1,4 miljarder kronor på att främja en bättre psykvård. Det är utmärkt och angeläget.

Samtidigt är viktigt att bryta den inrotade skammen som psykiska sjukdomar fortfarande är förknippade med, så att drabbade människor kan få hjälp snabbare och slippa det sociala stigmat. Ett lovvärt lokalt initiativ i den vägen har Jennifer Palmquist och Julia Malinowski på Katedralskolan i Linköping tagit.

De har inom ramen för projektet Ung Företagsamhet startat ett företag som erbjuder föreläsningar om psykisk ohälsa som båda har egen erfarenhet av. ”Målet är att skapa en öppenhet om ämnet. Det är så tabubelagt att man inte pratar så mycket om det idag. Ingen ska behöva skämmas över att må dåligt”, säger de i onsdagens Corren.

Förhoppningsvis kan filmen om Ted Gärdestad också bidra till en ökad medvetenhet.

En sovjetisk sjukdom

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 25/8:

Universitetssjukhuset i Linköping erbjuder suverän vård, i toppklass. Men vårdkrisens spöke som rasslar med sina kedjor genom landet undgår vi inte för det. Ingen kan väl ha missat sommarens alarmerande uppgifter om hur US tvingats stänga över 200 vårdplatser till följd av bristen på sjuksköterskor.

Trycket på personalen hårdnar, stressen ökar, patientsäkerheten äventyras. Problemen har kokat länge, även lasarettet i Motala och Vrinnevisjukhuset har liknande bekymmer.

Situationen i Östergötland är illustrativ för Sverige. Själva vården är synnerligen god. Akilleshälen är tillgängligheten, hur vanliga människor ska komma åt den fina och dyra vården.

Detta aber är gammalt som gatan i den politiska debatten och Centerpartiets Annie Lööf tog upp det i sitt sommartal under torsdagen. Folk ska inte behöva vänta ihjäl sig i vårdköerna. Lööf lanserade en ”tillgänglighetsmiljard” som botemedel, rätt till läkarkontakt inom max tre dagar, kortad tid från diagnos till behandling, jämlik och nära vård i hela landet, etc.

Alltsammans är angeläget. Alltsammans har vi hört hur många gånger som helst tidigare. Löften om vårdgarantier, fasta läkarkontakter, kömiljarder har blivit eviga partirefränger.

Det påminner inte så lite om planekonomins Sovjetunionen med dess ständiga kampanjer för att uppnå det ständigt gäckande målet om bättre produktionsresultat. Man lyckades aldrig, trots heroiska ansträngningar från den centrala myndigheten Gosplans sida.

Felet satt i planekonomins idé, men den kunde inte av ideologiska skäl ifrågasättas – förrän bankrutten bortom all räddning var ett obestridligt faktum även för de mest hårdnackade planeringsivrarna. Kan det möjligen vara så att det avgörande felet med svensk sjukvård sitter i organiseringen?

Hör ett vittnesmål av Rolf Östlund, närsjukvårdsdirektör på Linköpings US. I Corren 9/8 säger han: ”Jag har jobbat inom sjukvården sedan 80-talet. Våra grundstrukturer är desamma fast våra utmaningar är annorlunda. Gör vi saker på samma sätt får vi samma resultat. Vi måste göra något helt annorlunda”.

Just det, något helt annorlunda. Vilken slutsats i övrigt finns att dra när åtgärder av Annie Lööfs snitt repriserats i åratal och fallerat? Kanske måste ideologiska skygglappar bort, så att det kan tänkas nytt och vårdapparaten byggas om. Kanske är det dags att ifrågasätta om den politiskbyråkratiska sektorn alls är lämplig som utförare?

Det finns exempel på länder med andra vårdsystem som faktiskt fungerar bättre än Sveriges. Kanske borde vi titta närmare på sådana lösningar.

Den livsviktiga frågan

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 5/12:Corren.

Är dödshjälp en bra idé? Nej, tyckte den förra regeringen. Den nuvarande är heller inte förtjust. Ändå är frågan på tapeten igen. På torsdag håller Statens medicinsk-etiska råd ett stort seminarium om eutanasi. I riksdagen bildades nyligen ett tvärpolitiskt nätverk för att legalisera dödshjälp.

Ur liberalt perspektiv borde det vara solklart. Alla har rätt till liv, därav följer rätten till att äga sin död. Men människans verklighet är naturligtvis långt större och mer komplex än ideologiska trossatser. Läs gärna Linn Ullmans roman Nåd (2003), som utan moraliserade fallgropar och pekpinneaktiga slutsatser belyser problematiken.

I korthet handlar boken om en äldre man, Johan Sletten, som bär på många sorger – men sent upp i åren mött nåden i form av den stora kärleken, Mai. Tyvärr drabbas han en obotlig cancersjukdom och ber därför Mai om ytterligare en nåd: att hjälpa honom att dö innan kroppen brutits ned till oigenkännlighet.

Från ungdomen har Johan traumatiska minnesbilder av faderns dödsprocess – hur denne tappade förståndet, tjöt i timmar bakom sängkammarens stängda dörr medan familjen skamset vände sig bort.

Mai skyr tanken på dödshjälp, försöker stilla Johans demoner, men ger till sist efter. Dock, i den lågmält gripande slutscenen tvekar Johan. Omtöcknad i sin sjuksäng vill han hålla kvar ännu en stund vid livet. Han pratar med Mai, som förbereder den dödande injektionen, önskar att hon väntar.

I Mais öron är Johans ord bara osammanhängande läten.

Många är vi nog som delar Johan Slettens skräck att av sjukdom eller ålder mista kontrollen över vår kropp, att hjälplöst utelämnas åt omgivningens mer eller mindre barmhärtiga omsorger. Men att institutionalisera dödshjälp i statsapparaten, innebär ofrånkomligen en offentlig legitimering av att rubba på principen om det absoluta människovärdet.

Vågar vi den risken? Hur vällovligt syftet än må vara, är det trots allt liktydigt med att bygga in en potentiellt farlig osäkerhetsfaktor i systemet.

Jag är inte helt övertygad om att staten kommer att vara klockrent god i evighet, liksom jag inte är övertygad om att humanismens höga ideal ständigt och fläckfritt kommer att beaktas av systemets väktare. Därför tycker jag det är rimligt att betänka vilka dörrar som kan öppnas, om vi accepterar en samhällspraktik med legaliserad läkarassisterad dödshjälp.

Samtidigt har eutanasiförespråkarna viktiga poänger, fast främsta styrkan i deras argument står ju obeveklig relation till sjukvårdens förmåga att ge en värdig, högkvalitativ vård i livets slutskede. I boken Motståndet (1991) berättar cancerforskaren Georg Klein i en brevväxling med Per Ahlmark om hur han träffade en brittisk läkare, specialiserad på vård av döende patienter.

Klein frågar honom hur han står ut med sitt dystra arbete. Läkaren replikerar ljust att han gör klart för sina patienter att det inte finns anledning att befatta sig med döden förrän timglaset runnit ut. Med nära personlig kontakt följer han varje döende människa på sin avdelning. Uppgiften är att se till att samtliga av deras återstående dagar ”kan användas för liv, meningsfullt, kärleksfullt, riktigt liv”.

Jag tror inte att någon av denne läkares patienter hade föredragit dödshjälp som alternativ till sådan behandling. Men kan den svenska vårdsektorn garantera oss samma omsorg?

Lyssna på Stjernkvist

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 28/11:Corren.

Förra veckans bästa nyhet: det blir inga storregioner. Regeringen gav upp och fick kasta den famösa Indelningskommitténs nya Sverigekarta i soptunnan. Förnuftet segrade därmed.

Vilket egentligen var väntat. Det politiska stödet från borgerligt håll eroderade till nollpunkten under processens gång och någon folklig uppslutning existerade aldrig, motståndet var kompakt i den mån väljarna alls intresserade sig för frågan.

För vår del blir alltså Östergötland intakt och slipper ödet att sys ihop i ett tvångsäktenskap med Småland. Inte minst för alla vänner av näringsliv, tillväxt och arbetsmarknad är det mycket glädjande.

Tanken att med ny politisk-byråkratisk regionmur klyva det dynamiska tillväxtstråket som löper från Stockholm och Sörmland till Linköping och Norrköping var från start direkt huvudlös.

Tack och lov att vi slapp detta onödiga handikapp i utvecklingen. Märkligt nog var näringslivsperspektivet nära nog obefintligt hos Indelningskommittén och sedan hos regeringen som försökte sälja på oss förslaget.

Det främsta, för att inte säga ensidiga, motivet för att dela upp riket i sex elefantiasisliknade jätteregioner var att göra sjukvården mer jämlikt fungerande över hela landet. Och visst, i sak var och är det målet angeläget, riktigt och rätt. Regeringen hamnade dock på uppenbara villovägar om medlet.

Istället för att krångliga med en större regionindelning och all den trassliga problematik som hotar följa med dessa nya revir, borde man lyfta bort landstingens ansvar för sjukvården helt och istället låta staten överta huvudmannaskapet. Det vore rakare, enklare och rationellare.

Eftersom sjukvården – i likhet med det notoriska sorgebarnet skolan – heller inte visat sig lämplig som ideologiskt slagfält för partierna, vore det även önskvärt om denna viktiga välfärdssektor lades utanför den gängse politiken enligt exempelvis holländsk försäkringsmodell (gissa var Europas bästa sjukvård finns?).

För övrigt vore det trist om regeringen deppade ihop i apati över regionmisslyckandet, snarare än att vis av erfarenheten ladda om i vettigare riktning.

Lyssna gärna på Lars Stjernkvist, Norrköpings pragmatiskt jordnära kommunalråd. Han är ingen anhängare av storregioner och vill nu se ett ”omtag” där idén om bara nivå nivåer, kommun och stat, prövas.

Klokt, kör på det!

Kasta den nya kartan

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 13/10:Corren.

Den statliga Indelningskommitténs planer på att stöpa om Sverige i sex nya storregioner ser ut att gå samma väg som ett annat hårt kritiserat jätteprojekt, höghastighetstågen. I bägge fall krävs rimligen ett solitt politiskt stöd i riksdagen för att kunna förvandla ord till handling. Och i bägge fall börjar det politiska stödet smälta bort.

Gällande höghastighetstågen annonserade Moderaterna nyligen sitt motstånd och sällade sig därmed till Liberalerna och Sverigedemokraterna som redan sagt nej. Socialdemokraterna står fortfarande fast vid idén.

Men inom det röda regeringspartiet finns en betydande tveksamhet. De halvkvädna visorna i den färska Infrastrukturpropositionen tyder också på att bygget av höghastighetsnätet sätts i diffust väntläge, sannolikt tills de styrande känner sig mogna att officiellt skriva av alltsammans.

Papperskorgen blir troligen platsen även för storregionerna. Händelsevis står nu samma partikonstellation mot dessa som mot tågen: M, SD och – som senast ut på planen – L. Under onsdagen förklarade Jan Björklund i klara verba att hans parti inte kommer att ställa sig bakom Indelningskommitténs förslag.

”Vi ser att det är stora nackdelar med detta – omfattande byråkratisering, långt avstånd mellan medborgare och förtroendevalda. Samtidigt som det inte löser några problem”, sa Björklund och det har han rätt i. Mycket av poängen med storregionreformen har ju hävdats vara att sjukvården skulle bli likvärdigare och effektivare.

Sant är organiseringen via landstingen visat sig allt annat än optimal. Revirgränserna har skapat en olycklig fragmentisering som drivit upp kostnaderna för den avancerade vården, samtidigt som målet om en jämlik standard över hela landet blivit svår att nå.

Men vad säger att en regional jätteapparat i sex riksdelar vore det gyllene svaret? Dagens systemfel riskerar snarare att förstoras upp till en ännu trassligare härva.

Rationellast vore om den mellanpolitisk/byråkratiska sorgebarnsnivån helt sonika skrotades och att staten övertog huvudmannaskapet för de större sjukhusen (vilket Björklund också är inne på, förre socialministern och tidigare KD-ledaren Göran Hägglund kom även han fram till att sjukvården borde landstingsbefrias, gamle S-räven Göran Persson har förordat samma sak).

Fokuset på sjukvårdsområden har vidare lett till att näringslivs- och arbetsmarknadsperspektivet blivit eftersatt i storregionsförslaget. För Östergötland innebär den tänkta sammanslagningen med Småland som bekant att det absurt nog skapas en onödig gränsmur för oss mot Stockholm och Sörmland.

Både vår landshövding Elisabeth Nilsson och Östsvenska handelskammaren har kraftigt opponerat sig mot detta, eftersom regioninledningen skär av ett redan blomstrande tillväxtstråk.

”Om man ser till näringslivets behov, arbetspendlingen och inte minst Ostlänken så är det uppenbart att Östergötland och Sörmland ska ingå i samma region”, menar landshövdingen. Handelskammaren har till och med dragit igång ett folkomröstningsinitiativ i Sörmland för att stoppa tvångsskilsmässan från Östergötland.

Men med det växande politiska motståndet i riksdagen är stalltipset att förnuftet har goda chanser att segra ändå. Den medborgerliga förankringen för storregionreformen är dessutom obefintlig.  Regeringen gör nog klokast i börja fundera på reträtten.

Satsa på tåget istället

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 9/9:Corren.

En byråkratipolitisk omorganisering i jätteformat ligger på regeringens bord. Vad ska den vara bra för? Vi talar givetvis om den nya Sverigekartan på mellannivå.

Sex storregionala revir föreslås ersätta den gamla läns- och landstingsuppdelningen. Kommer detta att lösa sjukvårdens kroniska problem med fallande produktivitet, ständigt ökade kostnader och bristande tillgänglighet?

Då får man nog ha en väldigt stark tro på den välsignelsebringande effekten av storskaliga offentliga planeringssystem. Hur har det receptet fungerat hittills?

Törs någon slå vad, med pengar ur den egna plånboken, att det blir markant bättre om flera Babels hus (för att apostrofera PC Jersilds kritiska sjukvårdsroman) byggs ihop till en ännu voluminösare apparat på den medborgerligt suddiga skvadernivån mellan stat och kommun?

Sedan kan man ju fråga sig vad Östergötland mer allmänt har att vinna på att fösas ihop i ett regionalt samboskap med Småland. Det skulle olyckligt lägga stenar i vägen på det vitala tillväxt- och näringslivstråk som löper ut från Stockholm genom östra Sörmland till områdena kring Linköping och Norrköping.

Det är ytterst märkligt ingen hänsyn till detta tagits av den ansvariga Indelningskommitténs kartritare. Eller, som det verkar, av den regering vilken nu försöker sälja in förslaget med civilminister Ardalan Shekarabi som turnerade regionpredikare.

På besök hos Östsvenska Handelskammaren i veckan fick han dock verklighetsupplysande mothugg av Lars Stjernkvist, Norrköpings habile kommunalråd.

”Jag är ingen vän av storregioner. Norrköping har alltmer blivit en del av Stockholm och staten är beredd att investera miljarder i en järnväg som gör att vi blir en lika viktig pendlingsort som Uppsala eller Knivsta”, förklarade Stjernkvist frankt (Corren 8/9).

Och istället för att kludda till det med underliga regionuppdelningar utan ett spån av folklig förankring, kunde väl regeringen fokusera skarpare på att ge klart snabbspår för just detta lovande Ostlänkenprojekt.

Att vår landshövding Elisabeth Nilsson tvingas avbryta samarbetet med Trafikverket eftersom Länsstyrelsen – alltså regeringens eget företrädande organ i Östergötland! – inte fått resurser till att handlägga mångmiljardinvesteringen framstår som en fantastisk, närmast tragikomisk, blamage. Hur kan detta hända? (Apropå offentliga planeringssystem, hm…)

Ge Elisabeth Nilsson krångelfritt pengarna bara! Ty Ostlänken, till skillnad mot Indelningskommitténs fyrkantigt tillyxade regioner, är en satsning som vi har ett faktiskt behov av.

Varför är vinst dåligt?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 1/9:Corren.

Inte till salu! Det var Vänsterpartiets paradbudskap i senaste valrörelsen. Jonas Sjöstedt åkte land och rike runt med kravet på att få bort vinstintresset ur välfärdssektorn.

I mörka färger målade han upp bilden av privata girigbukar som förvandlade sjukvård, skola och omsorg till ett oansvarigt marknadsgyckel och skrattade hela vägen till Jersey med skattebetalarnas pengar.  Vänsterpartiet gjorde inget kanonval på kuppen, men fick ändå S/MP-regeringen att utreda frågan.

Malmös tidigare ”starke man”, Ilmar Reepalu (S), tilldelades uppdraget och nu har det läckt ut vad han tänker föreslå. Inget direkt förbud mot vinstintressen (det vore praktiskt och politiskt omöjligt). Dock en slags kompromiss som köttben åt Sjöstedt och andra 1970-talsromantiserande socialstatsnostalgiker: alla välfärdsföretagare får maximalt göra ett vinstuttag på åtta procent av investerat kapital.

Är det en vettig idé? Ja – om man anser att lönsamhet är suspekt och att politiker i grunden är bättre lämpade att styra upp företagens verksamhet än de som har äganderätten till företagen. Låt oss backa bandet lite. Varför existerar enskilda välfärdsaktörer överhuvudtaget i Sverige?

Under 80- och 90-talen liberaliserades det offentliga välfärdsmonopolet av två avgörande orsaker.

1) Politikerna hade stora bekymmer med att lösa de växande produktivitets- och kostnadsproblemen.

2) Väljarna visade ett allt större missnöje med långa väntetider, risig service, fyrkantig byråkrati, tendenser av översitteri från myndighetspersoner och liknande som var baksidan av den gamla modellen.

Det var kort sagt ohållbart att bara köra på som vanligt, särskilt som medborgarna blev mindre kollektivistiskt sinnade, började ställa krav på valfrihet, högre kvalitet och bättre valuta för skattepengarna.

De privata välfärdsaktörerna har bidragit till att möta ett skriande behov och överlag gjort det väldigt bra (det finns undersökningar i mängd som bekräftar detta). Den ökande mångfalden och konkurrensen har även gjort att offentliga utförare blivit vassare.

Vad är då bekymret med vinsten? Är det så dåligt om ett enskilt företag visar så fin lönsamhet att staten bör gripa in med straffåtgärder? För varje seriös företagare är god vinst ett kvitto på nöjda kunder, en väl fungerande och effektiv verksamhet – samt (inte minst viktigt) vinsten är en kompensation för den risk aktören tagit genom startandet av sitt företag.

Skattekronorna – vilka bekostar välfärdstjänsten som företagaren erbjuder – har alltså använts på ett optimalt sätt.

Den oseriösa företagaren å andra sidan sänker snabbt sig själv eftersom varumärket solkas, kunderna flyr och verksamheten slås ut (om inte annat stängs den förhoppningsvis illa kvickt ner av någon tillsynsmyndighet för brott mot regelverket).

Samma incitament saknas i den offentliga sektorn med dess mer komplicerade politiska och byråkratiska styrning. Således borde vi välkomna goda vinster, fler enskilda aktörer och större inslag av marknadsmässighet i den skattefinansierade välfärden. Inte främst av ideologiska skäl, utan av rent pragmatiska.

Ilmar Reepalus förslag bäddar tyvärr för en utveckling i motsatt riktning.

Sjukvård utan politik

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 7/7:Corren.

Ett tungt argument för den tänkta storregionen Östergötland, Småland och Öland? Vaddå? Jo, de tre bästa sjukhusen i var sin kategori ligger inom dess föreslagna gränser.

I Dagens medicins ranking kniper Linköping guldmedaljen för landets främsta universitetssjukhus. Jönköping toppar bland rikets mellanstora sjukhus. Oskarshamn är nummer ett i Sverige när det gäller mindre sjukhus.

I Almedalen förklarade respektive landstingsdirektörer att det är resultatet av en öppnare, mer systematisk samverkan sjukhusen emellan under senare år. Lovande och berömvärt, javisst.

Finns ytterligare vinster att göra om de får husera under gemensamt storregionalt tak? Kanske, men det är inte säkert. Och i längden är det knappast lösningen om vi ska få den problemtyngda vårdapparaten att fungera på bästa möjliga sätt.

Dessutom leder det tanken fel om regionfrågan fokuseras på ritande av utvidgade vårdrevir, istället för vad som är optimalt ur tillväxt-, arbetsmarknads- och näringslivsperspektiv (se Correns ledare 29/6).

Sjukvårdsutredaren Göran Stjernstedt varnade också i Almedalen för idén att storregioner skulle vara svaret. Vägen till en effektivare vård för pengarna lär kräva ytterligare koncentration uppåt i hierarkin, menar han.

Stjernstedt är sannolikt på rätt spår. Både tidigare statsminister Göran Persson (S) och förre socialminister Göran Hägglund (KD) – liksom förr Moderaterna – har förordat landstingens avskaffande och att staten borde ta över huvudmannaskapet för sjukhusen. Norge har redan genomfört en sådan reform.

Sedan är det inte lämpligt att allt i samhället görs till ideologiska slagfält för partipolitiska intressen. Skolans dystra utveckling är ett exempel. Den havererade bostadssektorn ett annat. Där har politisk klåfingrighet skapat väldiga, svårlösta bekymmer. Det vore minst sagt olyckligt om även sjukvården fastnade i den fällan.

Enligt Euro Health Consumer Index finns Europas bästa vård i Nederländerna, som begränsat det politiska ansvaret till strategisk översyn. Resten åligger professionen. Alla holländare måste teckna privata försäkringar i konkurrerande sjukvårdsbolag som inte tillåts neka någon. Tilläggspremier för särskilt vårdbehövande medborgare betalas av staten.

Varför skulle inte en liknande modell kunna genomföras i Sverige?

Största hindret torde vara landstings/regionpolitikerna själva. Försök få dem att frivilligt ge upp sjukvårdens skansar och fimpa sina uppdrag, även om det vore till patienternas fördel.

Bättre vård utan politik

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 27/10:Corren.

Hej medborgare! Har du tänkt på en sak? Aldrig mer kommer vi att välja politiker till landstinget Östergötland. Istället var det denna höst första gången vi valde politiker till region Östergötland, som blir resultatet av fusionen mellan landstinget och regionförbundet Östsam.

Syftet med organisationsförändringen är att stärka Östergötlands utvecklingskraft. Om du märker att det snart är mera drag under galoscherna i den östgötska myllan, så vet du varför. Fast regionens överskuggande uppgift förblir densamma: att ansvara för hälso- och sjukvården.

Vi får väl se vad landstingets – förlåt, regionens! – färska politiska konstellation kan åstadkomma på det området.

Åtta års borgerligt alliansstyre är slut. En nysvetsad fyrklöver bestående av S, MP, FP och C har tagit vid. Väntetiderna till vården ska kortas, lovar de bland annat. Ingen överraskning kanske. Är det något som utmärker svensk sjukvårdspolitik, är det dessa ständiga löften om kapade patientköer.

Problemet med den bristande tillgängligheten har ändå en märklig förmåga överleva alla reformförsök och riktade miljardsatsningar. Kalla det landsting eller region, sätt in andra förtroendevalda vid makten, höj skatten, ropa på ökade statsbidrag: systemfelet kvarstår. Mycket talar för att det inte längre är en optimal idé att splittra sjukvården på 21 stycken politiska revir.

Den nationellt fragmentiserade apparaten skapar stora effektivitetsförluster, driver upp kostnaderna för den specialiserade och allt mer högteknologiska vården, samt gör att målet om en jämlik standard över hela landet börjar likna en tragisk chimär.

Förre socialministern Göran Hägglund (KD) fick nog av eländet. Han föreslog att Sverige skulle ta efter det framgångsrika norska exemplet, skrota landstingen och förstatliga vården.

Inspiration kan också hämtas från Estland, vilket läkaren och den internationellt verksamme sjukvårdskonsulten Göran Hellers förordar. I SVT den 10/9 berättade han om hur Estland efter det sovjetiska förtrycket byggde upp ett sjukvårdssystem finansierat genom en obligatorisk löneavgift på 13 procent.

Pengarna går till en nationell försäkringskassa som inte politikerna får röra, samtidigt som också sjukhusen gjorts politiskt oberoende. Allt sköts rent professionellt. ”Det som Estland genomfört på tjugo år är fantastiskt. De har fått ett jättebra sjukvårdssystem”, menar Hellers.

I Nederländerna, som enligt undersökningsföretaget Euro Health Consumer Index numera är Europabäst på sjukvård, har man gått en liknande väg för att lösa sina tidigare strukturproblem. Det politiska inflytandet är sedan 2005 begränsat till strategisk översyn. Professionen sköter det operativa beslutsfattandet.

Finansieringen sker utanför skattsedeln via privata försäkringar som alla holländare måste teckna, och inget av de sju konkurrerande sjukförsäkringsbolagen kan neka någon (handikappade och kroniskt sjuka får tilläggspremier betalade av staten).

En framtida modell även för Sverige? Bara det faktum att politikerna i region Östergötland då befrias från besväret att styra med sjukvården och kan fokusera sin dådkraft på annat, borde väl betyda ett lyft för utvecklingen i våra trakter.

Sjung ut om vinsten!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 6/5:Corren.

Under söndagens partiledardebatt i SVT var Jonas Sjöstedt glasklar: ”Vi vill ha förbud mot vinster i välfärden. Det är vår viktigaste fråga”.

Retoriskt skickligt har Sjöstedt hamrat in sin rödglödgade kritik mot att privata företagare tillåts profitera på barn, gamla och sjuka. Välfärden dräneras på resurser samtidigt som riskkapitalisterna skrattar hela vägen till banken.

Enligt en färsk rapport från SOM-institutet vid Göteborgs universitet anser sju av tio svenskar att det är ett bra förslag att neka vinstutdelning i skattefinansierad vård, skola och omsorg. Inte konstigt att Vänsterpartiet växer inför riksdagsvalet. Tydlighet lönar sig.

Borde inte det sporra Alliansen att vara lika tydliga till vinstintressets försvar? SOM-institutets rapport innehåller nämligen en intressant motsägelse. Ungefär lika många svenskar som vill förbjuda eller begränsa vinster i välfärden, tycker också att det är viktigt med valfrihet i välfärden. Hur ska denna valfrihet bli möjlig om de privata alternativen kvävs?

Det var svenska väljares utbredda missnöje med de offentliga monopolen som drev fram liberaliseringarna inom välfärdssektorn under 80- och 90-talen. Enskilda aktörer har sedan dess bidragit till större mångfald, ökad kvalitet, högre servicegrad och mer valuta för skattepengarna än på den gamla folkhemska monopoltiden.

Ett privat välfärdsföretag måste ha nöjda kunder och ständigt stå på tå för att behålla dem, annars är resultatet konkurs. Vinst är dels ett kvitto på att verksamheten sköts väl, dels en förutsättning för att företagare ska vilja satsa tid, möda, pengar och intresse på att bygga upp någonting alls till andra människors gagn.

Vidare borde vi välkomna riskkapitalbolagen istället för att svartmåla dem. De utvecklar verksamheter genom att tillföra kapital och kunskap som höjer produktiviteten och professionaliteten i välfärden.

Det är själva affärsidén: att skapa ett kvalitativt mervärde så att riskkapitalbolagen kan få avkastning på sin investering vid försäljning. Vinstintresset fungerar alltså förädlande.

Ja, det finns några mycket medialt uppmärksammade exempel på motsatsen. Men det vore groteskt om sådana fall ska tas till intäkt för att strypa en hel bransch och jaga bort alternativen från marknaden, vilket blir konsekvensen av Jonas Sjöstedts politik.

En fördel med privata välfärdsföretag är att misskötsel vanligtvis straffar sig ganska fort. Ansvariga aktörer tvingas skärpa sig eller lägga ner. Hur ofta händer det med risiga skolor, äldreboenden och vårdmottagningar i offentlig regi?

Vinstintresset gör att pengar används effektivare, samma incitament finns inte inom den dominerande kommun- och landstingsförvaltningen. Vi har faktiskt aldrig betalat så mycket för vård, skola och omsorg som idag

”Resurserna ökar år för år och i snabbare takt än vad förändringarna i befolkningens storlek och ålderssammansättning kräver”, skriver SKL i en nyligen publicerad rapport.

Sedan 1980 har kommunernas välfärdskostnader, i fasta löner och priser, ökat från 478 till 760 miljarder kronor. Om detta borde Alliansen berätta. Samt påpeka att en optimalare användning av dessa skattepengar snarare talar för fler vinstdrivande välfärdsföretagare, inte färre.