Kategoriarkiv: Säkerhetspolitik

Ann Linde i säkerhetspolitikens dimbank

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 25/2:

Varför bör Sverige gå med i Nato? USA:s tidigare utrikesminister Henry Kissinger förklarade den saken för svenska folket med elegant självklarhet i SVT 1993: ”Det finns inget land som Sverige kan föra ett separatkrig mot. Om Sverige blir angripet är det av en stormakt och då behövs allierade”.

I en DN-artikel 1997 beskrev han med samma lättfattliga pedagogik vad som gjorde Nato till en omistlig garant för freden i Europa: ”1) Snabba, säkra och uppriktiga konsultationer mellan likasinnade nationer om kritiska internationella frågor. 2) Effektiv krishantering. 3) Ett trovärdigt avskräckningssystem underställt ett effektivt integrerat militärt kommando”.

Henry Kissinger, en förebild i tydlig formuleringskonst! Man knappt tro att han varit såväl verksam politiker som akademiker i den högre skolan. Nå, 90-talet var en formativ säkerhetspolitisk period i Europa. Kalla kriget hade upphört. Nya förutsättningar gällde. Sovjetunionen upplöstes, dess kommunistiska träldomsimperium var borta och de forna Warszawapaktsländerna i östblocket sökte medlemskap i Nato.

Sveriges gamla officiella doktrin om ”alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig” föreföll mer tom och meningslös än någonsin. Det naturligt logiska hade förstås varit om även vi tagit det raka klivet in i Natokretsen. Ungefär som det plötsligt ansågs möjligt med en EU-anslutning, vilket länge innan varit usch och tabu på grund av den blågula neutraliteten.

Men icke. Sverige missade tåget. Ändå var det noll problem att inleda ett helt öppet nästan-allierat militärt samarbete med USA och Nato. Aldrig har det utvecklats till den intima, entusiastiska och kärvänliga nivå som under nuvarande försvarsminister Peter Hultqvist. Med Rysslands aggressiva Putinregim flåsande i nacken vore det snarast tjänstefel annars.

Fast finns det någon inom Socialdemokraterna som på ett rationellt och enkelt vis kan begripliggöra varför Sverige fortfarande inte bör bli riktig Natomedlem? En riksdagsmajoritet (de borgerliga partierna + SD) ville nyligen att Sverige följer Finland och uttalar en option att eventuellt-kanske-måhända ansöka om medlemskap i händelse av ett allvarligt hotande läge.

Inte ens det kan Socialdemokraterna acceptera. Att hoppa i säng med Nato går utmärkt, bara inte det andas giftermål och formella ömsesidiga förpliktelser? Är det så vi ska tolka regeringslinjen? Och lite mer exakt vad skulle då göra denna lösare relation så överlägset toppen?

Ann Linde är utrikesminister, dock ingen Henry Kissinger. Under onsdagens utrikespolitiska riksdagsdebatt mässade hon den sedvanliga retoriska figuren: ”Vår militära alliansfrihet tjänar oss väl och bidrar till fred och säkerhet i norra Europa”. Glasklart. Goddag yxskaft!

Den viktigaste valfrågan

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 21/6:

Pax Romana upphörde. Pax Britannica upphörde. Varför skulle då Pax Americana vara för evigt? ”Allt fast och beständigt förflyktigas, allt heligt profaneras, och människorna blir slutligen tvungna att betrakta sin levnadsställning och sina ömsesidiga förbindelser med nyktra ögon”, förkunnade Karl Marx. Hur rätt hade han inte!

Sedan 1945 har USA varit garanten för den liberala erans världsordning av relativ fred, demokrati och frihandel. Men Donald Trump vill uppenbarligen skriva Pax Americanas sista kapitel i historieböckerna. Toppmötet i Singapore där Trump reservationslöst omfamnade Nordkoreas diktator Kim Jong-Un, en av de grövsta människorättsbrottslingarna i vår tid, är en klar varningssignal.

I utbyte mot det lövtunna löftet att den stalinistiska terrorregimen ska arbeta för att avskaffa sin kärnvapenarsenal, släpper nu USA på garden i Asien. De gemensamma militärövningarna med Sydkorea ställs in. En triumf för Kim Jong-Un.

Men en ännu större seger för Kina som målmedvetet strävar mot dominans i regionen och att få bort det amerikanska inflytandet. Fria, utsatta nationer som Japan, Taiwan och icke minst Sydkorea har anledning till oro över vad den fortsatta utvecklingen kommer att innebära.

Går USA:s beskydd längre att lita på som den fasta grundvalen i säkerhetspolitiken? Samma fråga måste Europas demokratier ställa sig.

Trump siktar på att överträffa Singaporeshowen med att krama om Vladmir Putin på tu man hand och tina upp de amerikansk-ryska relationerna. Den föreställningen, vilken antagligen går av stapeln redan i sommar, har Ryssland alla skäl att se fram emot och vi andra frukta. USA:s demokratiska allierade tål Trump lika illa som han gillar ”starka ledare” i tyranniklubben, särskilt Putin är ju en gammal beundrad favorit.

Kremls härskare kan därför sannolikt räkna med att göra en riktigt bra affär med Donald Trump på andra sidan förhandlingsbordet. Av manuset från Singaporemötet att döma, är Trump nöjd bara han får kråma sig i mediernas strålkastarljus och vifta med en bit papper där hans kära kompis till motpart intygat sina goda avsikter. Chamberlain i München har fått en rival.

Invandring, sjukvård, lag och ordning ligger i topp bland de valfrågor som svenska väljare prioriterar som viktigast. Med kursen som det trumpifierade USA slagit in på borde det vara upprustningen av vårt nationella försvar.

Löfven i lejonets kula

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 6/3:

Man måste önska Stefan Löfven lycka till, ty idag överlägger han med Donald Trump i Washington. Mötets syfte är, enligt regeringens hemsida, att ”ytterligare fördjupa” de svensk-amerikanska relationerna på ekonomins och säkerhetspolitikens område.

Det är onekligen centrala frågor för en liten exportberoende nation som är granne med Mordor, i skepnad av Vladimir Putins Ryssland. Chansen att Löfven möter någon större förståelse hos Trump, eller ens lyckas föra ett seriöst och meningsfullt samtal, måste emellertid betraktas som tragiskt ringa.

Sveriges förbindelser till USA är ju annars gamla och varma. Redan i april 1783 undertecknade Gustaf III:s Parisambassadör Gustaf Philip Creutz (för övrigt en briljant poet med klassikern Atis och Camilla på sitt CV) och den nya amerikanska republikens dito Benjamin Franklin ett vänskaps- och handelsfördrag mellan våra bägge länder.

Sverige blev därmed först i världen att som icke-inblandad stat i frihetskriget erkänna den tidigare brittiska kolonins självständighet. Men om Trump överhuvudtaget känner till dessa stolta historiska band (föga sannolikt med tanke på hans monumentala obildning och ignorans) vinner nog Löfven ändå ingen goodwill på att hänvisa till dem.

Aldrig tidigare har USA haft en president som stått i en sådan illavarslande opposition till Sveriges vitala intressen och varit så främmande för rationell argumentation. Vårt näringsliv och hela välstånd är beroende av frihandel. Trump är en mot allt ekonomiskt förnuft besatt protektionist som vill riva upp ingångna avtal och resa isolationistiska murar runt USA.

Förra veckan orsakade han global skrämselhicka genom att annonsera höga tullar på stål och aluminium, basala insatsvaror för industrin. Farhågorna att detta skulle utlösa ett förödande internationellt handelskrig välkomnade han på sitt karaktäristiskt obalanserade och patologiskt konfrontativa vis. Dylika konflikter är ”bra, och lätta att vinna” trumpetade presidenten ut på twitter. Vad hoppas Löfven hämta från en pratstund med en sådan figur?

Lika kamikazeaktigt framstår det att tala vettigt med Trump om Sveriges utsatta säkerhetspolitiska läge gentemot ett alltmer hotfullt Ryssland. Putin är den enda världsledare som USA:s president uppriktigt gillar, undvikit att säga ett ont ord om – och vars regim Donald Trump till råga allt är under utredning för att landsförrädiskt ha kollaborerat med i sin valkampanj 2016.

Risken för ett diplomatiskt fiasko är lindrigt sagt överhängande. Klarar sig statsminister Löfven från att förödmjukas av Trump bör han ta det som en seger.

Är vår beredskap god?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 1/12:

Säpo skrev i sin årsrapport 2016: ”Ryssland har en avsikt att påverka det politiska beslutsfattandet och den allmänna opinionen – inte bara i Sverige. Sådan påverkan kan ske genom stöd till ytterlighetsrörelser, informationsoperationer och desinformationskampanjer”.

Dessa varnande ord bekräftas med råge i boken Sammansvärjningen, där den brittiske journalisten Luke Harding avtäcker vad som – så här långt – är känt kring Putinregimens inblandning i fjolårets amerikanska presidentval.

Undertiteln, Hur Ryssland hjälpte Donald Trump in i Vita huset, konstaterar ett lika sjaskigt som skrämmande faktum. Den ryska statens operationer för att undergräva Hillary Clintons kampanj, datorhacka känsliga uppgifter, nättrolla på sociala medier och så vidare, bidrog sannolikt till att bereda vägen för Trumps chockartade seger.

Att Trumplägret samverkat med ryssarna – alltså konspirerat med främmande makt i syfte att göra våld på den egna nationens demokratiska processer – ter sig också ostridigt. Frågan är bara i vilken omfattning och hur djupt Donald Trump själv var insyltad.

Enligt Luke Harding är det inget snack. Både Trump personligen och hans närmaste krets var sedan gammalt knutna i remarkabla intresseband till Kreml. Här finns en tickande skandalbomb vars potentiella magnitud får Watergate att framstå som en oskyldig barnlek i jämförelse.

Det hela understryker ånyo, med svarta tjocka streck, hur viktigt det är med ökad medvetenhet om det lömskt cyniska spel som Ryssland bedriver för att splittra, manipulera och försvaga den västerländska demokratiska fronten.

”Under de senaste sju åren under Putin har Ryssland gått från att vara inrikespolitiskt repressivt till att vara internationellt aggressivt. Metoderna, klassisk KGB, är faktiskt inte så annorlunda än under kalla kriget. Då var målet att försöka påverka västliga demokratier. Nu sker det genom att man stödjer såväl yttersta vänstern som högern, och skapar kaos i folks huvuden”, säger Luke Harding i en DN-intervju 30/11.

I Sverige har SD, riksdagens tredje största parti och vågmästare, beslagits med besvärande Rysslandskopplingar. MP:s utrikes- och säkerhetspolitiska talesperson Pernilla Stålhammar larmar om hur Moskvalierade krafter infiltrerat hennes eget parti – som sitter i regeringen!

Valrörelsen närmar sig. Tror inte att Putins femtekolonnare och informationskrigare tänker hålla sig overksamma.

Hur kan vi säga nej?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 29/8:Corren.

Senhösten 2009 skickades miljöminister Andreas Carlgren (C) fram för att möta pressen i Rosenbad. Statsrådet deklarerade Clint Eastwoodaktigt att nu var hans ”23 månader av tuff miljögranskning” till ända. Och resultatet?

Tja, det var ju ingen Clintanrulle, trots Carlgrens smått rörande försök att maskera undfallenheten.

Alltså ja till Rysslands begäran att dra en jättelik gasledning genom svensk ekonomisk zon nära Gotland i Östersjön. 200 000 rördelar skulle svetsas ihop från Viborg till Greifswald och förse Tyskland med 55 miljarder kubikmeter gas årligen.

Bakom det kontroversiella projektet: Nord stream. Huvudägare: den ryska energijätten Gazprom.

Starkt kritiska röster höjdes när planerna annonserades. Putinregimen, som redan då med Georgienkriget tydligt visat färgen om sin natur, skulle genom Nord Stream skänkas en oroande jackpott.

Dels sattes Tyskland, ett av EU:s kärnländer och Europas ekonomiska motor, i riskabel beroendeställning till Kreml om rysk gas tilläts spela en avgörande roll för tyskarnas energiförsörjning.

Dels skulle själva gasledningen bli en slags revirmarkör för Ryssland, ett ur Kremls ögon sett legitimerande av Östersjön som del i den ryska geopolitiska ”intressesfären”. Det pekades varnande på att Ryssland uttryckligen betraktade sin energiexport som ett maktpolitiskt instrument i utrikespolitiken.

Men den moderatledda Alliansregeringen duckade och valde formeln att behandla Nord stream som blott ett miljöärende. Andreas Carlgrens ”tuffa” granskning var en charad. I den stund som Nord streams ansökan registrerades i Rosenbad, fanns inget annat alternativ än att vika ner sig.

I den verkliga världen är det dock föga lönt att sjunga med änglarna i klander av Fredrik Reinfeldts ministär. Vad hade lilla Sverige att sätta emot när muskelgrabbarna klampar på?

Vi var en lika utsatt som klent försvarad småstat utan allierade, de facto impotent på stormaktspolitikens och säkerhetsstrategis slagfält om Nord stream. Det var endast för Alliansregeringen att rulla runt och sprattla med benen.

Men vi kunde lärt läxan till nästa gång liknande utmaningar riktades mot väsentliga säkerhetsintressen som berör vår nation och vårt närområde.

Steg ett vore att verkligen inse de kalla realiteter vi har att tampas med.

Steg två vore att ordentligt stärka vår försvarsförmåga i Östersjöregionen och skaffa allierade som kan backa upp oss. Någon tvekan ska icke råda kring vår trovärdighet att hävda vårt lands integritet och beslutsamhet. Räkna inte med några möjligheter att köra över Sverige hur som helst, det kostar att bråka med oss!

Så vad hände?

2016 körs historien i repris. Gazprom vill bygga Nord stream 2. Argumenten mot projektet är samma som 2009, därtill än mer brännande i ljuset av Rysslands överfall på Ukraina och ockupation av Krim.

Baltstaterna i Nato säger sturskt nej till gasledningen. Det uppmanade USA:s vicepresident Joe Biden även Sverige att göra när han var på Stockholmsbesök förra veckan. Moderaterna, idag i opposition, kräver också nej i dramatiska termer.

Okej. Bara en fråga. På vilket sätt är Löfvens regering bättre rustad nu att avvisa Nord stream än Reinfeldts då?