Kategoriarkiv: Rymden

Socialstyrelsen och folkrörelserna informerar

Publicerad den av
Svara

Bra att veta: råkar du hamna helt oskyddad i rymden gäller det att snabbt finna en lösning. Motstå reflexen att hålla andan, ut med luften direkt, annars sprängs lungorna. Vacuum är inte att leka med.

Cirka 15 sekunder är tiden att handla, sen blir du medvetslös. Men det är ingen större fara än, förutsatt att nån annan finns där som är kvick att rädda dig inom 1 till 2 minuter.

Sen är det tyvärr ganska kört. Det funkar inte ens med flytväst i den här miljön (saknar totalt poäng faktiskt). Säkrast är som vanligt att stanna hemma och spola kröken.

Spola kröken

Det största äventyret

Publicerad den av
Svara

Rymddröm.

Skrivit i Corren 16/6:Corren.

Ett tips till alla sommarlovslediga elever och deras föräldrar: passa på att besöka vandringsutställningen Nasa – A Human Adventure som just nu visas i Norrköping. Till stor del kretsar den kring Nasas spektakulära månfärder under Apolloprogrammets dagar och är definitivt en upplevelse utöver det vanliga.

Rymdfeberns 60-tal drevs fram av kalla krigets rivalitet mellan USA och Sovjetunionen, men var också en manifestation av människans uråldriga, aldrig falnande dröm att upptäcka vad som finns bortom den kollektiva vagga vi kallar jorden. Fascinationen vid stjärnorna är lika gammal som människosläktet och hungern efter mera kunskap lär knappast någonsin stillas.

Rymden är vårt största äventyr som öppnar svindlande perspektiv och enorma, oanade möjligheter. Det var många år sedan den hittills sista astronauten lämnade månytan (Eugen Cernan på Apollo 17 i december 1972). Den fortsatta utvecklingen har inte varit mindre spännande för det.

Ta bara rymdteleskopet Hubble som förmedlat fantastiska vyer. Eller alla obemannade farkoster som utforskat och kartlagt planeten Mars. I juli kommer vi att få den första närmare kontakten med Pluto i solsystemets yttre regioner när Nasas sond New Horizons flyger förbi. Den europeiska rymdorganisationen ESA:s bedrift att jaga ikapp och premiärlanda på en komet är också enastående.

Det finns massor av rafflande projekt för den som är sugen på att delta i rymdforskningen. Samtidigt håller rymden på att bli allt kommersiellt intressantare för privata entreprenörer och riskkapitalister.

Rymdindustrin är redan en växande tillväxtbransch. Linköping är med i matchen genom Ruag Space AB, ett företag som levererar världsledande separationssystem till satellituppskjutningar.

Den som är ung idag har chanser som inga tidigare generationer haft att flytta gränserna framåt, uppåt och utåt. Vet svenska skolelever vad de går miste om, när de tenderar att vända sig bort från naturvetenskap, matematik och teknik?

I takt med att motivationen bleknat och studieresultaten fallit, riskerar Sveriges starka tradition inom dessa ämnesområden att urholkas på ett mycket oroande sätt. Men om vi försöker få fler att känna lockelsen av att sikta mot stjärnorna kan måhända situationen ändras.

Så varför inte göra en horisontutvidgande rymdtripp till Norrköping? Nasa-utställningen pågår till 31 augusti.

Vinsten öppnar rymden

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 20/10:Corren.

I somras var det 45 år sedan människan för första gången satte foten på månen. Det tog USA bara ett drygt decennium att utveckla ett avancerat rymdprogram, mer eller mindre från scratch, för att klara den bedriften.

Kunde människor vistas i rymden? Gick det att landa på månytan? Vilken teknologi behövdes? När statliga rymdflygstyrelsen Nasa bildades i oktober 1958 hade man ingen aning. Sedan gick det undan så det visslade efter att president Kennedy beordrat erövring av månen innan 1960-talets slut.

Enorma resurser satsades i en hängivet fokuserad offensiv. Vilken dock abrupt avbröts efter sex månlandningar, den sista i december 1972.

Med Apolloprogrammet och den enorma Saturnus V-raketen hade Nasa en infrastruktur färdig att göra rymdålderns grandiosa drömmar till verklighet. Redan på 80-talet kunde USA haft permanenta månbaser och åkt vidare till Mars, om de ursprungliga planerna följts. Vad hände?

Hela Apolloprojektet var resultatet av kalla krigets rivalitet med Sovjetunionen. När USA genom Neil Armstrongs månkliv i juli 1969 bevisat nationens överlägsenhet i rymden ansågs segern vunnen. Allmänhetens intresse falnade, liksom politikernas. Nasas budgetanslag krymptes rejält.

Den lika imponerande som dyra investeringen i Apolloteknologin gick bokstavligen till skroten. Av den bemannade rymdåldern blev det jämförelsevis en tumme. Så kan det gå när allt hänger på politisk ambition och statligt engagemang.

En stat under tryck kan samla överlägsna resurser (kapital, kunskap, teknik, personal), rikta dem mot ett klart definierat mål och inom ramen för uppdraget lösa väldigt svåra uppgifter. Som att bygga en atombomb för att besegra Japan. Eller resa till en fjärran himlakropp för att utklassa Sovjet.

Men den politiska sfärens uthållighet är begränsad, den brottas ständigt med skiftande intressen som pockar på uppmärksamhet och är i sina prioriteringar beroende av en lättflyktig opinions humör.

Som USA:s snopet avbrutna språng mot stjärnorna visar, utgjorde stat och politik ingen långsiktigt hållbar grund för att driva utvecklingen vidare. Det krävdes att robustare krafter förmådde ta vid. Förutsättningarna fanns inte på 60- och 70-talet.

Men de finns nu. Tack vare modernare teknik, riskkapitalister, djärva entreprenörer och hägrande vinster. Företaget SpaceX utanför Los Angeles bygger raketer på löpande band som gör uppskjutningar av satelliter och annan nyttolast mycket billigare. Virgin Galactic står på tröskeln till att öppna rymden för turism (även om biljettpriset ännu inte är något för normala plånböcker).

Enskilda investerare plöjer ner stora belopp på utsikterna att hämta hem värdefulla metaller och ämnen i rymden. De kommersiella möjligheterna som månen och asteroiderna erbjuder är svindlande, om man kan få ekonomi i kostnaderna för själva gruvbrytningen.

En sådan infrastruktur skissas, projekteras och räknas det på för fullt – komplett med tankstationer runt jorden fyllda raketbränsle som utvunnits på månen (amerikanska Shackleton Energy Companys affärsidé). Science fiction? Privatkapitalet och vinstintresset ser i vilket fall inga gränser.

Håll i er, eller häng med! Snart kan människans tid i rymden börja på allvar.

Galaxer, galaxer, över allt galaxer

Publicerad den av
Svara

Galaxer

Foto från NASA/JPL-Caltech av en liten bit rymd.  Varenda lysande prick, även de allra minsta, är en galax – några 12 miljarder ljusår bort. Det är onekligen en ganska lång väg att ta sin hem på för ET.

Totalt finns ungefär 80 miljarder galaxer i det observerbara universum. Ska man sedan försöka göra en försiktig uppskattning över antalet solsystem och planeter som dessa galaxer i sin tur härbärgerar…  ja, de blir svindlade, löjligt många.

Är vi på jorden ensamma här ute? I så fall är lappsjuka bara förnamnet.

Det dräller av jordklot

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 7/4:Corren.

”Det är ont om jordklot”, skrev den naturälskande civilisationskritikern Harry Martinson i sin postumt utgivna essäsamling Gyro. Citatet har flitigt åberopats av politiska aktivister i miljödebatten och närmast fått karaktären av en tröttsam, kladdig moralistisk klyscha numera.

Dessutom pekar det mesta på att Martinson hade käpprätt fel, även om han som avliden 1978 aldrig kunnat veta det. Under Martinsons tid fanns bara en bebolig planet av nio i universum.

Vårt eget solsystems roterade klot var ju alla vi kände till. Idag är dessa ännu färre, då lilla Pluto sedan 2006 degraderats till en dvärgplanet. Men i gengäld har det dykt upp massor av nya.

Det kalkylerade man även med förr. Rimligen borde det ju finnas planeter också kring fjärran solar, fast innan observationstekniken utvecklats kunde man enbart gissa, hoppas eller tvivla (en del förstå-sig-påare i rymdbranschen ansåg länge att så kallade exoplaneter måste vara väldigt sällsynta).

1995 kunde astronomerna emellertid sensationellt konstatera att det verkligen existerade åtminstone en planet ytterligare, som huserade kring en stjärna 50 ljusår från oss. Två decennier efteråt rasslar planeterna in i parti och minut. Det säkra antalet är för närvarande uppe i 705 stycken.

Enligt ett intressant reportage i senaste Fokus kan vi statistiskt räkna med minst 100 miljarder planeter i vår galax. Det är endast en tidsfråga tills forskarna annonserar upptäckten av den första jordtvillingen.

Matematiskt logiskt torde det ingalunda vara ont om livaktigt blåvita jordklot därute, det lär snarare drälla av dem. Fast problemet att resa dit kvarstår dock. Rymdens ofantliga avstånd kan vi sannolikt aldrig bemästra.

Och även om vi gör det, vad säger att de andra jordklotens invånare hälsar oss välkomna? Misstron, främlingsfientligheten och krigandet bland oss själva på den planet vi redan förfogar över är trots allt inget litet bekymmer.

Att dimpa ner på jordklot nr 2 och där förvänta sig kramar i fredlig harmoni är nog tyvärr en farlig illusion. Säkrast ändå att vi följer Harry Martinsons råd och istället siktar på att ta bättre hand om jordklot nr 1, tycker jag.

Try 69 – you like it! (10)

Publicerad den av
Svara

Neil Armstrong tar ett litet steg och ett jättekliv för alla andra som är intresserade den 2o juli 1969. I början av decenniet lovade president Kennedy lättsinnigt att USA skulle skicka en gubbe till månen. Ingen hade en susning om hur det skulle gå till, eller om ens månytan gick att promenera på (kvicksand?). Men NASA tog itu med saken, uppfann massa teknik i rasande fart och åtta år senare var man där. En konspirationsteoretiker försökte nyligen få tvåan på månen, Buzz Aldrin, att erkänna att rymdresan var en bluff. Som bekant är det ingen bra idé att provocera folk med värmländskt blod i ådrorna. Aldrin svarade med en rak höger.

Samtal på amatörastronomiska föreningen

Publicerad den av
Svara

– Du, grabbar. Om man kunde hitta en tillräckligt stor balja med vatten, vore det väl roligt att lägga planeten Saturnus däri. Den skulle flyta. Som en badboll ungefär.
– Ringarna är av is. Dom skulle man kunna ha i whiskeyn.
– Saturnus har en måne, ja Saturnus har naturligtvis många månar, men en heter Titan. Den ser ut som nån akut magsjuk person kräkts halvsmälta pizzarester över alltihop. Så kan det gå.
– Förresten, Saturnus har en annan måne i sin kollektion som kallas Mimas. Obegripligt, den borde heta Deathstar. Är nämligen en ganska exakt kopia av Darth Vaders planetdödare i Stjärnornas krig. Vem vet, det kanske är den?
– Vilket, möjligen, förklarar astroidbältet.
– Hörrni, jag vet ett annat fiffigt partytrick. Om man skulle hälla massor av grus, sten, tyskar, gamla bildäck, tja vad som finns till hands helt enkelt, på Jupiter – gissa vad som händer då?
– Den krymper.
– Otippat, va? Jupiter ökar tyngdmässigt, men den klarar inte av att bli omfångsrikare, utan börjar säcka ihop i konturerna. Den är i princip så stor som en planet kan bli.
– Fast ärligt talat, det är lite synd om Jupiter. Den är egentligen en misslyckad stjärna. Det kan man få en aning om, om man för skojs skull släcker solen ett tag. Då skulle Jupiter liksom glöda för sig själv därute i mörkret. Som en dassig lågenergilampa, typ.
– Jag vill inte vara taskig, men om man verkligen vill krympa Jupiter krävs det förstås en väldig massa sten, skrot och sånt. Huvuddelen av materian som cirkulerar i vårt solsystem är redan Jupiters, resten – jorden till exempel – är bara krafs i jämförelse. Man skulle få låna grejer från närliggande solsystem.
– Kanske inte så populärt. Det vet man ju hur gnälliga grannar kan vara.
– Jävla minimalister.

Glöm månen! Barack Obama säger adjö till rymden

Publicerad den av
2

I april är det 40 år sedan Apollo 13 skickades ut i rymden. NASA:s mål för expeditionen var att landa på månen, det tredje besöket efter Neil Armstrongs första steg på ytan i juli 1969. 

Men ingen av Apollo 13:s astronauter fick chansen att upprepa bedriften. Halvvägs exploderade en syretank i farkosten. Månlandningen ställdes in och det var på håret att Apollo 13 kunde räddas hem till jorden igen.

Den nionde april anordnas ett särskilt evenemang på Kennedy Space Center i Florida för att högtidlighålla minnet av det vådliga äventyret. Bland annat ska två av Apollo 13:s besättningsmedlemmar, James Lovell och Fred Haise, närvara.

Men det är ingen djärv gissning att stämningen blir en smula dämpad. Den bittra ironin i sammanträffandet kan näppeligen undgå någon. Lagom till 40-årsdagen av denna misslyckade landning står det ju klart att hela NASA:s nya månprogram har kraschat. Och denna gång kom man inte ens halvvägs. 

Det är Barack Obama som tryckt på knappen för ”abort”. Anledningen är USA:s skenande budgetunderskott. Statliga kostnader måste skäras ned och för presidenten har rymden ingen större prioritet. Att miljarder dollar redan investerats av NASA för att utveckla moderna raketer och månlandare spelar ingen roll. Lockheed Martin, företaget som har det tekniska huvudkontraktet, varnar för att man tvingas friställa omkring 3000 personer som arbetat med projektet.

Planerna att återvända till månen lanserades 2004 av Obamas företrädare i Vita huset, George W Bush. Tanken var att USA skulle landa igen 2020, upprätta en månbas, för att sedan ta sikte mot planeten Mars. Programmet var djärvt, storslaget och menat att äntligen fullfölja alla löften som de legendariska Apollofärderna aldrig fick möjlighet att infria. 

Men det blev ingen repris på 60-talets rymdfeber. Varken Bush, NASA eller någon annan lyckades entusiasmera den amerikanska opinionen för fler ”giant leaps for mankind”. Det svala mottagandet bland allmänheten gjorde heller inte kongressen överdrivet intresserad att anslå medel, varför månprojekt egentligen varit underfinansierat från början. 

Och nu blir det alltså inget av. Det känns faktiskt lite tragiskt. Under hela mänsklighetens historia har vi fascinerat blickat upp mot rymden, drömt om att en gång kunna nå stjärnorna och vandra omkring på fjärran himlakroppar. Idag, när tekniken kan göra det till verklighet, saknas både viljan och intresset.

Apolloexpeditionerna 1969-72 blev i praktiken enbart en parantes. 2000-talets astronauter får nöja sig med att åka runt i en lägre omloppsbana kring jorden, reparera satelliter och häcka på den internationella rymdstationen ISS. USA har snart inte ens förmågan att komma dit för egen maskin när deras rymdfärjor pensioneras inom kort. Istället måste NASA:s folk lifta med ryska raketer.

Månen? Den får vi fortsätta att se i månen efter, helt enkelt.