En sån där typisk krönika innan sommarlovet

Skrivit i Corren 18/6:

Jaha, krönikedags igen. Vad ska jag skriva? Ingen aning, ärligt talat. Mitt huvud är vid det här laget ekande tomt på idéer. Vill bara iväg på semester och det är jag väl knappast ensam om när det är fredag och stranden väntar, gott folk. Förstår ni mig? 

Jo, nu dök en idé upp! 

Det är ju snart Wimbledon igen och apropå det så har jag hittat ett gammalt exemplar av tidningen Music Life, ett japanskt KISS-special från 1977, där Gene Simmons svarar på allt mellan himmel och jord. På frågan om sitt idrottsutövande får vi otippat veta att han gillar att spela tennis ”to the death”. 

Trots att jag är ett inbitet KISS-fan sedan barnsben, har jag aldrig hört talas om denna sensationella uppgift tidigare. Kanske är det svårt att visualisera Simmons på en tennisbana, men tydligen är demonbasisten ingen motståndare att leka med, oförsonligt jagande med racketen intill döden för att vinna varje boll.

Spelar han månne fortfarande? Hur är hans backhand? Serven? Vilket är hans favoritunderlag? Visst är vi alla ivriga att få mer information! Nåväl, när det gäller sport måste Gene definitivt räknas som den överlägset coolaste i originalgruppen. 

Om ni brinner av nyfikenhet på de övriga medlemmarnas motionsaktiviteter: Peter Criss simmar, Paul Stanley bowlar, Ace Frehley idrottar föga överraskande inte alls – fast han gillar å andra sidan att titta på tennis (vilket ändå är värt en liten stjärna i boken åt The Spaceman, eller hur?).

Okej, det var det ämnet det. Hur många tecken är det kvar? Jämrans också. Jag måste fylla lite spaltutrymme till. Det är blankt i skallen alltså, krampaktigt tomt på… Just det, apropå tomhet. Skulle du vara en spaceman som Ace och råka trilla oskyddad ut i tomma rymden, då gäller det att illa kvickt finna en lösning. 

Motstå reflexen att hålla andan, blås ut luften direkt, annars sprängs lungorna. Vakuum är farligt lurigt. Cirka 15 sekunder är tiden att handla, sedan blir du medvetslös. Men det är ingen större fara än, förutsatt att en hjälpande hand är i krokarna som kan rädda dig inom 1 till 2 minuter. Sedan är det tyvärr ganska kört. Sensmoral: Säkrast är som vanligt att stanna hemma och spola kröken. 

All right, nu fick jag till ett antal rader ändå, minsann. Fiffighet krävs det. Man kan väl börja runda av då så smått. En knorr, något tänkvärt, ett politiskt budskap av en klok person som… som… tja, Gösta Bohman kanske! Japp, honom tar vi. 

Så här sa han i riksdagen på min födelsedag den 4 juni 1976: ”Och jag vill till sist än en gång upprepa att det måste vara den enskilda medborgarens frihet som skall stå i centrum för samhällsarbetet”. 

Inte sant? Rösta på Gösta. Och därmed är jag i mål, puh! Slut för idag, tack för idag. Trevlig sommar, kära läsare! 

Vem vill leva i en bunker på Mars?

Skrivit i Corren 2/6:

Elon Musk var väldigt nöjd. Hans bolag SpaceX genomförde i lördags uppskjutningen av två Nasa-astronauter till den internationella rymdstationen ISS. Allt gick bra, i kontrast till så mycket annat i det vid bristningsgränsen hårt prövade USA detta bedrövliga år.

Händelsen betecknas som historisk, ett nytt kapitel i människans urgamla dröm om att nå stjärnorna. Ty detta var första gången en bemannad amerikansk rymdfärd skett med en privatägd farkost, Elon Musks raket Falcon 9.

Men att skicka ett par astronauter till en rymdstation som ligger i lägre omloppsbana kring jorden är egentligen småpotatis för superentreprenören Musk. Hans kommentar efter den lyckade uppskjutningen förra veckan är belysande: ”Det här är förhoppningsvis ett första steg på resan mot en civilisation på Mars”.

Han menar faktiskt allvar. Det är inte tomt snack. Han är direkt besatt av det grandiosa målet att kolonisera vår röda grannplanet. SpaceX är på gång att utveckla en ännu kraftfullare raket – BRF, Big Falcon Rocket – som ska testflygas till Mars inom de närmaste åren. Där ska sedan runt decennieskiftet en bemannad rymdbas etableras. Och det är bara början.

Enligt vad Elon Musk annonserade på Twitter i januari siktar han på att bygga en armada av rymdfärjor som ska transportera en miljon människor till Mars under 2030-talet! Fullständig galenskap? Mot bakgrund av coronavirusets härjningar är kanske inte grundidén till denna massemigration ut i kosmos helt skogstokig.

Mänsklighetens tillvaro på jordklotet är bräcklig med hot om förödande katastrofer: pandemier, okontrollerad global uppvärmning, nedfallande asteroider, mordiskt politiskt vansinne, kärnvapenkrig.

Tanken är att en civilisation på Mars skulle fungera som en överlevandsförsäkring. Men det är knappast ett festligt ställe att försöka överleva på. Det finns ingen luft att andas, atmosfären är lövtunn, gravitationen bara 40 procent av jordens, planeten saknar magnetfält och därmed skydd mot rymdens dödliga strålning som har steriliserat hela Marsytan till en iskall helvetesöken.

Sitter du i trist coronakarantän på jorden just nu, är det absolut ingenting mot att tvingas bo i en distanserad Elon Musk-bunker på Mars. Ett simpelt tält på Antarktis ödsliga vidder vore rena himmelska paradiset i jämförelse, ur alla aspekter.

Att sända människor till Mars är extremt livsfarligt, extremt komplicerat, extremt dyrt. Vid närmare eftertanke är det nog en vettigare lösning att ta bättre hand om vår hemmaplanet och varandra i fortsättningen.

Oasen i rymdens ensamhet

Skrivit i Corren 11/2:

I sommar är 50 år sedan den historiska månlandningen med Apollo 11 och Neil Armstrongs berömda kliv på ytan. Redan ett halvår tidigare, i december 1968, hade dock Apollo 8 som första bemannade rymdfarkost besökt den fjärran himlakroppen.

Utan att landa visserligen, Apollo 8:s mål var enbart att runda månen några varv som test inför vad som snart komma skulle. Men denna pionjärfärd blev inte mindre betydelsefull.

Med sina svenska Hasselblad 500 EL-kameror tog astronauterna Bill Anders, Frank Borman och Jim Lovell de första bilderna av jordklotet, sedd utifrån den ödsliga månens horisont. Intrycket var fullständigt överväldigande.

En liten, skör blåvitstrimmig oas i rymdens oändliga, ensamma kalla mörker. Det är vårt hem. En unik, underbar plats. Där finns allt som gör det värt att leva. Där finns allt som gör det möjligt att leva.

En bild kan säga mer än tusen ord, heter det. Varken förr eller senare har det varit så sant.

Kanske blev dessa fotografier det viktigaste resultatet av hela Apolloprogrammet. Som Bill Anders konstaterade: ”Trots all träning och alla förberedelser för utforskandet av månen, slutade resan med upptäckten av jorden”.

Häromveckan gick Aniara upp på biograferna, filmatiseringen av Harry Martinsons dystopiska rymdepos från 1956. I detta verk, ett av den svenska litteraturens odiskutabelt främsta, har jorden skadats svårt av miljöförstöring och kärnvapenkrig. Med det väldiga transportskeppet Aniara evakueras människor till baser på de ogästvänliga grannplaneterna Mars och Venus, men en olycka inträffar.

Aniara råkar ohjälpligt ur kurs och dess 8000 emigranter fastnar på en hopplös, evighetslång färd mellan solsystemet och stjärnorna i Lyran. Arken blir en sarkofag.

Naturälskaren och humanisten Harry Martinson skrev det existentiella ödesdramat som en förtvivlad varning om vart utvecklingen hotade att ta oss. Det är dags att vi tar den varningen på djupaste allvar. Ty har Aniara varit aktuellare än nu?

Det politiska världsläget ter sig allt osäkrare. Massor av desperata människor befinner sig på flykt undan krig, fattigdom och förtryck. Samtidigt pågår en global klimatförändring som – om vi inte lyckas hejda utsläppen av de temperaturhöjande växthusgaserna – riskerar äventyra själva livsbetingelserna på det ömtåliga klot Apollo 8:s besättning fångade i sina kameror.

Det här är vårt enda hem. Vi måste vårda det.

Blir jorden nya Venus?

Skrivit i Corren 4/12:

En planet som bär det sensuella namnet Venus – efter den romerska kärleksgudinnan – borde vara ganska gemytlig att vistas på. Vilket den troligen också var en gång. Blåa hav, ljumma vindar, behaglig temperatur, kanske även liv – och det bara 40 miljoner kilometer från jorden (ett stenkast bort i galaktiska termer).

Kort sagt skulle nog Venus stått sig mycket bra som semesterställe i vårt solsystem, ungefär likt rymdens motsvarighet till Thailand. Men det var för tre miljarder år sedan.

Charterresor dit är idag inte att rekommendera. Medeltemperaturen är drygt 460 plusgrader, tillräckligt hett för att smälta bly. Atmosfären är rena giftcocktailen och trycket på ytan är 90 gånger högre än hos oss. Som lök på laxen regnar det frätande svavelsyra. Dantes inferno ter sig inbjudande i jämförelse.

Vad gick så katastrofalt snett på jordens tvillingplanet? Det gör vi väldigt klokt i att vetenskapligt studera närmare, ty Venus drabbades av en skenande växthuseffekt som stekte hela klotet till döds.

I klimatdebatten har bland andra den berömde kosmologen Stephen W Hawking, som avled i våras, pekat på Venus som ett varnande exempel. Förmår vi inte hejda koldioxidutsläppen kan dess mardrömsöde även bli vårt, heter det. Onekligen något att tänka på för alla delegater som nu samlats på FN:s klimattoppmöte COP24 i polska Katowice.

Kan den globala uppvärmningen begränsas och världen räddas? Utan tvekan står vi inför ett oerhört allvarligt problem. Samtidigt bör vi akta oss för att hamna i en föga konstruktiv stämning av överdriven alarmism och ångestfylld panik. Venus är ett hopplöst skräckfall, men det är inte vi.

Mängden koldioxid i vår stackars grannplanets atmosfär är mer än 100 000 gånger större än i jordens atmosfär. Inte ens om vi medvetet ansträngde oss för att pumpa ut all koldioxid vi själva bara kunde, skulle det vara möjligt att komma i närheten av dessa enorma nivåer.

Däremot ligger det i mänsklig makt och förmåga att med en kombination av förnuftig politik, marknadsmässighet och tekniska utvecklingsåtgärder få nuvarande utsläpp av växthusgaser under kontroll. Slaget är ingalunda förlorat.

Men ska jorden bevaras som en fortsatt trevlig hemmaplanet är det hög tid att vi gemensamt kavlar upp skjortärmarna och river tag i uppgiften.

Venus. Inte längre så mysig.

Trump eller Merkel?

Skrivit i Corren 30/5:

I decennier vägrade S höra talas om ett svenskt EU-medlemskap. Vårt land skulle representera en tredje väg mellan västlig kapitalism och östlig socialism, neutralt och alliansfritt. Den blågula folkhemsmodellen och EU gick därför inte att kombinera, hette det. Tills S under Ingvar Carlssons pragmatiska ledning slängde dogmen över bord och Sverige tog steget in i unionen 1995 efter en folkomröstning.

Omsvängningen rubbade dock den invanda ideologiska världsbilden hos stora skaror S-medlemmar och orsakade smärtsamma interna konvulsioner som man ogärna vill uppleva igen. Det är främsta förklaringen till att S inte orkat göra upp med sitt gamla motstånd till ett fullvärdigt Nato-medlemskap, trots att Sverige numera samarbetar mer intimt än någonsin med västalliansen i det oroliga läge som uppstått efter Putinregimens allt hotfullare agerande.

Problemet att vi som partnerland saknar det avgörande – försvarsgarantier och inflytande över besluten i Natos högkvarter – har Stefan Löfvens regering försökt gå runt genom att etablera en slags bilateral transatlantisk direktlänk till USA.

Den politiken tycktes krönas med framgång när Obamas vicepresident Joe Biden i augusti 2016 besökte Sverige och kompromisslöst deklarerade: ”Ingen ska kunna missförstå, varken herr Putin eller någon annan, att detta är okränkbart territorium. Punkt. Punkt. Punkt”.

Strax därpå blev det maktskifte i Vita huset. Plötsligt var den Putinhyllande Nato- och EU-skeptikern Donald Trump president. Vem var han att hedra Bidens löften? Nyligen besökte försvarsminister Peter Hultqvist Washington och då uttalande hans amerikanske motsvarighet James Mattis en lugnande försäkran: ”Vi kommer att stå vid Sveriges och alla andra demokratiers sida. Sverige är inte en Nato-allierad men det är ändå från vår synpunkt en vän och allierad” (DN 26/5).

Frågan är bara vad dessa ord egentligen är värda. Mattis är en underhuggare. Trump är statschef och överbefälhavare, de facto är det han som idag håller i den säkerhetspolitiska livlina som Löfvenregeringen satsat krutet på. Hur betryggade känns det?

Efter Trumps Europabesök förra veckan, då han bland annat avstod från att bekräfta USA:s försvarsförpliktelser till Natoländerna och istället skällde ut dem för att smita från den militära kostnadsnotan, är Vladimir Putin den ende som har anledning att vara nöjd (någon kritik mot Rysslands aggression vädrade Trump som vanligt inte).

Resultatet av Trumps visit är att klyftan ytterligare vidgats mellan Europa och USA. Allvaret i detta underströks av Tysklands Angela Merkel i söndags: ”Vi européer måste ta ödet i egna händer. Tiden där vi kan lita på andra fullt ut är på sätt och vis förbi, precis som jag har upplevt de senaste dagarna”.

Det är en dramatisk vändpunkt i relationerna som därmed skymtar.

EU har inte råd med fortsatt splittring, Brexit-trasslet bör skyndsamt och konstruktivt lösas så att Storbritannien inte alieneras, tack och lov att den fransk-tyska axeln i alla fall stärkts med valet av Macron som Frankrikes president. Samtidigt måste de europeiska Natoländerna höja garden och svetsa sig hårdare samman mot Kremls ambitioner att söndra kontinenten.

Kan Sverige i den kritiska försvars- och säkerhetspolitiska situationen som uppstått längre avstå från Nato-medlemskap? Vilka sorts intressen är viktigast för S? Bollen ligger hos Löfven.

Är vi av rätta virket?

john-glenn

Skrivit i Corren 12/12:Corren.

John Glenn var den siste kvarvarande av de berömda Mercury Seven, NASA:s första astronautkull 1959. Gruppen bestod av sju stentuffa grabbar, testpiloter från den amerikanska militären, som sökte det ultimata högtflygande uppdraget: rymden.

Förste man ut blev Alan Shepard med ett raketskutt 1961. Men det var John Glenns tre varv runt jorden den 20 februari 1962 på Friendship 7, som fick USA att gå i spinn. Äntligen var nationen med i matchen. Sputniks och Gagarins Sovjetunionen verkade inte längre oövervinnerligt.

John Glenn blev en verklighetens Star Wars-hjälte som slog tillbaka mot kommunistimperiets nesliga försprång i människans erövring av rymden. Denna NASA:s pionjärtid är briljant skildrad i Tom Wolfes bok Rätta virket (1979), en klassiker även i sin lysande filmatiserade version om Mercury Seven-killarna. Med John Glenns död i slutet av förra veckan är nu alla borta.

Beskedet råkade sammanfalla med 10-årsfirandet av entrén i rymden för Sveriges första astronaut, Christer Fuglesang. Vem blir näste man? Sannolikt en kvinna. Hon heter Jessica Meir, född i Maine, har såväl amerikanskt som svenskt medborgarskap, och är sedan förra året färdigutbildad NASA-astronaut. Håll tummarna för henne!

Givetvis kom hon på besök till Sverige för att ge ytterligare stjärnglans åt Fuglesang-jubileet. Men är vi som ett litet land i Norden verkligen av det rätta rymdvirket? Liberalerna tycker det.

Partiet vill att Sverige beslutar sig för en tydligt offensiv rymdstrategi, bland annat genom att satsa på en slags djärv modern motsvarighet till Mercury Seven-programmet: utbilda svenska astronauter med målet att sätta minst en av dessa på Mars!

Varför inte? Kan vi delta i exempelvis NASA:s planerade Marsfärd under 2030-talet, ska vi naturligtvis göra det. Tänk vilken skjuts ett sådant äventyr kan ge för svensk ingenjörskonst, forskning, naturvetenskap, med mera. Framför allt skulle det förbättra Sveriges förutsättningar rejält som marknadsaktör inom den kommersiella rymdnäringen.

Det är här framtiden finns. Visionerna från 60-talets rymdkapplöpning kom av sig när USA satte den vinnande flaggan på månen, det var ju ett statligt projekt drivet av politik och ideologisk prestige.

Men när näste John Glenn är en privat entreprenör som ser hägrande vinster att hämta från turism och gruvdrift därute, då kan vi räkna med att människans epok i rymden börjar på allvar.

Rymden som konstverk

Jupiter och Io

Ser inte bilden ut som vore den en detalj ur en renässansmålning? Det är planeten Jupiter up close & personal med månen Io i förgrunden. Fotografiet togs när NASA:s bägge Voyager-sonder flög förbi i trakten 1979. Fascinerande, eller hur? 

Nu är NASA där igen med rymdsonden Juno, som precis fångat hur Jupiter låter också. Mer exakt dess magnetfält. Lyssna här. Fast ännu häftigare – och då snackar vi häftigt! – är ljudupptagningarna som Voyager 1 och 2 gjorde under deras odyssé genom  solsystemet.

Himlakropparnas elektromagnetiska soundtrack gav NASA ut på skiva, verkets titel är Symphonies of the Planets. Coolare avantgardemusik  finns inte. Sammantaget är det nog ingen överdrift att rymden håller tämligen hög klass även rent konstnärligt.

Det svartaste ljusnar

Svart hål

Skrivit i Corren 14/6:Corren.

”Just remember that death is not the end”, sjöng Bob Dylan på albumet Down in the Groove 1988. Nu, 28 år senare, säger den brittiske kosmologen Stephen Hawking ungefär i stort sett samma sak.

Ty universums värstingversion av liemannen, de svarta hålen, är enligt hans beräkningar inte fullt så tillintetgörande monstruösa som deras rykte förtäljer.

Hittills har hålens koncentrerade massa ansetts så enorm att de i sina gap ohjälpligt slukar all materia, strålning och ljus som kommer i deras närhet. Här snackar vi obeveklig förintelse i en skala av ohyggliga proportioner. Eller kanske inte ändå.

Att bli offer för ett svart hål betyder nödvändigtvis inte att situationen är totalt bortom räddning, hävdar Hawking: ”De är inte de eviga fängelser som en gång troddes. Om du känner att du är instängd i ett svart hål, ge inte upp. Det finns en väg ut” (The New York Times 6/6).

Inte nog med det.

Färska kalkyler av ett forskarteam vid universitet i Lissabon tyder på att det kan vara teoretiskt möjligt att skicka en kropp hyfsat intakt genom ett så kallat maskhål i det svarta gapets singularitet (en punkt där rubbet av normala fysikaliska lagar upphör) och nå en annan del av universum, eller dimension, på andra sidan (Science Alert 10/6).

Vilket var precis vad den amerikanske regissören Christopher Nolan lät sina skådisar göra i filmen Interstellar häromåret, om ni såg rullen. Så djärvt fantasirik var inte biodukens dikt att den saknade viss förankring i verkligheten, alltså.

Men detta är ju rymden och för oss vanligt folk svårgripbar fysik i den högre skolan. Även om dessa upptäckter skulle hålla streck, vad är relevansen på vardaglig nivå här nere i den jordiska jämmerdalen?

Kosmologi kan tyckas abstrakt. Men handlar i grunden om hur naturen – där vi människor är en liten, fantastisk komponent – fungerar, och dess budskap är sannerligen inte illa.

Mörkret är aldrig definitivt. Hopp finns även på det mest hopplöst läskiga ställe man kan tänka sig. Också från den svartast tryckande position kan vägen till nytt ljus nås.

Om till och med svarta hål kan övervinnas, vilka problem kan då inte bemästras? Såväl rent individuellt mänskligt, som politiskt, kulturellt, ekonomiskt, socialt, teknologiskt eller vad ni vill, är väl det en underbar lärdom att begrunda. Särskilt i dessa tider när mycket ser så skymningsaktigt ut i världen.

Linköping Space City

Ariane-5

Skrivit i Corren 6/5:Corren.

Det är 30 år sedan Sverige fick sin första satellit i rymden. Den 2 februari 1986 sköts Viking upp med en Ariane 1-raket från Kourou i Franska Guyana. Uppdraget var att utforska processerna i jordens magnetosfär som skapar norrskenet, detta himlavalvets spektakulära skådespel som alltid trollbundit mänskligheten.

Viking var i drift under drygt ett år, projektet blev en stor framgång. Ingenjörsnationen Sverige visade på allvar att vi hade förmågan till den spjutspetsteknologi som rymdens erövring kräver. Var tillverkades Viking? I Linköping, förstås.

Satelliten konstruerades av Saab Space, numera heter företaget Ruag Space. Bolaget är världsledande på att utveckla och sätta samman separationssystem till satellituppskjutningar. Bland annat används tekniken i den senaste versionen av Ariane (nr 5) som idag dominerar den kommersiella marknaden.

Och här snackar vi sannerligen en tillväxtbransch. Inga tecken tyder på avmattning i den ständigt ökande efterfrågan på att få upp rymdbaserade kommunikationsplattformar för TV, mobiltelefoni, navigation och så vidare. Djärvare projekt av annat slag väntar runt hörnet.

Enskilda entreprenörer och riskkapitalister investerar för att öppna rymden inte bara för reguljär turism, utan även för kommersiell gruvdrift på månen och i asteroidbältet. Det låter som science fiction, men kan vara verklighet snabbare än vi tror. En av dessa privata rymdpionjärer är Elon Musk, mannen bakom elbilen Tesla, ni vet.

Utanför Los Angeles tillverkar hans företag Space X raketer som gjort uppskjutningar av satelliter och annan nyttolast mycket billigare. En av leverantörerna till Space X är Ruag. Visst är det häftigt? Linköpings fina traditioner på flygets område har nått en ny topp, måste man säga.

Och varför hymla med det? Ingen som i fortsättningen passerar stan ska kunna undgå vilken spännande verksamhet som sker i dessa trakter. Den 12 maj blir det pampig invigning av en tio meter hög Ariane 5-modell som precis rests vid riksväg 35. Snyggt tänkt marknadsföringsidé, som konkret synliggör att vår kommun tagit konkurrenskraftig plats på rymdkartan och fortsätter att ligga i teknisk framkant.

”Jag, är inte rädd att flyga / Jag, för ovanför molnen står himlen på glänt”, sjunger Ted Gärdestad i låten Satellit. Det är Linköping det!

Ljuset som dödar stjärnorna

Skrivit i Corren 28/12:Corren.

Ni skulle sett, det var fantastiska grejer, naturens magi. Jag fick precis ett foto i mejlboxen från en vän som åkt till Australien över jul- och nyårshelgen. Bilden visade en sprakande, gnistrande, andlöst majestätisk natthimmel.

Vyn över oändligheten var som direktlevererad av Nasas rymdteleskop Hubble. Men fotografiet hade tagits med en vanlig kamera, på marken, långt ute i den australienska öknen.

”Här i södra hemisfären lyser stjärnorna starkare och klarare än någon annanstans, det känns verkligen som man kan se rakt ut i kosmos”, skrev min globetrottande vän hänfört.

”Stjärnorna är så nära och ljuset från dem är så starkt att mörkret inte känns lika kompakt och ogenomträngligt som hemma! Stjärnbilderna är liksom bak-o-fram, och så ser man ’The Southern Cross’, vackert”.

Oj. Fantasin tog språng. Snacka om kontrast till den grådassiga utsikt som omgav mitt fattiga julfirande. Gissa om jag fick både ett och två avundsjuka styng i själen.

En himmel av den knivskarpa kaliber som mejlet vittnade om, är tyvärr en allt sällsyntare upplevelse för oss urbaniserade, ihopträngda samhällsvarelser. Detta pärlband av stjärnor, som i urminnes tider fascinerat och inspirerat mänskligheten, håller numera på att blekna bort som levande inslag i vårt kollektiva medvetande.

Vintergatans stjärnparad, planeternas rörelser och månens olika faser var för tidigare generationer integrerade vardagsfenomen. Så icke längre. De flesta av oss har knappt någon koll. Vilket inte är konstigt, eftersom vi har svårt att överhuvudtaget se vad himlavalvet rymmer.

Orsaken till den nya ogenomträngligheten kan tyckas paradoxal. Men boven i dramat är att världen blivit mer och mer upplyst. Bokstavligen.

I moderna städer förekommer ett enormt slöseri med läckande ljusföroreningar från gatlampor, reklamskyltar, fasader, bilar och så vidare. Kanske drygt hälften av det artificiella ljus som förbrukas, går till spillo genom slarvigt konstruerade armaturer och strålkastare. Ljuset försvinner upp mot atmosfären, konkurrerar ut stjärnorna och blockerar himlen.

Med blotta ögat kan vi en mörk och molnfri natt se omkring 6 000 stjärnor. Fast då måste man ge sig ut till havs, till skogarna i glesbygden, göra en tripp till fjällen i norr – eller kuska runt klotet till de australienska vidderna i söder.

I en stad som Linköping däremot, kan vi bara upptäcka en stjärna av tio. Än värre är det i mångmiljonmetropoler som London, där en stjärna av hundra är synlig. Londonborna är dock lyckligt lottade i jämförelse med befolkningen i det neondränkta Las Vegas. De har ynka tre (!) stjärnor på sin himmel.

För astronomer är ljusföroreningarna ingen nyhet. Detta luttrade släkte har sedan förra sekelskiftet tvingats flytta sina teleskop längre och längre bort från bebodda trakter. I Sverige är det idag omöjligt att göra några vetenskapliga, optiska studier av rymden. Professionella astronomer använder observatorier på Atlantens Kanarieöar eller i de chilenska Anderna. De är förstås inte ensamma om bekymret i den internationella astronomkretsen. Alla lider av det påträngande ljuset.

Ett lyxproblem för vetenskapsmän, kanske någon invänder. Begrunda då vad slaskljuset innebär i termer av bortkastad energi. Ungefär tio procent av den svenska elförbrukningen används till belysning. Hur mycket resurser skulle vi inte spara om ljuset användes effektivare?

Även det ekologiska systemet drabbas. Bestulna på mörkret har flyttfåglar svårt att orientera sig mellan kontinenterna. De flyger fel, når aldrig målet och förloras. I tidskriften Science konstaterade nyligen forskare, som analyserat rader av satellitbilder från perioden 1992-2010, att ljusföroreningarna stadigt ökat i jordens skiftande regioner. Följden är att nattaktiva djurarter påverkas negativt, bland annat kan fortplantningen störas.

Och innebär det inte även att en bit av människans väsen dör när stjärnorna släcks? Njutningen att blicka ut i rymdens evighet, att låta sig hänryckas av dess mysterier och slösande rikedom; det ger perspektiv åt vår egen existens, föder tankar kring tillvarons innersta och mest avgörande frågor. Varifrån vi och världen kommer, livets och universums uppkomst, meningen med alltihop.

Det är inte endast en sak för naturvetenskapen. Det rör lika mycket filosofin och religionen. För att inte tala om alla konstnärer och poeter som hämtat näring från Vintergatans episkt glittrande skådespel.

”Natthimlen råmade. Vi tjuvmjölkade kosmos och överlevde”, skriver Tomas Tranströmer i dikten Eldklotter. Är det inte en underbar strof? Men för att fullt ut kunna uppskatta och tjusas av den, krävs ju att man har kontakt med det kosmos som Tranströmer metaforiskt tagit vid spenarna.

Det stjärnbeströdda himlavalvet är kort sagt en omistlig del av civilisationens kulturarv – som hotar att glida oss ur händerna. Nittionio procent av Västeuropas invånare kan inte se en riktig stjärnhimmel. Brittiska astronomiska sällskapet har larmat om att Nordeuropa är väg mot total stjärnlöshet. Noll stjärnor, alltså. Noll.

Nog är det förbluffande att ljusföroreningarnas växande miljöproblem hittills varit så föga omdebatterat i den breda offentligheten. Den trista utvecklingen kan ändå hejdas med ganska enkla åtgärder.

Vad är poängen med att tända hela länder som gigantiska fyrbåkar för kråkorna? De flaxar inte gladare för det, tvärtom. Smartare vore att skärma av uppåt- och sidoriktade ljuskällor så att de gör bättre nytta för oss på gator och torg. Initialt lär den omställningen kosta en slant givetvis, men det tjänar vi snabbt in. Bara vinsten av att åter få skåda en natthimmel i dess forna glans är väl inte fy skam, eller hur?

Fast mot bakgrund av hur hopplöst trögt miljöpolitikens kvarnar brukar mala, har jag ärligt talat ingen större lust att vänta. När går nästa flyg till Australien? Finns hotellrum ledigt i nyår, tro? Ett sådant stjärnklart fyrverkeri som det ännu bjuds på ”down under”, inkluderat det mytomspunna Södra korsets stjärnbild, får man ju bara inte missa!