Tonårsdrömmar

Obetalbar, närmast rörande naiv insändare i OKEJ nr 10/1984:

”Vi är två tjejer på 15 bast som undrar hur man blir en groupie, eftersom vi vill bli David Lee Roths och Paul Stanleys groupisar.
1) Är det några speciella krav som ställs på en groupie?
2) Hur många år måste man vara?
3) Kan man behålla sina nuvarande intressen (hästridning och körsång) och kommer skolarbetet att komma i kläm?
4) Vad gör en groupie mer än att guida runt popsångarna på stans sevärdheter?
Snälla ni, om det är någon som har svaren på våra frågor, så skriv till OKEJ. Skriv snabbt. Vi MÅSTE få veta!
– GROUPIES FOREVER?”

Farväl, Hannes Råstam (1955-2012)

Det är några år sedan. Men jag kan fortfarande höra Hannes Råstams mjuka, engagerade och eftertänksamma röst när jag i en telefonlur intervjuade honom om tiden som musiker vid Björn Afzelius sida.

Jag höll på med en artikelserie om mina egna favoriter bland gamla progglåtar. Tanken var  att intervjua upphovsmännen, men när det gällde Svarta gänget från 1985 gick det förstås inte. Afzelius var ju död sedan länge. Så jag tog den näst bäste, basisten och vännen Hannes Råstam.

Han var mitt uppe i ett hektiskt arbete på någon TV-dokumentär (minns idag inte vilken), men delade ändå generöst med sig av sin tid och berättade om turnélivet i kompgruppen Globetrotters och intrycken av Afzelius.

Han skulle skriva en bok om Affe sa han i slutet av vårt samtal. Hade mycket material liggande och en av Sveriges mest folkkära artister förtjänade definitivt en ordentlig skildring. Just den boken blir nu tyvärr aldrig skriven.

Inte heller får vi se fler prov på Hannes Råstams briljanta journalistik. Som grävande reporter, avslöjare av orättvisor och missförhållanden var han aldrig näst bäst. Fem guldspadar talar sitt tydliga språk. Han var den bäste. Denna torsdag har varit en dag av saknad. Och den känslan kommer att hålla i sig länge.

Joyride med Roxette i Israel

Nyligen gav Roxette en konsert i Tel Aviv. Vilket onekligen var rätt i tiden. Ty med soldaten Gilad Shalits frisläppande, efter att sex år hållits fast i terrorislamisterna Hamas’ klor, kunde nog hela Israel sjunga med i låten Joyride.

Men i Sverige surade förstås de organiserade Palestinasupportrarna och krävde att Roxette skulle bojkotta den judiska staten, åter rutinmässigt demoniserad som en motsvarighet till apartheidepokens Sydafrika. Please! Lägg av.

Något institutionaliserat, ideologiskt grundat rasförtryck förekommer naturligtvis inte i Mellanösterns hittills enda och vitalaste demokrati. Israel har 5,9 miljoner judiska invånare. Och 1,6 miljoner arabiska. Bägge grupper åtnjuter fullständiga medborgerliga rättigheter, allmän rösträtt, representation i parlamentet, et cetera.

Att dra fram den falska apartheidparallellen är inte bara kränkande mot Israel. Utan framför allt ett hån mot de sydafrikaner som dagligen och under decennier plågades av verklighetens apartheid, ett av 1900-talets vidrigaste förtryckarsystem. Svenska Palestinavänner borde veta bättre än att trivialisera den svarta sydafrikanska befolkningsmajoritetens historiska lidanden på detta vis, allt i syfte att försöka vinna några billiga retoriska poäng i debatten.

Heder åt Per Gessle, Marie Fredriksson och deras medmusiker i Roxette som inte föll undan för oseriösa politiska hojtanden på hemmaplan. För övrigt är det kanske värt att påminna om vad de brittiska veteranhårdrockarna Deep Purple sa i våras, när bandet gjorde två spelningar i det heliga landet: Only whimps cancel concerts in Israel.

Shalom and rock on!

Uppdatering:
Läs gärna vad Richard Goldstone, tidigare domare i Sydafrikas högsta domstol, anser om anklagelserna mot Israel som en apartheidstat – länk här.

Try 69 – you like it! (9)

Kring lunchtid den 30 januari 1969 hörs ljuv musik från ovan vid affärsdistriktet Savile Row i London. Det är The Beatles som klivit upp på taket till sitt eget skivbolag Apple med gitarrer, trummor och förstärkare. Konserten filmas som final till dokumentären Let it Be. Innan hade medlemmarna hoppats att polisen dramatiskt skulle stoppa The Fab Four genom att slita instrumenten ur händerna på dem. Men när det kom till kritan bad polisen bara artigt bandet att de skulle sluta, vilket beatlarna lika artigt gjorde. De var ju engelsmän, trots allt.

Try 69 – you like it! (6)

Den 3 januari 1969, efter ett förlorat decennium av taskiga filmer med ackompanjerande dussinplattor, går en revanschsugen Elvis Presley in i American Studios, Memphis. Resultatet av inspelningarna blir ett album som skingrar alla tidigare tveksamheter: From Elvis in Memphis med låtar som Long Black Limousine, Only the Strong Survive och In the Ghetto. Kungen är tillbaka på tronen. Och han ska förbli det livet ut.

Elvis briljanta 70-tal

Har med stigande fascination lyssnat igenom samtliga Elvis Presleys singlar 1970-77, A- och B-sidor. Inte en enda svag låt, inte en. Det mesta är knäckande bra. Rösten är djupare, mognare. Fraseringen är minst lika suverän som någonsin Sinatras.

Elvis hanterar sitt låtmaterial med en nerv, känsla och övertygelse som stundtals är förbluffande. En bredare livserfarenhet med besvikelser och sorger har tydligt satt sina spår. Här finns en helt annan svärta och innerlighet i uttrycket än tidigare, konstnärligt är frågan om Elvis Presley varit bättre.

John Lennon påstod att Elvis dog när han ryckte in i lumpen. Verkligen? Lennon måste varit hög på LSD. Faktum är att feta Vegas-Elvis i fånig sparkdräkt är musikaliskt överlägsen sitt yngre, råare 50-talsjag.

Denna märkligt bespottade 70-talsperiod fullkomligt skriker efter förutsättningslös omvärdering. Och hör sen! Gärna på boxen Walk a Mile in My Shoes: The Essential 70´s Masters. Den tycker jag otvetydigt visar att Elvis inte hade något att skämmas för. Tvärtom. Ser man strikt till musiken lämnade han oss med obruten integritet på toppen av sin karriär.

I huvudet på en hårdrockare

Det där med subkulturer är onekligen ganska skojigt. Som hårdrock. Numera mainstream, rena familjeunderhållningen. Tag bara succéfestivalen Sweden Rock i Blekinge, dit mängder av besökare i alla åldrar flockas varje sommar för att mysa till skrikande gitarrer och dånande trummor. Picknick och heavy metal, vad kan vara trevligare när solen skiner?

Men det fanns en tid när hårdrock var något hemskt, mystiskt och farligt – av vuxenvärlden närmast betraktad som en slags musikalisk nazism med självaste Belsebub som dirigent. Här är ett fint klipp ur Barnjournalen. Året är 1983 och programmets undersökande reporter gör en vågad sociologisk fältstudie i det svenska ungdomslandskapets mörkaste utmarker. ”Hårdrockarnas intresse för våld och ondska gör det lätt att tro att de också är för krig”. Those were the days!

Motörhead, Bottlehead?

Ligger och bläddrar i Ian Kilmisters självbiografi White Line Fever, som jag hittade idag för 29 spänn på Citygross i Karlskrona (av alla ställen). Ian Kilmister är naturligtvis mer känd som Lemmy, förgrundsfigur i veteranhårdrockarna Motörhead. Uppenbarligen en ganska levnadsglad herre. Som han själv skriver i boken:

”Det är meningen att man ska skratta medan man lever. Att skratta håller alla ansiktsmuskler i trim och förebygger åldrande. Att se bister ut får man fula rynkor av. Jag rekommenderar också hårt drickande – det underhåller sinnet för humor!”

Hmm… Inte för att jag vill verka som någon beskäftig nymoralist. Men. I längden riskerar väl det skrattet att fastna i flaskan?