Läser i dagens SvD att The Doors recenserats som ”USA:s svar på Hep Stars” när det begav sig. Jag visste väl att Jim Morrison hade Svenne Hedlund som förebild!

Ikväll spelar den kanadensiske 80-talsikonen Bryan Adams i Linköping och därför har jag skrivit lite om honom i Corren:

Vad har KISS-låtarna War Machine, Rock and Roll Hell och Down on Your Knees gemensamt? Svar: Bryan Adams är medkompositör. Att denne kanadensiske poprockare gjort heavy metal verkar kanske lite otippat.

Men samarbetet med den sminkande monstergruppen ägde rum i början av 80-talet. KISS var då karriärmässigt i utförsbacken och behövde en vass låtskrivare för att komma upp på banan igen. Ögonen föll på Adams, som precis fått skivkontrakt och släppt två album vars försäljningssiffror inte levt upp till förväntningarna.

Bryan Adams har senare berättat att han var pank och jobbade med KISS enbart för brödfödans skull. Inte för att han behövt skämmas för det, lyssna själva. Adams alster finns på KISS-plattorna Killers (1982) och Creatures of the Night (1982) och är riktiga maffiga nummer. Men efter att Bryan Adams spelat in sin tredje soloskiva Cut’s Like a Knife 1983 behövde han inte oroa sig över mat på bordet längre.

Plattan blev en rejäl kommersiell framgång i Nordamerika. Ännu bättre gick det med uppföljaren Reckless året därpå. Då vaknade resten av världen. Totalt sålde albumet i 12 miljoner exemplar och sex spår blev stora hitsinglar, däribland Heaven och Summer of ’69. Bryan Adams seglade upp som en av 80-talsscenens regenter.

Framgångarna fortsatte in på nästa decennium, inte minst med powerballaden (Everything I Do) I Do It for You från 1991. Senaste studioalbumet, 11, släpptes 2008 och Adams är osäker om det blir några fler. Han tycker det är meningslöst att ge ut ny musik när folk ändå laddar ner gratis från nätet. ”Det var mycket coolare förr. Men det finns ingen återvändo nu. Det kommer inte bli som förut”, sa han nyligen till Aftonbladet.

Dock har Bryan Adams även andra strängar på sin lyra. Han är en riktig fena på att fotografera och har tagit bilder åt bland andra de ledande modetidningarna Harper’s Baazar och Vouge. En av hans bilder på brittiska drottning Elisabeth II har till och med blivit frimärke i Kanada. De som föredrar honom som musiker har emellertid chansen att njuta av gamla kioskvältarhits på Cloetta Center denna tisdag. Men troligen lär han inte spela War Machine.

Imorgon är det konsert med Magnus Uggla på Vadstena Slott. Idag har jag  intervjuat honom i Corren:

– Man måste ha dåligt självförtroende för att kunna stå på scenen. Det handlar om att få bekräftelse. Man bokar in en turné, målar in sig i ett hörn. Sen är det bara att köra.
Det säger Magnus Uggla från en telefonlur någonstans i Sverige. Han är ute på sommarvägarna igen, på tisdag är det konsert på Vadstena slott.

Musikern Björn J:son Lindh har sagt om turnélivet att ”efter tre dagar blir man som en femåring, efter en vecka har alla femåringens positiva egenskaper försvunnit”. Hur är det egentligen?
– Som en femåring? Vad menar han med det?

Att det bakom kulisserna snabbt urartar till trams, tristess, bråk, fylla…
– Jaha. Själv har jag bara positiva erfarenheter av turnerandet. Det är då man är fri. På min senaste platta finns en låt som heter Bara jag får komma hemifrån. Lyssna på den, du! Den täcker ungefär min uppfattning om turnélivet.

Ugglas karriär inleddes i mitten av 70-talet. Jag minns honom från de tidiga åren, då han i vuxenvärldens ögon sågs som en subversiv, dekadent rockare i skinnpaj. Numera har han en odiskutabel position som vår folkkäraste gossen Ruda, omtyckt av såväl ung som gammal. Hur ser han på sin egen utveckling, vart tog den farlige Uggla vägen?

– Det är svårt att åstakomma samma saker idag som förr. Om jag skrev Jag mår illa nu skulle nog ingen reagera överhuvudtaget. Och på 70-talet var det mycket lättare att vara ”farlig”, som du säger. Allt var så ihopsnörpt då. Dagens klimat är helt annat. Men jag har fortfarande samma inställning, samma vision. Fast påhopp i låtarna känns inte lika kul. Det är så många som håller på med sånt. Från scenen kan man göra det. Men i låtarna, nä!

Nysse Nyström, från ditt gamla kompband Strix Q, har lite syrligt konstaterat att du snarare är en kabaréfigur mer än en rockartist idag.
– Har han sagt det? Okej, det får stå för honom. Men min utveckling är en konsekvens av att kunna fortsätta som artist i ett litet land som Sverige. Jag har gjort krogshower, revyer, alla möjliga grejer. Mitt artisteri har blivit bredare, men stuket är likadant.

Vad är det som driver dig?
– Att skriva låtar! Allt jag gör handlar om att få ut min musik. Det är som låtskrivare jag tänker mig själv i första hand, säger Uggla och passionen i rösten går inte att ta miste på.

Inkluderat live- och samlingsplattor har det blivit närmare tjugo album sedan debuten Om Bobbo Viking 1975. Denna glamrockande, Bowieinspirerade skiva är min egen Ugglafavorit och därför jag slänger ut följande uppmaning:

Medge att det är din bästa platta!
– Det kommer jag aldrig att göra! Ska jag ranka mina plattor kommer Om Bobbo Viking ganska långt ner. Frånsett Hallå, och någon annat spår, är det mesta mediokra låtar. Mitt bästa album är Alla får påsar från 1993. Den har mest hits och gick väldigt bra. Jag vill bara ha hits. Men så blir det ju inte, även om varje albumspår ska vara skrivet för att bli det. Ingen utfyllnad av lalliga grejer. Det är därför jag tar sån tid på mig att göra skivor.

Att Magnus Uggla närmar sig 60-årsåldern är svårt att tro. Han både låter och ser förbluffande ungdomlig ut fortfarande.

Du har varit dig ganska lik genom åren.
– Tycker du? Om man tittar på bilder anser jag själv att det stor skillnad mellan mig som 25-åring och som 58-åring. Men jag är nog sent utvecklad. Kanske är det generna och det är väl min smala lycka. Jag har inte blivit någon farbror. I min bransch kan man inte bli det. Att vara en tjockis funkar bara inte. Sånt måste man tänka på.

Vadstena slott är en gammal Vasaborg. Får du någon speciell känsla av att sjunga där, eller är det bara ett turnéstopp på vägen?
– Sånt är svårt att säga på förhand. Men jag ser fram mot att komma dit och jag blir aldrig less på att sjunga mina egna låtar. Hade jag inte turnépremiär i Vadstena 1994, förresten?

Kvällens besked om att Hammondguden Jon Lord ryckts bort i cancer, 71 år gammal, känns mycket, mycket sorgligt. Nog visste jag att han var sjuk, men nyheten kommer ändå oväntat. Enligt vad jag senast hört hade behandlingen gått bra, han var på väg att tillfriskna och hade nya konserter inbokade.

Saknad, tomhet. Känslorna är nästan som en nära anhörig försvunnit. Märkligt? Kanske.

Men Deep Purple har alltid varit mitt favoritband och musikens makt är stor. Jon Lord var med om att starta gruppen 1968, som genom albumen In Rock, Machine Head och Made in Japan bidrog till att forma hårdrocken som genre. Lords både kraftfulla och delikata hantering av Hammondorgeln utgjorde med Ritchie Blackmores Hendrixinspirerade gitarrspel kärnan i Purples patenterade sound. Särskilt live nådde deras musikaliska dueller höjder som gränsade till den moderna jazzen.

Jon Lord komponerade även banbrytande symfoniska verk, där rock och klassiskt bröts mot varandra och förenades i en spännande blandning. En betydande profil, pionjär och gentleman har gått ur tiden.

So long, maestro and thank you for the music!

T-Rex: Celebrate Summer (1977)
I denna sista glamrockande singel från T-Rex konstaterar Marc Bolan att ”summer is heaven in ’77”. Och så var det. Jag hade precis fyllt 8 år, börjat läsa Kamratposten, besökte mormor på idylliska Långö i Karlskrona, sommarlovet var en frihetens ocean av ledig tid och hela livet doftade maskros, smultron och vanilj. Det borde alltid vara 1977. Alltid.

Det fanns en tid då Elton John bara var så knäckande bra. Råkade höra denna låt på tidningen idag, tvungen att stanna upp mitt i steget, saligt varm i hjärtat, för några minuter likgiltig för allt annat. Musikens makt, alltså. När jag tänker mig ordet hänryckt spelar 70-talets Elton John i varje bokstav.