Kategoriarkiv: Rock

En rökare mot högern

Publicerad den av
Svara

Det är 1985 och och till hösten stundar val i Sverige. Landets statsminister heter Olof Palme, men kanske inte så länge till. De borgerliga partierna med moderatledaren Ulf Adelsohn i spetsen mobiliserar för att kasta socialdemokraterna ur regeringssadeln.

Men Björn Afzelius ställer sig i vägen. På våren släpper han skivan Nio liv, som innehåller låten Svarta gänget – ett rasande angrepp på den svenska högern:

Då var dom kompis med fascisterna
Då var dom bundis med nazisterna
Då var dom bästis med rasisterna
Då var dom ett med falangisterna
Det var då, det var länge sen

Men nu står samma Svarta Gäng
och har häng på ministertaburetterna igen!

Nu har dom putsat upp fasaderna
Nu ser dom ut som demokraterna
Nu går dom själva ut på gatorna
Nu vill dom kallas ”moderaterna”

Personligen kommer jag ihåg Svarta gänget som en av de mest omtalade rocklåtarna under den sommaren. I alla fall bland oss tonåringar och förstagångsväljare i Kungsbacka. Möjligen bidrog den också till att moderaterna snuvades på sin förväntade valseger.

– Jag tror att låten blev en hit bland en viss grupp ungdomar. Plötsligt kom ett gäng till konserterna som inte hade kommit tidigare. För dem blev Björn en hjälte.

Det säger Hannes Råstam, idag prisbelönt TV- journalist, som då spelade bas i Björn Afzelius kompgrupp Globetrotters.

Vilken betydelse fick Svarta gänget för valutgången?

– Sånt går inte att skatta. Däremot tror jag att Björn hade en stor betydelse för många människor. Folk som fått kraft och ork att fortsätta leva, eller andra som varit politiskt engagerade och fått energi av Björns musik. Han betyder fortfarande mycket för många människor.

Hannes Råstam förklarar vidare att Svarta gänget, med sitt raka politiska budskap, faktiskt är en ganska ovanlig planta i Afzelius produktion.

– Björn blev tidigt beskylld för att skriva plakattexter. Men ser man till hans skivor är plakattexterna ytterst, ytterst sällsynta. De flesta låtar handlar om relationer, kärlek och själstillstånd. Just anklagelsen om att skriva plakattexter kan ha sporrat honom ytterligare.

Hannes Råstam berättar om en pinsam händelse under sommarturnén 1985. Björn Afzelius och Globetrotters lirade på Gröna Lund i Stockholm. Pikant nog var nöjesparkens artistchef Ove Hahn även en välkänd moderat av den gamla stammen.

Svarta gänget blev konsertens extranummer. Björn Afzelius passade då på att tacka Gröna Lund för att det var första och sista gången han skulle få spela där, samtidigt som han från scenen nämnde artistchefen vid namn.

Ove Hahn tog mycket illa vid sig, och sa efteråt med gråten i halsen att han naturligtvis aldrig skulle låta sin politiska uppfattning styra vilka artister som fick uppträda på Gröna Lund.

– Vi i bandet skämdes oerhört. Hur Björn reagerade vet jag inte, säger Hannes Råstam.

Han tystnar en stund, verkar leta efter orden.

– Ju mer jag tänker på Björn… han är den mest motsägelsefulla människa jag stött på. Han var en stor humanist och såg sig själv som fritänkare. En anarkist i själ och hjärta.

Att socialdemokraterna tyckte det var toppen att få eldunderstöd av Afzelius är tämligen självklart. Men hur uppfattade måltavlan moderaterna det?

Ulf Adelsohn minns valrörelsen 1985 som hätsk och tuff. Dock säger han sig aldrig hört Svarta gänget, men hans uppfattning om Björn Afzelius är glasklar:

– Jag har alltid tyckt att han är en extrem person som pratar skit om andra, menar Ulf Adelsohn.

Svarta gänget riktar väldigt hård kritik mot moderaterna.

– Det är inte så ovanligt för att komma från en person som varit kommunist. Det kanske han är fortfarande, jag vet inte.

Björn Afzelius dog för snart tio år sedan…

– Där ser man. Jag har inte saknat honom. Det får du gärna skriva (skratt).

Christian Dahlgren

(Borås Tidning 2008-03-30)

Ett musikaliskt serve-ess

Publicerad den av
Svara

Båstad, september 1975. Sverige ska spela semifinal i tennisturneringen Davis Cup. Många svenskar reagerar med avsky. Vilket är fullt naturligt. Motståndarlaget till vårt eget blågula team (där bland andra Björn Borg ingår) representerar Chile. Två år tidigare hade general Pinochet störtat den socialisxtiske presidenten Allende och infört en blodig militärdiktatur i landet.

Var det verkligen rätt att ha idrottsligt utbyte med en sådan regim?

Debattens vågor gick höga, tusentals demonstranter samlades utanför tennisarenan i den lilla skånska idyllen. I samma veva dök det upp en stenhårt rockande vinylsingel från proggrörelsens flaggskepp Hoola Bandoola Band. Vad gruppen tyckte i frågan rådde ingen tvekan om:

Fascisterna regerar
med terror och tortyr
Sen snackar dom om laganda
Ja, det är nästan så man spyr

Medan bönderna och jobbarna
hålls i schack med militär
så kan dom rika spela tennis
Men dom ska jävlar inte spela här

Stoppa matchen!

Själv har jag alltid haft låten som personlig favorit i Hoolas produktion. Oemotståndligt riviga elgitarrer, catchy melodi och ett budskap som dryper av indignation i varje ton och textrad.

– Det var det närmaste punk vi kunde komma 1975. Vi spelade väldigt arrogant, minns Hoolas gamle förgrundsfigur Mikael Wiehe nöjt. Det var han som skrev Stoppa matchen.

– Det behövdes en låt och det skulle gå snabbt. Den är uppenbart influerad av John Lennons Power to the people och Give Peace a Chance.

Mikael Wiehe berättar att Hoolas föregående album På väg (1973) på det musikaliska planet präglats intrikata arrangemang och diverse experiment, som inneburit en låsning i försöken att sedan nå vidare till nya uttryck. Enkelheten kom som en förlösande kraft.

– Stoppa matchen befriade oss från våra bojor om man kan uttrycka det så, säger han.

Mindre glad blev Wiehe över att det klickade i distributionen av bandets hastigt inspelade protestsingel.

– Som vanligt på den tiden blev det strul. Plattan kom ut för sent. Jag tror den gavs ut dagen innan, eller rent av samma dag som matchen i Båstad. Givetvis borde den kommit ut en vecka tidigare för kunna hjälpa till i agitationen. Den blev allmänt bekant först i efterhand.

Hur gick det då med tennisen? Demonstranterna i Båstad möttes av ett massivt polisuppbåd. Av säkerhetsskäl tilläts ingen publik – förutom konstaplar och pressfolk – på läktarna. Farhågorna om våldsamma kravaller kom dock på skam, allt avlöpte fredligt. Sverige spöande dessutom Chile med 4-1 (och vann sedan även den historiska finalen mot Tjeckoslovakien).

Mikael Wiehe var själv inte på plats i Båstad, men konstaterar idag:

– Matchen stoppades inte. Men protesterna utanför arenan hördes i chilensk radio och TV. Det är många chilenare som efteråt berättade att detta stärkte dem.

Sveriges dåvarande Davis Cup-kapten Lennart Bergelin kommenterade protesterna med följande ord: ”idrott och politik hör inte ihop. Fortsätter det så här kommer politiken att mörda idrotten”.

– Om vi ska se på OS i Kina så verkar de flesta mena att idrott och politik hör ihop. Skillnaden är att diktaturen i Chile var USA-stödd, medan diktaturen i Kina inte är det. Och det tror jag gör att förutsättningarna nu blir större för att diskutera sånt i bredare kretsar än det var då.

Bör OS i Kina bojkottas?

– Om jag säger så här: jag tänker inte åka dit.

Spelar du själv tennis förresten?

– Det har väl blivit en och annan badmintonboll genom åren. Men inte mer än så.

(Borås Tidning 2008-03-28)

Gränslös Wiehe på besök

Publicerad den av
Svara

Två av Nordens största artister har slagit sina påsar ihop. Mikael Wiehe från Sverige. Åge Aleksandersen från Norge. Nu är det konsert i Borås.

– Det blir en föreställning med två herrar, en gitarrsamling och ett knippe bra låtar. Och så lägger vi ut texten kring världen och livet. Det har funkat jättebra i Norge.

Säger Mikael Wiehe som precis är hemkommen från en månadslång turné på andra sidan Kölen. Han låter glad. Vilket det onekligen finns skäl till. Turnén har varit en kanonsuccé.

– Vi har gjort 23 konserter i Norge. Och vi är bäst i världen i Norge. Alla konserter har varit utsålda.

Nu väntar nio spelningar i Sverige för duon Wiehe och Aleksandersen. Först ut är Borås. Ikväll står de bägge på Sagateaterns scen.

– Det är en sak som irriterar mig, säger Mikael Wiehe och förklarar att många svenska artister har en stor norsk publik. Men här i Sverige är det väldigt få som har koll på den norska musikscenen.

– Det vill jag göra något åt. I Norge är Åge lika stor som Ulf Lundell, men han har ett politiskt engagemang som Björn Afzelius. Hans mest kända låt heter Ljus och värme som jag har nyöversatt.

Mikael Wiehe träffade Åge Aleksandersen första gången 1985 när denne spelade in Hoola Bandoola-låten Jakten på Dalai Lama på skiva. Wiehe medverkade på några verser och en vänskap var född. Alexandersen brukade även jobba mycket med Wiehes gamle parhäst Björn Afzelius (som för övrigt var hur populär som helst i Norge).

Wiehe tycks arbeta mycket i par numera. Före den aktuella akustiska turnén med Åge Aleksandersen gjorde han några spelningar med poeten Jacques Werup i Skåne.

Och innan dess gjorde han en Dylanplatta med Ebba Forsberg, samt en skiva med Totta Näslund.

Du verkar blivit mer av samarbetsartist än soloartist idag.

– Jag har lagt märke till detta också. Och som vanligt är det ofta tillfälligheterna som styr. Men i maj ska jag in i studion och göra en alldeles egen platta med alldeles egna låtar.

Wiehe avslöjar att albumet är planerat att släppas till hösten, annars är han förtegen om projektet. Tills dess kan vi alltid lyssna på hans gamla skivor, det har ju blivit en försvarlig bunt genom de 45 år (!) Mikael Wiehe hittills varit verksam som artist.

Hur ser du på musikutvecklingen sedan du startade? Var det bättre förr?

– Jag tror att musiken spelar större roll idag än för 45 år sedan. Folk lyssnar på musik överallt och fler identifierar sig med musiken. Det finns många fler ställen att spela på också, i alla fall upplever jag det så i Malmö.

Därefter tillägger han:

– Men det mesta av musiken är skit. 90 procent är inget att ha. Så har det alltid varit.

Känner du igen följande citat? ”Jag har inte skrivit den bästa sången och jag har inte skrivit flest sånger. Men jag har banne mig skrivit flest bra sånger i det här landet”.

– Det sa jag för 15 år sedan. Nu skulle jag vilja modifiera det: jag är en av dem som skrivit flest bra sånger i det här landet.

Vilka fler inkluderar du då?

– Tja, Ulf Lundell är en. Thåström, Eva Dahlgren. Och Dan Hylander, Lars Winnerbäck…

Titanic har blivit något av din signaturlåt, ungefär som Deep Purple har Smoke on the Water. Tröttnar du aldrig på den?

– Nej. När jag sjunger en sång är jag djupt koncentrerad på den, just då. Det är precis som att vara med en kvinna. Man tänker aldrig på hur många gånger man gjort det förut.

(Borås Tidning 2008-03-08)

Melodifestival med Akademien

Publicerad den av
Svara

Schlagertexter brukar inte sällan uppfattas som banala och schablonartade. Bidragen i årets Melodifestival utgör knappast något undantag. Vad tycker Svenska Akademien?

1973 gjordes ett försök att ge lyrisk lyster även åt Melodifestivalen. Då vann duon Malta (Göran Fristorp och Claes af Geijerstam) den svenska uttagningen med låten Sommar’n som aldrig säger nej. Texten innehöll de bevingade raderna ”dina bröst är som svalor som häckar”.

Författaren? Akademiledamoten Lars Forssell.

Efter hans död förra året har litteraturvetaren Anders Olsson utsetts till Forsells efterträdare på stol nummer fyra.

Vad anser du om Sommar’n som aldrig säger nej?

– Jag vet inte riktigt. Det var länge sedan jag hörde den och den blev ju mycket omdiskuterad. Men annars gillar jag det lätta hos Lars Forssell.

När det begav sig riktade litteraturprofessorn Bernhard Tarschys kritik mot Forssell inhopp i schlagercirkusen. Tarschys menade giftigt att ”medlemskap i Svenska Akademien inte automatiskt dömde folk att alltid skriva begåvat”.

– Så är det naturligtvis. Jag tror på människans felbarhet. När det gäller dumhet finns inga absolut gränser.

Delar du alltså Tarschys åsikt om Forssells schlagerbidrag?

– Nej, där håller jag inte med honom. Jag har stor sympati för försöken att gå över genregränserna. Det finns saker med lyrisk kvalitet inom rocken och populärmusiken som jag tycker mycket om.

Som?

– Bob Dylan till exempel. Han är fantastisk. Och The Doors och många andra som kom fram under 60-talet. Då hade populärmusiken en annan existentiell halt. Den betydde mer, vilket gjorde att det kom fram bättre texter. Jag hoppas att populärmusiken kan få tillbaka den styrkan.

Du är liksom Forssell även verksam som poet. Skulle du kunna följa hans exempel och skriva en schlagertext?

– Jag vet inte. Jag har aldrig konkret tänkt på det sättet. Men jag har ingenting emot det. Jag spelar själv piano och känner stor glädje i vad som kan komma fram ur det.

Vad anser du om schlagertexter som genre?

– Har ingen direkt åsikt, mer än att det naturligtvis finns bättre och sämre exempel.

Har du någon favoritlåt i melodifestivalsammanhang?

– Nej… ingen jag kan komma på nu i alla fall.

(Borås Tidning 2008-02-29)

När rocken slog i Sverige

Publicerad den av
Svara

Vad är rock’n’ roll? Den frågan ställer sig fler och fler föräldrar och myndiga personer här i landet. Många har börjat känna aningen av oro.

Dessa rader stod att läsa i tidningen Bildjournalen 1956. En ny musikform från USA hade till vuxenvärldens fasa invaderat Sverige.

Jazz och schlager trängdes ut i marginalen när tonerna av Elvis, Little Richard och Bill Haley nådde ungdomens öron.

Det dröjde inte länge innan folkhemmets tonåringar fick egna blågula idoler, som efter amerikansk förebild rockade loss på danshaken.

Dessa inhemska hjältar lystrade vanligen till namn som antingen började på ”rock” eller ”little”: Rock-Ragge, Little Gerhard, Rock-Rolf, Little Gert, Rockande samen, Rock-Boris och så vidare.

Denna musikhistoriska epok har nu blivit grundligt dokumenterad i ett maffigt illustrerat verk: Stora rock’n’ rollboken. Sveriges rockkungar 1955-1963 (Premium Publishing). Författaren heter Börje Lundberg, som bland annat har en bakgrund som Expressenkorre i Borås på 70-talet. Under senare år har han givit ut böcker om Beatles, Rolling Stones och Elvis.

Varför är den svenska 50-talsrocken viktig att skriva om?

– Det saknades en heltäckande skildring om de svenska rockkungarna som utgör rötterna till den svenska rockmusiken. Det har skrivits en del om 60-talet med Hep Stars, Tages och Shanes, medan 50-talets rockare blivit närmast förlöjligade, säger Börje Lundberg.

Vad beror den nedlåtande synen på?

– I ärlighetens namn var väl inte alla så bra. Artisterna kunde inte engelska eftersom de inte läst språket i skolan. Skivbolagen tog heller inte musiken på allvar, utan trodde att rocken bara var en övergående fluga.

– Men samtidigt var rockkungarna pionjärer i ett större sammanhang. Det fanns knappt några utländska artister som turnerade i Sverige. Rockkungarna blev ett slags substitut, menar Börje Lundberg och förklarar att det egentligen inte existerade någon ungdomsmusik innan rocken slog till.

– När det plötsligt dök upp skivor som riktade sig direkt till tonåringar föll de förstås pladask och fick chansen att leva ut. Flera rockkungar som Rock-Ragge och Boris blev jätteidoler. Little Gerhard blev lika stor som Carola, fast under kortare tid.

Själv håller Börje Lundberg också Little Gerhard som den bästa i gänget, om man bortser från Jerry Williams (denne dök upp senare än de andra, men har å andra sidan hållit längst).

Rockidolerna bestod till förkrossande majoritet av grabbar. Ändå lyckades en ung tjej från Gävle utmana den manliga dominansen och och bli en av de absolut populäraste artisterna: Birgit Magnusson, känd som Rock-Olga.

Idag bor hon i Hedared mellan Borås och Alingsås. Rock-Olga må ha uppnått pensionsåldern numera, men är still going strong på scenen. Att rocken drabbade 50-talets ungdom med en närmast revolutionär kraft finner Rock-Olga ganska förklarligt:

– Den musiken vände fullkomligt upp och ner på våra liv. Vi var vana med låtar som Gamla Nordsjön och Valpen i fönstret. Det var allt som fanns. Sen kom Rock Around the Clock med Bill Haley! Den förändrade allt. Totalt.

– Den känslan tror jag inte ungdomen kan uppleva idag. De har ju redan hört allt, säger Rock-Olga.

När det begav sig turnerade hon och tre kompmusiker landet runt mellan folkparker och dansställen i en blå Ford Customline 57:a med V8-motor. Basen surrades på taket, övriga instrument packades in i bilen tillsammans med musikerna. Publiken kom i drivor.

– Det var hysteri, fullt överallt. Om man lyssnar till rock ‘n’ roll blir man ju glad, vill stampa takten och sjunga med. Musiken är kul. Man blir inte arg som en viss typ av hårdrock…

Vilka idoler hade du själv?

– Elvis. Det finns bara en! Plus Fats Domino och Paul Anka. Jag tålde inte höra talas om Tommy Steele – då. Nu är han bra, bara han inte sjunger rock. Men som musikalartist är han skitbra.

Vad anser du om kritiker som säger att ni bara var taskiga kopior av de amerikanska rockarna?

– Man ska inte dra alla över en kam. Varken Boris, Ragge, Gerhard eller jag härmade någon. Vi gjorde dåtidens covers kan man säga. Men det var egna tolkningar och vi var artister i egen rätt.

– Andra kanske härmade oss. Rocken spred sig ju som en löpeld genom landet. Varenda liten håla hade sin rockkung. Men de kom ingenstans.

Birgit Magnusson arbetade som sjukvårdsbiträde i Uppsala innan hon upptäcktes på en talangtävling i stan 1958. Hon sjöng Paul Ankas hit What you´ve done to me, vilken kom att bli hennes signaturlåt genom åren.

Artistnamnet fick hon vid samma tillfälle av konferenciern som utropade att ”nu har Uppsala fått sin egen Rock-Olga” (det fanns redan en Rock-Olga i Stockholm, men hon försvann snart ur bilden). Sedan väntade huvudstadens främsta ungdomsställe Nalen, som drevs av den legendariske nöjesprofilen Gustaf ”Topsy” Lindblom.

– Efter talangjakten ringde min pappa till Nalen och sa till Topsy: Jag har en dotter som sjunger. Det är många döttrar som sjunger, sa Topsy. Min dotter sjunger rock’n’  roll, sa pappa. Svaret blev: kom direkt!

– Nalen var verkligen något stort. Jag engagerades för en månad på en gång. Varenda kväll sjöng jag tre, fyra låtar. Även Boris var med. Jag fick 25 spänn i gage per kväll. Hemska pengar. Otroligt att man fick så mycket.

I det populära radioprogrammet Timmen Tumba blev Rock-Olga senare utnämnd till regerande drottning i det blågula rockriket.

– Det var tjejer som utmanade mig i massa deltävlingar och sånt. Jag vann med låten Stupid Cupid och blev krönt till Sveriges rockdrottning. Det var Gerhard som krönte mig. ”Palä” sa han och gav mig en nalle. Jag vet inte vad ”palä” betyder och ingen annan heller, Gerhard var bara sån, han skulle väl vara rolig.

Little Gerhard medverkade även till att göra boråsaren Per-Olof Johnsson till den rockande monarken Rock-Olle.

Per-Olof Johnsson huserar numera i Hökerum, men växte upp på Brodal i Borås och berättar hur han som 16-åring frälstes av rock’n’ roll:

– Ursprungligen var jag jazzinfluerad, lyssnade på Miles Davis och Dizzy Gillespie. Så kom Elvis. Tror det var våren 1957. Jag hade köpt en EP med Elvis där han sjöng Tutti Frutti. Den tände jag på!

– På hösten anmälde min bror mig till en talangtävling i Folkets park. Det var Little Gerhard som åkte runt och korade rockkungar i varenda stad. Jag gick ut på scenen, stel som en pinne, och sjöng Tutti Frutti.

Rock-Olle minns att det kändes ”lite hispigt”. Han hade aldrig stått på scen förr. Ändå vann han tävlingen, gratulerades av Little Gerhard och utsågs till Borås rockkung.

Karusellen var igång. Rock-Olle fick ett kompband med Bo Zetterman (trummor), Janne Spångberg (gitarr) och Lennart Fagrell (bas). Repertoaren hämtades mestadels från Elvis Presleys skivinspelningar.

– Jag lyssnade på låtarna och så blev det som det blev. Lite swinglish. Det fanns ju inga texter att köpa som det gör idag. Men jag hade fina musiker, vår gitarrist var helt enorm. Det lät bra.

Rock-Olle och hans trio spelade företrädesvis i Boråstrakten och på Västkusten. Att leva enbart på musiken gick inte. Under vardagarna arbetade Rock-Olle på gummiväveriet Fox, som gjorde säkerhetsbälten till Volvo.

Men på helgerna var det rock som gällde.

– Vi spelade varje lördag-söndag på Cirkus vid Avenyn i Göteborg under ett helt år. Det var inte bara vi som uppträdde, utan även Little Gert, Rock-Benny och massor av andra som jag inte kommer ihåg.

Han gjorde även ett gästspel på Nalen.

– Det var helt underbart. Fantastiskt att lilla jag fick komma dit. Jag fick sjunga tre extralåtar också. Rock-Boris fanns i publiken och lyssnade. Jag låg på tionde plats i Timmen Tumbas omröstning om de populäraste rockkungarna i Sverige.

1958 fick Rock-Olle erbjudande att vara med i en tävling om Västsveriges rockkung på Kul-i-backen i Göteborg.

– Det var häftig stämning i publiken. Mycket flickor. Vi var väl en tio stycken som uppträdde, bland annat Rock-Benny och kanske Little Gert. Och jag vann. Det var härligt, en triumf.

Hur länge fortsatte du och ditt band att spela?

– Vi höll på i två år fram till 59-60. Grabbarna i trion gifte sig och jag stod allena. Sen kom jag med som sångare i bandet Woodpeckers. Det gick bra. Varit ute på helgerna i flera år under 60-talet. Brukade spela i foajén till Boråshallen när det var dans där.

Vad tyckte du om dina konkurrenter bland 50-talets svenska rockkungar?

-Jag hade inga favoriter bland dem. Det var Elvis som gällde!

Precis som i fallet Rock-Olga håller Per-Olof Johnsson ännu ångan uppe. Numera återfinns han i konstellationen Rock-Olle and The Old Tracks som lirat ihop till och från i över två decennier.

Och den 12 april nästa år blir det stor rockgala i Solnahallen, Stockholm. Då återsamlas bland andra Rock-Olle, Rock-Ragge, Little Gerhard, Rockande samen och Rock-Olga för att visa var skåpet skall stå.

– Det är jätteskoj att träffa grabbarna, även om de är lite svåra att komma in på livet. Men Rock-Ragge är häftig och öppen. Det är bara att gå upp på scenen och göra bra ifrån sig. Jag skall sjunga Elvislåten Burning Love, säger Rock-Olle om konserten.

Till sommaren finns det även långt framskridna planer på en folkparksturné med gänget. Om man skall tro Rock-Olga möter 50-talets rockartister fortfarande ett betydande publikintresse när de är ute och spelar.

– Det är fantastiskt, otroligt. Men jag är ändå inte förvånad. Det var länge sedan vår musik spelades i radio. När folk får se och höra de gamla stofilerna igen tar de förstås chansen, garvar hon.

(Borås Tidning 2007-11-25)

Ozzy återupprättar sig själv

Publicerad den av
Svara

Skiva: Black Rain
Artist: Ozzy Osbourne
Label: Sony/BMG

Året var 1983. Den hetaste skivan bland hårdrocksgänget i min högstadieskola var utan tvekan Ozzy Osbournes senaste: Bark at the Moon.

Låtarna var förstås strålande. Att den förre Black Sabbath-sångaren dessutom var utspökad till en varulv på omslaget gjorde definitivt inte plattan sämre. En klasskompis lånade mitt ömt vårdade exemplar, men lämnade skamset tillbaka skivan redan nästa morgon.

Hans mamma hade förbjudit honom att lyssna på den.

Ozzy steg självfallet ytterligare i rang efter den episoden. Han var mer än bara häftig musik. Han var The Prince of Darkness som bet huvudet av fladdermöss och skrämde slag på vuxenvärlden som en alldeles äkta Rock’N’ Roll Rebel.

Är det konstigt att vi dyrkade denne man som den ultimate hårdsrockshjälten?

Detta kanske verkar märkligt i ögonen på dagens kids, vilka främst lärt känna Ozzy som den tragikomiske rockclownen som halkar omkring i hundbajs i dokusåpan The Osbournes. Serien må ha varit en tittarsuccé, men har också skadat Ozzys rykte på ett helt förödande sätt.

Jag menar, vems mamma skulle komma på tanken att bannlysa Ozzy numera?

Men det finns hopp vid horisonten. Än kan Ozzy leverera högoktanig hårdrock som blåser många yngre konkurrenter av scenen, tro’t eller ej.

Black Rain är hans första platta med nya låtar på sex år och det är en tung återkomst som håller god klass rakt igenom. Inte minst tack vare Zakk Wyldes blixtrande gitarrer som min egen mamma garanterat skulle avsky som pesten.

”After all I´m still crazy” intygar Ozzy på det inledande spåret Not going away.

Jag tycker mig samtidigt höra flaxet av fladdermusvingar och vill gärna tro honom.

(Borås Tidning 2007-05-23)

Häpnadsväckande uppriktigt om Ian Gillan

Publicerad den av
Svara

DVD: Highway Star – A Journey In Rock
Artist: Ian Gillan
Label: Universal 

Han har både sjungit rollen som Jesus i originalinspelningen av Jesus Christ Superstar och frontat Black Sabbath under en period. Bara att ha den bedriften på sitt CV ger onekligen skäl till respekt.

Men Ian Gillan är förstås mest känd som sångare i Deep Purples legendariska MK 2-uppsättning, som på 70-talet bidrog till att etablera hårdrocken som genre med epokgörande plattor som In Rock, Machine Head och Made In Japan.

Fyrtio år bakom mikrofonen har det blivit nu, vilket givit anledning till en lång DVD-dokumentär om Gillans musikaliska karriär. Han berättar själv häpnadsväckande uppriktigt om med- och motgångar, de ständiga bråken med gitarristen Ritchie Blackmore och bekymren i solobandet Gillan efter avhoppet från Purple 1973.

Intressanta kommentarer ges också från övriga MK 2-medlemmar (minus antagonisten Blackmore), som ytterligare belyser hur snabbt stämningen ruttnade i bandet efter återföreningen 1984.

Trist är bara att denna i övriga ambitiösa produktion saknar maffiga arkivklipp från Purples storhetstid. Istället får vi låta oss nöja med konsertinspelningar av Smoke on the Water och andra klassiker från dagens grånade grupp, där både virtuosen Blackmore och hammondguden Jon Lord saknas.

Att storrökaren Gillan inte heller har samma sting i rösten som förr är tyvärr blott för uppenbart (att skrikarhöjdaren Child in Time numera är struken från setlistan är talande).

Men fotbollsfansen kan å andra sida glädjas åt att möta Gillans gamla drinkarpolare George Best i vad som måste vara en av hans sista intervjuer innan bortgången förra året.

(Borås Tidning 2007-04-16)

Rolling Stones och tyranniet

Publicerad den av
Svara

För några veckor sedan rasade veteranrockarna i Rolling Stones mot att de blivit utsatta för censur i USA. Det hela inträffade när bandet uppträdde i pausen på Super Bowl, finalen i den amerikanska fotbollsligan.

TV-bolaget som sände evenemanget ersatte Mick Jaggers sång med bip-ljud i sexuellt vågade partier av låtarna Start Me Up och Rough Justice.

– Rolling Stones tyckte att censuren av deras sånger var absolut löjlig och helt onödig, protesterade gruppens talesman Fran Curtis efteråt till alla som ville höra på.

Men det var då. Idag, den 8 april, uppträder Stones i den kinesiska staden Shanghai. Det är första gången bandet ger en konsert i världens största diktaturland. Dock är det inte tal om att protestera mot några censuringripanden. Tvärtom.

Som så ofta när västerlänningar vill etablera sig på den kinesiska jättemarknaden tågar moralen ut där girigheten går in. Därför är det plötsligt inga problem alls när även Kinas kommunistregim anser sig finna sexuellt anstötligt material i Stones repertoar.

Och fjantiga bip-ljud mot enstaka textrader är det inte fråga om. Mick Jagger, Keith Richards & Co har låtit det kinesiska tyranniets knektar gå fram ordentligt med rödpennan och villigt accepterat att hela låtar strukits bort. Varken Brown Sugar, Honk Tonk Woman, Let´s Spend the Night Together eller Beast of Burden finns längre kvar på spellistan.

Däremot lär det vara fritt fram för Mick Jagger att sjunga Stonesklassikern Sympathy for the Devil – en låt som nu fått ytterligare en dimension.

(Borås Tidning 2006-04-08)

Reabacken väntar på Simmons

Publicerad den av
Svara

Skiva: Asshole
Artist: Gene Simmons
Label: Simmons Records/Sanctuary

Den sista högkvalitativa rockrökaren som ”The God of Thunder” lyckats prestera var Unholy på KISS-plattan Revenge 1992.

Det omdömet står sig även efter genomlyssningen av Simmons nya soloskiva (den andra sedan 1978). Frågan är vilka fler än de mest inbitna KISS-fansen som är tänkta konsumenter av detta förvirrade album med sin fjantigt pubertala titel.

Här växlas det vilt från monotont tordönsmangel och enkla Beatlespastischer, till stråkar och hawaiigitarr i Hollywoodballaden I Dream A Thousand Dreams, där Gene Simmons låter som Benjamin Syrsas äldre brorsa.

Inte ens samarbetet med Bob Dylan i bagatellen Waiting For The Morning Light, eller Frank Zappas hjälpande hand bortom graven i Black Tongue, lär rädda den gamle demonbasisten från ett snart öde i reabackarnas träskmarker.

Fast covern på Prodigys Firestarter är ganska kul.

(Borås Tidning 2004-05-15)

Ljuv musik från vänster

Publicerad den av
Svara

I alla dessa år har jag kölhalat vänsterpartiets företrädare, på alla upptänkliga sätt misskrediterat deras åsikter och motiv. Och så läser jag om den avgående partiledarvikarien Ulla Hoffmann i Svenska Dagbladet.

Som vanligt pratar hon politik helt uppåt väggarna, men vem bryr sig om sådana perifera saker?

Ty på den i sammanhanget otippade frågan om bästa hårdsrocksband, svarar hon kompromisslöst: ”Deep Purple! Jag hörde dem första gången i början på 1970-talet, sedan dess har de suttit i ryggmärgen. Nu i höstas var de i Sverige igen. Jag var där förstås, och rockade loss i flera timmar”.

Hela min världsbild rasar samman. Hoffmann, det är ju en kvinna med klös och utsökt omdöme. En själsfrände!

Alf Svensson däremot, som annars är en hyvens man, gjorde mig som ung och inbiten Purplediggare djupt besviken när han kastade ur sig följande ord i Expressen den 17 mars 1985: ”Jag vill inte döma ut musikformen som sådan, eller de människor som lyssnar på den, men jag har väldigt svårt att tro att hårdrocken kan förmedla ett budskap, eller ge en kulturupplevelse”.

Även Svenssons borgerliga bröder i folkpartiet har en vissen attityd till elgitarrer och Marshallstackar. ”Högtalarmusiken med sitt väldiga sortiment… försätter lyssnarna i en situation som inte från alla synpunkter är önskvärd; den fjärmar och passiviserar honom”, hette det i fp:s programskrift En liberal kultursyn (1970).

Eller som förre fp-ledaren Per Ahlmark uttryckte det i boken Fritt sinne (sic!) 1992: ”Den här musiken blir knappast älskad för sin egen skull, alltså våldtar den. Idag kan man knappast gå in i en butik i Stockholm utan att bli beskjuten av industriellt producerade popackord”.

Men hetsen mot populärmusiken, det är ju en gammal vals.

”Vad är jazz? …en vidrig korsningsprodukt av depraverad judementalitet och primitiv negerfröjd, en andlig pest, som förgiftar de friska källsprången i våra nordiska själar”, menade lektor Erik Walles, författare till hatskriften Jazzen anfaller (1946).

Kom tillbaka Ulla Hoffmann, allt är förlåtet!

(Borås Tidning 2004-02-21)