Kategoriarkiv: Rock

Är du demokrat, Mikael Wiehe?

Publicerad den av
Svara

Under helgen som gick spelade Mikael Wiehe på musikfestivalen Tyrolen utanför Alvesta. Inför konserten gav Wiehe en intervju för Smålandsposten där han bland annat talade om sin senaste skiva, Sånger från en inställd skilsmässa. 

Men som den politiskt engagerade artist Mikael Wiehe alltid varit, meddelade han även att hans ”största mål” var att ”störta den borgerliga regeringen”. 

Eller som Wiehe också uttryckte det: ”Nu är min ambition att lägga krokben för de jävlarna” (Smp 21/8). 

Mikael Wiehe har aldrig hymlat med sin socialistiska övertygelse. Att han vill verka för ett politiskt majoritetsskifte i Sverige är således fullt naturligt och helt legitimt. Inget att säga om detta.

Dock skvallrar hans hätska språkbruk om bristande respekt för det fria folkstyre vi har i Sverige. Man kan förvisso tycka väldigt illa om den politik som dagens moderatdominerade regering företräder. En stor del av Sveriges befolkning gör det i varierande grad.

Men därifrån till att utslunga epitet som ”de jävlarna” mot Fredrik Reinfeldt & Co är knappast förenligt god takt och ton sanna demokrater emellan. 

När Wiehe dessutom använder ett våldsamt begrepp som att ”störta” regeringen (istället för exempelvis ”byta ut”) ligger misstanken till hands att det är något slags revolutionärt maktövertagande han vill se.

Att Mikael Wiehe också håller fast vid 68-vänsterns revolutionsromantiska ideal framgår tydligt i samma intervju. På frågan vad han läser blir svaret: ”Tal av Fidel Castro. Han har mycket vettigt att säga”. 

Själv tycker jag att Wiehe har mycket vettigt att säga genom sitt musikaliska konstnärskap.

Jag håller honom för en av våra främsta låtskrivare och artister, både som ledare för 70-talsgruppen Hoola Bandoola Band och i egen rätt. Bland hans många fina soloskivor  – jag äger själv ett drygt tiotal – vill jag särskilt rekommendera Elden är lös (1979), Sevilla (1998) och Främmande land (2005). 

Jag har även som journalist haft förmånen att intervjua honom. Som person är Mikael Wiehe varm, generös, välformulerad, humoristisk. Och utan tvekan mycket intelligent. Hans solidaritet med utsatta människor världen över är äkta och djup.

Okej att Wiehe är socialist. Det har jag inga problem med. Så länge han tillhör den demokratiska familjen. Men på denna avgörande punkt finns uppenbarligen starka skäl till tvivel. Vilken övertygad demokrat vurmar väl för en diktator som Fidel Castro? 

Häromåret medverkade Wiehe till och med på en stödgala i Malmö för Kubaregimens fromma.

Bland arrangörerna fanns Svensk-kubanska föreningen, Kommunistiska partiet och Revolutionär kommunistisk ungdom. Det uttalade målet med galan var att samla in ekonomiska medel till att flyga hit unga representanter för Castrodiktaturen och låta dem bedriva propaganda i Sverige. 

Inför denna minst sagt dubiösa konsert slog Mikael Wiehe fast: ”Kuba är bäst på mänskliga rättigheter i regionen”. 

Och bagatelliserade förekomsten av politiska fångar i landet med följande ord: 

De värsta brotten mot mänskliga rättigheter på Kuba begås på den amerikanska militärbasen i Guantanamo. Det är fel att fängsla politiska motståndare. Men när jag besökte revolutionsmuseet på Kuba för första gången 1979 såg jag revolutionen som en önskvärd självklarhet. Den önskan är inte ogjord. (Expressen 18/2 2007)

Bäst på mänskliga rättigheter i regionen? Castrorevolutionen som en önskvärd självklarhet? 

I den ansedda människorättsorganisationen Human Rights Watchs världsrapport för 2009 summeras situationen på Kuba så här: 

Cuba remains the one country in Latin American that represses nearly all forms of political dissent. The government continues to enforce political conformity using criminal prosecutions, long- and short-term detentions, mob harassment, surveillance, police warnings, and travel restrictions.

Det oberoende forskningsinstitutet Freedom House rankar Kuba som en av världens hårdaste diktaturer, något bättre än Nordkorea och Burma, men fullt i klass med notoriska flåbusar som Saudiarabien, Vitryssland och Syrien.

Jag finner det uppriktigt sagt gåtfullt varför en i övrigt skarpsinnig man som Mikael Wiehe fortfarande inte förmår befria sig från ungdomsårens antidemokratiska vänsteridéer. Upptäcker Wiehe inte förnedringen han utsätter sig för genom att agera kolportör åt den kubanska förtryckarapparaten? 

Mikael Wiehes gamle parhäst Björn Afzelius visste bättre.

Även denne tjusades länge av Fidel Castro och gick naivt i god för den kubanska revolutionens ”landvinningar”. Dock föll fjällen från Afzelius ögon när han på plats konfronterades med det omänskliga system Kubas folk tvingades leva under.

Björn Afzelius erkände sig inte bara duperad. Han skrev en hel roman om saken (En gång i Havanna, 1993). Och gjorde konkreta insatser för att undergräva Castrotyranniet genom att smuggla in pengar – i sitt gitarrfodral (!) – till den kubanska oppositionen.

Tragiskt nog avled Björn Afzelius för tio år sedan. Om inte annat hade han annars kanske kunnat lära Mikael Wiehe något. 

Måste Bergmans Fårö dela Polarstudions öde?

Publicerad den av
Svara

På Sankt Eriksgatan 58 i Stockholm ligger ABBA:s legendariska Polarstudio. Hit kommer idag människor från hela världen för att insupa atmosfären där den svenska gruppen skapade genialiska popmästerverk, väl i klass med Beatles och Beach Boys.

I anslutning till studion finns ett museum med scenkläder, instrument och andra artefakter från ABBA:s sagolika karriär. Den enorma succén för musikalen Mamma Mia har knappast dämpat intresset. Polarstudion är numera en av Stockholms främsta turistmagneter.

Så kunde det ha blivit.

Polarstudion finns dock icke mer. Våren 2004 stängdes dörrarna för alltid. Studion revs, lösöret slumpades bort på auktion. Inspelningsverksamheten var visserligen fortfarande lönsam. Det var fastighetsägarens chockhöjning av hyran som knäckte ekonomin. 

Om Led Zeppelin var 70-talets största rockband, så var ABBA decenniets regenter på den internationella poptronen. Money, money, money flödade in som resultat av framgångarna. Delar av vinsten investerades i bygget av en egen stuperstudio, state-of-the art, som invigdes 1978. 

Polarstudion med sin unika ljudbild blev genast mycket eftertraktad. Zeppelin spelade exempelvis in sitt sista album där, In Through The Out Door, 1979. ABBA själva sålde studion 1983 i samband med att gruppen gick skilda vägar. Men dess gamla inspelningsmarker fick med tiden en nimbus som var i partiet med Sun Studios i Memphis eller Abbey Road i London. 

Det saknades heller inte upprörda röster när rivningen hotade. 

Riksantikvarieämbetet granskade ärendet, men trasslade in sig i en sällsynt formalistisk tolkning av regelverket och förklarade sig oförmögna att agera. På kulturdepartementet lät man någon ointresserad tjänsteman dra saken i byråkratisk långbänk tills det var för sent. Det ansvariga statsrådet Marita Ulvskog brydde sig inte.

I Polarstudions urblåsta lokaler huserar numera ett gym. 

Lärdom? Ingen.

Ty sorgligt nog har det fysiska arvet efter Ingmar Bergman drabbats av ett liknande spektakel. Om två dagar, den 20 augusti, ska Bergmans hus och egendomar på Fårö gå till försäljning på den engelska auktionsfirman Christie’s. Den 26 september har turen kommit till lösöret, som klubbas bort av Bukowskis. 

Att så sker är helt i enlighet med Ingmar Bergmans testamente, och att hans familj följer mästerregissörens sista vilja är väl inget att moralisera över. Dock kan man tycka att det ligger i vårt gemensamma nationella intresse att inte ännu en del av det nutida svenska – och internationella! – kulturarvet skingras.

Det är dokumenterat bortom all diskussion vilken roll egendomen på Fårö spelade i Bergmans liv och för hans konstnärskap. Här fanns hans hjärta och själ. Här hämtade han inspiration och kraft. Här skapade han verk som berört och påverkat miljoner människor. Och kommer att fortsätta göra så för många generationer efter både honom och oss själva. 

Borde vi därför inte ha ett kollektivt ansvar att för framtiden bevara och säkra tillgängligheten till detta sällsamma konstnärsresidens? Polarstudions öde var illa nog. Gällande Bergman, där det handlar om än tyngre kulturell dignitet, är det riktigt läskigt.  

Men även nu har vädjanden och protester klingat ohörda.

Att kulturdepartementet skiftat färg från rött till blått har inte haft någon inverkan. Statsrådet Lena Adelsohn Liljeroth tvår sina händer. Hon hänvisar till ”principen” om att staten inte ska gå in som köpare i fall som dessa (även kulturkonservatismen är tydligen ett minne blott i de ”nya” moderaterna). 

Återstår Stiftelsen Bergmancenter på Fårö, som dock uppenbarligen saknar nödvändiga finansiella muskler. Resultatet lär därför sannolikt bli att avgörande bitar försvinner från det prisma varigenom eftervärlden har att tolka, förstå och uppleva Ingmar Bergman. 

Kulturpolitiskt är det en skandal. 

Historiskt en tragedi.

Henry Kissinger + Twisted Sister = sant!

Publicerad den av
Svara

I senaste numret av det brittiska magasinet Classic Rock reminiscerar Twisted Sisters frontman Dee Snider kring sin karriär som hårdrockare. 

En anekdot handlar om ett stjärnögt möte med Zeppelingitarristen Jimmy Page vid en hyllningsfest för den legendariske skivbolagsbossen Ahmet Ertegun på Atlantic Records. Dee Snider minns den lyriska känslan:

I remember standing in the buffet line with Jimmy, Mick Jagger and Henry Kissinger, thinking: ”How the hell did I get here?”

Henry Kissinger?! Frågan är väl snarare hur USA:s gamle utrikesminister hamnade i detta otippade sällskap av dekadenta, hårdpartajande rockmusiker… 

Fast det är klart. Kissinger var ju famös för sin förmåga att ständigt dyka upp i alla möjliga sammanhang, bara det fanns tillräckligt många fotoblixtar och celebriteter närvarande.

Knappt hade Richard Nixon gett den tidigare anonyme akademikerprofessorn en entrébiljett till maktens centrum i Vita huset 1969, innan Kissinger började slå mynt av den nyvunna berömmelsen.

Man kunde kanske tro att Henry Kissinger borde haft agendan fulltecknad med redan tidskrävande uppdrag som att avsluta Vietnamkriget, trappa ner kapprustningen mot Sovjetunionen eller tina upp de bottenfrusna relationerna med Kina. 

Men i skytteldiplomatens stressiga almanacka tycktes det ständigt finnas luckor för andra högintressanta uppgifter. Hade exempelvis Hollywood galapremiär på en storfilm som Gudfadern (1972) var det inte svårt att gissa vem som skulle dyka upp och mingla. Den entrébiljetten fick förresten Kissinger genom att lägligt bli kompis med Paramountchefen Robert Evans. 

För övrigt grep Kissinger gärna tillfällen att få möta vackra filmdamer på tu man hand. Bland annat dejtade han Bondbruden Jill St. John och Bergmanbruden Liv Ullman. Och såg förstås till att stolt skylta med dem i skvallerblaskorna. 

Nu var måhända inte Henry Kissinger själv utseendemässigt den attraktivaste killen i stan. Men som han sade i en sedermera bevingad replik i New York Times 1973: ”Power is the ultimate aphrodisiac”. 

Och Kissingers jetsetliv är ingalunda historia än. 86 år gammal är han still going strong som linslus i den professionella underhållningsvärlden.

När tennismästaren Roger Federer vann den senaste Wimbledonfinalen och därmed slog Pete Sampras rekord i antal Grand Slamsegrar – vem tror ni inte hade lyckats nästla sig på kändisläktaren då? 

Himmel vilken film, Maiden!

Publicerad den av
Svara

På 70-talet var Led Zeppelin hårdrockens odiskutabla kungar på världens arenor.

Zeppelin var till och med så mäktiga att man 1973 kunde turnera i USA med en egen specialinredd Boeing – det legendariska ”The Starship”.

Det var också på denna turné bandet spelade in sin famösa konsertfilm The Song Remains The Same. Ett ogenerat självförgudande dokument, som säger ganska mycket om gruppens milt sagt uppblåsta ego och distanslösa hållning.
Se den och ni får en pedagogisk förklaring till punkrevolten på köpet.

Faktiskt var det på denna gamla Zeppelinrulle jag inledningsvis tänkte vid onsdagens förhandsvisning av Iron Maidens första långfilmsdokumentär, Flight 666. Numera är det väl inget snack om vilka som regerar på hårdrockstronen. Och Maiden är dessutom mer än så.

Gruppen har praktiskt taget blivit mainstream i publikhänseende och får idag klassas som ett av de största rockbanden överhuvudtaget. Inför deras spelning på Ullevi förra sommaren sålde biljetterna slut på 16 minuter. Bara en sån sak.

Ändå är kontrasten till gårdagens heavy metalhjältar i Led Zeppelin närmast total. I alla fall om man använder deras bägge biograffilmer som måttstock.
Flight 666 är en skildring av Iron Maidens retroturné Somewhere Back In Time 2008, då bandet åkte jorden runt på 45 dagar och gav 23 konserter i 13 länder. Även Maiden lyxar här med ett specialinrett Boeingplan. Att man humoristiskt döpt det till ”Ed Force One” är talande för gruppens attityd.

De må flyga högt som Zeppelin. Ändå framstår Maidenkillarna som påfallande jordnära och sympatiska rockstjärnor. Ingen av dem, möjligen sångaren (och piloten!) Bruce Dickinson undantagen, är några karismatiska gestalter i stil med Jimmy Page och Robert Plant.

Däremot besitter de en avväpnande charm som få andra i denna testosteronstinna bransch. Och sen har de ju Eddie the Head, den geniala maskoten som personifierar hela Maidenfenomenet. Vilka andra konkurrenter kan skryta med en sådan tillgång?

Flight 666 måste vara en våt dröm för alla fans. Det är en turnérulle som lyckas förmedla en stark närvarokänsla från exotiska spelplatser som Indien, Mexiko och Japan. Stämningen är uppsluppen och engagerande. Det är ungefär som man får hänga med ett gäng förvuxna grabbar på en väldigt speciell skolresa.
Och musiken?

Jag lovar, livesekvenserna är hur grymma som helst. Med hjärtlig energi öser Maiden på ur sin digra katalog av klassiker och det är ståpälsvarning hela vägen. Filmmakarna Sam Dunn och Scot McFayden har gjort ett suveränt jobb. Bild och ljud är av excellent kvalitet. Närmare än så här kan ni knappast komma the real thing.

Flight 666 har premiär den 21 april på 37 digitala biografer i Sverige. En av dem finns i Tranemo. Åk dit. Up the Irons!

(Borås Tidning 2009-04-15)

Paul Di’Anno – en Maidenveteran i stan

Publicerad den av
Svara

Det fanns ett Iron Maiden innan Bruce Dickinson och Number of the Beast. Ett ruffigare band som lirade heavy metal med punkkänsla. Sångaren hette Paul Di’Anno. Nu är han i Borås.

Idag på eftermiddagen signerar han plattor på Skivlagret i Knalleland. Ikväll gör han en spelning på Militärpalatset. Paul Di’Anno är numera en ärrad hårdrocksveteran, vars odödlighet vilar på medlemskapet i Iron Maiden åren 1978-81 och sin starka insats på bandets första skivor, Iron Maiden och Killers.

Åtskilliga fans, inkluderat mig själv, tycker att dessa två plattor är de bästa som Iron Maiden gjort.

– Tack! Det är lite underligt, men det är inte bara fansen som säger så. Jag hör samma sak från musikerkolleger i grupper som Metallica och Sepultura. Det känns väldigt bra, säger Paul Di’Anno och meddelar att hälften av låtarna på kvällens konsert kommer att bestå av hans gamla Maidenklassiker.

Vad tycker du om dessa låtar idag?

– Jag är sjukt trött på dem! (skratt). Men det är ju de låtarna som fansen vill höra. Okej, jag kan vara less på dem när jag snackar så här med dig. Men när jag väl är på scenen är det inga problem.

Några personliga favoriter ur din Maidenkatalog?

– Running Free, naturligtvis. Sanctuary, Remember Tomorrow… och även Phantom of the Opera.

Paul Di’Anno har visserligen passerat 50-årsstrecket, men har inga planer på att trappa ner. Tvärtom. Han berättar att han brukar göra 250-300 spelningar om året. Efter denna turnésvängen i Sverige väntar spelningar i Tyskland, Argentina, Australien och Japan.

– Jag är mest förvånad över att jag fortfarande kan arbeta så mycket. Det är väldigt kul och jag är bara glad över vara på scenen. Jag har 28-29 olika band i länder över hela världen som jag brukar jobba med. De kan redan alla mina låtar och är redo att köra. Just nu lirar jag med en grupp killar från Norge.

Paul Di’Anno ger intrycket av att vara en genuint lycklig man, fullt tillfreds med tillvaron. Han har precis skrivit fem färska låtar till en ny soloplatta, som han hoppas kunna släppa nästa år. Men handen på hjärtat, ångrar han inte avhoppet från Iron Maiden – det största hårdrockbandet genom tiderna? Paul Di’Anno garvar avvärjande.

– Nej, nej, nej! Det var bara skönt att lämna. Maiden hade börjat förändrats mot mer renodlad heavy metal. Punkinfluenserna som jag stod för var på väg bort. Då tröttnade jag väldigt fort, blev lat och gjorde ofta både bandet och fansen besvikna. Bruce Dickinson blev den perfekta sångaren för Maiden, han är idealisk.

Paul Di’Anno inskärper sedan:

– Att lämna Maiden betydde frihet för mig. Idag gör jag vad jag vill. Länge var det dock en kamp mot skivbolagen som bara ville att jag skulle göra Maidenliknande plattor. Men på den kommande skivan blir det rätt – hardcore med punkkänsla!

Inget ont blod mellan dig och Maiden idag?

– Nej. Även om vi inte sett varandra på länge nu, brukar jag regelbundet växla e-mail med Steve Harris och Rod Smallwood (basist respektive manager). När Maiden gjorde en konsert i Brasilien för ett tag sedan ville de att jag skulle komma upp och göra en låt, men jag var tyvärr i Europa då.

Jag har hört att du faktiskt flyttat till Brasilien…

– Visst, för 14 år sedan, haha! Jag har familjen där, min fru och två små döttrar. Men jag är ofta i England också.

Avslutningsvis, enligt ett ihärdigt rykte på nätet har du konverterat till islam???

– Det där är bullshit! Sanningen är att min pappa var muslim. Själv tror jag på ingenting. Min enda gud är West Ham United (skratt).

(Borås Tidning 2009-03-27)

Björn Afzelius in memoriam

Publicerad den av
Svara

 ”Att spela rock’n’roll är inte en fråga om liv och död. Det är betydligt viktigare än så!”

Orden tillhör naturligtvis Björn Afzelius, en av våra största artister. Inte bara i Sverige. Han var minst lika älskad i Norge och Danmark. I Norden sålde han omkring 2,5 miljoner skivor under sin karriär. Älskad, förresten. Det är en sanning med stark modifikation.

Det fanns massor med svenskar som föraktade, rent av hatade, honom också. Ta bara kritikerna som gjorde det till en grej att alltid ge Afzelius pissiga recensioner under 80- och 90-talen. I nyliberlismens ”satsa på dig själv”-epok sågs han mest som en pinsam dinosaurie från den progressiva musikrörelse, vilken många helst ville glömma. Särskilt av dem som vänt kappan efter vinden när ungdomens radikala glöd falnat och bytt åsikter efter tidens mode.

Sådana ryggradslösa opportunister var heller knappt vatten värda i Björn Afzelius ögon. Han fortsatte envist att hålla fast vid sina humanistiska ideal om jämlikhet och solidaritet, även när det blåste snålt. Och det retade ju förstås. Kanske stod Afzelius i grund och botten som symbol för det rämnade folkhemmets dåliga samvete?

Visst var han även en livsnjutare av rang, men för utsatta människor fanns alltid ett stort, rött klappande hjärta. Hur mycket stålar Afzelius drog in på sina otaliga välgörenhetskonster för världens fattiga och förtryckta vet jag inte. Det var i alla fall åtskilliga miljoner kronor som fann vägen till Sydafrika, Nicaragua, Chile, Palestina – och Kuba.

Ursprungligen naiv om naturen av Castros regim erkände Afzelius sig duperad, gjorde upp med revolutionsromantiken och smugglade sedan in pengar till den kubanska oppositionen (i sitt eget gitarrfodral!). Medge att det krävs både mod och karaktär för sånt.

Dock är det nog Afzelius djupt personliga låtar som berört mig mest – som Ikaros, Exil, Dockhemmet och Atlantis. Han var mycket mer än någon politisk ”plakatsångare”. Lyssna själva! Det är snarast påfallande hur ofta han i sin produktion fokuserade på känslor, mänskliga relationer och kärlekens skiftande ansikten. Hudlös och självutlämnande nådde han rakt in i själen på sin publik, knöt band till lyssnarna som nästan är att lika vid vänskap.

Idag är det precis tio år sedan Afzelius för alltid lämnade scenen. Du fattas mig, Björn.

(Borås Tidning 2009-02-16)

Janne Schaffer om Ted Gärdestad

Publicerad den av
Svara

Gitarrfantomen Janne Schaffer medverkade på alla Ted Gärdestads skivor. Ikväll spelar han Teds låtar igen i Borås.

Janne Schaffer och Ted Gärdestad var inte bara arbetskamrater i studion. De bägge umgicks även privat under Teds karriär.

Förutom att spela gitarr under kvällens konsert på Åhaga kommer Janne Schaffer också att vara presentatör och berätta om sin egen relation till en av Sveriges mest älskade artister.

– Ted var fantastisk som person. Energisk, glad och full av infall. Vi hade väldigt roligt ihop och hade nära kontakt fram 1982, säger Janne Schaffer.

Hur ser du på Ted Gärdestad som musiker?
– Jag skulle snarare säga att han var mer låtskrivare än musiker. Andy Bell i Oasis sa att Ted var ”the king of melodies”. Så var det verkligen. Ta låtar som Himlen är oskyldigt blå eller För kärlekens skull. På hans sista skiva fanns också en låt som heter I den stora sorgens famn, som är väldigt suggestiv.

Har du någon särskilt favoritlåt?
– Oj, det är svårt. Men det finns en låt, som vi inte gör på konserten, men som är ganska kul. Den heter Gitarren och jag där hela ABBA är med. Ted arrangerade mitt gitarrsolo i den. Han spelade solot för mig på piano, han kunde aldrig läsa noter – precis som Benny Andersson – men det gick ändå.

De flesta av Teds låtar har över 30 år på nacken. Håller de verkligen fortfarande?
– Det är det dem gör! Det är som med ABBA. Kvalitet lönar sig alltid. Det märks inte minst numera när andra artister tolkar Teds låtar, de får nytt liv.

Ser du någon ny Ted vid horisonten?
– Det finns inga som ABBA, ingen som Ted. Jag tror att ska man slå igenom måste man göra sin egen grej och hitta ett eget uttryck. Idag finns det många som är bra – till exempel Håkan Hellström, Lars Winnerbäck eller Kleerup.

Vad hoppas du av konserten i Borås?
– Att det blir en fantastisk konsert. Det blir alltid en speciell stämning när vi spelar Ted.

(Borås Tidning 2008-09-20)

KISS i kulturens finrum

Publicerad den av
Svara

På 70-talet var KISS något farligt som vuxenvärlden avskydde och varnade för. Nu har den sminkande rockgruppen tagit steget in i kulturens finrum.

I sommar visas en KISS-utställning på Vänersborgs konsthall.

Året var 1976. Rockgruppen KISS besökte Sverige för första gången. Uppståndelsen var massiv inför dessa sminkade monsterrockare från USA. Ungarna älskade dem, medan föräldrarna reagerade med avsky och tidningarna skrev spaltmeter om gruppens allmänna uselhet.

Vem kunde då ana att KISS dryga 30 år senare skulle räknas som ett intressant kulturfenomen och göra entré på en konsthall? Ack, ur led är tiden… Eller?

I sommar visas KISS – The Exhibition på konsthallen i Vänersborg. På kronologiskt ordnade skärmar kan besökarna i text och bild följa gruppens historia – från storhetstiden på 70-talet då KISS blev ett av världens största rockband, genom 80-talets medlemsbyten och karriär-svackor, till deras fågel Fenixartade comeback under mitten av 90-talet och framåt.

Men intressantast är den fantastiska samling KISS-relaterade föremål som lokalen är späckad av. Här finns sannerligen allt. Affischer, guldskivor, scendräkter, sönderslagna instrument, dockor, muggar, leksaksbilar, radioapparater, flipperspel – till och med cornflakespaket som bär den berömda KISS-logotypen.

– KISS-loggan är ju som gjord för att trycka på saker, påpekar Alexander Johansson som äger samlingen.

Han är en 30-årig KISS-fantast från Falköping, som upptäckte gruppen under pojkåren och har sedan dess jagat reda på det mesta som finns att köpa med KISS på marknaden.

– Jag gick från att läsa Spindelmannen till att lyssna på KISS. De är ju lite som seriefigurer själva. Fråga vilken sjuåring som helst. Om man ser omslaget till skivan Destroyer måste man bara gilla det!

Han menar att KISS var något av pionjärer när det gällde att utnyttja sin popularitet för att sälja prylar.

– Det såldes visserligen mycket Beatlesgrejer på 60-talet. Men annars var det först med Star Wars-filmerna och KISS i slutet av 70-talet som merchandise-industrin verkligen tog fart.

Inom rocken vill man gärna förknippa musiken med någon slags äkthet. Borde inte KISS oblyga kommersialism upplevas som starkt irriterande?

– Jo, många stör sig nog på det. Gene Simmons har sagt att när KISS började spela ville alla band vara som Beatles. KISS ville istället vara som Coca-Cola. Jag tycker det bara är häftigt med den kommersiella biten. Men utan bra musik i botten skulle det aldrig ha fungerat. KISS har ändå sålt 100 miljoner skivor…

Vilken är den dyraste grejen du har?

– Gene Simmons yxbas. Ett nytillverkat, numrerat exemplar som också är signerat av Gene. Den gav jag 3000 dollar för.

Om ditt hem brinner och du bara kan rädda en KISS-pryl. Vad blir det då?

– Det blir nog flipperspelet från 1979. Det är stort och fräckt. Att äga det var en dröm jag haft sedan jag var liten.

Alltihop måste ha kostat dig en hel del.

– Om jag säger så här: jag skulle kunnat köpa ett hus för pengarna. Exakta summan vet jag inte. Men det är tusentals, tusentals kronor. Jag är en samlarnatur. Egentligen kunde jag lika gärna ha börjat samla frimärken eller serietidningar.

Över till Kerstin Hamberg, som är föreståndare för Vänersborgs konsthall och en av initiativtagarna till utställningen.

Varför gör ni det här?

– Mina intentioner är att jag vill göra konsthallen till en mötesplats för olika åldrar och olika kulturella yttringar med koppling till konst, design och musik. Den här utställningen vänder sig till en ny målgrupp. Men kanske även delvis till samma besökare som tidigare. Jag har nämligen förstått att KISS har betytt mycket för många människor genom åren.

Men varför just KISS?

–Jag blev fascinerad av Alexanders intresse och är imponerad av hans samlande – och av KISS som fenomen. Gruppen är ju som ett musikteaterskådespel. KISS är också duktiga marknadsförare och oerhört dekorativt målade och klädda. Det hela blir väldigt effektfullt.

Kerstin Hamberg betraktar KISS både som ett tydligt uttryck för en intressant ungdomskultur och för de moderna marknadskrafternas inflytande över oss.

– Tag bara Disneyfigurer eller allt annat som blir populärt. De trycks på toapapper och suddgummin… KISS speglar det kommersiella samhället, som är mycket skickligt på att stimulera vårt behov av att samla. För människan är en samlande varelse och har alltid varit det. Som ung samlade jag själv på Audrey Hepburn och James Dean.

Kerstin Hamberg menar även att KISS succé i Sverige på 70-talet kan ses som en del av tidsandans förändring, då ungdomen vände sig bort från 68-vänsterns starka USA-kritik.

– Jag minns när Vietnamkriget slutade 1975. USA var verkligen hatat då. Men bara något år efteråt började det plötsligt säljas kläder med amerikanska mönster i affärerna. Tröjor och skor med blå-röd-vita ränder och sånt. Och samtidigt kommer då detta amerikanska band och slår igenom så oerhört i Sverige.

För övrigt – vilken är din egen favoritsak på KISS-utställningen?

– Ett par handmålade gympadojor med lackfärg. Den ger känslan av killar som leker (skratt). Och spelar olika roller. En är demon, en annan katt. Ja, det finns verkligen något lekfullt över dem också!

(Borås Tidning 2008-07-04)

Ormig gubbmetall

Publicerad den av
Svara

Skiva: Good To Be Bad
Artist: Whitesnake
Label: SPV

Gillade ni David Coverdales Whitesnake modell 1987 och framåt uppskattar ni nog detta alster mer än jag.

Överstyrda gitarrer, metalliskt brötande och några lugnare partier som andhämtningspaus innan den gnisslande ångvälten åter rullas över lyssnaren.

Själv tillhör jag lägret som hellre dammar av Ready ´An Willing från tiden när Whitesnake stod för en riktig gruppidentitet och kunde spela brallorna av publiken med sin svängigt charmiga blueshårdrock.

Det här är dock mestadels bara småtrist.

Undantaget är den stämningsfulla avslutningslåten ´Til The End Of Time, där Coverdale plockar upp den känslomässiga tråden från sin suveräna platta In To The Light (2000).

Då satsade han på en mer seriöst syftande karriär i eget namn. Ett projekt som kunde ha blivit riktigt intressant, om inte Coverdale av snöda pekuniära skäl snart fann sig tvungen att leka ormig gubbmetallare på scenen igen.

(Borås Tidning 2008-04-23)

Det handlar om solidaritet!

Publicerad den av
Svara

Högerkrafterna mobiliserade. Rolf Wikström kände sig bekymrad. En morgon när han rakade sig föddes idén till låten som blev ett glödande svar på nyliberalernas frammarsch:

Vi äger inga gruvor
och har inte penningars makt
men det finns något annat
som är en väldig kraft

Vi har inget annat
än vår solidaritet

Budskapet är enkelt, men oerhört effektivt framfört. Wikströms märgfulla röst över de muskulösa funkrytmerna når direkt in i själen på lyssnaren. Om James Brown hade varit del av den svenska proggrörelsen skulle det nog låtit ungefär så här.

– Musikaliskt är den väl en av de första funklåtar som gjorts i Sverige. Uppbyggnaden är egentligen bara ett enda ackord, en åttataktsrefräng och ett åttataktsstick. That’s it!

Säger Rolf Wikström, ofta kallad för Sveriges okrönte blueskung. Funk började han lyssna på redan i mitten av 60-talet och betecknar den som en naturlig utveckling av rythm&bluesen.

Solidaritet är med som ett spår på plattan Jävla måndag. Skivan släpptes 1978 då vänstervindarna, särskilt bland ungdomen, börjat utmanas från konservativt håll.

– Sedan 1973 hade jag sett hur högern i Sverige samlat kraft. Timbro startades, det var kampanjer i DN om att det måste löna sig att arbeta och sånt där. Historiskt hade högern varit i ideologiskt underläge sedan 30-talet, men nu bestämt sig för att gå till motattack. Det gjorde mig väldigt oroad.

Rolf Wikström förklarar med sin något raspiga stämma i telefonluren att solidariteten är det enda maktmedel som arbetarklassen har till sitt förfogande. Intellektuellt hade han förstått det tidigare. Men låten föddes ur en rent känslomässig insikt.

– Jag såg mig själv i spegeln när jag rakade mig en morgon. Då slog det mig: ”vi har inget annat än vår solidaritet”. Det är ju precis så det är! Jag var 28 år och hade inte råd att köpa färdigrullade cigaretter.

Hela sången skrevs på en timme. Texten och musiken bara fanns där, menar han och berättar sedan om ett dråpligt konsertminne från 70-talets sista år.

Rolf Wikström och kompbandet Hjärtslag hade en spelning på nattklubben Alexandra i Stockholm. Då ett glassigt vattenhål för modeller och businessfolk, även kungen brukade dyka upp ibland.

Knappast den mest idealiska publiken, alltså. När Wikström & Co började lira blev också reaktionerna därefter: totalt stendöda.

Lika bra att avbryta konserten, tänkte Wikström uppgivet.

– Vi hatar dom. Dom hatar oss. Varför ska vi hålla på? Men innan vi slutar, så jävlar! Nu ska vi sticka upp Solidaritet i häcken på dom.

– Då reser sig alla dessa affärsmän och kreditkorts-Ivars och studsar upp på dansgolvet. Det visar att det inte finns något facit i livet. Man blir ständigt överraskad, säger Rolf Wikström och garvar.

Är du fortfarande socialist?

– Ja, det är jag. Marxist är jag i första hand vetenskapligt. Jag är utbildad ekonom och samhällsplanerare, så jag tror mig vara tillräckligt insatt i de här grejerna. Åtminstone mer än vår finansmarknadsminister…

Men låten Solidaritet är inte med på din senaste liveskiva. Spelar du den inte längre?

– Nej. Jag skulle verkligen älska att spela den om du ser till budskapet. Men i det sammanhang jag spelar nu får vi inte till den på ett sätt som känns bra. Det måste vara James Brown, annars får det vara.

Ordet solidaritet hörs sällan i den politiska debatten numera.

– Så tillvida har väl högerkrafterna segrat. Solidaritet ses som ett jäkla mossigt begrepp. Men utan den är det som det står i sista versen: ”då står vi nakna där i kylan / med hela rumpan bar”

(Borås Tidning 2008-04-07)