Kategoriarkiv: Politisk kultur

Folktomt och pengastint

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 22/4:Corren.

”All offentlig makt utgår från folket”, förkunnar den svenska författningens portalparagraf. Sedan tar partierna hand om makten och härligheten, i enlighet med den representativa demokratins princip.

I de allmänna valen ställs partierna till svars för hur de förvaltat folkets mandat. Vissa straffas med minskat förtroende, andra belönas och får ökade maktmöjligheter. Så långt inga konstigheter. Frid och fröjd? Nja.

Av tradition har Sverige vinnlagt sig om att vara en folkrörelsedemokrati, tydligast uttryckt hos Socialdemokraterna och Centern. Partierna skyr, retoriskt åtminstone, allt tal om att blott utgöra valmaskiner för ett politiskt elitstyre.

Oavsett ideologisk bekännelse i övrigt, ska ett svenskt parti ägas av sina medlemmar, organiseras i nära kontakt med medborgarna och deras intressen, stå öppet för bred rekrytering till företroendeuppdrag på skilda nivåer, och så vidare.

Det är ett arv från när vårt moderna partiväsende formades vid tiden kring förra sekelskiftet. Men det var då. Idealen från förr liknar numera mest läpparnas bekännelse.

Enligt tidskriften Dagens Samhälle börjar de etablerade riksdagspartierna bli allt mer folktomma. De senaste tjugo åren har deras medlemskår minskat med dryga hälften, över 300 000 personer har flytt.

Endast 3 ynka procent av svenskarna bär i dag partibok medan 97 procent inte gör det, samtidigt som mer än 70 procent inte identifierar sig som anhängare till något parti överhuvudtaget. Detta kan sägas vara ett demokratiskt problem ur fyra aspekter.

För det första har partierna ett enormt inflytande. De kontrollerar ju hela den offentliga apparaten som medborgarna gjorts beroende av – inte minst genom ett skattetryck som tar i genomsnitt 70 procent av vanliga löntagares inkomster. Och det fasta greppet över enskilda människors plånböcker verkar varken blå eller röda politiker vara särskilt förtjusta i att släppa. Naturligt nog, utan makten över pengaflödet vingklipper de sig själva.

För det andra betyder det stora medlemsraset att bara de mest inbitna och ideologiskt styvnackade blir kvar. Som försöken till förnyelse inom S och C illustrerar gör det partierna mindre dynamiska och anpassningsbara till samhällsutvecklingen.

För det tredje medför den krympande rekryteringsbasen att det blir svårare att hitta kompetens till politiska poster, vilket leder till att tjänstemannabyråkratin kan flytta fram sina positioner.

För det fjärde har partierna gjort sig ekonomiskt fria från sina medlemmar och försörjs istället genom offentliga bidrag, som under denna mandatperiod totalt uppgår till runt fem miljarder kronor.

Ett korrektiv till allt detta skulle kunna vara att helt enkelt avskaffa partianslagen på skattebetalarnas bekostnad. Partierna får återgå till att finansiera sig själva med medlemsavgifter och frivilliga donationer (öppet redovisade), vilket sannolikt framtvingar ökad vitalitet, lyhördhet och attraktivitet, samt motverkar tendenserna till strukturell förstening och insulärt ombudsmannavälde.

Ta debatten!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 1Corren.9/4:

Vilka värderingar omfattar Omar Mustafa, rekordkortvarig S-partistyrelseledamot, egentligen? Å ena sidan har han sagt sig stå på barrikaderna för antirasism, jämlikhet och homosexuellas rättigheter.

Å andra sidan har han som ordförande i Islamiska förbundet haft intimt samröre med krafter som, milt uttryckt, representerar raka motsatsen. Alltså, det känns inte precis som det rimmar klockrent med den övertygelse som Mustafa torgfört i mediala sammanhang.

Jag förstår att många känner viss förvirring i Socialdemokraterna, nu uppslukade av ett demoraliserande blame-game kring Mustafas uppgång och fall i partiet. Samtidigt är frågan vida större än ett internt S-bråk.

Nämligen: hur ser vi i grunden på den stora gruppen muslimer i vårt samhälle? Jag tycker tendensen att bunta ihop dessa individer till ett homogent kollektiv är lika stollig och fördomsfull som att göra en monolitisk enhet av alla kristna eller judar.

Har vi inte kommit längre än så, tvivlar jag allvarligt på bildningsgraden och medvetandenivån i Sverige.

En farlig dumhet är även att utifrån en naiv kulturrelativism bortse från yttringar som definitivt krockar med humanistiska och demokratiska ideal. Den tendensen har ju också blottats i Mustafa-affärens svallvågor.

På gårdagens DN-debatt varnade Nalin Pekgul, muslim och känd S-profil, för Islamiska förbundet. Detta är en organisation av fundamentalister och uppfattas som en extremistisk sekt av de flesta svenska muslimer, slog hon fast. Pekgul borde veta.

Hon har länge jobbat hårt för att motverka islamismen, vars företrädare först och främst hotar hennes egna trosfränder. I synnerhet vore det ett svek mot dem om vi av missriktad hänsyn, eller rädsla för islamofobi-stämpeln, inte gjorde glasklart att samma universella värderingar vi själva hyllar, gäller varenda kotte och utan undantag.

Där Max Weber nonchaleras…

Publicerad den av
Svara

Corren.Skrivit i Corren 18/4:

Säg byråkrati och vad tänker ni på? I vardagslag brukar ordet sällan klinga särskilt positivt. Associationerna går ofta till överdriven pedantiskhet, tröga och labyrintartade beslutsprocesser, blankettraseri, ogina småpåvar, den enskildes vanmakt.

Hur många människors uppfattning om byråkratin som företeelse har väl inte, direkt eller indirekt, påverkats av klassiska romaner som Franz Kafkas Processen och Joseph Hellers Moment 22?

Men i grunden är byråkrati bara termen för en organisationsform. Såvida vi inte föredrar en tillvaro av anarki och spontan ordning, behövs alltid ett visst mått av smidig byråkrati för att privata och offentliga verksamheter ska fungera.

Den tyske sociologen och liberalen Max Weber (1864-1920) menade att den bästa samhällsformen skapades genom kombinationen av fria marknadsaktörer och skickliga byråkrater. Tillsammans drev de utvecklingen mot ständigt ökad rationalitet till allas fromma.

Weber formulerade den ideala byråkratins kännetecken till följande: ”precision, snabbhet, entydighet, kännedom om akterna, kontinuerlighet, diskretion, konsekvens, strikt subordination, minskade friktioner, samt minskade materiella och personella kostnader”.

Raka motsatsen till detta illustrerades nyligen i Åtvidaberg, som både fick avskeda och polisanmäla en kommunal fastighetschef. Denne hade nämligen under en längre tid betalat ut närmare två miljoner kronor av skattebetalarnas pengar i falska företagsfakturor, samt även på andra sätt misskött sitt uppdrag.

Revisionsfirman Ernst & Young konstaterade att oegentligheterna blivit möjliga på grund av kommunens dåliga internkontroll och allmänt bristande rutiner.

Ett annat exempel är mögelskandalen kring förskolan Östergården i Mjölby. Barn och personal tvingades i ett par år utsättas för en direkt hälsofarlig miljö, eftersom den kommunala byråkratin slarvade bort ärendet. Kritiken från revisionsbyrån PwC var inte nådig.

I sin rapport pekades på att organisationen i Mjölby vittrat sönder, att tjänstemännen utvecklat en mejl- och chatkultur som stod i strid med professionell, rättssäker förvaltning.

Att även partier riskerar kaos och elände utan proffsiga byråkratiska strukturer har Socialdemokraterna demonstrerat med avskräckande pedagogisk tydlighet.

Dysfunktionella valberedningar förenat med utbredda attityder av nonchalans och ansvarslöshet, har nu producerat två monumentala magplask: Håkan Juholts stormiga partiledarperiod och den pågående affären Omar Mustafa.

Varken i S, Mjölby eller Åtvidaberg har man uppenbarligen hört talas om Max Weber. Det kanske är dags att ta intryck och ge den goda byråkratin en chans.

Med hjärtat klappande i gårdagen

Publicerad den av
Svara

Skrivit i CCorren.orren 3/4:

Framtidspartiet. Så vill Socialdemokraterna nu lansera sig inför väljarkåren, som två val i rad vänt partiet ryggen med besked. 2006 innebar både förlust av regeringsmakten och ett historiskt lågt röstetal på 34,9  procent. Siffror som då beskrevs i katastroftermer. Med all rätt.

Tabellbitarna fick söka sig till 1914 för att finna ett lägre stöd. 2010 var man där. Valresultatet på 30,7 procent var enbart en hårsmån från att tangera 1914 års nivå.

Folkhemmets byggmästare, det starka samhällets företrädare, socialstatens stolta men aldrig nöjda ingenjörer, fick ett svidande budskap av väljarna som knappast kunde varit tydligare: tack för det som varit, men ni har tappat greppet, er politik svarar inte längre mot våra behov.

Etiketten ”framtidspartiet” indikerar att S lyssnat och förstått. Inför valet 2014 är det ett modernt, relevant parti som äntrar scenen med förtröstansfull blick mot morgondagen.

S-kongressen i Göteborg, vilken inleds i dag, är tänkt att bekräfta den bilden. Ett nytt partiprogram ska antas, Stefan Löfvens ordförandeskap ska formaliseras. Och några stökiga frågor som vinstförbud i välfärden och krav på höjda skatter ska desarmeras… Frågan är om det mesta inte bara handlar om fasadputsning.

När Tony Blair tog över brittiska Labour, som innan honom förlorat fyra val i rad och ansågs hopplöst fångat i gårdagen, var hans grundrecept för att partiet skulle återvinna fotfästet glasklart.

Det gällde att förstå samhällsutvecklingen, glädjas åt den och bejaka förnyelsens möjligheter i tid av ökad individualisering och marknadsorientering. Det var ungefär detta som Mona Sahlin också försökte göra, men inte förmådde.

Istället låstes hon av stridande falanger och påtvingades ett valsamarbete med Vänsterpartiet som hon aldrig önskat. Socialdemokraterna var helt enkelt inte mogna för att bli något ”New Labour”.

Efterträdaren Håkan Juholts korta och kaosartade period som partiledare mellan mars 2011 och januari 2012 är symptomatisk. Som Margit Silberstein och Tommy Möller målande beskriver i boken En marsch mot avgrunden fanns inte ett spån av förnyelse på Juholts agenda.

Ingenting var egentligen fel med traditionalistiskt vänsterpolitik av 70-talsmodell. Det handlade snarare om att göra den ännu tydligare, och övertyga väljarna om vad de uppenbarligen inte begripit: att Socialdemokraterna var godhetens oförändrat skinande sol, medan Alliansregeringen var orättfärdigheten förkroppsligad.

Poängen är att S-folket ute i landet älskade det. Juholts personliga ledarskapsbrister och omdömeslösheter är en tragisk historia i sig. Men det är onekligen talande att hans löften om att vrida utvecklingen tillbaka möttes av jubel i medlemskårens djupa led.

Vill Löfven leda ett ”framtidsparti” har han ingen avundsvärd uppgift. Ty i själ och hjärta tycks Socialdemokraterna inte ens befinna sig i samtiden.

Början till slutet för euron

Publicerad den av
Svara

Skrivit i SySydöstran, din lokaltidning i Blekinge. döstran 27/3:

Cypern är en lilleputt-ekonomi i relation till andra EMU-länders. Ändå kan detta senaste avsnitt i eurokrisens demoraliserande följetong bli det som förebådar slutet på valutaprojektet. Bedöm själva, ty läget är följande.

Cypern är drabbad av finansiell härdsmälta efter att dess kasinoartade banksektor kraschat. Bryssel tvingas för vilken gång i ordningen rycka ut med ett improviserat hjälppaket i syfte att staga upp ännu en av eurozonens skuldtyngda syndare. Men i denna hantering har tre fundamentala principer, som skulle varit gjutna i armerad betong, visat sig ödesdigert ihåliga.

För det första: frysningen av Cyperns pengaflöde svär mot EU:s fria rörlighet av kapital. En grundbult i den inre marknaden är alltså möjlig att skruva ur.

För det andra: turerna kring engångsskatten på kundernas pengar i de cypriotiska bankerna (EU:s krav på motprestation för att ge nödlån) blottar det faktum att Bryssel kan göra våld på insättningsgarantin. Därmed sätts det europeiska banksystemets förtroende i gungning.

Dessa två principbrott är knappast bankkunderna i andra eurokrisande länder som Spanien och Italien sena att uppfatta. En förvärrad statsfinansiell situation där och vem vågar lita på att exemplet Cypern inte upprepas? Om EU är kapabelt att låsa människors kapital och sedan konfiskera det, kan förstås inga pengar anses trygga framöver.

Vad göra? Tja, mest rationellt är väl att rusa till banken, tömma sina konton, köpa guld och gömma det hemma i garderoben. Vore jag spanjor skulle jag seriöst överväga det. Eller placera mina tillgångar i dollar på andra sidan Atlanten.

För det tredje: allvarliga tankar har vädrats att Cypern kan tvingas lämna euron. Något sådant har Brysselhöjdarna tidigare dyrt och heligt lovat vara fullständigt bortom horisonten för samtliga euromedlemmar. En gång euroland, alltid euroland, i evighet, amen!

Men idag har vi sett hur EU blinkat i sitt orubbliga försvar av valutaunionens samarbete. Signalen om att den omöjliga exitvägen ändå är möjlig, öppnar för hittills oanade radikala konsekvenser.

Summa summarum: EMU-projektet vilar numera på mycket lös sand. Faktiskt är varenda bärande bestämmelse i det ursprungliga regelverket bruten vid det här laget. Mitt stalltips är tyvärr att än mörkare tider väntar för euron. Snart kan stagnationens Frankrike stå på tur att falla och då… Bäva Europa.

Vem vågar längre lita på Bryssel?

Publicerad den av
2

Skrivit i Corren 26/3:Corren.

”Vet du inte, min son, med hur litet förstånd världen styrs”, lär gamle rikskansler Axel Oxenstierna  suckat innan han skulle förhandla fram Westfaliska freden. Att klokskapen bland världens styrande inte tagit några varaktiga jättekliv framåt sedan 1600-talet tycks tyvärr europrojektets debacle bekräfta.

Och som exemplet Cypern illustrerar saknar EU:s ledare en förståndig strategi för att släcka krishärden. De reser vilset från toppmöte till toppmöte och halar fram brandslangen i akuta punktinsatser. Just när elden verkar vara under kontroll på en plats, flammar den upp på en annan.

Våren 2010 deklarerade EU-kommissionens ordförande José Manuel Barroso att den grekiska eurobrasans spridningsrisk var åtgärdad. Strax därefter blossade rena eldstormen upp i Grekland och snart stod även Spanien, Portugal, Italien och Irland i lågor.

EMU:s regelverk, som förbjuder medlemsländerna och centralbanken ECB från att lösa ut eurosyndare utan ordning på statsfinanserna, rök all världens väg i de improviserade brandkårsutryckningar som följde. Reglerna kring euron var förstås redan innan dess förvandlade till aska, praktiskt taget.

Stabilitetspaktens bestämmelser hade brutits gång på gång. Ingen bestraffning skedde. Tyskland och Frankrike tillät sig själva att strunta i paktens krav på budgetbalans 2004 och satte därmed ett illavarslande mönster för övriga deltagare i eurozonen.

Till detta kommer att euron skapade en farlig dopningseffekt på ekonomierna kring Medelhavet, samt Irland. Det dynamiska Tyskland tryckte ner deras räntenivåer med i dag bittert kända konsekvenser: överhettning, stigande produktionskostnader, växande fastighetsbubblor och en dundrande krasch när slutet på lånefesten obevekligen kom.

Astronomiska summor har vid det här laget pumpats ut i räddningsaktioner. Men Barroso försäkrade oss åter i januari att nu, äntligen, hade det existentiella hotet mot euron övervunnits. Knappt hade de lugnande orden uttalats förrän eldsvådan drabbade Cypern, ett land som varken varit moget för EU- eller euromedlemskap från första början.

På Cypern är det dess uppblåsta banksektor som imploderat. Visserligen är landets ekonomi av dvärgformat. Det stora problemet med denna senaste av EU:s nödutryckningar är att Brysseleliten lyckats med konststycket att sända signaler som undergräver förtroendet för insättningsgarantin i Europas banksystem.

Risken är att särskilt kunder i eurokrisande länder som Spanien och Italien tömmer sina konton av rädsla för framtida konfiskering. Dessutom innebär Cyperns frysta kapitalflöde att ännu en principiell grundbult i EU-bygget dragits ur (pengarnas fria rörlighet).

Även surret om att Cypern kan tvingas göra det mest förbjudna och lämna euron, visar att allt som EU-ledarna tidigare lovat vara hugget i sten över en natt kan förvandlas till grus. Vad går längre att lita på?

Axel Oxenstierna var ett statsmannakonstens geni. Men frågan är om ens han, som faktiskt fixade att avsluta 30-åriga kriget, skulle förmå att reda ut dagens europeiska härva.

Dagens FN är inte Hammarskjölds

Publicerad den av
2

SkrivitCorren. i Corren 15/2:

Sverige har en stolt tradition som FN-nation. Mängder av svenskar har tjänstgjort i de blå baskrarnas fredsbevarande styrkor och utfört viktiga uppgifter världen över. Vår egen Dag Hammarskjöld lyser ännu som den främsta bland organisationens generalsekreterare.

Vilket inte är så konstigt. Efter honom har aldrig FN:s stormakter accepterat en stark, självständig ledare av samma kaliber. Den nuvarande generalsekreteraren Ban Ki-moon har snarare blivit idealet.

En grå diplomatnolla som älskar ständigt flyga klotet runt och hålla högstämda katalogarior till tal på knackig engelska. För USA, Kina och Ryssland är Ban Ki-moon perfekt. Det finns ingen risk att han skulle utmana deras maktpolitiska intressen.

Svenska regeringar, oavsett kulör men i synnerhet röda, brukar alltid lägga vikt vid att bedyra sitt varma engagemang för FN och prisa dess omistliga betydelse. Stundtals låter det som om dagens FN fortfarande vore Hammarskjölds, trots att han varit tragiskt omkommen sedan 1961.

Detta var under kalla kriget när USA och Sovjet regelmässigt blockerade varandra i säkerhetsrådet. Men Hammarskjöld besatt ändå förmågan att hävda FN:s integritet genom egna initiativ när dödlägen uppstod. Då representerande FN ett tydligt hopp om en rättvisare jord. Men nu?

Förvisso ska FN inte underskattas som aktör på den globala scenen. Mycket av dess humanitära bistånd är av stor och angelägen betydelse. I Liberia har fredsbevarande trupper gjort väsentliga insatser efter det ohyggliga inbördeskriget.

Samtidigt har dock FN solkats svårt av utbredd korruption, överbyråkratisering och förkärlek till pratsjuka konferenser om allt och inget. Än värre är de flagranta misslyckandena att ingripa i blodiga konflikter som Rwanda, Jugoslavien, Darfur, Kongo och Syrien. Där har våldet triumferat medan världssamfundet bara tittat på.

Socialdemokraternas Urban Ahlin anklagade under veckans utrikesdebatt i riksdagen Alliansen för svalt FN-intresse, vilket skulle förklara att Sveriges kandidatur till FN:s råd för mänskliga rättigheter nyligen floppade. Men det ska vi nog vara tacksamma för.

Detta MR-råd belyser FN:s grundproblem: ingen skillnad görs mellan demokratier och tyrannier, man tvingas låtsa en värdegemenskap som inte finns. Under Hammarskjöld var de demokratiska länderna i majoritet. I dag räknas endast 47 procent av medlemmarna som politiskt fria.

Följaktligen flockas MR-rådet av notoriska människorättsbusar (Saudiarabien, Kuba, Nordkorea, etc) som de repressiva staterna röstar in. Arbetet i rådet har föga förvånande urartat till en svart fars. Strax innan Gaddafis fall hyllades exempelvis Libyen som förebild gällande demokrati och mänskliga rättigheter!

Frågan är om det längre är möjligt att reformera FN. Kanske skulle mänsklighetens intressen tjänas bättre av en ny organisation som kan ge hoppet tillbaka: ett demokratiernas världsförbund.

Spela för demokratin?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 1Corren.4/2:

Dataspel, brädspel, rollspel. Det är en kär hobby för många; ett sätt att umgås, träffa likasinnade, tävla och ha skoj.

Eftersom vi lever i Sverige går det också utmärkt att bygga ett skattefinansierat föreningsimperium kring sitt fritidsintresse. Om man kan konsten att trycka på rätt knappar till guldet från de offentliga bidragssystemen. Vilket de unga killarna och tjejerna i spelförbundet Sverok onekligen varit mycket skickliga på.

Deras hemsida bär syn för sägen. Där finns utförliga instruktioner för hur spelintresserade ska kunna vittja de olika bidragskällor som är grunden till Sveroks framgångssaga.

Verksamheten startade blygsamt i Linköping under slutet av 80-talet och har sedan dess växt till en organisation som i dag har 135 000 medlemmar i tusen lokalföreningar över hela landet. Inte dåligt. Sverok är faktiskt, som man själv gärna påpekar, Sveriges största ungdomsförbund.

Men det var inte länge sedan Sverok var ännu större och uppgav sig ha ett medlemsantal på 190 000 medlemmar i 1200 lokalföreningar. Minskningen betyder fallande bidragsintäkter, och dessutom är staten inte lika generös med att låta pengakranarna flöda som förr. Det betyder att basen för Sverok gungar, vilket förstås oroar förbundet, som har sitt kansli med sju heltidsanställda i Linköping.

Som Corren berättade i går har därför Sverok beslutat att skaffa ett kompletterande kansli i huvudstaden. Förbundssekreteraren Johan Groth är helt öppen med att anledningen är att öka effektiviteten i lobbyarbetet: ”För oss är det väldigt viktigt att kunna påverka media och opinion och våra bidragsgivare och finansiärer, och de flesta av dem sitter ju i Stockholm”.

En av dessa finansiärer är Ungdomsstyrelsen, en statlig myndighet som 2012 skänkte Sverok över 21 miljoner kronor. En annan högintressant, lukrativ intäktskälla att bearbeta på plats i Stockholm är Sveriges kommuner och landsting (SKL). I detta syfte har Sverok nyanställt en särskild person som driver projektet Hej kommunen!.

För att säkra bidragsrullningen vill Sverok göra gällande att deras verksamhet har ädlare syften än att bara samla spelsugna ungdomar. ”Vi bidrar så mycket till ungas demokratisyn… Man förstår bättre hur demokrati fungerar och det tycker jag är viktigt om vi ska fortsätta ha politiska partier och allmänna val”, menar förbundsordföranden Rebecka Prentell (Dagens Opinion 1/11 2012).

Nog för att föreningslivet kan ge värdefull demokratisk skolning. Men Sverok kan lika gärna ses som ett avskräckande exempel på hur ungdomar fostras till slappt bidragstänkande i en skatteförsörjd organisation, vilken börjar förstelnas till att främst försöka värna sin egen överlevnad och sina anställdas utkomst.

Är det sånt som Ungdomsstyrelsen och SKL anser betydelsefullt att främja?

Fler kor väntar på slakt

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 7/Corren.2:

”Gatorna i Stockholm är fyllda med blod från slaktade heliga kor,” skriver The Economist med en dramatiskt beundrande formulering i sitt senaste nummer.

Den brittiska tidskriften jämför rent av den svenska reformeringen av välfärdsstaten med Margaret Thatchers förnyelse av Storbritannien under 80-talet och pekar på en rad hårda fakta.

1970 var Sverige världens fjärde rikaste land, innan folkhemmets regleringsekonomi och brutala skattetryck sänkte oss till 14:e plats i den internationella välståndsligan 1993. Sedan dess har svenska politiker genomfört en ”revolution i det tysta”. De offentliga utgifterna har pressats tillbaka från 67 procent av BNP i början av 90-talet till dagens 49 procent.

Arvs- och förmögenhetsskatten har slopats, samtidigt som bolagsskatten minskats till 22 procent. Vi har utan dramatik kunnat byta ATP-eländet till ett hållbart pensionssystem, fått ner budgetunderskottet till 0,3 procent av BNP och inriktningen på sunda statsfinanser höll Sverige avundsvärt säkert flytande när den globala krisen slog till.

The Economist hyllar även liberaliseringen av den offentliga sektorn, där skolpeng och privata aktörer inom vård och omsorg fått verksamheterna att fungera effektivare. Sverige har lyckats med konststycket att kombinera en stor stat med en konkurrenskraftig kapitalism, menar tidskriften och kallar modellen för en slags ”modifierad thatcherism”.

Både socialdemokrater och borgerliga kan slicka i sig berömmet. Strukturreformerna, som lett oss ur det sena folkhemmets stagnationsperiod till 2000-talets dynamiska skede, är ju resultatet av den bästa sidan i vår politiska kultur: att gemensamt i pragmatisk anda göra det nödvändiga för att lösa svåra problem.

Till skillnad från Thatchers omdaning av Storbritannien, som orsakade stora politiska och sociala konvulsioner i samhället, har våra systemförändringar skett förbluffande harmoniskt relativt sett.

Men allt är förstås inte rosor. The Economist poängterar att de offentliga utgifterna måste fortsätta att reduceras, om Sverige ska kunna säkra välståndet i långa loppet. Vi dras ännu med skadligt höga skatter som inverkar negativt på företagsamhet och entreprenörskap. Till exempel.

Ett allvarligt bekymmer rör sysselsättningen, som blivit Alliansens Akilleshäl. Särskilt den omfattande ungdomsarbetslösheten, drygt 22 procent, är mycket besvärande för regeringen som fruktlöst famlar med trubbiga åtgärder (utbildning, praktik, illusoriska jobbpakter). Fredrik Reinfeldt pratar om att fler enkla jobb behövs som ingång till arbetsmarknaden. Korrekt.

Men han är vågar inte ta strid för det. Låglönejobb är tabu, likaså uppmjukning av den destruktivt stela arbetsrätten. Men hur ska annars de enkla jobben för utsatta grupper stimuleras fram?

Vi kan vara stolta över att Sverige är på rätt väg, men vi bör inte vara nöjda. Fler heliga kor återstår att slakta.

Med Cameron för Europa

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren.Corren 24/1:

Har ni hört talas om Neelie Kroes? Om inte, så kan vi meddela att hon är EU-kommissionär för ”den digitala agendan”. Hösten 2011 tillsatte Kroes en utredning om ”fri media och pluralism” under ledning av Lettlands tidigare president Vaira Vike-Freiberga.

I måndags presenterades det färdiga resultatet. Varje EU-land ska tillsätta ett mediaråd med makt att bötfälla misshaglig journalistisk, framtvinga publicerade ursäkter, och frånta journalister rätten att kalla sig journalister.

Råden ska vara ”oberoende”, men samtidigt kontrolleras av EU-kommissionen. Yttrande- och tryckfriheten skulle alltså i framtiden utövas på nåder av icke-folkvalda teknokrater i Bryssel.

Förslaget kommer förhoppningsvis aldrig att bli verklighet. Men är bara ett belysande exempel i raden på hur EU:s grundläggande idé att värna freden, friheten och demokratin i Europa håller på att korrumperas av Brysselapparatens  maktfullkomliga tjänstemannaelit.

Den producerar varje år en oöverskådlig pappersmassa av lagar och regleringar inom området efter område, smått som stort. Det demokratiska underskottet vidgas, en klyfta som tenderar att förstärkas av eurokrisen och kraven på ännu mer överstatliga befogenheter i syfte att rädda det skadeskjutna valutaprojektet från totalt haveri.

Hans Magnus Enzensberger, tysk vänsterliberal intellektuell och EU-vän, varnade nyligen i den läsvärda skriften Det mjuka monstret Bryssel för hur EU:s medborgare riskerar att bli omyndigförklarade av det som i praktiken blivit ett slags europeiskt mandarinvälde.

Enzensberger citerar filosofen Hanna Arendt som redan 1975 såg ”en förvandling av alla statsformer till byråkratier, det vill säga en makt som utgår varken från lagar eller människor utan från anonyma kontor eller datorer”. Där har vi hamnat nu, menar Enzensberger beklagande.

Det är i ljuset av denna dystra utveckling vi bör se den brittiske premiärministern David Camerons tal om ett reformerat EU. Hotet om att Storbritannien skulle lämna unionen efter en folkomröstning är drastiskt. Det skulle vara mycket olyckligt med en union utan de frihandelsvänliga britterna.

Men att Cameron sätter ned foten ordentligt och rejält är sannolikt nödvändigt för att styra EU tillbaka i sundare riktning. Mot ökad ekonomisk konkurrenskraft, mot mindre av byråkratiska överhetsfasoner och mera av folkligt inflytande, mot en flexiblare integration med respekt för medlemsländernas olikheter.

I Sverige hämmas tyvärr EU-debatten fortfarande av okritiska anhängare (oftast borgerliga) och gammeldags nejsägare (oftast vänster). Det är hög tid att dessa förlegade skyttegravar överges. Istället borde Camerons EU-vision bli en välkommen start för den mogna, brett engagerande diskussion om EU:s mål och syften som både Sverige och övriga Europa behöver.