Kategoriarkiv: Politisk kultur

Receptet mot bostadskrisen

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 17/10:Corren.

Tröttnat på att söka lägenhet och jaga runt bland hyresvärdar? Sorry. Det är inte precis billigt att köpa sig fri från de sovjetliknande köerna. Och värre blir det.

Som Corren rapporterade om i går har priserna på bostadsrätter stigit med 16 procent i Sverige bara det senaste året. Linköping avviker dock från den generella bilden på ett exceptionellt sätt. Här är motsvarande prisökning hela 21 procent.

Det kan man ju välvilligt tolka som ett mått på Linköpings attraktionskraft vad gäller jobb, studier och framtidsmöjligheter. Att folk söker sig hit är glädjande, välkomna! Men det gäller förstås att också kunna erbjuda boende, och det till en rimlig penning. Annars hotar den i övrigt ljusa utvecklingen att mörkna på sikt.

Att priserna skenar så kraftigt på bostadsmarknaden oroar både myndigheter och politiker. Människor riskerar att skuldsätta sig bortom allt privatekonomiskt förnuft, med den gamla välkänt dystra konsekvensen av överhettning och en uppumpad bostadsbubbla som förr eller senare spricker.

I ett preventivt försök att kyla ner marknaden beslutade Finansinspektionen hösten 2010 att sänka bolånetaket till 85 procent av bostadens värde, vilket betyder att kontantinsatsen blir minst sagt häftigt för ungdomar och andra med blygsammare inkomster. Därtill har regeringen ökat trycket mot bankerna att skärpa kraven på amorteringar av lånen.

Effekten har emellertid blivit ringa eller ingen alls, och åtgärderna är egentligen endast ett fegt sätt att fly kärnproblemet. Priserna exploderar därför att utbudet inte motsvarar efterfrågan, majoriteten av Sveriges kommuner lider av bostadsbrist.

Det är i sin tur en följd av något som politikerna åstadkommit helt och hållet på egen hand: en genom hyresreglering saboterad marknad. SEB:s seniorekonom Klas Eklund förklarar pedagogiskt elegant i senaste numret av tidskriften Neo vad det betytt: ”Dåliga incitament för byggare och värdar att få fram hyresrätter gör bostadsrätterna mer attraktiva, då stiger priserna och då lånar folk mer”. Som synes, eller hur?

Klas Eklund leder den från partipolitiken oberoende Bokriskommittén, tillkommen på initiativ av storstädernas handelskammare och fastighetsägare, som till nästa sommar ska presentera förslag till reformer mot eländet.

Dock värjer han sig från att precis som alla politiker ta den bästa och sundaste lösningen i sin mun: marknadshyror. Det har, som han säger i Neo, gått ”troll” i ordet. Eklund hoppas att man kanske kan göra hyresregleringen mindre skadlig. Suck.

Låt oss istället spräcka trollet genom att dra fram det ordentligt i ljuset. Här är receptet: frånta riksdagsledamöterna deras förmånliga centrala övernattningslägenheter i Stockholm. Ge dem ett schablonbelopp på 6000 kronor att själva ordna en bostad för någonstans i huvudstaden.

Lycka till, politiker! Bo nu i den reglering ni skapat, upprätthållit och pådyvlat vanliga medborgare. Förmodligen skulle det inte dröja länge innan marknaden tilläts fungera normalt igen.

Amerikansk demokrati i förfall

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 9/10:Corren.

Evan Bayn, senator för Demokraterna, suckade: ”Kongressen fungerar inte som den borde. Det är för mycket partipolitik och för lite framsteg, för mycket trångsynt ideologi och för lite praktisk problemlösning.”

Bayh meddelade offentligheten att han tröttnat och tänkte hoppa av. Tidpunkt: februari 2010. Att det amerikanska maktmaskineriet skurit ihop är tyvärr inget att förvånas över.

Förfallsprocessen i världens viktigaste demokrati har pågått länge. Vilken också var bakgrunden till den våg av entusiasm som bar Barack Obama till Vita huset 2008. Hans främsta vallöfte den gången?

Inte sjukvården. Utan att Obama ställde i utsikt att han skulle frälsa Washington från dess förgiftade politiska klimat. Facit: polariseringen är värre än någonsin.

Obama lyckades förvisso driva igenom sin sjukvårdsreform (”Obamacare”), en aktningsvärd prestation. Men när den i dessa dagar börjat träda i kraft, har dess oförsonliga motståndare inom Republikanerna tagit den federala budgetprocessen som gisslan för att stoppa reformen.

Mängder av statliga verksamheter tvingas stänga som resultat. Riktigt illa blir det om även kongressbeslutet att höja USA:s lånetak fryser inne. Då kan landet inte betala sina räkningar. Förödande konsekvenser hotar. USA:s återhämtning ur lågkonjunkturen äventyras och hela världsekonomin skakas om.

På sikt undergrävs förtroendet för dollarn som global reservvaluta (grattis Peking, som vill göra sin yuan till ny ”säker hamn” på valutamarknaden). Lägg till detta USA:s impotenta hantering av Syrienkrisen, där initiativet övertogs av Assadregimens allierande i Kreml, och vi bevittnar en supermakt som både politiskt och ekonomiskt är på uppenbar dekis.

Vad innebär det för världens utveckling när USA:s inflytande minskar till priset av stärkta positioner för aktörer som Ryssland och Kina?

Republikanernas radikalisering har utmålats som huvudorsaken till att USA:s maktdelningssystem krisar. Delvis sant. Moderata, ansvarsfulla republikaner som förre senatorn Bob Dole (presidentkandidat 1996) har det blivit tunnsått med.

Men även pragmatiska brobyggare på andra sidan, som demokraten Ted Kennedy, är färre i antal. Kennedy var en vänsterliberal senator, vars resultatfokuserade inställning gav honom många vänner också inom Republikerna (som Dole). Kennedys död i ämbetet 2009 blev på sätt och vis symboliskt för hur också den politiska kompromisskulturen i USA slocknat.

Obamas distanserade ledarstil gör inte saken bättre. Som president har han föredragit att mästra Republikanerna i tal till amerikanska folket, istället för att söka och vårda relationer till tongivande ledamöter i kongressens bägge kamrar (varav den ena, representanthuset, har republikansk majoritet). Detta förhållningssätt har knappast ökat chanserna till uppgörelser i avgörande frågor.

USA grundades med ambitionen att vara en föredömlig frihetens ljuspunkt i världen. Nu är nationen snarare ett exempel på hur oförnuftiga, kortsiktiga och ideologiskt förstockade politiker gjort sin demokrati till en dålig fars.

Trianguleringens tragedi

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 8/10:Corren.

Fredrik Reinfeldt vann söndagens partiledardebatt i SVT:s Agenda. Detta enligt opinionsinstitutet Demoskop som frågat 666 tittare, tydligen gick statsministerns tuffare stil hem i stugorna. Ska vi vara teckentydare väntar möjligen en hätskare valrörelse än på länge.  Sakligt gav bjöd emellertid debatten inte på mycket nytt.

Stefan Löfven hojtar om att Alliansen ”lånar till skattesänkningar” (något han både ogillar och accepterar). Reinfeldt gisslar S för dess oklara regeringsalternativ (styra ensamma, med MP eller också släppa in V?).

Det enda konkret uppseendeväckande utöver den retoriska hettan, slipsfärgerna och Jan Björklunds rufsiga frisyr, var väl att Reinfeldt och Löfven fann varandra i gemensamt motstånd till utökad asylrätt som C, MP och V önskar. Vilket visar att det ännu finns liv i den traditionella järnkoalitionen mellan S och M i flyktingpolitiken.

Av TV-debattens höga tonläge att döma avser partierna att skruva upp konfliktnivån i syfte att elda medlemskår och väljare till större engagemang när slaget om makten väntar. Men ser vi till de större linjerna i politiken, förefaller den nya aggressiviteten mest handla om att skyla över den idémässiga stagnationsfas som de samhällsbärande partierna kört fast i.

Det stora som hänt under senare år är nämligen att lite hänt, ett substantiellt brott i den liberala reformperioden som inleddes efter Palmes segerval 1985.

Då började politikerna styra bort från det gamla statscentrerade monopolitiska folkhemsbygget, som murknat sönder under 70-talets strukturkriser. Palme- och Carlssonregeringarna fram till 1991 avreglerade bland annat kredit- och finansmarknaderna, införde ett nytt skattesystem, bolagiserade och sålde statliga verksamheter.

Statsministrarna Carl Bildt (M) och Göran Persson (S) körde vidare på samma liberala spår. Löntagarfonderna avskaffades, friskolor infördes, Sverige gick med i EU, fick ett robustare pensionssystem, en ny budgetprocess, en fristående riksbank och de offentliga välfärdssystemen stramades upp.

När Persson kroknat, tog Reinfeldt över stafettpinnen 2006 med jobbskatteavdrag, sänkt bolagsskatt, skrotad förmögenhetsskatt, bättre ordning i social- och sjukförsäkringarna och så vidare.

Men sedan 2010 är det som luften gått ur den övergripande moderniseringsagendan. Kritiska brister lämnas utan åtgärd – som den rigida arbetsrätten, värnskatten, den sönderreglerade bostadsmarknaden.

Nils Karlson, vd för det fristående forskningsinstitutet Ratio, förklarar den uppkomna situationen som ”trianguleringens tragedi”. Partierna, särskilt S och M, har i väljarmaximerande iver trängt ihop sig i mittfältet med konsekvensen att kortsiktiga vinster överordnats principer och framtidsvisioner.

Felaktiga verklighetsbeskrivningar befästas, politikens långsiktiga mål tappas ur sikte, den idémässiga förståelsen för förändringar undergrävs. Med resultat att systemet låst sig. Återstår att höja rösten för att dölja det magra innehåll som är kvar.

Hela svenska statens skamfläck

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 26/9:Corren.

”I dag saknas i många europeiska länder ledarskapet för att stå upp för det självklara, nämligen att även romers mänskliga rättigheter fullt ut ska respekteras.”

Ovanstående skrev integrationsminister Erik Ullenhag (FP) på DN Debatt den 10 april. Han hade då bjudit in till en internationell konferens i Stockholm för att diskutera hur den utbredda antiziganismen i Europa skulle bekämpas. Ett brännande ämne, absolut. I EU-stater som Ungern, Tjeckien och Italien pågår vad som måste kallas för en institutionaliserad diskriminering av romer.

Att mellan 10-12 miljoner europeiska människor som tillhör denna folkgrupp utsätts för trakasserier, förföljelser, misstänksamhet och fördomar från majoritetssamhällets sida är ett lika skrämmande som oacceptabelt faktum.

Rasismen är kontinuerlig och systematisk, konstaterade Europarådet förra året i diger rapport om romernas situation. Ta Norge. Där har det främlingsfientliga Fremskrittspartiet krävt att östeuropeiska romer ska deporteras och fått medhåll av Høyre, som nyligen blev regeringsbildare i vårt västra grannland.

”Även Sverige har en historia och en nutid att skämmas för när det gäller romer. Svenska myndigheter har under lång tid varit ansvariga för övergrepp mot romer”, skrev Erik Ullenhag vidare i nämnda DN-artikel. Nog är det så.

Den svenska statens kränkning av romernas mänskliga och medborgerliga rättigheter under 1900-talet var omfattande. Gå gärna in på Forum för levande historias hemsida och läs! Myndigheterna kontrollerade, övervakade och registrerade romer utifrån rena rasbiologiska motiv.

De ansågs hota svenskheten och befolkningens genetiska kvalitet. Inte sällan tillgreps tvångssteriliseringar. Till exempel. Först 1952 deklarerade socialminister Gunnar Sträng (S) att romerna skulle ha samma medborgerliga rättigheter som alla andra.

Men politiska deklarationer är en sak, verkligheten en annan. Vilket inte minst Ullenhag och dagens regering illustrerar. Trots sina konferenser och välvilliga strategiplaner i syfte att inkludera romerna i samhället, tycks lite tränga ut genom mötesrummens väggar.

Hur är det bara möjligt att svensk polis kan lägga upp etniska register över tusentals romer, där till och med småbarn tydligen räknas som potentiella brottslingar? Vad är det för kultur som egentligen frodas inom polisväsendet – att romer har en särskild fallenhet för kriminalitet som ligger i blodet?

Tanken går onekligen till hur många i Europa en gång (och tyvärr ännu) betraktade judarna. Giriga, förslagna, icke-lojala med staten, oroselement som måste ringas in.

Märk väl att det var tack vare DN:s undersökande journalist (och tidigare Correnmedarbetaren) Niklas Orrenius som polisens etniska registrerande kunde avslöjas och ansvar börja utkrävas. Varken några polischefer eller andra företrädare för vår omfångsrika statsmakt hade uppenbarligen förmågan att själva stävja och rensa upp i verksamheten.

I många europeiska länder saknas ledarskapet och även Sverige har en nutid att skämmas för, skrev alltså Erik Ullenhag den 10 april. Dessvärre hade ministern mer rätt än han antagligen anade.

Gud som politiker

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 6/9:Corren.

Visst är det märkligt att partierna trängs i kyrkorummet? Därtill på ett helt självklart och ogenerat vis, som vore svenska kyrkan bara ytterligare en arena för politiska bataljer vid sidan av kommun, riksdag och landsting.

Nu stundar ett nytt kyrkoval också, där det friskt köpslås om väljarnas gunst med olika partipolitiserade tolkningar av det kristna budskapet. ”Jesus var sosse” förkunnar exempelvis SSU rakt på sak om frälsarens ideologiska hemvist.

Fast är detta så konstigt egentligen? Man kan se den kyrkliga politiseringen som en naturlig konsekvens av vår säregna religiösa kultur, vilken författaren Göran Hägg skärskådat i sin underhållande bok Gud i Sverige (2010).

Oavsett om Sverige varit katolskt eller protestantiskt, har den blågula gudens karaktär uttolkats på ett slående samstämmigt sätt genom seklerna. Hos oss i Norden är Gud kärv, materiellt handfast och förbluffande småaktig.

Intresset för sexualfrågor och pengar är markant. Men det är även en socialpolitiskt medveten herre, som tycks utlova sina rättrogna något slags försonande välfärdssamhälle bortom jämmerdalen.

Onekligen en intressant återspegling av föreställningarna och önskemålen i folkdjupet. Samt vår andliga och kulturella torftighet. Inga avancerade mysterieteorier här inte!

Gud ter sig i sin traditionellt svenska version som en påtagligt världsligt inriktad och maktlysten figur, som i framtoningen bär viss likhet med både Gustav Vasa och förre statsminister Göran Persson (SSU är kanske inte helt fel ute, trots allt).

Mot den bakgrunden är det väl knappast förvånande att partierna envist försöker behålla greppet om den gamla folkkyrkan, trots att separationen från staten.

Ty vår Gud är som gjord för att passa in i det profana folkhemmets partiväsende; en politikertyp, men med superkrafter, och kyrkan är snarare hans parlament än ett tempel.

Patientmakt, inte landstingsmakt

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 2/9:Corren.

Få saker är så anonymt som en landstingspolitiker, konstaterade förre statsminister Göran Persson beskt häromåret. Tja, någon däremot?

Fast egentligen är det lite underligt. Sjukvården brukar jämte skolan och sysselsättningen tävla om toppositionen när svenska folket ombeds ranka de viktigaste valfrågorna. Ändå tenderar sjukvårdens politiskt ansvariga i landstingen leva i kroniskt bakvatten av bataljerna på riks- och kommunnivå.

Vilket de kanske heller inte har så mycket emot, innerst inne. Ju anonymare för allmänheten, ju mindre tryck utifrån och desto bekvämare tillvaro runt sammanträdesborden. När det hettar till på vårdområdet, faller ofta fokuset på debattglada ministrar och riksdagsledamöter, medan landstingspolitikernas profilering är betydligt lägre.

Trots att landstingen funnits som regionala självstyrande enheter sedan 1862, har de aldrig fått någon naturlig förankring i folkdjupet. Landstingsfullmäktige är ungefär i klass med Europaparlamentet: ett diffust, avlägset forum för skugglika makthavare med en gäspigt ogenomtränglig dagordning.

Så varför ska vi ha landstingen kvar? Göran Persson vill numera avskaffa dem, precis som en gång Moderaterna – innan politikerkåren förtrollades av idén att göra Sverige till ett nytt pussel av större regionala bitar. En diskussion vilken mött ett intresse i paritet med målarfärg som torkar bland väljarna.

Vettigare vore att koncentrera kraften på att ge svenska folket vad de faktiskt önskar: en trygg och bra sjukvård. Dagens organisering är knappast optimal.

Även om vårdkvaliteten fortfarande generellt är mycket god, handikappas utvecklingen av landstingens revirgränser. Fragmentiseringen driver upp kostnaderna för den tunga specialiserade vården, samtidigt som det blir svårare att hålla en jämlik standard över landet.

”Sjukvårdssverige av i dag påminner om ett klansamhälle där lokala politiker, påhejade av sina tjänstemän, värnar den egna regionens intressen. Men i en allt mer högteknologisk sjukvård håller inte detta synsätt”, skrev Sjukhusläkarnas ordförande Thomas Zilling nyligen i Dagens Samhälle.

Som ett symptomatiskt exempel pekar han på att landstingen inte ens förmått skapa en gemensamt, fungerande IT-system för patientjournalerna. Något som borde vara A och O i modern sjukvård. Därtill kommer det eviga problemet med vårdens långa väntetider. Tillgängligheten är bland de sämsta i Europa. Löften om botemedel tycks ständigt grusas.

Också Zilling har nått slutsatsen att landstingen måste skrotas. Visst. Sverige är inte större än att sjukvården kan organiseras bättre, billigare och effektivare nationellt.

Staten tar över finansieringen och de större sjukhusen, medan kommunerna åläggs ansvaret för primärvården. Eller så kan politikerna överlåta driften på privata entreprenörer.

Varje svensk får en individuell hälsopeng att i full frihet söka vård för varhelst de önskar, även utomlands. Patientmakt, inte landstingsmakt borde vara parollen. Den kan väl något parti göra till sin inför kommande val?

Skymningen faller över Tages park

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 21/8:Corren.

Som Monica Zetterlund sjöng i Hasse & Tages revy Svea Hund på Göta Lejon 1976: ”Var blev ni av, ljuva drömmar?” Den frågan är högaktuell att grubbla på för Föreningen Folkets park i Linköping.

Man satsade flott och dyrt på att rusta upp den gamla anläggningen. Men drömmen om att ge parken en ny storhetstid genom evenemang och konferenser sprack. Av 43 egna färska miljoner i kassan från markförsäljning, plus ytterligare många sköna slantar i banklån, blev konkurs och 27 miljoner i skulder. Tragiskt.

Och knappast överraskande. Projektet verkar skötts förbluffande oprofessionellt. Ingen genomtänkt marknadsplan, inga säljare som raggat bokningar och kunder, bara pengar som rullat iväg i tunga investeringar och löpande kostnader som varken styrelse eller vd haft någon koll på.

En rimlig undran borde vara varför inte heller de dominerande andelsägarna inom fackföreningsrörelsen och S-partiets lokalavdelningar visat större ansvar.Nu ska hela rasket säljas.

Det är en bit anrik kulturhistoria som går under klubban. Läs gärna Tage Danielssons självbiografiskt färgade novell Romanen om Mårten och Ingalill Söderman i debutboken Bok från 1963, vilken lätt maskerad handlar om Tages egen uppväxt i parken, som blev hans första universitet och inspirationen till den senare karriären som en av Sveriges främsta underhållare och kulturpersonligheter.

På den unge Tage Danielssons tid var det fest, dans, lotterier och chokladhjul, visor, kupletter, revyer och operetter. Nog är det synd att Föreningen Folkets park förskingrat möjligheten att förändra för att bevara.

Men sanningen är ju att Folkets park-rörelsen, med rötter i 1890-talets Sverige, gradvis förlorat greppet om folket i decennier. Vi ställer liksom andra krav på nöjesliv i dag än snurrande chokladhjul och Bullens pilsnerkorv vid en dansbana.

Utvecklingen har också sprungit förbi systerrörelsen Folkets hus, även den ett barn av det sena 1800-talet. Då sprungen ur nödvändigheten av att skaffa samlingslokaler åt fackets och socialdemokraternas växande medlemsföreningar landet runt. Det pratades inte enbart politik i husen.

Underhållning som dans och teater förekom i riklig omfattning, därefter blev även filmvisningar populära inslag. Sådant var inte minst viktigt för att kunna finansiera den övriga verksamheten.

Vem går numera till Folkets hus för att roa sig eller ens snacka politik? Beroendet av kommunala bidrag har istället ökat, som i Kisa där skattebetalarna tvingats hålla Folkets hus skrala ekonomi flytande. Varför då?

När folket lämnat både parkerna och husen som bär dess namn, vill antagligen folket ha något annat. Kvar sitter en skara ombudsmän och ideella trotjänare på spillrorna av ett svunnet imperium.

”Vi som satts att leva i besvikelsens epok – ja vad gör vi nu?”, sjunger Monica Zetterlund vidare i sången om arbetarrörelsens drömmerier. Svar: vakna, släpp nostalgin och försök hantera verkligheten i 2010-talets samhälle. Minnen må vara vackra. Men går inte att äta.

Kris i demokratin?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 19/8:Corren.

Partierna sviker de unga! Siffrorna talar sitt tydliga språk. 20 procent av befolkningen är mellan 18-29 år. Men andelen folkvalda i denna åldersgrupp är knappt 10 procent.

Det skeva förhållandet återspeglas även i Linköping. 26 procent av kommunens invånare är 18-29 år, bland våra valda är de endast 16 procent. Också utlandsfödda är underrepresenterade.

I Corren den 18/8 menar Sara Ekenbjörn från Byrån mot diskriminering i Östergötland att denna klyfta hotar demokratin. Förtroendet faller, alienationen växer.

”Man måste använda sig av uppsökande verksamhet och aktivt närma sig de grupper som inte är representerade”, säger Ekenbjörn med adress till partiernas dominerande gubbar och gummor (55-70 år är överrepresenterade, enligt samma sätt att räkna huvuden).

Det finns en poäng i kritiken. Samtidigt bör dock poängteras än kraftigare att representativ demokrati INTE är liktydigt med millimeterrättvis grupprepresentation.

Då hamnar man snabbt och ohjälpligt i ett träsk av matematiskt kvoteringsnominerande utifrån ålder, kön, yrke, bostadsområde, handikapp, hårfärg, hobby eller vad det nu kan vara. Sådana aspekter lämnar mig personligen likgiltig.

Det jag begär som väljare är att representeras av någon som delar mina grundläggande värderingar, förstår det politiska hantverket, kan göra hyfsat omdömesgilla avvägningar i olika intressekonflikter, samt icke minst: äger mod och integritet att stå upp i avgörande frågor.

En kandidat jag kan lita på, helt enkelt. Politiker i de beslutande församlingarna brukar  trots allt kallas ”förtroendevalda”, inte ”representationsvalda”.

För övrigt är bara 3 procent av svenska folket medlemmar i politiska partier. 70 procent identifierar sig inte längre med något parti alls. Kanske ett tecken på att partipolitiken bör dra sig tillbaka och låta människor bestämma mer över sig själva istället?

Politikerna hoppas, du betalar

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 16/8:Corren.

”Utvärderingar visar att programmet har små eller omätbara effekter… För många av de granskade insatserna kan inga som helst positiva effekter påvisas”.

Orden är från rapporten Bonde söker bidrag, som Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi (ESO) offentliggjorde den 5 augusti. ESO skärskådade det svenska landsbygdsprogrammet som kostat Sveriges och EU:s skattebetalare 36 miljarder kronor perioden 2007-2013 och kunde alltså konstatera att nyttan var i princip noll.

Bara en dryg vecka senare, i onsdags, höll Centerns partiledare Annie Lööf sitt sommartal i Stockholm och förkunnade, totalt ogenerat:

”Ett av verktygen för att skapa fler jobb och tillväxt i hela landet heter Landsbygdsprogrammet… Det har stärkt vårt jordbruks konkurrenskraft och det har skapat jobb. Min och Centerpartiets ambition är att nivån på programmet under de kommande sju åren ska vara den samma som i dag.”

Rimligen kan inte Annie Lööf undgått ESO:s förintande kritik. I annat fall är väl det minsta vi kan begära att hon informerat sig om den. Ändå denna lovsång till ett av oberoende forskare precis utdömt 36-miljardershaveri, som hon därtill vill ska rulla vidare i lika stor omfattning.

Häpnadsväckande. Lööf borde fundera lite över vad Milton Friedman, nobelpristagare i ekonomi 1976, en gång sa: ”Det är ett stort misstag att bedöma politiska beslut och program i enlighet med deras intentioner istället för deras resultat.”

Tyvärr är sådana misstag inte ovanliga i politiken. Ta det statliga svenska biståndet nu som pågått i över 50 år. En procent av BNP satsar vi på att hjälpa mindre lyckligt lottade människor i utvecklingsländerna. Enbart 2013 är anslaget 38 miljarder kronor. Motiven må vara oklanderliga, fast hur effektivt används pengarna?

Även om biståndsminister Gunilla Carlsson (M) stramat upp hanteringen och krävt tuffare kontroller, lämnar granskningen av de faktiska resultaten fortfarande mycket övrigt att önska. Nog är det anmärkningsvärt.

I synnerhet som senare decenniers forskning pekar på att traditionell fattigdomsbekämpning av SIDA-snitt ofta inte gör någon märkbar skillnad. Eller rent av är kontraproduktiv.

Missgreppen inom den globala miljöpolitiken är ett annat exempel. I gårdagens Expressen skrev Bjørn Lomborg, professor vid Copenhagen Business School, att EU i alarmistisk anda satsar hundratals miljarder kronor varje år på sakligt sett tveksamma gröna energiprojekt.

Syftet är att komma till rätta med klimatproblemen. De vetenskapliga beläggen visar dock enligt Lomborg att vi slösar bort ”enorma belopp på att åstadkomma nästan ingenting”.

Varför blir det så här? Politiska reformer är vanligen ideologidrivna. Stora resurser investeras, mycket prestige står på spel. Man vill göra gott, visa handlingskraft, få erkännande, vinna nytt förtroende vid makten.

Utvärderingar om att älsklingsreformen slagit fel blir då ett hot. Hellre än att korrigera kursen föredrar man att tro och hoppas i det längsta. Ungefär som Annie Lööf. Notan betalar ju ändå någon annan.

Integritet i kläm

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 5/8:Corren.

I Sverige betraktar vi gärna staten som den gode herden, vilken ger oss trygghet, välfärd och omsorg. Därför betalar vi fortfarande höga skatter utan att knota nämnvärt, och låter våra liv ringas in av statens rika flora av myndighetsorgan. Storebror ser dig, men det är väl inget problem då Storebror i grunden är snäll och välvillig. Eller?

Även i en mogen demokrati som Sveriges finns skäl att vara på sin vakt. Trots att statens roll är att vara vår tjänare med allmänhetens bästa för ögonen, finns alltid risken att friheten och integriteten hamnar i kläm mellan de offentliga systemens dominanta kugghjul.

Ett signifikativt exempel är DN:s avslöjande att flera myndigheter bedriver omfattande försäljning av personuppgifter om oss till kommersiella aktörer. Detta är alltså information som inhämtas genom statens tvångsmakt och som sedan bjuds ut på marknaden.

Guld värt för företag som vill sälja sina produkter via riktad reklam. Och en fin intäktskälla för myndigheterna som sitter på dataregistren. Verksamheten är fullt laglig som konsekvens av offentlighetsprincipen.

Att byråkrater agerar grosshandlare i personliga uppgifter om medborgarna känns emellertid inte helt klockrent, för att uttrycka det milt. Tilliten till myndigheternas oväld riskerar att äventyras, särskilt som vetskapen i folkdjupet om denna vidlyftiga hantering är tämligen blygsam eller rent obefintlig.

Också politikerna i riksdagen verkar ha tagits på sängen. Från M, FP och S hörs nu krav på åtgärder för att strama upp informationsförsäljningen.

Ett tips: titta på Finland. Där är integritetsskyddet betydligt bättre. Vill myndigheterna kränga personuppgifter i kommersiellt syfte måste först uttryckligt godkännande inhämtas från människorna det berör. Den modellen borde även Sverige överväga.