Låt inte skorpionnaturen vinna

Skrivit i Corren 23/9:

Samtliga riksdagspartier, utom SD, har suttit i överläggningar om åtgärder mot det eskalerande gängvåldet. Men inte ens det allvarliga läget med den förfärande vågen av skjutningar och sprängningar som skakar nationen, kunde hindra att förhandlingarna slutade i kollaps, smällande dörrar och partipolitisk träta.

Det fick mig osökt att tänka på fabeln om skorpionen och grodan. Skorpionen var på vandring och kom till en flod. Vid stranden såg han en groda och bad om hjälp. Kunde inte grodan bära honom över vattendraget? Grodan tvekar, rädd att bli stungen.

Skorpionen försäkrar grodan att det ju vore idiotiskt, eftersom de bägge då skulle drunkna. Grodan låter sig övertalas, men när de är mitt ute på floden får han ändå ett stick i ryggen. När grodan förbluffad frågar varför, svarar skorpionen urskuldande: ”Därför att jag är skorpion”.

Sensmoralen är uppenbar. Grodan borde vetat bättre än att lita på skorpionen, eftersom denne måste agera i enlighet med sin natur. Även skorpionen borde begripit att han inte kan undertrycka sina programmerade instinkter, även om resultatet blir till skada för honom själv.

Men man kan inte lasta skorpionen för att han är en skorpion.

Kan vi således anklaga partipolitiker för att de uppför sig som partipolitiker? Kanske inte. Politisk strid hör på ett givet sätt demokratin till. Konstigt vore annars. Våra förtroendevalda är dock inga skorpioner som nödvändigtvis är tvungna att följa sin inbyggda drift att jämt och ständigt sticka med gadden.

Det finns tillfällen när kortsiktigt konkurrerande partiintressen bör läggas åt sidan och gemensam front bildas för att lösa verkligt akuta samhällsproblem.

När statens våldsmonopol krackelerar, när medborgarnas säkerhet på gator och torg äventyras av allt hänsynslösare gangstergäng, då måste rimligen anses just ett dylikt tillfälle föreligga.

Men trots det förmådde alltså inte partierna skärpa sig och i bred, orubblig beslutsamhet sända signalen att man tar saken på djupaste allvar. Sammanbrottet i de kriminalpolitiska samtalen ger tyvärr ett synnerligen illa tajmat intryck av att det småaktigt taktiserande bråket om billiga opinionspoäng tilläts gå före omsorgen om det allmänna bästa.

Med ett sådant självskadebeteende har den partipolitiska etablissemangseliten föga skäl att häpna om dess förtroende bland väljarna sjunker och SD vinner ytterligare mark.

Mer glans åt demokratin

Skrivit i Corren 11/9:

Det är något lite fattigt och aningen blekt över riksdagens högtidliga öppnande, om man minns hur det var förr (eller råkat se gamla klipp på Youtube).

Fram till 1974 samlades folkets valda ombud i rikssalen på Stockholms slott till det suggestiva, taktfasta trampet av Karl XI:s drabanter och med kungen i prålig utstyrsel sittande på drottning Kristinas silvertron.

Det var glans och festivitas, en kring det fria svenska statsskicket verkligt vördnadsbjudande ceremoni. Så länge vi ändå har den konstitutionella monarkin kvar – och bekostar hovet med skattemedel – varför inte kräva full valuta för apparaten och låta den tjäna riksdagen med maximal förhöjande historisk prakt?

Ska kungen i egenskap av nationens statschef öppna riksmötet, kan han väl lika gärna göra jobbet ordentligt.

En återgång till den traditionella ordningen, eller en lätt modifierad variant därav, hade troligen ökat allmänhetens intresse för riksdagen och gjort dess öppnande till en omsusad händelse i klass med, tja, den årliga Nobelfesten. Det vore vår demokrati, och det viktiga arbetet i rikets högsta organ för offentlig makt, definitivt värd.

I sin regeringsförklaring påminde Stefan Löfven om att Sverige firar hundra år som demokrati under denna mandatperiod. ”Demokratin vi ärvde av tidigare generationer ska vara starkare när vi lämnar den vidare”, sa statsministern.

Man bör nog inte i det sammanhanget underskatta ceremoniernas respektingivande betydelse för att trygga ett fortsatt vitalt och brett förankrat folkstyre, oavsett ideologiska konjunkturer.

Vi står nu också inför en omvälvande politisk period. Nya block är under formering som helt ritar om förutsättningarna i partilandskapet. Borgerligheten är sprängd, men det är även vänstern.

S/MP-regeringen ska i långa stycken föra en liberal reformpolitik i samarbete med Centern och Liberalerna. Kommer detta resonemangsäktenskap att överleva kompromissernas prövningar och utvecklas till något fastare?

Moderaterna och Kristdemokraterna är å sin sida på väg mot ett allt oblygare närmande till SD och vad blir frukten av detta? Som mönstret artar sig idag, är det inte osannolikt att valet 2022 blir ett nervigt slag mellan en liberalt orienterad mitten/vänster och en konservativt/auktoritärt färgad höger.

I vilket fall lär det vara ett spännande riksdagsår som väntar oss.

Du är väl rädd för plutonium, lille vän?

Skrivit i Corren 14/3:

Striden om kärnkraft var brännhet i 70-talets politiska landskap. Jag minns det väl, ty mitt dåvarande husorgan – jämte den glittriga poptidskriften Poster – var barntidningen Kamratposten.

Dess proggiga redaktion var inte sen att mobilisera mot kärnkraften. VPK:aren och miljödebattören Per Kågeson anlitades för att skriva en serie artiklar som skulle upplysa oss ungar vilka livsfarliga saker det handlade om.

Under rubriken ”Den slumrande jätten” kunde vi exempelvis i KP nr 6/1978 läsa följande om det tusenåriga avfallseländet (kursivering i original): ”Avfallet är inte bara ett problem för oss som lever nu. Det kommer också att vara ett problem för dina barn. För dina barn-barn. För dina barn-barns-barn. Och ännu mycket längre. Kan du tänka dig! När dina barn-barn-barns-barn föds är det fortfarande 900 år kvar innan avfallet hunnit bli ofarligt!”.

Artikeln ackompanjeras av en dyster post-apokalyptisk teckning med bildtexten: ”Om flera hundra år finner kanske en vandrare en förgiftad bäck som sipprar fram ur ett berg, krönt av en konstig gammal ruin”.

Därefter fortsätter Kågeson med att demagogiskt att koppla samman svensk kärnkraft med hotet om atomvapenkrig (fetning i original): ”Inne i reaktorns bränslestavar bildas det radioaktiva och mycket farliga ämnet plutonium. Av plutonium framställde forskare och militärer under andra världskriget för första gången atombomber… Från kärnkraften kan ännu fler länder få plutonium till egna kärnvapen. Därigenom ökar risken för ett krig med atombomber”.

En tämligen typisk illustration av hur alarmistiskt tongångarna ekade genom samhället på den tiden. Per Kågeson var en ledande profil inom ”Folkkampanjen mot kärnkraft” och gjorde sig bemärkt som linje 3-aktivist inför kärnkraftsomröstningen 1980.

Kågeson blev sedermera professor i miljösystemanalys och har nu ändrat åsikt. Kärnkraftens säkerhet är väsentligt bättre idag, menar han.

Hellre än att associera kärnkraftsindustrin med faran för ett nytt Hiroshima som på 70-talet, pekar han på atomenergins positiva betydelse ur ett klimatperspektiv: ”Kärnkraftens stora fördel är att den inte släpper ut koldioxid och alltså inte påverkar klimatet särskilt mycket. Mellan 1970 och 1990 hade Sverige en kraftig minskning av koldioxidutsläppen och en mycket stor del av den minskningen berodde på kärnkraftens utbyggnad” (SVT 6/12 2018).

Per Kågeson är inte den enda som mot bakgrund av det överskuggande globala klimatproblemet kommit på andra, mer nyanserande tankar.

Kristdemokraterna, som 1980 stod vid Kågesons sida i kravet på en snabbavveckling av alla reaktorer, förespråkar dessa dagar nya kärnkraftverk. Miljöpartiet, sprunget ur 70-talets kärnkraftsfientliga alternativrörelse, har medlemmar som tycker likadant.

”I Miljöpartiet är vi flera som höjer rösten för att bygga ut kärnkraften. Det är nödvändigt för att klara klimatkrisen”, skriver Take Aanstoot och Mattias Wingstedt från MP Linköping med två andra partivänner på SVT Opinion (12/3).

Vilken hållning Kamratpostens nuvarande redaktion intar vet jag inte (min prenumeration upphörde 1981). Men nog verkar det som om förnuftet överlag vinner bredare mark.

Under mina egna år har det i alla fall varit intressant att se hur kärnkraften gått från att vara en veritabel domedagssymbol, till att börja omfamnas som räddningen ur domedagens annalkande grepp.

En moralisk röta

Skrivit i Corren 7/3:

Emma Carlsson Löfdahl, riksdagsledamot för Liberalerna och med sin man hemmahörande i Ydre, har aldrig haft avsikten att sko sig. Det bedyrar hon själv och säger sig agerat helt i enlighet med gällande regelverk.

Åklagarmyndigheten kommer möjligen till en annan slutsats, när nu beslut fattats om en förutredning av upplägget för hennes övernattningslägenhet i Stockholm.

Som Aftonbladet avslöjade i måndags disponerar Emma Carlsson Löfdahl en bostadsrätt i andra hand och till ”marknadsmässig hyra” som hennes make köpt och äger. På så vis har hon kunnat tillskansa sig maximalt bidragsbelopp från riksdagen och därmed låtit skattebetalarna delfinansiera sin äkta hälfts kapitalinvestering i en tvåa i Stockholms innerstad.

Det kan formellt vara fullt förenligt med reglernas bokstav och inget brottsligt. Men är det en godtagbar ursäkt för vad de flesta medborgare nog uppfattar som ett tämligen flagrant och utstuderat sniket beteende av en folkvald makthavare i politikens förtroendebransch?

Emma Carlsson Löfdahl är tyvärr inte den enda inom Liberalerna med moraliskt dubiösa fasoner. Europaparlamentarikern Cecilia Wikström har vid sidan av sitt offentligt välbetalda uppdrag i Bryssel och Strasbourg skaffat sig mycket lönsamma extraknäck som styrelseledamot såväl i industrikoncernen Beijer Alma som laserknivföretaget Elekta.

Wikström gör säkert skäl för pengarna. ”I alla rankningar är jag den mest aktiva och den som fått störst inflytande i parlamentet av alla svenskar någonsin”, sa hon aningen skrytsamt till Dagens Opinion (15/2).

En sådan EU-politiker måste bolagen tycka det vara guld värt att ha på avlöningslistan. Är Wikströms väljare lika förtjusta? Frågan blir ju oundvikligen om det främst är för deras eller näringslivets räkning som hon så flitigt arbetar.

Och vad ska man sedan säga om Miljöpartiets tidigare språkrör Maria Wetterstrand? Hon har lett regeringens rykande färska utredning om hur flygindustrin ska använda mer biobränsle.

Samtidigt är hon både aktieägare och styrelseledamot i Cortus Energy – ett företag med biobränslen som verksamhetsområde och som fått hundratusentals skattekronor i bidrag från Energimyndigheten för att utveckla miljövänliga bränslen till flygplan.

”Something is rotten in the state of Denmark”, skrev Shakespeare. ”And Sweden”, kunde han tillägga.

Var försiktig med orden

Skrivit i Corren 5/2:

Statsminister Karl Staaff fick aldrig en lugn stund. Folk spottade på honom när han promenerade längs Strandvägen i Stockholm. Han smädades i pressen som en notorisk mutkolv och illasinnad landsförrädare, redo att förena sig med ryssen.

Han anklagades även för att vara homosexuell, vilket på den tiden uppfattades som så oerhört graverande att det var förbjudet i lag. Det såldes askkoppar i form av hans ansikte där glödande cigarrer kunde släckas i ögonen på honom.

Om dagens politiska klimat kan upplevas som polariserat och råbarkat, så var stämningarna inte mycket bättre i Sverige när förra seklet var ungt. Vad hade Karl Staaff gjort för att förtjäna allt detta sjövilda hat?

Han var liberal. Han ville ha allmän rösträtt. Han var skeptisk till rustningsivern i Europa och föredrog att satsa på sociala reformer.

Knappast direkt samhällsomstörtande sett i nuets backspegel, men det dåvarande statsbärande konservativa etablissemanget tyckte tydligen annorlunda och sinnet rann över.

Politik har ju tyvärr ofta den effekten att blodet svallar hett i ådrorna och retoriken går i våldsamt spinn, om man inte kan ta saker och ting lite mer coolt och balanserat på den ideologiska åsiktsmarknaden. Den läxan återstår dock att lära för många aktivister till såväl höger som vänster, särskilt av eftervalsdebattens heta munhuggning på de (a)sociala medierna att döma.

”Jag har faktiskt inte varit med om ett sådant respektlöst hat förut”, sa Annie Lööf när hon talade på Centerns kommundagar i Umeå under helgen som gick. Även Liberalernas Jan Björklund har fått sin släng av sleven, eller spikklubban snarare.

Det är som om dessa partiledare bränt åkrarna, rivit ner himlen och sålt sina själar till Hin håle. Man behöver verkligen inte älska deras samarbetsavtal med S och MP som öppnade för en ny mandatperiod med Stefan Löfven vid regeringsrodret – fast herregud, Alliansvänner, så jädrans farligt är det väl ändå inte? I synnerhet som vinsten blev en sällan skådad jackpott av borgerlig reformpolitik.

Det som däremot är farligt är de kollektiva lidelsernas lössläppta oförsonlighet, bristen på nyanser i kritiken, det förintande tonläget, tendenserna av personliga karaktärsmord i det offentliga meningsutbytet.

För Karl Staaffs del slutade det med att han kuppades bort av kungen. För en annan statsminister, socialdemokraten Olof Palme – minst lika avskydd och kontroversiell som Staaff – blev ödet än värre.

Var försiktig med orden, håll känslorna under kontroll. En atmosfär som börjar koka av hat är varken demokratiskt eller humanistiskt hälsosam.

Varken hare eller tjäder

Skrivit i Corren 21/1:

På Hantverks- och Sjöfartsmuseet i Sundsvall finns ett märkligt uppstoppat djur. Framdelen är en hare, bakdelen en tjäder.

Ett fejk förstås, ursprunget är en jaktskröna från 1800-talet som florerat i trakten om en flottningsinspektör som påstått sig ha skjutit en bevingad hare vid skogen kring närbelägna Timrå. Skvadern, som detta med tiden smått världsberömda fantasidjur kallas, har blivit något av en skämtsam symbol för Sundsvall.

På ett mer allvarligt plan kan skvadern även symbolisera Centerns och Liberalernas nya roll i rikspolitiken. Vad är den egentligen?

Och hur ska den regering som Stefan Löfven presenterar idag betraktas? C och L ingår inte, trots att sensationellt mycket av den politik som Socialdemokraterna och Miljöpartiet ska driva bär borgerligt märke.

Å ena sidan är C och L aktiva samarbetspartners till Löfvenregeringen i enlighet med den långtgående uppgörelse som fyrpartikonstellationen slutit. Å andra sidan ämnar C och L – om jag förstått det rätt – fortsätta att fungera som oppositionspartier vid sidan av sina gamla Alliansvänner Moderaterna och Kristdemokraterna.

Det är en kombination av två i grunden oförenliga element, som minner om Göran Perssons dagar när Vänsterpartiet och Miljöpartiet efter valet 1998 både var inflytelserika stödhjul till S-regeringen och kvarstod i opposition. Det är inte helt lätt för väljarna att bli kloka på ett sådant upplägg, som varken är en hare eller en tjäder, utan ett naturvidrigt mellanting.

Det främsta problemet med att vi åter får ett slags statsvetenskapligt skvaderstyre i Sverige är att möjligheten till ansvarsutkrävande, en av den representativa demokratins viktigaste principer, kommer till korta om rollfördelningen mellan partierna fördunklas på detta vis.

Friskast vore därför om C och L hade löpt linan ut och tagit plats i regeringen, istället för att försöka sitta på olika stolar samtidigt. Tydlighet är alltid föredra framför motsatsen när det gäller parlamentariskt maktutövande.

Vidare skulle en regering där Annie Lööf och Jan Björklund medverkade som kollektivt beslutsansvariga statsråd bättre garantera att Stefan Löfven inte fintade bort några liberala reformer han lovat genomföra under mandatperioden. Utrikes- och säkerhetspolitiken hade också kunnat fått en sundare prägel.

Men nu är det som det är. Om det är en hare med vingar som krävs för att ge den svenska reformagendan ett nytt välbehövligt lyft, får vi väl ge skvadern en chans.

Undrens tid är inte förbi

Skrivit i Corren 17/1:

Man förstår Jonas Sjöstedts svåra våndor att släppa fram en ny S/MP-regering, vars program (i svensk kontext åtminstone) är förbluffande högerinriktat. Men vänligt terapiprat och några svävande utfästelser från Stefan Löfvens sida gjorde tydligen susen. Vänsterpartiet svalde förtreten och gick med på att lägga sig.

En eloge för den uppoffringen. Med Centerns och Liberalernas bistånd till det rödgröna laget gör därmed Löfven comeback som statsminister, fast bunden till en borgerlig reformagenda vilken kan sägas vara en direkt fortsättning på Fredrik Reinfeldts första mandatperiod. Socialdemokraternas ideologiska eftergifter på centrala områden är så stora att man knappt tror sina ögon.

Om inte Reinfeldt satte etiketten ”Nya Moderaterna” på sitt parti, skulle Löfvens kunna aspirera på det varumärket. Eller kanske hellre ”Nya Centern” med tanke på hur mycket av Annie Lööfs politik som Socialdemokraterna köpt.

Vem hade trott att detta skulle bli utgången av den unikt segdragna regeringsbildningsprocessen? Undrens tid är icke förbi, vänner. Dock ett aber.

Sjöstedt hotar att yrka på misstroendevotum mot Löfven om förslagen att modernisera arbetsrätten och nedmontera hyresregleringen hamnar på riksdagens bord. Det sabotageglada, antiliberala SD är garanterat redo att sluta upp.

Men det vore ju komplett vettlöst om även M och KD lierade sig med V för att fälla regeringen på dessa marknadsliberala hjärtefrågor. Både Ulf Kristersson och Ebba Busch Thoor, gränslöst känslomässigt bittra på ”svikarna” C och L, säger sig emellertid vara beredda att medverka till Löfvens avsättning.

Det sänder en rysande påminnelse om hur Folkpartiet 1967 sänkte den dåvarande S-regeringens proposition om att skrota hyresregleringen, omedelbart bums och i hela lägenhetsbeståendet (ja, det är faktiskt sant). Folkpartiet hade egentligen inget emot förslaget, utan tvärtom länge pläderat för att hyresregleringen borde avskaffas.

Men Bertil Ohlin såg en chans att vinna några billiga taktiska opinionspoänger på att angripa S-regeringen från vänster och kritiserade den högljutt för att agera ”fördelningspolitiskt oansvarigt”. Finansminister Gunnar Stäng, som på goda grunder trott att Folkpartiet skulle vara med på noterna, blev så förbannad av charaden att han rev propositionen i bitar.

Bertil Ohlins partiegoistiska sektbeteende den gången har orsakat enormt skadliga konsekvenser för bostadsmarknaden och vanligt hederligt folks möjligheter att få tak över huvudet ända in i denna dag som är. För varenda regering sedan Tage Erlanders i slutet av 60-talet blev införande av marknadshyror tabu, ingen vågade ta steget – tills nu.

Och då skulle M och KD av alla partier göra en ny ful-Ohlin? Vansinne. Vad hände med Ulf Kristerssons snack om att vara den ”vuxne i rummet”? Det måste väl vara resultaten som är huvudsaken, inte spelet!

Grip istället chansen att driva en konstruktiv, seriös oppositionspolitik som noga håller Socialdemokraterna för räkning att verkligen infria alla skattesänkningar och marknadsliberaliseringar som partiet så häpnadsväckande utlovat.

Alliansen må ha förlorat valet, men vann en sakpolitisk dunderseger. Var lite glada, för helvete! (Ursäkta kraftuttrycket.)

Mycket i vågskålen

Skrivit i Corren 15/1:

Det svenska politiska systemet har inte klarat av att leverera några betydande strukturreformer sedan 2010, när Alliansregeringen berövades sin majoritet i valet och Sverigedemokraternas intåg i riksdagen sprängde den traditionella blockpolitiken.

Två förlorade mandatperioder har passerat – det gäller i synnerhet Löfvens rödgröna minoritetsstyre 2014-18, olyckligt välsignat av Alliansen genom Decemberöverenskommelsen vars konsekvenser bland annat blev kraftiga skattehöjningar och klappjakt på en hel sektor av privata företagare i välfärden.

Mot denna dystra bakgrund är lösningen direkt remarkabel som framskymtar efter drygt fyra månaders politisk rekordförlamning i den riksdag som svenska folket valde i början av september.

Det aldrig Fredrik Reinfeldt och Anders Borg hade viljan och modet att göra i regeringsställning, visar sig plötsligt Socialdemokraterna benägna att sätta i verket.

Nedmontering av den för bostadsmarknaden förödande hyresregleringen som hängt med sedan 1942. Modernisering av den problematiska arbetsrättslagstiftningen anno 1974. Avskaffande av den skadliga värnskatten som Göran Persson införde 1995.

Därutöver är Socialdemokraterna villiga att bejaka vinstdrivande välfärdsaktörer istället för att kväva dem. Bara detta i uppgörelsen med Centern och Liberalerna är ytterst viktiga segrar, vilka lovar en veritabel islossning på den länge nedfrysta reformagendans område.

Just att Socialdemokraterna accepterat att driva en rad långtgående liberaliseringar är extra värdefullt. Huvudmotståndaren, den väldiga bromsklossen, har från borgerligt perspektiv ömsat skinn till att i praktiken bli en politisk vapendragare.

Det gör möjligheterna att befria Sverige från gamla låsningar och surdegar som hämmat utvecklingen desto mycket större och lättare. Om priset är att låta Löfven fortsätta som statsminister, borde det nyktert sett vara väl värt att betala det.

Vad är alternativet? En M/KD-ministär som tvingas leva på nåder av Sverigedemokraternas aktiva bistånd i varenda votering? Förklara gärna vilka vinster som då vore möjliga med ett auktoritärt, vulgärnationalistiskt, liberalismhatande, främlingsfientligt och notoriskt oberäkneligt populistparti som stödhjul.

En sådan SD-beroende regering hade sannolikt kapsejsat ganska fort och alla dess förslag mött förbittrad opposition från en förmodligen återradikaliserad socialdemokrati som inte längre haft anledning att visa ett uns av tillmötesgående. Det politiska klimatet hade blivit än värre polariserat och upphetsat.

Nu finns en historisk chans till ett rejält liberalt genombrott som inte bör försittas. Talmannen Andreas Norlén, med rätta irriterad, gav under måndagseftermiddagen partierna 48 timmar på sig att reda ut regeringshärvan.

Stötestenen är Vänsterpartiet som inte kan släppa fram en förborgerligad Löfven till statsministerposten utan eftergifter. Okej, givet att S/MP/C/L-överenskommelsen sakpolitiskt inte rubbas, borde väl något mindre köttben kunna offras på Jonas Sjöstedts altare.

Med tanke på vad som ligger i vågskålen, icke minst väljarnas hårt prövade förtroende för parlamentarismen, försök göra en försvarlig kompromiss så att Sverige får en reformregering igen!

Den nya Allian(S)en

Skrivit i Corren 14/1:

Herregud, kan det äntligen vara möjligt?! Värnskatten ryker, arbetsrätten moderniseras, vägen öppnas för marknadshyror. Det är sånt som inte ens Reinfeldts Alliansregering vågade göra. Man får nästan nypa sig i armen.

Omfattande skattesänkningar på arbete och företagande, tredubblade och utvidgade RUT-avdrag, slopad flyttskatt, slut på förslagen om vinstförbud för privata aktörer i välfärden, uppluckrat strandskydd, stärkt äganderätt för skogsbrukare, en i grunden omstöpt arbetsförmedling…

Och allt detta ska en ny S/MP-regering genomföra? Otroligt. Uppgörelsen som C och L rott i land innehåller även vissa anmärkningsvärda uselheter, som bevarad flygskatt och stopp för religiösa friskolor. Men som helhet är det svårt att klaga.

Kombinerat med att V och SD utestängs från frihetsfientligt inflytande är det inget mindre än ett liberalt jordskred som skett i det politiska landskapet, en tydlig förskjutning av dagordningen högerut.

Moderaternas och Kristdemokraternas bottenlösa besvikelse måste rimligen avskrivas som teater, spel för galleriet. Alliansen oåterkalleligt begraven, C och L förrädare mot det gemensamma borgerliga reformprojektet? I realiteten ser det sakpolitiskt snarare ut som Annie Lööf lyckats få S och MP att ansluta sig till Alliansagendan.

Det är sannerligen ingen dålig bedrift, vilket även gäller Stefan Löfven vars ideologiska omsvängning är förbluffande djärv. Tänk bara om Ulf Kristersson i spetsen för en M/KD-regering presenterat samma slags politiska paket som ovan. I enlighet med den tidigare S-retoriken skulle det hojtats och larmats om att Sverige stod på randen till en nyliberal apokalyps.

Dock bör vi hålla champagnen kvar på kylning ett tag till. Ty om något låter för bra för att vara sant, brukar det också vanligen vara det. Kan V verkligen lägga sig platt i veckans statsministeromröstning och släppa fram en S/MP-regering i Allianskläder? Det är högst oklart i skrivande stund.

Och hur pass säkra kan vi egentligen vara på att Löfven de kommande åren är villig att agera likt en borgerlig surrogat-statsminister och helhjärtat driva igenom reformer, som S accepterat enbart för partiets omvittnade fixering vid att sitta i regeringskansliet?

Garantierna för att inte C och L ska bli blåsta på konfekten verkar knappast vattentäta. Sedan är det frågan om utrikes- och säkerhetspolitiken.

Ska Margot Wallströms Palme-nostalgiska 70-talslinje fortsätta att gälla på UD och Natomedlemskap förbli ett anatema, medan Putins militaristiska gangsterregim härjar vidare?

Det vore mycket illa för Sverige.

Någon annan betalar…

Skrivit i Corren 7/1:

Resultatet av den tragikomiska tävlingen om 2018 års värsta skatteslöseri är klart. Med över 17 000 inkomna röster kniper den offentliga pengarullningen till upphandlingen av flyktingboenden som aldrig används förstaplatsen vid skampålen.

Kommuner som Göteborg, Kalmar och Trelleborg har spenderat miljontals kronor som bara gått till att elda för kråkorna. Shit happens, liksom…

Göteborg skyltar även på andraplatsen med sin frikostiga massanställning av 236 kommunala kommunikatörer, så att stadens politiker och tjänstemän kan känna sig tryggare från journalisters kritiska granskning och medborgarnas jobbiga frågor.

Den lilla jämtländska kommunen Bräcke är trea på prispallen med satsningen att bygga världens längsta skidtunnel under ett berg. Då ingen privat aktör var intresserad av projektet, tog kommunen själv tag i saken med invånarnas skattepengar som riskkapital och skidtunneln blöder nu tiotals miljoner kronor i förlust.

Det är Slöseriombudsmannen Johan Gustafsson vid Skattebetalarnas förening som utlyst omröstningen och redovisningen finns att läsa på organisationens hemsida. Där finns flera andra stolliga exempel på misshushållningen med allmänna medel.

En självlysande, uppvärmd soffa i Uppsala för 12 miljoner kronor. En kommunal fågelbur i Landskrona för 200 000 kronor. Skattefinansierade kurser i klimatångestterapi.  Subventioner till eldrivna cyklar och båtmotorer. Lokalpolitiker som chartrar ett eget flygplan till lobbyminglet i Almedalen för att slippa trängas med populasen under resan.  Och så vidare.

Tävlingen är ett pedagogiskt underhållande sätt att dra ljuset till hur lättvindigt andras ihoparbetade pengar hanteras, men fnisset fastnar naturligtvis i halsen. ”Varje förslösad skattekrona är en stöld från folket”, som den gamle socialministern och folkhemsbyggaren Gustav Möller (S) bevingat uttryckte det.

Möller var en övertygad socialist och den generella välfärdspolitikens grundläggare i Sverige. Han var samtidigt djupt präglad av sin uppväxt i fattigdomens Malmö.

Möller förstod av egen bitter erfarenhet vilka människor som alltid fick ta den hårdaste smällen om den offentliga kassans begränsade resurser inte sköttes ansvarsfullt: de som är beroende av systemets stöd och omsorg för att få en dräglig tillvaro, en god utbildning, en bra sjukvård, hjälp vid arbetslöshet, et cetera.

Den insikten lämnar tydligen en del övrigt att önska bland många av Gustav Möllers efterföljare i politikerskrået numera.