Kategoriarkiv: Politik

Ska borgerligheten göra bankrutt?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 22/1:

På ena sidan stod kommunistdiktaturerna och dess ideologiska medlöpare. På andra sidan stod den liberala demokratins försvarare. Så såg gårdagens avgörande strid ut. Vi vet vilka som till sist segrade. Den radikala vänsterns totalitära anspråk slogs tillbaka, kommunismen marginaliserades som en svårt komprometterad och vida avskydd falsk frälsningslära.

Men historien tog inte slut med Berlinmurens fall. Idag har demokratins kärnvärden utmanats igen – av den högerauktoritära populismen, i grunden en slags moderniserad fascism som förkastar det öppna, pluralistiska samhället och har liberalismen som huvudfiende.

Det torde råda föga tvekan om var Sverigedemokraterna står och vilken rörelse i tiden som detta parti representerar. Jimmie Åkesson har sagt sig föredra Ungerns despotiske premiärminister Viktor Orbán framför Tysklands förbundskansler Angela Merkel. Han har vägrat välja mellan Rysslands tyranniske gangster Vladimir Putin och Frankrikes president Emmanuel Macron.

Det är mycket talande. Ingen övertygad anhängare av klassisk västerländsk demokrati – som kommunisterna alltså ville krossa under kalla kriget – hade kunnat lämna sådana svar. Eller, som Åkesson också offentligt gjort, deklarera sina sympatier för Donald Trumps politik även efter den högerextrema våldsmobbens stormning av Kapitolium.

Det fick Mikael Odenberg, tidigare försvarsminister (M), att skriva på Facebook: ”Jimmie Åkesson föredrar ’politiskt’ Donald Trump framför Joe Biden. Det bör ge svenska politiker en anledning att fundera över vem man föredrar ’politiskt’ i Sverige.” Sannerligen!

Men förbluffande nog har inte moderatledaren Ulf Kristersson tänkt om. Intervjuad i SVT den 20/1 sätter han sin heder i pant för att SD blivit mer politiskt seriösa (!) och därför duger utmärkt att samverka med som underlag för en M/KD-regering. Inom det långvarigt opinionskrisande Liberalerna rasar samtidigt ett inbördeskrig om partiet ska lämna Januariavtalet och ansluta sig till Kristerssons SD-stödda regeringsalternativ eller ej.

Stefan Löfven borde bytas ut som statsminister vid nästa val, absolut. Men vad blir priset om det betyder att SD ges makt och inflytande? Sverige behöver en stark borgerlighet som både kan hålla vänstern i schack och ytterhögern stången. Istället är borgerligheten i färd att falla sönder – politiskt, intellektuellt, moraliskt – vid Åkessons fötter när han lismande söker förtroende. Vad som händer när man säljer sig till den liberala demokratins fiender är Republikanerna ett tydligt varnande exempel på. Vägen till bankrutten gick fort.

Förloraren som vann framtiden

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 20/1:

George McGovern avled hösten 2012, 90 år gammal. Låt er inte luras av det. Hans inflytande är ännu högst märkbart. Det är mycket tack vare honom som Joe Biden kan svära presidenteden. McGovern, senator från South Dakota, nådde aldrig själv Vita huset utan blev en slags Demokraternas Moses som visade vägen. Det hände sig 1972 när han utmanade den sittande republikanske presidenten Richard Nixon.

Vietnamkriget rasade fortfarande. USA hade förlorat över 50 000 soldater i Sydostasiens djungler och långt fler vietnameser hade dukat under. McGovern, som flugit bombplan över Tyskland i andra världskriget, visste vad det innebar när politiker skickade ut unga män till slagfältens helvete.

Att bekämpa Hitler var en sak. Det var riktigt och nödvändigt. Men i Vietnam hade USA begått ett hemskt misstag, ansåg McGovern som gjorde krigsmotståndet till valets huvudfråga. ”Detta krig är en moralisk och politisk katastrof, en fruktansvärd cancer som äter sönder vår nations själ”, dundrade han. Nixonlägret svarade med att utmåla McGovern som en för USA:s säkerhetspolitiska intressen farlig och oansvarig vänsterliberal.

McGovern var dock inte mer vänster än att han kunde låta som Ronald Reagan i andra frågor. Han gisslade den svällande offentliga maktapparaten som ”blivit så vidsträckt och opersonlig att dess intressen avviker mer och mer från vanliga medborgares intressen”. Han kritiserade det växande skattetrycket och menade att problemen i samhället löstes bättre genom statlig decentralisering.

Men inte bara Nixons republikaner gav McGovern det onda ögat. Även de demokratiska partitopparna var obekväma med honom. McGovern hade nämligen initierat en förnyelsens kulturrevolution inom partiet och lyckats bryta det gamla etablissemangets vittrande grepp.

Istället bars han fram till nomineringen som presidentkandidat av en gräsrotsrörelse där tidigare politiskt marginaliserade grupper – kvinnor, ungdomar, etniska minoriteter – krävde att få inflytande. Men tiden var inte mogen. Nixon vann en förkrossande jordskredsseger.

McGovern triumferade ändå på sikt. I hans valkampanj formades två kommande demokratiska ledare: Bill och Hillary Clinton. I delstaten Delaware blev samtidigt en ung Joe Biden så inspirerad av McGovern att han, trots ytterst blygsamma resurser, vågade karriärsprånget att kandidera till senaten. Och sensationellt vann. 2008 modellerade Barack Obama sitt segertåg mot Vita huset utifrån samma gräsrotsaktivism som McGovern red på 1972.

När George McGovern dog hyllades han av Obamas vicepresident Joe Biden som ”fadern till det moderna demokratiska partiet”. Nu, efter de förfärliga Trumpåren, är det Bidens tur att bära facklan vidare och som president försöka göra USA till ett fredligare, rättvisare, anständigare samhälle.

Ett misslyckande ska kallas ett misslyckande

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 19/1:

Tragedi läggs till tragedi. Den förfärliga statistiken tickar vidare. Ytterligare fem personer avlidna, meddelade Region Östergötland under måndagen. Hittills är därmed 447 människoliv i länet förlorade sedan coronautbrottet startade och 17 529 östgötar har konstaterats smittade. Totalsiffran för hela Sverige har passerat 10 000 döda och över en halv miljon människor har infekterats av viruset.

Man tvingas gå tillbaka hundra år i tiden till spanska sjukans härjningar för att finna något som överträffar hur denna pandemi sargat vårt samhälle, vår befolkning. Låt vara att Sverige varken är värst drabbat i Europa eller i övriga världen. Men det är en tröst för tigerhjärtan. I vår del av Europa, Norden, är ju det ett obönhörligt faktum att Sverige dramatiskt avviker från våra grannländer med mångdubbelt högre dödstal.

Hur kommer det sig? SVT:s Agenda lät i söndags utfråga de centrala beslutsfattarna bakom den inledningsvis valda, internationellt sett unikt avspända svenska coronastrategin. Självkritiken var inte direkt påfallande från statsepidemiolog Anders Tegnell och statsminister Stefan Löfven. Intrycket blev snarare ett försök till att blanda bort korten.

Tegnell förnekade ånyo att en avsiktlig satsning på att nå ”folkimmunitet” som ett frälsande mål varit aktuellt (ett begrepp som det svenska anti-lockdown-experimentet världen över blivit kontroversiellt förknippat med). Agendaredaktionen kunde dock visa hur Tegnell tidigare talat förhoppningsfullt i just sådana termer och frågan var om tittarna blev mycket klokare av den påföljande munhuggningen.

Men det förefaller ändå klart att Sverige trott sig kunna agera smartare än andra länder. En hårdare nedstängning av samhället med alla dess mycket svåra ekonomiska och sociala konsekvenser behövde inte nödvändigtvis ske. En kalkylerad risk togs istället med covid-19, man visste inte hur lömskt viruset i själva verket var.

Samtidigt som de äldre skulle skyddas och sjukvården få möjlighet att hålla jämna steg med smittan, kunde viruset sakta tillåtas spridas i samhället och ge en viss kritisk grad bromsande naturlig immunitet bland svenska folket.

Tegnell och Löfven må klä orden hur de vill idag. Men detta går knappast att på annat sätt tolka kärnan i den strategi som Folkhälsoinstitutet och regeringen, uppbackad av en enig riksdag, bestämde sig för våren 2020. Och den strategin misslyckades kapitalt på avgörande punkter. De ansvariga makthavarnas slingerbultande, deras försök att distansera sig och springa ifrån facit, gör ingalunda saken bättre.

Synen på Trump blottar SD:s extremism

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 15/1:

Respekten för de mänskliga rättigheterna har försämrats i hela världen som följd av den amerikanska Trump-administrationens bristande ledarskap. Det konstaterar föga överraskande Human Rights Watch i sin årsrapport för 2020 som publicerades i veckan.

Samma negativa trend har människorättsorganisationen slagit larm om i tidigare rapporter. 2019 beskrev Human Rights Watch hur auktoritära ledare världen över vädrat ny morgonluft och dragit åt tumskruvarna ytterligare, påverkade av Donald Trumps framfart – som även applåderats av Sverigedemokraterna här hemma.

Inom SD finns en från Human Rights Watch totalt väsensskild uppfattning om Trumps betydelse. ”Ingen ärlig bedömare kan förneka den enorma insats som han gjort för en fredligare värld”, påstod nyligen Mattias Karlsson, partiets chefsideolog och tidigare gruppledare i riksdagen.

Tillsammans med SD-kollegorna Björn Söder och Tobias Andersson nominerade Karlsson i november Donald Trump till Nobels fredspris. Och den nomineringen står fast, har Björn Söder meddelat, även efter Trumps uppvigling till att storma Kapitolium och kullkasta den amerikanska demokratin.

Denna förskräckande händelse har heller inte fått partiledaren Jimmie Åkesson att ompröva sina politiska sympatier för Trump. Han tar visserligen avstånd från det våldsamma kuppförsöket. Men vidhåller att det vore bättre för USA och västvärlden om Trumps radikaliserade republikaner vunnit valet.

Alltså fyra år till med rasistisk hets mot etniska minoriteter, avhumaniserande av politiska motståndare, konspirationsteorier, lögner, underminerande av rättsstaten och USA:s demokratiska institutioner, vänskapligt gullande med utländska människorättsbrottslingar, etc. Kan SD:s extremism bli tydligare?

Trump står nu inför sitt andra riksrättsåtal, denna gång för anstiftan till uppror när han med dessa ord eldade sina supportrar till att attackera kongressens folkvalda församling: ”Ni kommer aldrig att ta tillbaka ert land genom att vara svaga. Ni måste visa styrka, och ni måste vara starka. Och vi slåss. Vi slåss av bara helvete och om ni inte slåss av bara helvete, då kommer ni inte att ha kvar ett land längre.”

Den militanta och ödesmättade retoriken, vägran att acceptera nederlag i demokratiska val, besvärjelsen om en hotande undergång, bär fascismens ideologiska kännetecken.

Efter riksdagsvalet 2018, som inte blev den stormande jätteframgång SD hoppats på, deklarerade Mattias Karlsson – inte olikt idolen Trump – för sitt partis anhängare: ”Vi har inte valt det här, men våra motståndare har på riktigt tvingat in oss i en existentiell kamp om vår kulturs och vår nations överlevnad. Det finns bara två val, seger eller död.”

Tycker verkligen M och KD att ett parti som detta är lämpligt att samverka med och släppa in i en regering?

När en rasist får makten

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 13/1:

Det var en av de värsta masskjutningarna i USA:s historia och ägde rum på ett köpcenter i El Paso, Texas, den 3 augusti 2019. 23 människor dog och lika många skadades när den 21-årige gärningsmannen Patrick Crusius öppnade eld med sitt maskingevär.

Flera av offren var mexikaner, uppenbart var att Crusius ville mörda som många latinamerikaner som möjligt. Strax innan massakern hade ett invandrarfientligt manifest lagts ut på internet, som larmade om att USA:s vita befolkning håller på att ersättas av utlänningar – en ultranationalistisk konspirationsteori som är stapelvara inom högerextrema kretsar.

Blodbadet i El Paso föregicks av en sommar där USA:s president sin vana trogen excellerat i hätska utfall mot etniska minoriteter. Bidrog Trump till att ha triggat Patrick Crusius vidriga illdåd? Det går knappast att utesluta, det är snarare mycket troligt.

FBI har länge varnat för det högerextrema våldet som det största inhemska hotet i USA. Under senare år antalet rasistiskt motiverade hatbrott och attentat ökat i omfattning. Svarta, latinamerikaner, och även judar, har återkommande stått i skottgluggen.

En återkommande demagogisk refräng från Trump har också varit att systematiskt underblåsa rädslan som finns bland den demografiskt krympande vita majoriteten för att deras traditionella maktdominans snart är borta och farorna detta påstås innebära för det amerikanska samhället.

Den nakna rasismen är en bärande del av Trumps budskap och attraktionskraft långt in i hjärtlandet av konservativa väljare. För USA:s president har heller inte högerextrema grupperingar i stil med ”Proud Boys” setts som något hot, utan som en allierad kärna av sanna amerikanska patrioter.

Naturligen har människor som dessa varit minst sagt mottagliga för Trumps hatretorik och bisarra konspirationsteorier. Från högsta ort har de fått sin förvridna världsbild bekräftad och agerat därefter.

När Trump förra veckan uppviglade sina anhängare till stormning av kongressen var det hans värsta supportrar för bevarandet av det vita Amerikas överhöghet som lystrade och invaderade Kapitolium. Fem människor dog under den högerextrema mobbens framfart. Det kunde blivit fler än så.

Vicepresidenten Mike Pence vägran att följa Trumps order att motsatta sig den folkvalda församlingens konfirmering av Joe Bidens valseger skulle straffas med döden. Det står nu klart att flera av de ideologiskt drivna och beväpnade våldsverkarna var ute efter att lyncha Pence som en landsförrädare.

Stormningen av kongressen var ett terrorangrepp, ett försök till statskupp, en direkt konsekvens av den upptrappade militanta rasism som präglat Donald Trumps presidentperiod.

Förräderiet mot Amerika

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 8/1:

Chockvågorna spred sig vida kring den då kända världen. Det som inträffat var ofattbart, omöjligt. Barbarerna hade plundrat självaste Rom, den eviga staden, civilisationens hjärta. Visserligen hade det en gång stolta imperiet redan sett sina bästa dagar och förfallstecknen stått skrivna på väggen sedan länge.

Men för många kom beskedet om att visigoterna under Alarik lyckats tränga in genom Roms portar den 24 augusti år 410 som en mental jordbävning. Ett heligt fundament hade rämnat. En i sekler central orienteringspunkt förflyktigades.

”Min röst fastnar i halsen, och ännu medan jag dikterar detta kvävs jag av snyftningar. Staden som tagit hela världen har själv blivit tagen”, skrev kyrkofadern Hieronymus när den skakande nyheten nådde honom i Betlehem.

Med de osannolika bilderna från Washington DC på näthinnan förstår jag innerligt väl hur det måste känts. Hundratals kongressledamöter fick fly i panik medan en skränande mobb stormade Kapitolium, trängde de patetiskt otillräckliga säkerhetsvakterna åt sidan, krossade rutor, vräkte sig triumferande i sessionssalarna och skändade den amerikanska demokratins högborg.

Det var som år 410 i repris. Det moderna Rom, vars offentliga ämbetsbyggnader uppförts i nyklassisk stil efter förebild från det antika Rom som inspirerade USA:s grundare, hade fallit i marodörernas våld. Fast med en viktig skillnad.

Nu var det inga främmande fiender som härjade. Utan en pöbel ur den egna nationens led som gick till attack – uppviglade av landets president som i sin narcissistiska maktfullkomlighet vägrat acceptera att folkets majoritet valt en annan ledare.

Donald Trump är en politisk gangster, en storhetsvansinnig demagog, patologisk lögnare och förrädare mot den konstitution han svurit att försvara. USA är trots alla påfrestningar robust nog att överleva honom, detta är inte Roms dödsryckningar och Trumps kriminella vanstyre är snart obevekligen förbi.

Men att det amerikanska samhället är svårt förgiftat står onekligen klart, när världen i skräckslagen häpnad tvingas bevittna hur ett gäng fanatiska huliganer kan mobiliseras till att invadera det ikoniska Kapitolium och jaga iväg dess lagstiftande församling. Det är ej blott Donald Trump som bär ansvaret och skulden.

Det förr så ärorika republikanska partiet kollaborerade med den auktoritära högerpopulismen, blev till sist övermannande av den och lät sig ryggradslöst ledas ner i träsket. Republikanerna tog med öppna ögon en galen kejsare i famn och brände det Rom som man själva representerade.

Må det vara flammande varning för partier i alla demokratiska länder – i Sverige främst den SD-flirtande duon M och KD – att inte försöka sig på samma ödesdigra ruinerande spel.

Lyx att leva, lyx att finnas till

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 31/12:

Död, covid-pest och pina. Är det så vi kommer att minnas det 2020 som Tennysons klocka på Skansen snart äntligen ringer ut i den bistra nyårsnatten? Nog har detta sannskyldiga annus horribilis varit en plåga.

Men en dag som denna, i väntan på det befriande tolvslaget, varför inte släppa allt det dystra och vända på det. Vad har 2020 bjudit på som varit positivt? Den mest omedelbara ljuspunkten är förstås corona-vaccinet, framtaget och godkänt på rekordtid. En fantastisk bedrift av den medicinska vetenskapen.

Tänk att vaccineringen redan är igång. Det är verkligen inte dåligt. Och tänk på vilka heroiska insatser vårdpersonalen i Sverige gjort under det gångna året för dem som insjuknat i pandemin. Mycket hårt och livsräddande arbete har skett i vårdens frontlinje, som förtjänar den djupaste uppskattning och varmaste tacksamhet.

Om regeringens prestationer lämnat en hel del övrigt att önska och coronakrisens elände överskuggat agendan, så finns det ändå fina grejer att notera på det inrikespolitiska pluskontot. Januariavtalet fortsätter att leverera lovande reformer med det ansvarstagande Centern som den numera viktigaste pådrivande liberala kraften i riksdagen. Heja Annie Lööf!

Nyligen blev en exempelvis en utredning klar om ett flexiblare strandskydd, något som är betydelsefullt för landsbygdens utvecklingsmöjligheter. Synnerligen glädjande är att ett moderniserat LAS ser ut att vara i hamn efter många och långa förhandlingsturer mellan arbetsmarknadens parter. Att detta, som stått på borgerlighetens önskelista i decennier, skulle hända under trycket från en S-ledd regering är faktiskt direkt remarkabelt.

Goda nyheter saknas inte heller utrikespolitiskt. Den segdragna, tröttsamt trassliga Brexitprocessen har precis nått sin lösning genom ett färdigt avtal mellan EU och Storbritannien. En svår huvudvärk i de europeiska relationerna är borta och ett nytt konstruktivt kapitel kan ta vid. Men det bästa för världen: Donald Trump led ett svidande nederlag i USA-valet – en lika härlig seger för den liberala demokratin som det är en rejäl smäll för den frihetsfientliga högerauktoritära populismen och dess ärelösa medlöpare.

Slutligen måste vi uppmärksamma att 80-talets nyromantiska kultband Lustans Lakejer är i gasen med en rykande färsk singel, Lyx, som påpassligt släpptes den 27 december – alltså samtidigt som vaccineringen mot coronan inleddes i Sverige. Refrängen kan, som Johan Kinde & Co skriver i ett pressmeddelande, tolkas som en bejakande hyllning till livet självt: ”Lyx att leva, lyx att finnas till”. Visst är det så! Håll ut, vänner. Fram med champagnen och lyxa på. Hoppet stiger vid horisonten.

Coronakommissionens dom är hård

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 16/12:

Dysterheterna duggar tätt. Coronanpandemin överskuggar allt. Under tisdagen meddelades att ytterligare 153 svenskar avlidit som följd av den ökande smittspridningen. Totalt har covid-19 skördat över 7600 människoliv i Sverige. En förskräckande siffra, en siffra som tydligt indikerar att liemannen satt ett särskilt mörkt märke på vårt land medan övriga Norden kommit väsentligt lindrigare undan.

Det är ett blytungt faktum som svårligen kan dribblas bort (även om statsepidemiologen Anders Tegnell gjort tappra försök). Skyddet av gamla och svaga, de medmänniskor som är mest sårbara för smittan, skulle varit en bärande del i den svenska strategin – som ju inte höll.

Det står kristallklart att pandemin blottlagt allvarliga försummelser i det offentliga maskineriet som kostat det svenska samhället och dess medborgare mycket dyrt. Och dyrare pris än många i onödan avlidna människor finns rimligen inte.

Igår presenterades coronakommissionens första delrapport, där det utan omsvep förkunnas att de höga dödstalen inom äldreomsorgen berott på ”sedan länge välkända strukturella brister”, som gjort att denna verksamhet varit illa förberedd på att hantera en pandemi.

”De anställda i äldreomsorgen lämnades i stor utsträckning ensamma att hantera krissituationen”, skrivs det i rapporten. Ansvaret för misslyckandet bärs av innevarande regering. Men också tidigare regeringar (ja – kommissionen tittar på er, avsuttna borgerliga alliansministrar) som haft kunskap om bristerna och trots detta underlåtit att agera.

I detta onådens år 2020 är det dock Stefan Löfven och hans statsråd som styr riket, som är befälhavare på kommandobryggan mitt i stormen. Därför borde de tagit initiativen som ”behövts för att äldreomsorgen skulle stå bättre rustad för en kris av detta slag”.

Coronakommissionen riktar även kritik mot Folkhälsomyndigheten och Socialstyrelsen. ”Vår bedömning är att dessa myndigheter inte haft en tillräcklig överblick över den kommunala äldreomsorgens problem och brister. Det innebar att vägledning för arbetet i äldreomsorgen dröjde”.

Sammantaget ett ganska så rejält svidande underbetyg. Kommissionen ska lämna sin troligtvis inte mindre skonsamma slutrapport i februari 2022. Då är det valår. Den förvisso skicklige politiske överlevnadskonstnären Löfven lär få det tufft.

Minns tsunamikatastrofen 2004. Minns de förödande avslöjanden som Johan Hirschfeldts granskningskommission sedan offentliggjorde om den dåvarande S-regeringens krishanteringsförmåga, något som starkt bidrog till Göran Perssons fall i valet 2006. Kommer Löfvens öde att beseglas på ett liknande sätt?

Löfven misslyckas katastrofalt och vinner ändå

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 3/12:

I SCB:s stora partisympatimätning för november får Socialdemokraterna hela 29,4 procent. Det betyder att partiet inte bara ligger högre än valresultatet 2018. Utan också att S endast backat med blygsamma 4,3 procentenheter sedan SCB:s föregående mätning i maj. Det kan förvisso synas som ett rejält ras.

Men mot bakgrund av pandemikrisens hantering måste Socialdemokraterna sägas ha kommit märkvärdigt billigt undan på väljarbörsen. I synnerhet som statsminister Stefan Löfven vägrat medge att regeringen gjort några fel.

Den övergripande strategin har opolitiska tjänstemän på Folkhälsomyndigheten fått stå för. Bristfälligheterna i coronatestningen – rena rama genomklappningen i Östergötland – har lastats på regionerna. Att skyddet av vårdtagarna på äldreboendena varit skandalöst otillräckligt, ja även det är främst någon annans sak. Löfven sväljer icke en klunk ur den bittra kalken.

Nog finns skäl att rikta kritik mot hur diverse systemaktörer på lägre nivåer skött sig. Och nog kunde beredskapen varit väsentligt bättre på många håll. Men i en bråddjup nationell kris är det regeringen som bär det tyngsta ansvaret för att leda landet genom vedermödorna och se till att systemet klarar rycken när det verkligen gäller. Det torde vara en betydande del av poängen med att alls ha en regering.

Sveriges misslyckande i bemötandet av pandemin är en tragedi som börjat eka varnande över världen. På ledarplats i amerikanska Washington Post trumpetades den 1 december ut: ”Swedens anti-lockdown experiment flopped. Now it faces av wave of pandemic pain”.

Tidningen noterar att Sverige har såväl dramatiskt högre dödstal i covid-19, som antal konstaterade nya smittfall, jämfört med övriga Norden. Även om vårt land nu, sent omsider, tvingats ändra kurs mot hårdare restriktioner, slår Washington Post fast att det finns en viktig lärdom att dra av Sveriges tidigare milda linje: ”pröva den inte, om du vill rädda liv”.

Inget vackert betyg. Den så kallade ”Sverigebilden” utomlands lär sannolikt för långt tid framåt präglas av det blågula coronahaveriet. Men ”regeringsbilden” hos väljarna här hemma är trots allt förbluffande positiv, om man ska tro SCB.

Borträknat Liberalerna, som befinner sig fortsatt under isen, och inräknat Vänsterpartiet, samlar regeringssidan över 50 procent i opinionen. Alternativet högerut (M, KD och SD) får nöja sig med 45,1 procent. Någon säker prognos för ett maktskifte kan knappast utfärdas. Stefan Löfven må vara en föga imponerande statsminister. Men som politisk överlevnadskonstnär tycks han i absolut särklass.

George Bush och konsten att förlora med stil

Publicerad den av
1

Skrivit i Corren 17/11:

Förra gången en amerikansk president förlorade ett omval var 1992, också då var det en republikan: George Herbert Walker Bush. Att han skulle gå på pumpen hade året innan sett osannolikt ut. Våren 1991, efter USA:s seger i det första Gulfkriget, var Bushs popularitetssiffror enligt opinionsinstitutet Gallup skyhöga 89 procent.

Men så blev ekonomin knackig och arbetslösheten steg. Guvernören i den lilla sydstaten Arkansas, demokraten Bill Clinton, såg sin chans. Det gjorde även Texasmiljardären Ross Perot, som oberoende högerpopulistisk tredjepartikandidat.

Valkampanjen blev lång och hård. Perot kammade hem 18,9 procent nationellt, vilket kostade Republikanerna segern. Clinton triumferade med 370 elektorsröster och 43 procent av väljarna bakom sig. Den tidigare förmodat oövervinnerlige Bush fick 37,4 procent och 168 elektorsröster.

Vore det konstigt om Bush blivit bitter över nederlaget och avskytt motståndaren som snuvat honom på en andra mandatperiod? Det är aldrig lätt att tvingas lämna makten och svälja en svidande förlust.

Men i januari 1993 under sin första arbetsdag som ny president, fann Clinton ett brev på Ovala rummets skrivbord, inlett med orden ”Käre Bill”, från den besegrade företrädaren.

Bush skrev personligt om ämbetets utmaningar, att kritiken ofta var tuff, men att Clinton inte skulle låta sig avskräckas, inte låta sig rubbas ur kurs. De avslutande raderna löd: ”Jag önskar dig välgång. Jag önskar din familj välgång. Din framgång är nu vårt lands framgång. Jag hejar starkt på dig. Lycka till – George”.

Bush var varm och generös i bästa amerikanska tradition. Han var en sann patriot som satte sitt land, konstitutionen och demokratins ideal främst. Trots skilda politiska uppfattningar och partitillhörigheter gjorde han tydligt att Clinton var vald till hela USA:s president och som sådan förtjänade stöd, inte fientlighet.

Var finns idag det parti som George Bush så hedervärt representerade? Det är allvarligt nog att Donald Trump, trogen sin patologiskt narcissistiska natur, vägrar godta Joe Bidens klara valseger och sprider grundlösa anklagelser om massivt röstfusk kring sig.

Värre ändå är att Republikanernas företrädare överlag, undantaget några få, spelar med i charaden. Rädda om sina egna politiska skinn vågar de inte riskera att falla i onåd hos Trumps stora väljarbas och alla hans lojalt stridslystna sympatisörer. Hellre gör de sig till medlöpare i underminerandet av förtroendet för den amerikanska demokratin, världens viktigaste och mest inflytelserika.

Otäckt är bara förnamnet. Och kan något sådant ske i Republikanerna – med dess stolta arv från Lincoln, Coolidge, Reagan och Bush – kan det då inte ske i vilket parti som helst som vi trodde oss kunna lita på?