Kategoriarkiv: Politik

Ett öppet samhälle eller ett slutet?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 4/5:

”Du vill hellre skicka ut dem?”, undrade Centerns Annie Lööf. ”Ska du ta hit hela världen?, raljerade Liberalernas Nyamko Sabuni till svar. 

Det korta replikskiftet i SVT:s partiledardebatt under söndagskvällen var belysande. Sakfrågan handlade om migrationen och är på ett övergripande plan uttryck för positioneringen i vår tids avgörande politiska strid: ska vi ha ett öppet samhälle eller ett slutet?  

Symptomatiskt är att Sabunis första gemensamma utspel med Jimmie Åkesson & Co efter uppbrottet från januarisamarbetet rörde just invandringen, SD:s främsta paradgren, och fokuserade på hur Sveriges redan strama migrationspolitik bör göras ännu lite stramare. Förvisso inte tillräckligt stram och inhuman som SD önskar. Men tillräckligt nog för att nå enighet med M, KD och L. 

Innehållet i detta förslag, som presenterades strax innan söndagens SVT-debatt, torde egentligen vara fullständigt sekundärt för Åkesson. Han kommer aldrig att låta sig nöja. Han kommer alltid att trycka på för hårdare bandage och kräva fler eftergifter. Det viktiga för Åkesson är att sätta bilden av ett formaliserat regeringsblock i vardande där hans borgerliga kollaboratörer kretsar som satelliter kring den tongivande maktdirigenten SD. 

Ser han inte ut att vara på oroväckande framgångsrik väg? Bara det att det tidigare flyktingvänliga Liberalerna fångats in i SD:s gravitationsfält och dess partiledare börjar låta som Bengt Westerbergs motsats visar att värderingsförskjutningen i den auktoritära högerpopulismens favör onekligen gått ganska långt. 

Annie Lööf ska ha heder av att hon fortsatt bjuder motstånd på den sönderfallande borgerliga skansen och försvarar den gnutta anständighet som finns kvar i migrationspolitiken. Iskalla vindar blåser. Allt färre är de röster som talar positivt om invandring och rivna murar. 

En räddhågad, insulär välfärdschauvinism har kommit att dominera debatten. Migration har mer eller mindre blivit synonymt med elände: hedersvåld, arbetslöshet, gängkriminalitet, bidragsberoende, islamism och ont vad som tänkas kan under solen. Det parti som skickar flest anländande människor på porten vinner. 

Självklart ska lag och ordning råda. Men vilket samhälle har någonsin vunnit på att stängas igen? Det är en falsk och orättfärdig lösning, en reträtt in i pessimism, konformitet och mörker. I kontrast står liberalismen som tror på människans fria skaparkraft, vill undanröja de strukturella barriärer som hindrar individen från att maximinera sina livschanser, skyr gränser och välkomnar rörlighet, pluralism, öppenhet.

Det är inget Sverige som SD vill ha. SD ser liberalismen som en huvudfiende. Hur M, KD och L kan se SD som en lämplig partner är obegripligt. 

Befria filmen från ideologins bojor

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 29/4:

En av kulturpolitikens tyngsta makthavare lämnar sin post. Anna Serner, vd för Svenska Filminstitutet sedan 2011, meddelade tidigare i veckan att hon avgår. Det är ett rimligt beslut. För att inte säga välkommet, om man ska vara ofin men uppriktig. 

Svensk film befinner sig i djup kris med en förödande pandemi som gjort ont värre efter redan vikande publiksiffror. Trots att över 60 nya inhemska filmer producerades under 2019, året innan coronaviruset slog till och tömde salongerna, blev det kalla handen från besökarna. Biografägareförbundet larmade om skakande usla siffror, marknadsandelen för svensk film sjönk till sin lägsta nivå på flera decennier. 

Detta kan naturligtvis inte enbart Anna Serner lastas för. Men det är likafullt tydligt att rent bord behövs i hennes insuttna vd-rum, om den svenska filmen ska beredas sportsliga möjligheter till en kreativ omstart och det förtroende som brustit återskapas. Vad har Serners påbjudna vision för filmen varit? Inte främst som en konstnärlig och underhållande uttrycksform i egen rätt. 

Anna Serners hjärta har snarast klappat för filmen som ett verktyg att nå en rad ideologiska mål. Hon har pläderat för filmens viktiga roll i att bekämpa fördomar, motverka extremism och främlingsfientlighet, vara normkritisk och säkra en mångfald av berättelser om Sverige där identitetspolitisk representation understryks avseende sexuell läggning, kön, geografi, etnicitet, funktionsvariation, etc. I synnerhet har Serner slagits hårt för att öka genusmedvetenheten inom filmbranschen. Angeläget? Javisst. 

Det är också ett farligt, problematiskt förhållningssätt som reducerar och trivialiserar konstens existensberättigande, förvägrar den ett exklusivt värde i sig, och göder en politiskt svassande anpassning till makthavarna som för stunden behärskar statens skansar och kontrollerar bidragskranarna. Film är dyrt att producera och man biter som bekant ogärna den födande handen. 

Nästa mandatperiod kan en regeringskonstellation med Sverigedemokraterna som domptör sitta vid maktens köttgrytor. Jimmie Åkessons parti har inte gjort någon hemlighet av att vilja vrida kulturlivet i propagandistisk nationalkonservativ riktning. Svenska Filminstitutets styrelse utses av regeringen, så tänk er själva vilka direktiv som då riskerar att utfärdas om olyckan är framme… 

Anna Serners visioner må varit ömmande. Men de har grundats på en fyrkantigt instrumentell filmsyn som korrumperar både konsten och dess utövare, och inte gör publiken särskilt gladare heller. En ny vd som helhjärtat älskar film och värnar kvalitetsbegreppet utan politiska sidoblickar vore nu verkligen på sin plats.

Underhållsskulden växer för vägnätet

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 27/4:

Många vägar i Östergötland, som staten ansvarar för, mår knappast så bra som man skulle önska. Gå in på sajten varavagar.se och kolla själva hur det ser ut kring exempelvis Linköping, Ödeshög eller Motala.

Vägsträckorna är pedagogiskt färgade enligt rangskalan mörkt rött (mycket dåligt skick), rött (dåligt skick), gult (tillfredsställande), grönt (bra skick), mörkt grönt (mycket bra skick). 

Man kan väl lite försiktigt säga att röda nyanser inte saknas. Bakom sajten står branschorganisationen Transportföretagen, som vill väcka opinion för att mer resurser måste anslås till att avhjälpa bristerna. 

Idag är mer än var tionde statlig väg i Sverige – 12,7 procent av detta vägnäts totalt 98 500 kilometer – i ett direkt usel kondition. Gapet mellan nuvarande behov och anslag motsvarar enligt Transportföretagens beräkningar en underhållsskuld på 19,7 miljarder kronor. Den skulden väntas att drygt fördubblas till 42 miljarder kronor 2030, om staten fortsätter att missköta sina åtaganden. 

Vägnätets fortlöpande förfall är en kapitalförstöring av väldiga mått som allvarligt hotar trafiksäkerheten, hämmar den försörjande sektorns konkurrenskraft (9 av 10 transporter sker via väg!) och ökar klyftorna mellan stad och landsbygd. 

Förra veckan presenterade regeringen sin infrastrukturproposition för perioden 2022-33, ett paket värt 876 miljarder kronor. Inom denna ekonomiska ram tillförs vägunderhållet 33 miljarder kronor. Det förstås bra, men inte så bra att det täcker vad som egentligen skulle behöva göras åt alla gamla synder som staten samlat på sig. 

Ett oroande inslag i sammanhanget är att regeringen tjurskalligt framhärdar med att de kontroversiella höghastighetsbanorna måste byggas, trots att de är lika dyra som olönsamma. Kostnaden är satt till cirka 300 miljarder kronor. Som ofta är brukligt i stora offentliga byggprojekt lär dock slutsumman bli avsevärt högre.

Trafikverket kalkylerar i dagsläget med att varje investerad snabbtågskrona blott ger 40 öre tillbaka, vilket ändå är väldigt optimistiskt räknat enligt professor Maria Börjesson på Statens väg- och transportforskningsinstitut. 

Stockholms Handelskammare varnade samtidigt i helgen för att ett 80-tal planerade satsningar på nya vägar och vanliga järnvägar kan tvingas få stryka på foten, eftersom regeringens infrastrukturpengar inte räcker. Frågan är given: varför ska då hundratals miljarder brännas till föga nytta på dessa hopplösa höghastighetsbanor? 

Projektet är en ekonomisk gökunge som tränger undan resurser till angelägna investeringar, icke minst nödvändigheten av att ordentligt rusta upp det sönderfallande svenska vägnätet.

Hej hå, vi till fler gruvor borde gå

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 26/3:

Fosterlandets jord är rikt välsignad. Särskilt under ytan. Tänk bara på järnmalmen. Och gruvnäringen som bryter den. Där har vi något av central betydelse för det svenska välståndet. Drygt 90 procent av all järnmalm som produceras i EU svarar Sverige för. Liksom rejäla mängder bly och zink, en hel del silver, guld och koppar. Men det finns även gott om annat att hämta upp. Spännande grejer. 

På regeringens uppdrag levererade myndigheten SGU (Sveriges geologiska undersökning) 2018 en kartläggande rapport, som förkunnade att vår nation har ”geologisk potential för ett flertal innovationskritiska råmaterial”. Det är sådant som kobolt, grafit, litium, volfram och sällsynta jordartsmetaller.  

Det tyder på att Sverige sitter på en jackpott av strategiska viktiga fyndigheter, som icke minst spelar en nyckelroll i framställningen och utvecklingen av klimatvänlig teknik. Exempelvis batterier och solceller, biobränslen, turbiner, et cetera. Med egna tillgångar på åtråvärda metaller och mineral underlättas omställningen i Sverige och Europa. EU blir mindre beroende av dagens ur flera aspekter dubiösa import från gruvor i Kina och Kongo. 

Ändå förekommer ingen produktion av kritiska råmaterial i någon svensk gruva. Som SGU lakoniskt konstaterat: ”Enbart god geologisk och ekonomisk potential samt fungerande gruvindustriell infrastruktur är inte tillräckligt för att starta utvinning i Sverige”. Varför? Tillståndsprocesserna är omöjligt krävande. Precis som det gröna regeringspartiet vill ha det. 

För MP är gruvor ideologiskt anatema, vilket ironiskt nog innebär att MP av alla partier motarbetar en viktig förutsättning för att nå målet om ett klimatsmart samhälle. 

En konsekvens av detta är att Sverige rasat dramatiskt på kanadensiska Fraser Institutes prestigetunga branschindex över attraktiva gruvländer. 2016 låg Sverige på plats 8 internationellt. I den senaste rankningen gällande 2020: plats 36! 

”De interna låsningarna i regeringen verkar monumentala. Det är inget annat än en katastrof för ett land med höga klimatambitioner och en världsledande gruvsektor”, kommenterade Maria Sunér från den blågula gruvindustrins organisation Svemin i ett pressmeddelande (23/2). 

Sent omsider vaknade väl någon ansvarskännande människa i regeringskansliet. Näringsminister Ibrahim Baylan (S) har nämligen skridit till handling – genom att tillsätta en utredning om hur Sverige ska säkerställa ”en hållbar försörjning av innovationskritiska metaller och mineral”. Men ska det bli säkerställda resultat av den utredningen vore nog det säkraste att skicka MP på porten. 

Erlander hade det heller inte så roligt

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 11/3:

”Partiväsendets överdrift och ensidighet är det vedervärdigaste av allt det värdigvärdiga jag erfarit och känner,” menade Georg Adlersparre. Han tillhörde 1809 års män som störtade Gustaf IV Adolfs envälde, gav oss såväl en ny kungaätt som en ny författning och banade väg för det moderna Sverige. Trött på alltihop tycks han blivit ändå.

Louis De Geer, den skicklige reformatorn som 1876 blev den förste med ämbetstiteln statsminister, suckar i sina memoarer över dumdryga regeringsförhandlingar och noterar resignerat om beslutet i ett visst ärende: ”Jag fann saken för viktig för vårt lands hela politiska framtid för att icke till en viss grad underkasta mig den känsla av förödmjukelse, som jag tror nästan alltid vara förknippad med rollen af en partichef, enär det, såsom det är sagdt, i partier oftast är svansen, som styr huvudet”.

Den som läser Tage Erlanders dagböcker finner en katalogaria av gnagande missmod, ledsnad och tvivel. Som den hastigt bortryckte Per Albin Hanssons otippade efterträdare skriver han dagen innan valet till partiledare och regeringschef 1946: ”Oerhört – hur detta ska gå vet jag inte. Kritiken har ju rätt – jag ingen de stora linjernas man. Jag är rädd, har alltid varit rädd och att jag nu accepterat beror sannerligen inte på framåtanda och maktvilja, utan rädsla för gruppen. Lojaliteten mot gruppen och partiet”.

Thorbjörn Fälldin vann 1976 en historisk valseger som bröt Socialdemokraternas långa maktmonopol. Men slitningarna i den borgerliga trepartikoalitionen var svåra och det massmediala trycket gjorde ingenting lättare. I januari 1978 blev måttet rågat när Aftonbladet publicerade ett rått personangrepp i form av en uppseendeväckande infam satirisk artikel.

”Där framställdes jag som en andlig krympling. Jag skulle inte vara vid mina sinnens fulla bruk”, mullrar Fälldin i Arvid Lagercrantz intervjubok En bonde blir statsminister. Familjen tog det hårt. Fälldin kände att han inte orkade längre och ville lämna politiken. Men samlade ihop sig, stod ut och stretade på. I likhet med så många andra före och efter honom som tjänat Sverige så gott de kunnat.

Vad hade vårt land varit utan dem? Människor som axlat offentligt ansvar, sökt det gemensamma bästa utifrån sina övertygelser, trots fel och brister och tuff kritik gnetat vidare. Särskilt nu i dessa påfrestande pandemitider är uppgiften knappast avundsvärd att försöka hantera läget.

På ledarsidor som denna skälls det gärna på makthavarna i den politiska apparaten, stundtals kanske inte helt rättvist. Men ibland skadar det nog inte med en balanserande, uppmuntrande eloge också. Sverige är ju inget dåligt land att leva i, kan bli ännu bättre förstås, så krokna för Guds skull inte. Vilka ska annars klara skivan åt oss?

Birgitta Ohlssons tid är nu

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 8/3:

Liberalernas djupa opinionskris är självförvållad. Det är ett parti som tappat sin liberala kompass och förtroendet bland väljarna har blivit därefter: under isen.

Efter valet 2018 tog L och C steget över blockgränsen och gjorde upp med S/MP-regeringen. Detta eftersom M och KD i avgörandets stund svek den tidigare överenskommelsen inom Alliansen att hålla SD-dörren stängd. Goda liberala skäl talade för omöjligheten att stödja en regeringsbildning där Ulf Kristersson hölls gisslan som statsminister av Jimmie Åkesson.

Goda liberala skäl talade för Januariavtalet. Stefan Löfven tvingades betala så sakpolitiskt dyrt att man snudd på kan karaktärisera det fortsatta S/MP-styret som administratörer av en tredje mandatperiod åt den forna Alliansen.

Hur förvaltade Liberalerna sedan denna intressanta situation? Genom att genast välja en annan partiledning med Nyamko Sabuni i spetsen som osade av motvilja mot alltsammans. Partiets chanser att trovärdigt kommunicera och begripliggöra sin roll i det politiska landskapet spolierades. Istället slog förlamningen till och ett splittrat L hamnade i limbo.

I fredags försökte Nyamko Sabuni bryta dödläget. Med knapp majoritet beslöt hennes partistyrelse att lämna Januarisamarbetet efter höstens budgetförhandlingar och mobilisera för en borgerlig regering 2022 – som inte skyr Jimmie Åkessons hjälpande hand.

Sabuni lovar visserligen att vara garant för att inte liberala kärnvärden ska offras på SD:s altare. Men hur realistiskt är det? Det är en farlig illusion att Åkesson skulle låta sig nöja med oförargliga smulor från det borgerliga regeringsbordet, om det är han som ska leverera mandaten som är hela kalasets förutsättning.

Snarare riskerar L att i praktiken bli ett legitimerade alibi åt SD, en öppet liberalismhatande rörelse med rötter i nazism och fascism, del av samma främlingsfientliga auktoritära populisthöger som raserat demokratin i Ungern och Polen och drivit USA till avgrundens rand under Trump. Därmed torde konkursen vara fulländad för Liberalernas räkning.

Än är dock inte sista ordet sagt. Den 28 mars ska Liberalernas partiråd besluta om den SD-vänliga linjen och med ett nej är rimligen Sabunis ställning som partiledare ohållbar. Kalla i så fall in Birgitta Ohlsson, den liberala stjärnan från Linköping som lämnade politiken efter sitt misslyckade försök att utmana Jan Björklund 2017. Då var inte tiden mogen för henne.

Men det har den blivit nu. Med råge! Svensk liberalism är i skriande behov av en orädd, profilstark och entusiasmerande ”ur-och-skur-demokrat” av rätta virket. När Liberalernas existensberättigande står på spel, och den liberala demokratins fundament utmanas, borde inte ett kraftpaket som Birgitta Ohlsson vara alltför svårövertalat.

Utmärkt att S tar fajten mot SD

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 16/2:

Med en lätt travestering av Tage Erlander i klassisk värmländsk högform: ”Gubber å kärringer, huk er i bänkera, för nu laddar Socialdemokraterna ôm!”. Krutröken har legat tung kring partiet sista tiden. Det har skjutits skarpt mot den svenska högerflanken så man nästan känner sig återflyttad till O.K. Corral.

Särskilt förra veckans duell i SVT:s Aktuellt mellan försvarsminister Wyatt Earp – förlåt, jag menar Peter Hultqvist – och Jimmie Åkesson blev en minnesvärd shootout, där SD-ledaren förgäves försökte ta slingrande betäckning undan Hultqvists hårdknallande salvor.

Övertygade liberaler med frihetlig kompass som bekämpat SD i åratal kan knappast vara missnöjda med det kraftiga eldunderstödet. Men varför rider S ut som tungt beväpnade sheriffer mot den auktoritära högerpopulismen och dess medlöpare så offensivt kompromisslöst just nu?

Är det för att dra uppmärksamheten från den fiaskoartade hanteringen av coronapandemin, besvärligheterna med att få massvaccineringen att fungera tillfredsställande och andra överhängande samhällsproblem som våldsbrottsligheten, vargavinterns energiförsörjningsbekymmer, et cetera?

Säkert spelar dylik taktik in. Partipolitik förblir partipolitik hur man än vänder på det och regeringen är otvivelaktigt pressad. Men det vore också mer än lovligt cyniskt att helt frånkänna S ärligt menade avsikter. Stormningen av Kapitolium i USA chockade en hel värld. Kan tydligare bevis krävas på vilket hot som vår tids högerextrema strömningar representerar?

Trots Donald Trumps valfusklögner och uppvigling till statskupp fortsatte hans blågula fanclub Sverigedemokraterna att bedyra sin trohet. Och ändå förklarade oppositionsledaren Ulf Kristersson att SD utvecklats till en acceptabel samarbetspartner för en M/KD-regering. Hur blind och naiv, alternativt maktlysten bort i tok, får man bli! Det vore gravt historiskt tjänstefel av det som kvarstår av det anständiga politiska fältet att INTE samlas i ett motreaktionens uppbåd.

I Aftonbladet (15/2) säger statsminister Stefan Löfven om Ulf Kristerssons och Ebba Buschs alliansbyggande med SD: ”Poängen är att man inte kan ge sig in i ett samarbete med ett sådant här parti och tro att det partiet bara kommer säga okej till det man själv vill. Det kommer kosta, och det kommer kosta där de vill göra skillnad.”

Löfven lär väl ha en hum. Priset han själv fick betala för statsministerposten var Januariavtalet – en borgerlig Grand Slam till C och L rent sakpolitiskt med avskaffad värnskatt, rejält utökade Rut-avdrag, marknadshyror i nybyggnation, moderniserad arbetsrättslagstiftning och så vidare. Vilket pris kommer då Ulf Kristersson tvingas betala till det uttalat liberalfientliga SD? Jimmie Åkesson planerar näppeligen att sälja sig billigt.

Trump är vår tids viktigaste varning

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 11/2:

Efter att republikanen Mitt Romney förlorat presidentvalet 2012 gratulerade han rivalen Barack Obama till segern. Från en viss Donald Trump lät det annorlunda. I ett raseriutbrott på Twitter manade fastighetsmagnaten och dokusåpastjärnan till ”revolution”, påstod att valet var en ”stor och vidrig orättvisa”. USA ”är ingen demokrati”, hävdade han.

Året innan, i samband med att Trump vädrade egna ambitioner att ställa upp som republikansk presidentkandidat, gjorde han sig till megafon för den högerextrema ryktesspridningen att Obama varken var kristen eller född i USA. Alltså saknade den förste svarte presidenten i landets historia legitimitet. Lögnen fastade som en sanning i många amerikaners huvuden.

Under sin valkampanj 2016, då Trump lyckats knipa Republikanernas nominering, fortsatte han frenetiskt att fördöma USA:s folkstyre som falskt och genomruttet. Myndigheter och journalister var i maskopi med Demokraterna för att stjäla valet åt Hillary Clinton. Hon skulle slängas i fängelse, lovade Trump.

På valmötena hetsade han sina sympatisörer till den grad att åtskilliga anhängare hotade med revolutionärt våld om Clinton vann. Opinionsundersökningar visade att 8 av 10 Trumpväljare trodde på svadan om valet som redan riggat.

Trump triumferade som bekant ändå, trots att Hillary Clinton fick tre miljoner fler röster totalt (men förlorade hårfint i tre delstater, vilket avgjorde saken). Men en knapp vinst dög inte för Trump. Han deklarerade att det i själva verket var en förkrossande jordskredsseger – ”om man räknar bort de miljontals människor som röstade olagligt”. Samma slita kort drog Trump vid förra årets förlust mot Joe Biden. Fusk! En övertygande valseger stals!

Och den 6 januari blev det revolutionära våldet verklighet, när Trump eldade en folkmassa i Washington att storma Kapitolium: ”Om ni inte slåss av bara helvete, då kommer ni inte att ha kvar ett land längre”. En uppvigling till statskupp som den förre presidenten idag står riksrättsåtalad för. Han lär knappast bli fälld, eftersom Republikanerna till övervägande del ännu sluter upp bakom honom.

Av ett gammalt ärorikt parti har blivit en samling simpla kollaboratörer. Världens starkaste demokrati har stått på randen till avgrunden. Det är resultatet av Trumps högerauktoritärt populistiska draksådd. I åratal har han systematiskt undergrävt förtroendet för demokratins grundvalar, framställt etablissemanget som massivt korrumperat, utmålat politiska motståndare som nationens förrädare.

Tecknen var tydliga från början. Vi borde sett det komma, vi trodde inte att det var möjligt. Men det hände i USA. Fast något liknande kan väl aldrig hända här. Eller vågar du svära på det?

Snön faller och svensk energipolitik med den

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 9/2:

Vintern har dragit in över Sverige med besked. Kung Bore regerar. ”Kylan ligger över hela stan, snön den lyser vit på alla tak”, som Johan Kinde i Lustans Lakejer sjunger på gruppens comebackalbum Åkersberga från 1999.

Det var händelsevis samma år som Göran Perssons S-regering kontroversiellt offrade den första reaktorn i Barsebäck av politiska skäl. 2005 stängdes även den andra reaktorn. Med det var Barsebäck vid Öresund väck.

Kärnkraftsavvecklingen har på senare tid fortsatt i snabb takt. I Oskarshamn på sydostkusten togs två av anläggningens tre reaktorer ur drift 2015 och 2017. Ringhals, vars fyra reaktorer vid Kattegatt tidigare svarade för en femtedel av Sveriges elproduktion, är idag nere i starkt reducerad form efter att två reaktorer stängdes 2019 och 2020.

I uppländska Forsmark levereras ännu ström från verkets samtliga tre reaktorer. Men av det kommersiella svenska atomenergiprogrammet, som drogs igång på 70-talet och var menat att rädda oss från oljeberoendet, återstår alltså bara hälften av de ursprungliga tolv reaktorerna.

Med vattenkraften i norr och kärnkraften i befolkningstäta söder skapades ett av världens mest robusta och renaste elförsörjningssystem. Mellan 1970 och 1990 minskade Sveriges klimatpåverkande koldioxidutsläpp drastiskt, mycket tack vare just satsningen på atomenergi. Framsynt och klokt!

Men i politikens egenartade korridorer huggs sällan något i sten, vilket gör det praktiskt att snudda ut och glömma gamla budord. Sålunda blev plötsligt den välsignelsebringande kärnkraften anatema. Den ska, enligt budskapet som för närvarande predikas, vara komplett förtidspensionerad till 2040 då svensk elproduktion planeras vara 100 procent ”förnyelsebar”. Främst tycks hoppet stå till en vidare storskalig utbyggnad av vindkraften.

Men när kylan ligger över hela stan och snön den lyser vit på alla tak tenderar ofta kung Bore att dämpa blåsten. Vindsnurrorna stannar. El från de stängda kärnkraftsreaktorerna kan inte kompenseras. Elpriset skjuter i höjden. Bristsituationer uppstår som tvingar Sverige att importera smutsig ström och förra veckan sattes det beryktade oljeeldade Karlshamnsverket i beredskapsläge. I värsta fall kan till och med regelrätt ransonering bli aktuellt.

I denna februarimånad är det en föga tröst att vi har överskott av grön el under sommarhalvåret. Elektricitet är färskvara och låter sig förargligt nog icke lagras i batterier som räcker åt att hålla en modern industrination igång. Omställningens facit: Vi har fått ett dyrköpt svajigt, väderavhängigt elsystem utan såväl pålitliga produktionsmarginaler som tillräcklig överföringskapacitet mellan landsändarna. Insnöat är ordet.

Ett Klondyke för fiffel och fusk

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 3/2:

Att håva in skattemedel i väldiga lass är den politisk/byråkratiska sfären mycket skicklig på. Men mindre nogräknat går det uppenbarligen till i andra änden. Välfärdsapparatens otaliga rör och kranar läcker pengar i floder.

Hur stora summor som rinner bort i felaktiga utbetalningar, fusk och bedrägerier kan ingen säga exakt. Runt 20 miljarder årligen, eller kanske närmare 30, minst 11 i alla fall – enligt vad tidigare statsrådet Sven-Erik Österberg (S) kom fram till i en officiell granskning 2019.

Man får åtminstone vara glad över att problemet börjat bli mera uppmärksammat. Häromveckan rapporterades att återkraven på orättmätigt tillskansade bidrag slagit rekord. Under 2020 ville Försäkringskassan ha tillbaka drygt en halv miljard kronor i enbart assistansersättningar som beviljats på illegitima grunder. ”Mig veterligen har vi aldrig legat på sådana här belopp”, sa myndighetens återkravsansvarige tjänsteman Fredrik Falk till Expressen (25/1).

I samma veva medgav Folkbildningsrådet, som har myndighetsansvar för utbetalningar av statsbidrag till studieförbunden, att betydande missförhållanden kommit i ljuset. Genom slarv, fusk och rent kriminellt förfarande hade en rad studieförbund (Medborgarskolan, NBV, Ibn Rushd, med flera) lagt beslag på 35 miljoner kronor under 2019/2020 som Folkbildningsrådet nu tvingats kräva åter.

”Det angår alla när skattemedel försvinner ner i ett slukhål. Folkbildningen har en viktig roll i svensk demokrati men vi kan inte lämna den obevakad”, sa terrorforskaren Magnus Ranstorp i DN (25/1). Han har länge varit kritisk mot studieförbundens bristande säkerhet och internkontroll. Enligt honom råder överhängande risk att studieförbunden exploateras av fifflare, organiserade brottslingar och antidemokratiska krafter för att komma åt pengar.

I Slöseriombudsmannens nyligen avgjorda omröstning över ”Årets värsta slöseri 2020″ vann kategorin ”Välfärdsfusket” med bred marginal. ”En stark signal om att befolkningen vill att ansvariga politiker ser till att åtgärda detta systematiska utnyttjade av vår välfärd”, konstaterade Slöso Josefin Utas i Expressen (30/1).

Typiskt nog föreslog en av regeringen särskilt tillsatt utredning i somras att det måste inrättas ett speciellt byråkratiorgan, ”Myndigheten för utbetalningskontroll”, för att läckaget av skattepengar genom det övriga myndighetskomplexet ska kunna tätas. Den gamla vanliga svenska patentlösningen alltså. Finns ett samhällsproblem, hitta på en ny myndighet och anställ ytterligare en samling tjänstemän (med notan utskriven på skattebetalarna, förstås).

Hur vore det om redan befintliga myndigheter med dito personal ålades att helt enkelt hålla adekvat, effektiv koll på pengarna som de har att hantera? Den uppgiften torde väl ändå inte vara oöverstiglig, snarare tämligen central i en god, fungerande myndighetskultur värd namnet.