Skrivit i Corren 2/2:

Grattis Jonas Sjöstedt! Snart kommer regeringen att på riksdagens bord lägga fram sin aviserade proposition om marknadsekonomiskt fientliga vinstbegräsningar för privata välfärdsaktörer. Troligen sker det i slutet av denna månad, uppkallad efter krigsguden Mars i den romerska mytologin, vilket ju är passande för en het batalj.

Men det blir en strid vid voteringsknapparna som de rödgröna är garanterade att förlora. Den icke-socialistiska majoriteten kommer utan pardon att rösta ned det kontroversiella förslaget, baserat på Ilmar Reepalus sönderkritiserade och bortom parodins gräns tekniskt krångliga utredning som få begriper. Så varför alls bråka i ett dödsdömt ärende?

Därför att regeringskonstellationen vill använda nederlaget till en ideologiskt tacksam fråga att hojta om i valrörelsen och inför massorna framstå som den skattefinansierade välfärdens heroiska försvarare mot kopplet av giriga kapitalister och deras borgerliga lakejer. Perfekt upplägg för Vänsterpartiet på den radikala ytterflanken.

Inte heller dumt för Socialdemokraternas maktsugna taktikspelare, som behöver en tydligt distanserande konfliktyta gentemot Moderaterna. I dagens alltmer högerpräglade politiska klimat kan annars vanligt folk ha svårt att skilja de gamla ärkerivalerna åt.

På områden som står högt på väljarnas agenda – säkerhet, lag och ordning, migration och integration – är S och M lika varandra intill förväxling och skulle i det avseendet sakligt sett, lekande lätt, kunna regera ihop imorgon. Vilket de antagligen är tvungna att göra i någon slags skepnad eller form när krutrökens dimmor lagt sig efter höstens val.

Sanningen är att Sverige inte har råd med ytterligare en förlorad mandatperiod av svagt styre, utan behöver en stark och handlingskraftig regering som kan lösa tuffa problem. Varken det blåa eller det röda laget kan längre realistiskt hoppas på att bilda en sådan regering. Den traditionella blockpolitiken har ställts på ända av SD som inget ansvarskännande parti vill hamna i gisslan hos.

Rimligen vet både Alliansen och Socialdemokraterna att deras respektive plan A för att få nycklarna till Rosenbad inte funkar, även om de skyr att snacka öppet om det inför den uppskruvade valkampen. Alltså måste de vara beredda på en omprövningens plan B.

Men om Socialdemokraterna låser fast sig vid Vänsterpartiets idé att jaga bort privata välfärdsalternativ och släcka medborgarnas valfrihet finns det inte mycket utrymme för konstruktiva samtal över blockgränsen. Med rätta skulle borgerligheten hellre ta gift än att förhandla om socialisering och återgång till ett 70-talsunket offentligt monopol.

Den tidigare finansministern Kjell Olof Feldt (S) befarar att hans parti nu håller på upprepa löntagarfondseländets historiska misstag.

”De här företagen driver ju verksamheter som de enligt lag är fullt tillåtna att driva. Att presentera ett förslag som i princip gör det omöjligt att gå med vinst, och därmed bedriva verksamhet, riskerar att riva upp ett djupt politiskt och ideologiskt sår. Just det vi lyckades undkomma i sista stund i samband med löntagarfonderna”, säger han (tidskriften Entreprenör 15/2).

Måtte förnuftet segra. Hela saken är absurd. Lägg ner denna idiotfråga och visa omsorg om landet istället för att lockas ut på antikverade rödgardistiska irrvägar.

Skrivit i Corren 1/3:

Idag, den första mars, slår regeringens skärpta amorteringskrav till. Det betyder att du som tar ett nytt bostadslån vilket överstiger 4,5 gånger bruttoinkomsten tvingas amortera en extra procent årligen.

Alltså en påbackning av det redan införda kravet från 2016: om du lånar över 70 procent av bostadens värde måste 2 procent amorteras per år, därefter 1 procent av bostadens värde ner till 50 procent av värdet.

Motivet bakom dessa åtgärder är att bromsa hushållens rekordskenande skuldskuldsättning, som förra året totalt uppgick till drygt 3500 miljarder kronor varav över 80 procent utgjordes av bolån.

Oroväckande? Ja, men det är i sin tur en effekt av den skriande bristsituationen på bostadsmarknaden, i kombination med Riksbankens bisarrt låga räntor, som fått fastighetspriserna att sticka iväg genom stratosfären.

Även om en avmattning nu kan skönjas är fortfarande nivåerna väldigt höga. Den senaste 20-årsperioden har kvadratmeterpriset på en genomsnittlig svensk bostadsrätt ökat med 750 procent! Det kan vi tacka en lång period av missriktad politik för.

Ty egentligen är det fel att tala om en ”bostadsmarknad” i Sverige, eftersom den är mer fången i en härva av planekonomiska regleringar än marknadsmässig i någon meningsfull definition av ordet. Amorteringskravet är ett i grunden desperat försök att med ytterligare en reglering stävja problem som i en ond spiral orsakats av alla andra regleringar.

Nybyggnation hämmas av det kommunala markmonopolet och dess tröga byråkratiska handläggningskvarnar. Det befintliga bostadsbeståndet utnyttjas illa, eftersom skatter skapar inlåsningar som dämpar rörligheten. Hyreskontrollen får samma konsekvens, flyttkedjorna avstannar – utöver att byggandet av nya hyresrätter motverkas då det blir mycket lönsammare för byggbolagen att satsa på bostadsrätter. Och så vidare.

Summan av den sovjetliknande kardemumman: bostadsbrist, oändliga köer, dyra svartkontrakt, absurda kvadratmeterpriser, enorma lån, et cetera. De tuffare amorteringskraven gör sannerligen inte situationen bättre. Ur liberalt perspektiv är själva idén att staten ska ta ännu större befäl över enskilda människors utgiftsprioriteringar givetvis en styggelse.

Den direkt praktiska konsekvensen blir främst att smärtsamt högre trösklar reses för yngre och andra grupper i lägre inkomstskikt att skaffa sig egen bostad. Tragiken och orättvisorna förvärras, medan de ansvariga politikerna kört fast i sitt eget regleringstrassel och är vilset oförmögna att samla sig till nödvändiga strukturreformer.

På insändarsidan i gårdagens Corren (28/2) vittnade signaturen ”Mamma” om sin 22-årige son, fortfarande kvar i barndomshemmet och som inte kan flytta.

I ett halvt decennium har han väntat i kön hos Linköpings kommunala bostadsjätte Stångåstaden. Lyckas han inte hitta någon privatvärd (inte helt lätt, det heller) tvingas han stanna i pojkrummet. Förvisso finns många ettor och tvåor ute till försäljning på Hemnet. Vad hjälper det? Mamman skriver: ”Nu med hårdare amorteringskrav kommer också ännu färre unga att kunna få lån, och som student får man inga lån alls. Vad tänker ni politiker göra åt denna helt snedvridna bostadspolitik?”.

En befogad fråga. Hittills får man dock som Bob Dylan konstatera: the answer is blowin’ in the wind.

Skrivit i Corren 21/2:

Den svenska modellen innebär inte bara att överheten hårdbeskattar dig livet ut. Även vid ditt frånfälle är statsmaktens herrar lystet framme och försöker lägga rabarber på dina efterlämnade ägodelar. Denna möjlighet är systematiskt utnyttjad eftersom politikerna genom ett fiffigt riksdagsbeslut hösten 1928 införde en snudd på världsunik konstruktion.

Kusiners arvsrätt fimpades. Endast den närmaste familjekretsen skulle i fortsättningen få ärva. I annat fall blev dödsboet per automatik statens egendom, såvida inte den avlidne varit förutseende att skydda sin kvarlåtenskap från konfiskation med ett giltigt testamente.

Socialism in i döden kan man säga, men Sverige hade vid beslutstillfället en borgerlig regering.

Allmänna arvsfonden instiftades nu för att ta hand om den nya intäktskällan och under statens kontroll dela ut pengarna till diverse behjärtansvärda ändamål, som att göra tillvaron drägligare för utsatta barn och handikappade. Okej, det var väl trots allt rimligt i en tid av omfattande social nöd.

Men 90 år senare är Allmänna arvsfondens bågnande pengabinge värd över 7 miljarder kronor och har blivit ett ymnighetshorn för finansieringen av allsköns tveksamma projekt.

Vill du ha en rejäl summa till att bilda en lesbisk förening, bygga ut en golfbana, åka mera vattenskidor, sjunga gospel med pensionärer, eller kanske hänge dig åt antidemokratisk islamism? Grattis, det är bara några exempel på vilka slags bidragsansökningar som Allmänna arvsfonden idag beviljar.

”Ett hån mot döda människors livsgärning”, skriver den borgerliga debattören Rebecca Weidmo Uvell i Expressen (20/2) om den slappa mångmiljonrullningen och kräver att fonden läggs ner.

Jo, men är det inte typiskt staten att roffa folkets pengar med ena handen och lättsinnigt slösa bort dem med den andra? Om detta är den svenska modellen borde den verkligen – för att vända på Socialdemokraternas tjatiga slogan – avvecklas, inte utvecklas.

Skrivit i Corren 5/2:

Hör upp, du socialdemokratiska gräsrotshjälte, som nu laddar för att i valrörelsens rök och damm dra ditt svärd ur bälte och bryta i striden fram. Innan dess kan ett gott råd från Olof Palme vara på plats:

”Ta det lugnt och var försiktig! Jag tror att de flesta kommer att uppleva det som jag. Först vilset. Sedan en ganska snabb tillvänjning. Men kom då ihåg att risken finns hela tiden för ett återfall i vänsterbeteende, i ett obevakat ögonblick!”.

Palmes ord handlade om högertrafikomläggningen den 3 september 1967, men har med Socialdemokraternas valstrategi fått ny aktualitet i politisk mening.

Den svenska modellen ska utvecklas med tonvikt på lag och ordning, fortsatt sträng migrationspolitik och krav på bättre integration. Lite som en eftersläng ställs på klassiskt manér välfärd mot skattesänkningar, annars är upplägget förvillande likt ärkerivalen Moderaternas budskap i långa stycken och heller inte direkt väsensskilt Sverigedemokraternas (bortsett från främlingsfientligheten).

Ändå är bägge dessa partier utsedda som Socialdemokraternas huvudmotståndare. Man kan förstå om inbitet klasskampssugna S-medlemmar känner sig något vilsna. Men vänstertraditionalister av Göran Greiders och Daniel Suhonens märke får nog antingen anpassa sig eller bli utskuffade i dikesrenen. I likhet med mer frihetligt sinnade liberaler inom Moderaterna, bör tilläggas.

Valkampen artar sig som en tävling om den bredare allmänhetens gunst mellan de i olika nyanser av konservatism draperade M, S och SD.

Glöm snacket om öppna hjärtan i flyktingpolitiken. Välfärdsstatens konstruktion, vars grundstomme är det nationellt konforma folkhemmets, klarade inte påfrestningarna av för många nödlidande människor som sökte fristad. Humaniteten får således stryka på foten, det offentliga systembevarandet är viktigare.

Samtidigt går inte att förneka integrationsproblemens allvar och omfattning, vilket skapat en ökad oro i väljarkåren som SD framgångsrikt exploaterat och som nu S och M av nödvändighet försöker möta. Det sociala utanförskapets komplexa utmaningar går inte att ducka för och anständigt realistiska svar på lösningar måste ges.

Det är heller inte konstigt att brott och straff hamnat i fokus med tanke på den växande, grova kriminaliteten. Även försvarsfrågan har fått högre prioritet i takt med att omvärldsläget fördystrats.

Det här valet blir som en ideologisk variant på trafikomläggningen 1967. Oavsett vem som rattar den kommande regeringen i höst är det högerfilen som gäller.

Skrivit i Corren 2/2:

Drabbas du av sömnrubbningar och går omkring groggy hela dagen efter att tvingats ställa om klockan till sommar- respektive vintertid varje år? Skyll på Ola Ullsten. Han var statsminister i den lilla Folkpartiregeringen som styrde riket en kort period i slutet av 1970-talet.

Ullsten ansvarade våren 1979 för en proposition till riksdagen om övergång till sommartid i Sverige. Majoriteten biföll. Därför har vi sedan 1980 förskjutit normaltiden (det som nu i dagligt tal en smula inkorrekt kallas vintertid) under det ljusare halvåret genom att vrida fram klockan en timme.

Ett motiv var folkhälsorelaterat. Svenskarna skulle få möjlighet att vistas ute i friska luften längre på kvällarna och gärna då ta en joggingtur efter jobbet medan solen ännu sken.

Främsta anledningen var dock att Danmark och Västtyskland planerade införa sommartid. Om inte Sverige hakade på hotade det att komplicera tåg-, flyg- och färjetrafiken till kontinenten. Den befarade huvudvärken med osynkade tidtabeller och dyrköpt trassel i transportväsendet ville regeringen helst undvika.

Detta är en av Ola Ullstens få bestående insatser som statsminister. Delvis på grund av att Sverige senare anslöt sig till EU. I unionen måste alla medlemsstater ha Ullstentid, förlåt sommartid.

Men kritiken mot att laborera med dygnsrytmen har tilltagit. I riksdagen har ledamöter från snart sagt varenda parti återkommande motionerat om att slopa det årliga hattandet mellan två tidssäsonger. Bland annat hänvisas det till att folkhälsan tar stryk, eftersom kroppens biologiska klocka störs.

Enligt Jerker Hetta, sömnforskare och professor i psykiatri vid Karolinska institutet, medför övergången till sommartid att människor som lider av hjärtproblem, ångest och depressioner riskerar att få förvärrade symptom (Dagens ETC 27/3 2017). Konsekvensen av den ökade stresspåfrestningen kan till och med bli döden, om man är särskilt känslig.

Även i flera andra EU-länder märks ett växande motstånd. Längst har det gått i Finland, där invånarna tycks fått definitivt nog av det ständiga klockexperimenterandet. Således vill finska regeringen att EU överger kravet på sommartid. Den regleringen är heller inte vår regering främmande för att släppa.

Infrastrukturminister Thomas Eneroth kan även tänka sig att återställa ordningen vi hade i Sverige innan Ola Ullsten rörde till det med klockorna (SR 1/2). Det vore faktiskt på tiden.

Ullsten. Raggar röster i valet 1979 efter beslutet att vrida normaltiden ur led.

Skrivit i Corren 25/1:

70-talet gamle vän, festligt att du lever än! Så skulle man kunna utropa om regeringens flyttlasspolitik av myndigheter – en populär åtgärd som tagit till heders igen från den tid då utsvängda jeans, långt hår och träskor var högsta mode, Olof Palme och Thorbjörn Fälldin duellerade frejdligt i talarstolarna, Family Four sjöng om härliga sommardagar, och varenda kotte bänkade sig framför monopol-TV:n för att se Ingemar Stenmarks andra åk i Madonna di Campiglio.

Ack, det är lätt att bli nostalgisk och glömma tråkigheterna som även det färgglatt blommiga 70-talet bjöd på. Som att den stora vågen av utlokaliserade myndigheter från tillväxtmotorn Stockholm – motsvarande tiotusen statliga jobb i runda slängar – inte fungerade särskilt bra.

Tanken var att bromsa urbaniseringstrenden, stärka sviktande lokala arbetsmarknader och få näringslivet att följa efter. Då som nu var den växande klyftan mellan stad och land ett omdiskuterat problem. Att bekymret kvarstår visar väl att myndighetsflyttandet knappast var någon vidare lyckad patentlösning, trots det goda syftet.

Papper på det finns det också. Exempelvis en rapport från Statskontoret anno 2016, där det konstateras att utlokaliseringen av myndighetsjobb ger ringa effekter på den närmaste arbetsmarknaden i övrigt (beroende på att en myndighet har få underleverantörer).

Men när S/MP-regeringen går på flyttoffensiv i 70-talsstil sägs det främsta motivet vara ett annat. ”Ingen ska känna sig övergiven av staten”, förklarade Stefan Löfven när han i veckan annonserade den senaste omgången av ivägskickade myndighetsverksamheter. Bland annat till kommunerna Sundsvall (Kronofogden), Botkyrka (Sida) och Borås (Swedac – som sysslar med ackreditering och teknisk kontroll, om ni undrar).

Det handlar i första rummet om en symbolpolitik för att öka den statliga närvaron och legitimiteten. Även symbolpolitik kan vara viktigt, psykologiskt sett – som för att motverka upplevelsen av styvmoderlig behandling och alienation hos landsortens invånare, vilket riskerar föda politiskt otäcka missnöjeskrafter.

Men har de boende i Katrineholm blivit mycket gladare av förra årets beslut att placera delar av Strålsäkerhetsmyndigheten där?

Är Stefan Löfven oroad över förtroendet för staten i stugorna bortom Stockholms horisont, vilket han sannolikt har skäl till, torde det finnas åtgärder som ger betydligt större folklig uppskattning.

Inom sina ansvarsområden kunde staten rikta skarpare fokus på att polisen presterar bättre och är på plats, att försvaret rustas till att kunna skydda hela landet, att infrastrukturen hålls i trim (Stångådals- och Tjustbanan!), att Arbetsförmedlingen levererar, att posten kommer fram, att den bilberoende glesbygden inte beskattas ihjäl vid macken.

Det reella värdet av Löfvens symbolmättade utlokaliseringspolitik kan således diskuteras, icke minst ur kostnadssynpunkt. Riksrevisionen pekade 2009 på att varje flyttat myndighetsjobb gick loss på över en miljon skattekronor och innebär ett dåligt resursutnyttjande. Myndigheten tenderar att tappa kompetens och duglighet i verksamheten. Flera år tar det att reparera.

Särskilt festligt för medborgarna, som får betala det tveksamma kalaset, är det nog inte när allt kommer omkring.