Kategoriarkiv: Politik

Välj Andreas Norlén till talman!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 12/9:

Sverige står inför sin mest delikata regeringsbildning på mycket länge. Hur partierna ska reda ut det trassliga valresultatet är ännu en gåta, förmodligen också för dem själva. Här skulle statschefen kunnat spela en central roll för att lösa upp knutarna. Så fungerar det i många andra länder, vilket även var på håret att bli i Sverige.

Vilket då vore liktydigt med att Carl XVI Gustaf samlat partiledarna kring sig, sonderat terrängen och utsett statsministern. Ja, hade det inte varit en god idé att en partipolitiskt obunden monark, höjd över småskurna konflikter och ideologiska skyttegravar, tog kommandot i hela nationens intresse vid besvärliga lägen?

Det spåret var faktiskt författningsutredningen inne på i ett förslag under 1960-talets början, när vår gamla konstitution från 1809 skulle ersättas med en uppdaterad variant, menad att förankra parlamentarismens principer i det som sedermera blev 1974 års grundlag.

Vansinne, tyckte den liberale publicisten och statsvetaren Herbert Tingsten. I debattskriften ”Skall kungamakten stärkas?” (1964) sågade han ilsket förslaget som i strid mot utvecklad praxis gav kungen formidabelt inflytande över regeringsbildningen. Bland annat skulle monarken få rätten att avskeda statsministern och förvägra regeringen att utlysa nyval.

Omöjligen kunde något sådant vara förenligt med modern parlamentarism och fullvärdig demokrati, dundrande Tingsten. Och författningsutredarna ändrade sig. Kungen fick som bekant istället en rent ceremoniell ställning utan några formella maktbefogenheter alls. Det var nog den lyckligaste utgången.

Annars hade monarken riskerat att politiserats och vad det kunde betyda i värsta fall visar ju de mindre upplyftande erfarenheterna från Gustaf V:s tid på tronen.

Å andra sidan blev statschefsämbetet unikt innehållslöst i internationell jämförelse, vilket skapat en betänklig obalans i förhållande till statsministern som fått en närmast presidentliknande position. I den radikalt utformade svenska parlamentarismen är det således riksdagens talman – nummer 2 i rang efter kungen/statschefen – som hos oss nu ansvarar för den grannlaga uppgiften att hitta en tolerabel statsministerkandidat.

Vanligen brukar en riksdagsledamot från det största regeringspartiet utses till talman. Senaste mandatperioden har det varit Urban Ahlin (S). Men han vill inte fortsätta och avgår inom kort, vilket gör att den nya riksdagen måste försöka komma överens om en ersättare. Mot bakgrund av den redan turbulenta politiska situationen lär det inte bli busenkelt.

En bråkig dragkamp om talmansposten samtidigt som regeringsfrågan ligger öppen vore verkligen att ta stökigheten till parodiska nivåer. Förhoppningsvis förstår partierna vikten av att undvika detta.

Vid maktskiftet 1976 valde den tillträdande borgerliga Fälldinregeringen att behålla sittande talmannen Henry Allard (S), eftersom han åtnjöt bred uppskattning och allmänt förtroende i riksdagen för sitt arbete. En person av Allards oväldiga kaliber hade onekligen behövts i dessa dagar.

Den med främst kapacitet att axla hans mantel tror jag är Andreas Norlén, moderat från Norrköping som de senaste åren med föredömlig bravur och i utmärkt samarbete med Björn von Sydow (S) skött ordförandeskapet i Konstitutionsutskottet.

Och ska någon förmå att vaska fram en statsminister ur den knepiga parlamentariska röran borde det rimligen vara en östgöte, inte sant?

Koalition för Sverige!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 10/9:

Vid denna sidans pressläggning verkar det som att den traditionella politiska spelplanen är sprängd i bitar. De två statsbärande partierna, S och M, gick tillbaka i valet. De två ytterkantspartierna, V och i synnerhet SD, ryckte fram. Nationen har kastats ut på djupt, osäkert vatten. Vad händer nu? En sak torde stå klar. Av allt att döma väntar hårda bud runt hörnet.

Och då talar vi om den ekonomiska verkligheten. Den febriga högkonjunkturens sötebrödsdagar kommer sannolikt snart att vara över. Hushållens skuldberg är astronomiskt, svenska folkets lån – huvudsakligen till bostäder – hos banker och finansbolag överstiger nu ofattbara 3900 miljarder kronor.

”Nivån på skulder, som andel av inkomster eller av BNP, som vi ser i de skandinaviska länderna, inklusive Sverige, har helt klart ingen parallell. Vi har aldrig sett skuldnivåer på så höga nivåer”, säger den amerikanske Princetonprofessorn Atif Mian (SvD 27/8).

Han är ansedd som en av världens främsta ekonomer och menar att varningsljusen blinkar illröda för Sverige som ett högriskland. En tydlig indikation på det är det rekordsvaga förtroendet för kronan.

”Detta är det mest allvarliga läge Sverige stått inför sedan 1990-talet. Vi har en för stor byggsektor, en överhettad bostadsmarknad, en hög skuldsättning och en stor banksektor, kriterier som brukar föregå en lågkonjunktur”, säger förre M-finansministern Anders Borg (DN 25/8).

I en sådan situation duger det inte med ännu en svag minoritetsregering. Och definitivt inte en konstellation som styr på nåder av ett reformerat nazistparti (SD) eller är beroende av ett lika ärkepopulistiskt gammalt kommunistgäng (V). ”Det bästa vore om S och M förhandlar och bildar regering direkt efter valet, gärna med övriga allianspartier och kanske något annat parti”, enligt Borg.

Visst, det är en ovan lösning som svider i hjärtat på många inbitna S- och M-politruker. Men det är i stökiga tider som dessa som valörerna prövas. Demokratin måste visa att den står rycken och kan leverera.

Därför är det nödvändigt med en stark regering, en koalition för Sverige. Beredskapen för ett ekonomiskt kärvare läge kräver det. Behovet av angelägna strukturreformer på skatteområdet, på bostads- och arbetsmarknaden, inom sjukvården och skolan, kräver det. Det oroliga och instabila omvärldsläget kräver det.

Kan inte M och S komma överens vem som ska bli regeringschef, får väl de dra lott om statsministerposten eller låta ämbetet alternera under mandatperioden. Men för nationens skull – ta ansvar!

Kan reformträdan brytas?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 23/8:

S/MP-regeringen, inkluderat dess parlamentariska stödhjul Vänsterpartiet, är dyra i drift. Under mandatperioden har den icke-socialistiska majoriteten i riksdagen släppt igenom rödgröna skattehöjningar för 66 miljarder kronor. Idag motsvarar skattetrycket 44 procent av BNP. Det är 10 procentenheter mer än genomsnittet bland våra konkurrentländer i OECD.

Samtidigt har inga strukturreformer att skriva hem om skett på åtta år. Alliansregeringens första period var sista rycket för den liberaliserande reformagenda som Moderaterna och Socialdemokraterna omväxlande var främsta bärare av från mitten av 1980-talet till 2006. Sedan dess har Sverige dels levt på effekten av gamla meriter, dels surfat på vågen av en högkonjunktur som underblåsts av ett aldrig tidigare skådat utbud av billiga krediter.

Denna slappenhetens väg kan inte fortsätta, annars riskerar konsekvenserna framöver börja göra ont värre. Ännu en bräcklig regering som idélöst hankar sig fram har vi knappast råd med. Definitivt inte en regering i stil med Löfvens, vilken till råga på allt i armkrok med Jonas Sjöstedts vänsterpopulister är inställd att jaga bort privata företagare ur välfärdssektorn.

Den demografiska utvecklingen ökar pressen, och det svettigt mycket, på leverans av tjänster inom vård, skola och omsorg. Att då backa tillbaka in i den 70-talströga, planekonomiska offentliga monopoltiden vore förödande. Tvärtom behöver vi fler privata alternativ som i sund konkurrens kan attrahera duktig personal, hålla innovationsförmågan uppe, dämpa kostnaderna och säkra kvaliteten.

Frågan är vi inte borde gå över till obligatoriska försäkringslösningar i ett renodlat valfrihetssystem, där politikens roll är att vara beställare och kontrollant men inte ansvara för själva utförandet (resultaten har ju inte varit direkt bländande med skolkris, vårdkris, etc).

Det är en farlig illusion att en ännu tyngre skattebörda och ett batteri av riktade statsbidrag ska kunna kompensera för bristen på nytänkande. De välståndsbildande krafterna hämmas och intäkterna till de offentliga kassorna faller. Snarare behöver skatterna sänkas för att bortom den dödsdömda minusräntedopade glädjekonjunkturen bädda för en långsiktigt hållbar tillväxt genom arbete och företagande.

Att låta fler svenskar få behålla en större del av sina egna ihoparbetade pengar är inte bara moraliskt rätt. Det stärker den enskildes trygghet och frihet, vilket gör att människor vågar mer och samhället som helhet blir mer dynamiskt.

Men kanske måste det bli sämre innan partiväsendet kan samla sig till bättring och väcka reformagendan till liv igen.

Statsmannaskap för Sverige

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 11/8:

Som valvindarna blåser i Sverige kommer vinnarna den 9 september vara ett reformerat nazistparti och ett reformerat kommunistparti. Både SD och V ser ut att nära nog fördubbla sina siffror från förra riksdagsvalet (12,8 respektive 5,7 procent). Deras samlade stöd kan alltså bli fråga om motsvarande uppåt en tredjedel av väljarkårens.

Är övriga partier byxade att rida ut ett sådant massivt korstryck av missnöjespopulism från de politiska ytterkanterna? I synnerhet handlar det om vilken beredskap S och M har att hantera sin besvikelse. Av allt att döma går S mot ett katastrofval utan motstycke i mannaminne. Stefan Löfvens möjligheter att sitta kvar som statsminister synes mycket små. Kanske även i egenskap av partiordförande.

Ett svårt skadeskjutet S, tvingat i den oppositionsroll man alltid avskytt likt pesten, riskerar att vända sig inåt, radikaliseras och inte bli lätta att tas med. Inte heller M lär notera något toppenresultat.

Hotet är överhängande att SD kniper prestigepositionen som andra största riksdagsparti – i värsta fall största – vilket vore en hård försvagande smäll mot Ulf Kristersson och hans ambitioner att leda en ny Alliansregering. Den icke-socialistiska majoriteten i parlamentet består helt säkert, men fler mandat för SD går inte att bygga ett borgerligt maktövertagande på.

En triumferande Jimmie Åkesson säljer sig aldrig gratis. Han vill ha betalt och det inte till priset av någon frihetlig, liberal reformpolitik utan raka motsatsen. Att överhuvudtaget samverka med det öppna samhällets fiender vore direkt fördärvligt.

När valrörelsens skyttegravskrig är över kommer det i vuxenansvarets namn krävas eld upphör, statsmannaskap och politisk navigationskonst. Sverige har inte råd med en regeringsbildning som försenas i månader av parlamentariskt intrigspel och utmynnar i en bräcklig, kraftlös ministär. En sådan lamslagenhet skulle bara underblåsa missnöjespopulismen ännu mer och ytterligare sänkta de etablerade partieliternas förtroende.

Vi har redan haft två mandatperioder, Reinfeldtregeringens fyra sista år och innevarande Löfvenregerings, som gått förlorade när det gäller att få rätsida på problemen inom skolan, sjukvården, bostads- och arbetsmarknaden, företagsklimatet, migrationen, skattesystemet, polisen, försvaret.

Som inte detta vore nog att sätta tänderna i under stundande mandatperiod, väntas även högkonjunkturen vända neråt till måhända en svidande ekonomisk krasch om olyckan är framme.

Därför måste nationen få ett fast roder. Uppgiften hänger främst på S och M, oundvikligen.

Ulf Lundell har rätt

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 31/5:

Regeringen borde ha medvind. Ekonomin är det fart och fläkt i, påminnande om 80-talets champagnekonjunktur, och arbetslösheten sjunker. Förr om åren skulle det betecknas som en önskesituation för landets sittande ledning när valet stundar.

Men trots att finansminister Magdalena Andersson desperat tryckt gasen i botten med en maxat expansiv budget förblir väljarkåren kallsinnig. Socialdemokraternas risiga opinionssiffror pekar mot en rejäl golvning. Förtroendet för statsminister Stefan Löfven faller. Koalitionspartnern Miljöpartiet riskerar att åka ur riksdagen. Försöken att vända nederlagstrenden genom utspel som duggat tätare än spön i backen har hittills inte hjälpt.

Det måste tära på nerverna. Symptomatiskt är att den rödgröna regeringen redan är i upplösning med bråk inför öppen ridå om invandrarpolitiken. Det skulle normalt sett få Alliansen att segerrusigt gnugga händerna och knappt tro sin smala lycka. Men borgerligheten kan ju heller inte vinna.

Ingen kan vinna när SD blockerar blockpolitiken från att fungera som alla varit vana vid sedan hedenhös. Nog förefaller det märkligt. Om de goda tiderna inte gynnar regeringen, borde de goda tiderna heller inte gynna ett utpräglat missnöjesparti som SD.

Ändå är Jimmie Åkesson på väg att växa sig starkare än han någonsin varit och med råge överträffa sitt valresultat 2014. Väljarna tycks ha en annan syn på de goda tiderna. Politiskt är det ekonomiskt materiella uppenbarligen inte lika intressant som frågorna om invandringen och brottsligheten. Som i övriga västvärlden är även i Sverige en stämning av pessimism och ökad skepsis mot etablissemanget märkbar.

”Folk avskyr eliten. Folk gillar folk som är som folk”, slår Ulf Lundell kärnfullt fast om temperaturläget i sin nyutkomna bok Vardagar (W&W). Helt fel har han inte. Den borgerliga debattören Markus Uvell sammanfattar på onsdagens DN Debatt (30/5) rönen ur sin lika aktuella som högst läsvärda skrift Bakslaget – radikalt etablissemang, konservativa medborgare (Timbro).

Boken baseras på opinionspejlingar i folkdjupet och slutsatsen är att breda väljargrupper är genuint missnöjda med hur samhällseliten fjärmat sig från medborgarnas vardag. Uvell finner ett starkt stöd för uppfattningen att partierna sysslar för mycket med udda symbolfrågor.

Ideologiskt har politiken fastnat i en radikal agenda av normkritik, identitetspolitik, klimatalarmism och en väldigt liberal hållning till invandring. Svenskarna är överlag positiva till ett mångkulturellt samhälle, men drar värderingsmässigt åt ett konservativt håll.

Alltså konservativt i den meningen att politikerna bör fokusera på att pragmatiskt lösa problem i medborgarnas vardagsverklighet, snarare än att ägna sig åt statlig uppfostringsverksamhet och försöka stöpa om samhället efter ideologiska modeåsikter, vanligen importerade från amerikanska universitets vänsterkretsar.

Folk gillar folk som är som folk, helt enkelt. Inte mästrande yrkespolitiker som står och predikar världsfrånvänt uppe i några elfenbenstorn. SD:s frammarsch kan tolkas som ett uttryck för att det får vara nog nu. Det borde utmana de andra partierna att söka bättre markkontakt.

Löfven på ruinens brant

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 24/5:

Första gången Sverige tillämpade ett proportionellt valsystem var i september 1911. Det var även vårt första partival i formell mening, eftersom det stipulerades att alla valsedlar skulle ha en partibeteckning.  Allmän och lika rösträtt fanns ännu inte. Men en demokratisk reformering hade skett som utsträckte antalet röstberättigade i den manliga delen av befolkningen från cirka 500 000 till dryga miljonen.

I detta vårt första hyfsat moderna riksdagsval samlade Socialdemokraterna under Hjalmar Branting ett stöd på 28,5 procent. Lägre siffra har partiet sedan dess aldrig noterat.

Vid det så kallade ”hungervalet” världskrigetsåret 1917 blev S också riksdagens största parti, en position man behållit därefter. Grunden var murad för ett sekel av socialdemokratisk dominans i svensk politik. Allt världsligt är emellertid dömt att förflyktigas.

Den framgångssaga som varit Socialdemokraternas och satt sådan djupgående prägel på vårt land är ofrånkomligen på väg att nå sin slutpunkt. Valet 2010 betecknades som en historisk katastrof med 30,7 procent under Mona Sahlins ledning, det sämsta resultatet sedan den allmänna rösträtten infördes 1921. En kort, stökig period med Håkan Juholt följde innan Stefan Löfven tog över för att få ordning på rörelsen. Men valresultatet 2014 blev endast diminutivt bättre än Sahlins fiasko: 31 procent.

Enbart tack vare en förvirrad borgerlighets svaghet och SD:s chockartade framgång kunde S i ett bräckligt resonemangsäktenskap med MP återta regeringsmakten. Som opinionsvindarna blåser inför detta val ska Stefan Löfven vara nöjd om han ens lyckas kamma hem ett stöd på Brantings nivå 1911.

Särskilt mot bakgrund av att S tenderar att tappa mark ju närmare valdagen kommer, borde senaste Sifomätningen (23/5) orsaka en existentiell ångest i klass med Gunnar Björnstrands förtvivlan över Guds tystnad i Ingmar Bergmans blytunga kyrkodrama Nattvardsgästerna.

Blott 24 procent i Sifo ger en klar fingervisning om att ett epokgörande bottenrekord väntar. Ärkerivalen Moderaterna får 22 procent. Och pariapartiet SD noterar i samma mätning en uppgång till 20 procent. De tre är alltså nästan jämnstarka. Men i trion tycks SD ligga bäst till.

Det är nu det populäraste partiet bland manliga väljare och brukar, som Jimmie Åkesson riktigt konstaterar, underskattas av opinionsinstituten. Således är det inte osannolikt att SD den 9 september vräker S ur sadeln som största riksdagsparti, vilket för Löfven och hela den sargade gamla arbetarrörelsen måste te sig som ett förödande psykologiskt slag. Men Alliansen har knappast anledning att hurra oreserverat skadeglatt för det.

Hur ska en borgerlig regering kunna bildas och under vilka villkor i detta nya dimhöljda politiska landskap? Inget block kan få majoritet och ömsesidig splittring råder inom såväl det blåa som det röda laget om invandrarpolitiken, SD:s paradfråga och den som väljarna rankar högst.

Moderaternas och Socialdemokraternas omsvängning till en restriktivare hållning verkar främst bara gynnat och legitimerat Jimmie Åkesson. Hans främlingsfientliga socialkonservatism och nostalgiska folkhemsvurm har icke minst lockat åtskilliga traditionella arbetarväljare att överge S för att vägra återkomma. Ett bittert öde för Löfven.

Fast någon dundrande frihetlig liberal seger av denna S-kollaps blir det ju inte heller.

Var kommer barnen in?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 18/5:

”Jag säger ingenting om krig och fred / Heller inget om att tiden är ur led / Jag säger ingenting om sårad jord / Men hjärtat slår i varje ord – när jag säger dig / Min värld är fattig och min dag är död / När barnasinnet har berövats på sin glöd / Då ondskan nått sitt mål till slut / Då har all kärlek sinat ut.”

Så sjunger Hansson De Wolfe United i 80-talsklassikern Var kommer barnen in? God lyrik kan tolkas på flera sätt. Själv kom jag att tänka på just dessa rader när jag såg att Miljöpartiet i Linköping prioriterar barn och ungas psykiska hälsa som en av sina viktigaste frågor inför valet.

Bland annat vill MP effektivisera kommunikationen mellan skolan och sjukvården för att bättre kunna nå dem som behöver hjälp (Corren 17/5). Samtidigt på riksplanet lovade Socialdemokraterna, tillsammans med SSU och S-studenter, att satsa 250 miljoner kronor årligen i ett trygghetspaket för att bistå barn och unga med psykiska problem.

”Det ska vara lika självklart att prata om hur man mår, som att väga eller mäta sig. Därför vill vi införa ett screeningprogram inom elevhälsan för att tidigt upptäcka psykisk ohälsa”, säger SSU-ordföranden Philip Botström i ett pressmeddelande. Det hedrar såväl MP som S att denna fråga lyfts fram.

Angelägenheten kan inte nog betonas och förtjänar en seriös politisk diskussion, trots att valrörelsetider vanligtvis inte brukar vara det bästa tillfället för sådant. Egentligen kan det tyckas svårbegripligt. På det hela taget lever vi, materiellt sett, i ett paradis av överflöd och har möjligheter som tidigare generationer knappt kunnat drömma om.

Men något måste vara allvarligt fel i vårt samhälle när det uppväxande släktet ändå verkar fara så illa. Vad kan vara värre än att i tidig ålder, då världen borde lysa som oskuldsfullt klarast, uppfatta den som fattig och död?

Varje barnasinne berövat på sin glöd är en fruktansvärd, omätbar tragedi som skadar människan för livet. Socialstyrelsen rapporterade i december förra året att den psykiska ohälsan hos barn och unga ökat dramatiskt mellan 2006 och 2016. För gruppen 10-17 år med över 100 procent! Totalt beräknas närmare 190 000 unga lida av psykiska besvär och sjukdomar.

Vad som ligger bakom denna alarmerande utveckling saknas bra svar på. Socialstyrelsens utredare Peter Salmi tror att det kan handla om skolmiljön, även villkoren för inträdet i arbets- och vuxenlivet spelar möjligen en roll.

Är den moderna tillvaron för tuff? Brister vi att i tillräcklig grad rusta barnen med mening, kärlek och omsorg? Jag vet inte. Men så här kan det bara inte fortsätta.

Frihet åt landsbygden

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 21/3:

Utöver tidigare mångmiljardsatsningar på landsbygden satsar regeringen totalt 1,5 miljarder 2019–20 och därefter 400 miljoner årligen…

Så låter i ett reklamblad, ursäkta faktablad, som S/MP-regeringen publicerat på sin hemsida om den i måndags presenterade landsbygdspropositionen. Är det inte typiskt? Det ska ständigt rullas skattepengar och skrytas om det som vore utgiftsregnet på folkets bekostnad något förträffligt.

Mycket i regeringens paket är olika former av stöd och subventioner, som den offentliga apparaten redan har massor av att erbjuda till projektsugna bidragsentreprenörer. Utvärderingar brukar peka på att resultaten av denna generösa hantering varken blir särskilt lyckade eller bestående. Men skam den som ger sig, tänker uppenbarligen Löfven & Co.

I en mening är det utslag av landsbygdsförakt. I den centralstyrda politiska världen är det som Sverige utanför regeringskansliet och storstäderna bebos av några slags u-landsmänniskor, kroniskt beroende av allmosor från högre ort för att klara sig ute i spenaten.

Men landsbygden kan nog ta vara på sig alldeles utmärkt. Om den bara ges frihetligare villkor att utveckla sin potential. Vill regeringen satsa pengar, satsa då främst på att infrastrukturen ska fungera och vara i god trim. Till exempel den idag sorgligt eftersatta Stångådals- och Tjustbanan, en viktig pulsåder för att hålla sydöstra Sveriges landsbygd levande och som Trafikverket vägrar ge en krona för att rusta upp.

Ska småföretagandet gynnas är det inte fler bidragsblanketter som skapar tillväxt. Det är framför allt lägre skatter och färre regler. Den byråkratiska klåfingrigheten är överhuvudtaget ett stort och hämmande problem.

På tisdagens ledarsida belystes den enorma regleringsbörda som lantbrukarna dignar under. Rensa upp och tagga ner på det statliga förmynderiet som slår landsbygdens framåtskridande i bojor.

Avskaffa det rigida strandskyddet, särskilt bekymmersamt för glesbygdskommuner som berövas möjligheten att locka tillbaka folk genom att exploatera attraktiva områden till låga priser jämfört med storstadsregionernas hysteriska marknad. Tillåt gårdsförsäljning av alkohol. Det hade stärkt jordbruks- och besöksnäringen och gjort Sverige allmänt trevligare.

Det landsbygden behöver är inga kryckor. Utan att hindren tas bort för den att stå stadigt stoltare på egna ben.

Balansera partimakten

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 16/3:

Lena Hallengren hann knappt ta över stafettpinnen från Åsa Regnér som barn-, äldre och jämställdhetsminister förrän hon deklarerade att FN:s barnkonvention ska bli svensk lag. Utspelet var inte helt oväntat.

Stefan Löfven slog fast målet om en proposition i ärendet redan som nybliven statsminister hösten 2014. Anmärkningsvärt är dock att regeringen nu ändå framhärdar, trots att Lagrådet kritiserat sönder förslaget med motorsåg.

Bland annat påpekas det tanklösa i att bokstavligen, till punkt och pricka, lagfästa barnkonventionen eftersom dess paragrafer är notoriskt allmänt och fluffigt skrivna. Hur den praktiska tillämpningen i enskilda fall ska fungera blir därmed dimmigt oklar, dessutom är risken överhängande att tolkningskonflikter uppstår med andra lagar.

Vidare betvivlas att barnens rättigheter i den befintliga lagen skulle efterlevas bättre bara för att det tillkommer ”ytterligare ett lager av bestämmelser”. Men varningarna från expertisen att alltihop blir en juridisk soppa tar Lena Hallengren sangviniskt lätt på.

Hon menar att det är ”symboliskt viktigt” att FN:s barnkonvention upphöjs till lagtext i konungariket Sverige. Som vore saken enbart en fråga om att plocka ytliga godhetspoäng och sända reklamsignaler om regeringens barnvänlighet, strunt samma i konsekvenserna. Ett oseriöst och föga ansvarsfullt politiskt agerande. Tyvärr saknar Lagrådet möjlighet att bespara oss det.

Denna institution har till uppgift att granska lagförslag genom högt kvalificerade domares ögon, men är enbart en rådgivande myndighet som de styrande partierna kan nonchalera efter behag.

Under innevarande mandatperiod har Lagrådet dömt ut flera uppmärksammade slafsigt ihoprafsade politiska produkter – exempelvis samtyckeslagen för sexuellt umgänge, panikstängningen av Öresundsbron och kväsningen av privata välfärdsföretagare med ett ”vinsttak”.

Vad bryr sig statsråden om det? Juristrådens yttranden kan åsamka regeringen mindre smickrande publicitet, ej mer. Om inte en riksdagsmajoritet går emot, är utrymmet att hitta på dumheter och tvinga andra att böja knä för statens våldsmonopol således mycket generöst. Det är knappast hälsosamt.

Därför borde Lagrådet omvandlas till en författningsdomstol med verklig kraft till normkontroll och befogenhet att ogiltigförklara stolligheter. Särskilt i dessa populistiska tider vore det en angelägen reform att överväga.

Irriterad på Stefan Löfvens rödgröna ministär? Gillar du inte utsikten av Ulf Kristersson i spetsen för nästa regering? Fundera då på vad en Donald Trump, en Marine Le Pen, en Viktor Orbán – eller varför inte en Jimmie Åkesson – vid rodret i Sverige skulle kunna innebära. Vårt system är dessvärre som riggat för att kidnappas, vilket Lagrådets tandlöshet belyser. En författningsdomstol gör det betydligt svårare.

Som medborgare garanteras vi större konsekvens och ordning i lagstiftningen. Den väldiga partimakten i samhället beskärs och balanseras. Individens demokratiska fri- och rättigheter får ett välbehövligt starkare skydd. Vill regeringen ge en tryggare framtid åt barnen är nog det mera värt än en vag och välvillig FN-konvention.

Två lärdomar att dra

Publicerad den av
1

Skrivit i Corren 7/3:

Skandalen i Solna tingsrätt har upprört Sverige. En 37-årig man åtalades för hustrumisshandel. En juristdomare och tre partipolitiskt tillsatta nämndemän (en från Moderaterna, två från Centern) dömde i fallet. Juristdomaren och moderaten ville fälla mannen. Men han gick fri eftersom de bägge centerpartisterna tyckte annorlunda.

Deras domskäl är horribla, tydligt influerade av islamistisk hederskultur. Bland annat heter det att kvinnan förlorat i trovärdighet då hon anmält händelsen till polisen! Istället borde saken gjorts upp inom mannens släkt, vilket är ”det normala i dessa kretsar”.

Kvinnans trovärdighet anses även påverkats negativt av att den åtalade mannens familj ”verkar vara en bra familj, till skillnad från hennes, vilket också har betydelse för bedömningen av skuldfrågan”.

Detta är inte juridik, inte likhet inför lagen, inte civiliserad rättsskipning. Detta är vansinne.

När haveriet avslöjades i offentligheten reagerade Centerledningen snabbt med avståndstaganden, och förklarade att de bägge nämndemännen skulle uteslutas då deras värderingar inte rimmade med partiets. Den rimliga motfrågan: varför upptäcktes inte detta förrän nu?

En av nämndemännen i Solna har tidigare kandiderat till riksdagen för C och då varit helt öppen med att förorda särlagstiftning för muslimer.

Men Annie Lööfs parti är inte ensamt om att i missriktad tolerans blunda för denna sortens extremistiska skojare, och av naiv identitetspolitisk välvillighet släppa fram dem till maktpositioner som de aldrig borde fått.

Minns hur Socialdemokraterna 2013 valde in den famöse Omar Mustafa till sin partistyrelse, utan bry sig om vad han egentligen sysslat med som ordförande för Islamiska förbundet (exempelvis arrangerat föreläsningar med ökända antisemitiska hatpredikanter).

Eller hur Miljöpartiet gav ett ministerämbete åt Mehmet Kaplan som likställt mördarsekten Islamiska statens jihadrekryter med svenska frivilliga i finska vinterkriget, jämfört Israel med Nazityskland och haft samröre med diverse antidemokratiska avgrundsorganisationer.

Ska något gott komma ur Solnaskandalen måste två lärdomar dras.

1) Partierna ska absolut välkomna medlemmar som har annan bakgrund än den gängse svenska majoritetskulturens. Inget snack om det. Men att tillhöra en etniskt eller religiöst avvikande grupp är ingen särskild karriärkvalifikation i sig, och kan vidare aldrig ursäkta uppfattningar som svär mot grundläggande demokratiska ideal.

Infiltration av islamister är ett problem som inte får nonchaleras. Partiorganisationerna är förvisso allt fattigare på folk, men har ett enormt inflytande i samhället och är skyldiga att bli vaksammare mot skummisar av alla slag som söker nå förtroendeposter.

2) Varken politik eller religion hör hemma i domstolarna. Systemet med partipolitiska nämndemän är överspelat, feltänkt och hotar rättssäkerheten. Den enskilde ska inte behöva riskera att statens juridiska maktövning går honom eller henne emot därför att lagen tolkas utifrån ovidkommande hänsynstaganden, särintresseåsikter och ideologifärgade verklighetsföreställningar hos en skara amatörer.

Domarkåren ska vara renodlat professionell, kall och nykter. Något annat borde vara lika oacceptabelt som att utsättas för en operation av outbildade lekmannakirurger.