Kategoriarkiv: Östergötland

Solsken över Motala

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 16/12:Corren.

Om vi i Östergötland skulle söka oss en motsvarighet till Côte d’Azur, är det väl få som tvekar om platsen: Varamobaden. Fem kilometer av skön och solig sandstrand, de svenska insjöarnas egen franska riviera vid Vättern. Det är minsann inte så pjåkigt.

Vattnets betydelse för Motala är odiskutabelt. När den djärve visionären Baltzar von Platen fick kung Gustaf IV Adolfs godkännande för bygget av Sveriges blåa band, Göta kanal, ansågs det lämpligast att tillverka slussportarna här. Det blev starten för Motala verkstad. Och därmed för själva Motala som ort.

Baltzar von Platen ritade som bekant personligen stadsplanen, och denna i form av en vacker solfjäder. Från att ha etablerats på kartan som ett nav för kommunikation och industri, tycks nu ett nytt stort och spännande kapitel vänta i stadens utveckling.

Återigen är det Motalas attraktiva läge vid vattnet som lockar hugade investerare. I onsdags kom beskedet att danska koncernen Lalandia planerar en omfattande semesteranläggning – den första utanför hemlandet – i närheten av Varamobaden. En avsiktsförklaring med kommunen är signerad och klar.

Det låter nästan för bra för att vara sant, men går allt i lås siktar Lalandia på att deras anläggning ska dra till sig över en halv miljon besökare varje år och skapa 500 nya arbetstillfällen.

Vad det kan innebära är Joakim Ljungkvist, vd för Tillväxt Motala AB, inte sen att påpeka: ”Ett Lalandia i Motala skulle rita om hela Sveriges turistkarta, med tre starka besöksmål i vår region genom Lalandia, Kolmården och Astrid Lindgrens värld. Lägg därtill internationellt kända varumärken som Vätternrundan, Göta Kanal och Varamobaden så inser man hur mycket det skulle betyda för vår region”.

Ja, onekligen. Men plussa gärna på med naturpärlan Omberg och det underbara Vadstena – Vätterns Marstrand – samt Linköping som tuffar på fint med ambitionen att bli landets tredje största evenemangsstad, och Norrköping med dess vitala, sprakande kulturliv.

Östergötland har lugnt uttryckt en rejäl potential inom besöks- och turistnäringen. Vilket glädjande nog Lalandia har upptäckt, annars skulle ju koncernen inte kasta blickarna på Motala och våra östgötska trakter.

Snacka om ett kvalitetskvitto som heter duga. Våra bästa dagar är fortfarande framför oss. Välkommen hit, världen!

Någonting är ruttet

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 14/12:Corren.

”Something is rotten in the state of Denmark”, konstaterar Marcellus om misskötseln av kungariket i Shakespeares Hamlet. Som medborgare och skattebetalare i Sverige kan man undra om även inte vårt eget system angripits av röta.

Grundläggande, för allas trygghet och säkerhet helt avgörande samhällsfunktioner, har ju avslöjats som frapperande illa styrda och styvmoderligt behandlade av makten.

När kalla kriget gör comeback i en ny version, ett aggressivt Ryssland gläfser vid knuten och USA är på väg Gud vet vart under den oberäknelige Putinbeundraren Donald Trump – ja, då befinner vi oss i ett läge med brallorna nere eftersom behovet av ett nationellt militärt försvar nyss ansetts tillhöra gårdagen.

Nu blinkar alla varningslampor röda, ändå pallar inte regering och riksdag att samla sig till en ordentlig uppryckning av försvarsförmågan. Och vad ska man säga om polisen?

Den stora ommöbleringen i organisationen som äntligen skulle få ordning på ordningens väktare tycks bara gjort ont värre. Vittnesmål och larmrapporter om poliskrisens djup är likt en följetong utan slut.

Rikspolischefen Dan Eliassons förtroende bland såväl allmänhet som poliserna själva ligger snart i nivå med Marianergravens botten. Men Eliasson tutar glatt vidare och den ansvarige inrikesministern Anders Ygeman håller honom om ryggen som inga allvarliga ledningsproblem fanns.

Det påminner inte så lite om situationen som Räddningstjänsten i Östergötland (RTÖG) sedan länge befinner sig i. Organisationskulturen verkar vara rena skräcken och arbetsmiljön har uppenbarligen blivit ohållbar.

Den långa lista av namn ur RTÖG:s personal som på insändarplats i måndagens Corren offentligt deklarerade sitt missnöje med ledningen bär syn för sägen. Rötan är så svår att det inte finns någon annan utväg än en genomgripande sanering. Därför menar den borgerliga oppositionen i Linköping att rubb som stubb av RTÖG-styret måste bort.

”Att inte avgå vore ett hån mot alla invånare i länet som är beroende av räddningstjänsten och de 162 anställda som skrivit under insändaren”, säger kommunalrådet Paul Lindvall (M). Han har rätt.

Vissa krav är fundamentala i samhällsgemenskapen. Vissa krav får bara inte nonchaleras av dem som bär makt och ansvar. Vissa krav finns inga godtagbara ursäkter för att inte uppfylla.

Vi ska kunna lita på en fungerande och proffsig räddningstjänst när olyckan är framme. Vi ska kunna lita på att polisen upprätthåller lag och ordning. Vi ska kunna lita på ett vasst försvar i oroliga omvärldstider.

Vad är det annars för slags kungarike vi lever i?

Lyssna på Stjernkvist

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 28/11:Corren.

Förra veckans bästa nyhet: det blir inga storregioner. Regeringen gav upp och fick kasta den famösa Indelningskommitténs nya Sverigekarta i soptunnan. Förnuftet segrade därmed.

Vilket egentligen var väntat. Det politiska stödet från borgerligt håll eroderade till nollpunkten under processens gång och någon folklig uppslutning existerade aldrig, motståndet var kompakt i den mån väljarna alls intresserade sig för frågan.

För vår del blir alltså Östergötland intakt och slipper ödet att sys ihop i ett tvångsäktenskap med Småland. Inte minst för alla vänner av näringsliv, tillväxt och arbetsmarknad är det mycket glädjande.

Tanken att med ny politisk-byråkratisk regionmur klyva det dynamiska tillväxtstråket som löper från Stockholm och Sörmland till Linköping och Norrköping var från start direkt huvudlös.

Tack och lov att vi slapp detta onödiga handikapp i utvecklingen. Märkligt nog var näringslivsperspektivet nära nog obefintligt hos Indelningskommittén och sedan hos regeringen som försökte sälja på oss förslaget.

Det främsta, för att inte säga ensidiga, motivet för att dela upp riket i sex elefantiasisliknade jätteregioner var att göra sjukvården mer jämlikt fungerande över hela landet. Och visst, i sak var och är det målet angeläget, riktigt och rätt. Regeringen hamnade dock på uppenbara villovägar om medlet.

Istället för att krångliga med en större regionindelning och all den trassliga problematik som hotar följa med dessa nya revir, borde man lyfta bort landstingens ansvar för sjukvården helt och istället låta staten överta huvudmannaskapet. Det vore rakare, enklare och rationellare.

Eftersom sjukvården – i likhet med det notoriska sorgebarnet skolan – heller inte visat sig lämplig som ideologiskt slagfält för partierna, vore det även önskvärt om denna viktiga välfärdssektor lades utanför den gängse politiken enligt exempelvis holländsk försäkringsmodell (gissa var Europas bästa sjukvård finns?).

För övrigt vore det trist om regeringen deppade ihop i apati över regionmisslyckandet, snarare än att vis av erfarenheten ladda om i vettigare riktning.

Lyssna gärna på Lars Stjernkvist, Norrköpings pragmatiskt jordnära kommunalråd. Han är ingen anhängare av storregioner och vill nu se ett ”omtag” där idén om bara nivå nivåer, kommun och stat, prövas.

Klokt, kör på det!

Rusta upp? Går inte!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 23/11:Corren.

Finlands arméchef Seppo Tovionen ger fint beröm i Expressen (22/11): ”Det är en av de bästa träningsanläggningarna i norra Europa. Därför har vi alltid varit intresserade av att komma hit och träna”. Och hit, det är Östergötland, närmare bestämt Kvarn vid Borensberg i Motala kommun.

Där ligger försvarets markstridsskola, som nu gästas av finska soldater vilka samövar med svensk trupp för operationer i urban miljö. Krutröken över den östgötska myllan är ett konkret uttryck för 2015 års överenskommelse mellan Sverige och Finland om att knyta tätare militära band, detta som en reaktion på det hårdnande trycket från Ryssland.

Det är givetvis utmärkt att vi vässar den gemensamma beredskapen, allt som kan göras det i avseendet är välkommet. Ändå har det hela drag av symbolpolitik. Våra bägge länder är fortsatt allianslösa. Garantier för att broderfolken kommer att stå skuldra vid skuldra i en konfrontation med den store björnen i öster existerar inte.

Antag att ryssarna hotar Gotland. Vad säger att Finland nödvändigtvis finner det ligga i sitt nationella säkerhetsintresse att gå i krig för vår skull, särskilt om Moskva sänder signaler till Helsingfors att de kan sitta lugnt i båten så kommer inget att hända dem?

Eller ta scenariot med ett ryskt besättande av Åland (demilitariserat sedan 1800-talet): vad talar för att Sverige är villigt att utlösa krigstillstånd för egen del genom att skynda till Finlands hjälp?

Ställer man dylika skarpa frågor får det finsk-svenska militärsamarbetet (hur lovvärt det än är) karaktären av en papperstiger. Dessutom har Sverige inte mycket att erbjuda finländarna i militärt bistånd.

Till skillnad från dem har vi ju radikalbantat försvaret och ännu har våra politiker inte funnit det värt att satsa tillräckliga resurser på att återta förlorad förmåga. I förhållande till BNP är försvarsanslagen (1,1 procent) lägst av alla Östersjöländers.

Men tänk om riksdagspartierna i denna stund fick en kollektiv lidnersk knäpp? Plötsligt enas man om att verkligen prioritera värnet av landet i budgeten. En förbluffad försvarsmakt dränks i pengar att rusta Sverige till tänderna med. Tyvärr är det inte möjligt, annat än på sikt.

Anledningen är att systemet blivit så urholkat, främst på personalsidan, att resurserna inte kan tas om hand. Johan Wiktorin, vd i underrättelseföretaget Brqthrough, har gjort följande belysande jämförelse. 1939 var soldatkåren dåligt utbildad och materialbristen omfattande. 1940 reparerade regeringen detta genom att satsa svindlande 11,5 procent av BNP på försvarsmakten (det var ju krig i Europa).

Då fanns en organisation intakt som snabbt kunde ge pengarna effekt; träna manskapet, sköta materielen, et cetera. Nu? Borta.

Alltså har Sverige lyckats hamna i den sämsta av världar.

Vi har ett svagt, underfinansierat försvar som inte kan stärkas inom rimlig tid, eftersom grundorganisationen förfallit till en nivå där den saknar kapacitet att pumpa upp sig. Samtidigt har vi inga allierade, endast till intet förpliktigande förbindelser med USA och Nato – samt Finland. Ryssarna räknar oss till västlägret, utan att västlägret garanterar oss ett dyft.

Skakigt läge? Jo. Men vi kan åtminstone glädjas åt finländarnas goda betyg åt träningsanläggningen i Kvarn.

Ingen älskar bilen (bland partierna alltså)

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 21/11:Corren.

Nybilsregisteringen fortsätter uppåt. Med den obrutna kurvan för oktober har ökningen pågått för trettiofjärde månaden i rad. ”2016 kommer enligt vår prognos att bli ett rekordår”, konstaterar Bil Swedens vd Bertil Moldén. Uppenbarligen gillar svenska folket bilen mycket, eftersom det köps nya rullande frihetsmaskiner som aldrig förr.

Ty en frihetsmaskin är vad bilen är. Den underlättar vår vardag, gör det enklare och bekvämare att transportera sig, när vi vill, vart vi vill. Livet vore åtskilligt fattigare utan bilen.

Att bilparken förnyas i den accelererande takt som vi nu ser är också väldigt bra. Moderna personbilar är bränslesnålare, trafiksäkrare och miljövänligare än gamla kärror. Frid och fröjd? Nix.

Offentlighetens makthavare är inte särskilt glada åt privatbilismens starka ställning i folkdjupet. Dagens regering tutar vidare på den förras spår att höja vad som i praktiken är en straffskatt på drivmedel, bara i än värre omfattning. Med innovationen av en årlig automatiserad skatteökning, kommer Sverige snart att ligga i världstoppen av dyrast literpris vid macken.

Samma anda av att vilja bekämpa folkets val av individbaserad motorism har uttryckts av Region Östergötlands styrande: färre östgötar bör åka bil och fler ska lösa kollektivtrafiksbiljett (huruvida politikerna eventuellt föregår med gott exempel får de gärna svara på).

Och i Linköping ska det bli ännu marigare (suck) att använda bilen, då våra regenter i stadshuset avser välsigna Järnvägsgatan med en bussfil.

Vad detta senaste kapitel i den lokala antibilpolitiken syftar till, är kommunalrådet Elias Aguirre föredömligt rak och ärlig om: ”I det långa loppet är givetvis målet att minska biltrafiken inne i stan och få fler människor att välja andra transportmedel. Helst vill vi ju att så många som möjligt väljer att cykla eller gå till arbetet eller skolan, det är det absolut bästa för miljön” (Corren 17/11). Vilka konsekvenser detta får för centrumkärnans vitalitet bör nog djupare diskuteras.

Men först en övergripande fråga av mer brådskande, allvarligare natur. Som illavarslande bekant upplever allt fler vanliga människor ett vidgat verklighetsglapp mellan sig själva och det politiska etablissemanget. Finns då ingen som helst oro bland partierna att deras ogina attityd mot den folkliga bilismen riskerar att spä på den vredens missnöjesbacklash som bland andra SD och Trump representerar?

Eller är det ofint att formulera saken så?

Hos Sven Stolpe i Vadstena

Publicerad den av
Svara

Sven Stolpe

Är man i Paris brukar det höra till att besöka Jim Morrisons grav. Är man i Vadstena är det naturligtvis lika självklart att hälsa på Sven Stolpe. På Vadstena nya kyrkogård (ungefär i mitten) vilar den gamle kulturgiganten tillsammans med hustrun Karin.

Enligt vad jag hörde under mitt besök ville Stolpe, Sveriges mest profilerade 1900-talskatolik och författare till klassiska verk om såväl Heliga Birgitta som drottning Kristina, ha sin gravvård vid klosterkyrkan i stan. Men av någon märklig anledning gick det tydligen inte för sig.

OBS, ungdomar! Sven och Karin Stolpe är alltså föräldrar till Alex Schulmans mamma.

Kasta den nya kartan

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 13/10:Corren.

Den statliga Indelningskommitténs planer på att stöpa om Sverige i sex nya storregioner ser ut att gå samma väg som ett annat hårt kritiserat jätteprojekt, höghastighetstågen. I bägge fall krävs rimligen ett solitt politiskt stöd i riksdagen för att kunna förvandla ord till handling. Och i bägge fall börjar det politiska stödet smälta bort.

Gällande höghastighetstågen annonserade Moderaterna nyligen sitt motstånd och sällade sig därmed till Liberalerna och Sverigedemokraterna som redan sagt nej. Socialdemokraterna står fortfarande fast vid idén.

Men inom det röda regeringspartiet finns en betydande tveksamhet. De halvkvädna visorna i den färska Infrastrukturpropositionen tyder också på att bygget av höghastighetsnätet sätts i diffust väntläge, sannolikt tills de styrande känner sig mogna att officiellt skriva av alltsammans.

Papperskorgen blir troligen platsen även för storregionerna. Händelsevis står nu samma partikonstellation mot dessa som mot tågen: M, SD och – som senast ut på planen – L. Under onsdagen förklarade Jan Björklund i klara verba att hans parti inte kommer att ställa sig bakom Indelningskommitténs förslag.

”Vi ser att det är stora nackdelar med detta – omfattande byråkratisering, långt avstånd mellan medborgare och förtroendevalda. Samtidigt som det inte löser några problem”, sa Björklund och det har han rätt i. Mycket av poängen med storregionreformen har ju hävdats vara att sjukvården skulle bli likvärdigare och effektivare.

Sant är organiseringen via landstingen visat sig allt annat än optimal. Revirgränserna har skapat en olycklig fragmentisering som drivit upp kostnaderna för den avancerade vården, samtidigt som målet om en jämlik standard över hela landet blivit svår att nå.

Men vad säger att en regional jätteapparat i sex riksdelar vore det gyllene svaret? Dagens systemfel riskerar snarare att förstoras upp till en ännu trassligare härva.

Rationellast vore om den mellanpolitisk/byråkratiska sorgebarnsnivån helt sonika skrotades och att staten övertog huvudmannaskapet för de större sjukhusen (vilket Björklund också är inne på, förre socialministern och tidigare KD-ledaren Göran Hägglund kom även han fram till att sjukvården borde landstingsbefrias, gamle S-räven Göran Persson har förordat samma sak).

Fokuset på sjukvårdsområden har vidare lett till att näringslivs- och arbetsmarknadsperspektivet blivit eftersatt i storregionsförslaget. För Östergötland innebär den tänkta sammanslagningen med Småland som bekant att det absurt nog skapas en onödig gränsmur för oss mot Stockholm och Sörmland.

Både vår landshövding Elisabeth Nilsson och Östsvenska handelskammaren har kraftigt opponerat sig mot detta, eftersom regioninledningen skär av ett redan blomstrande tillväxtstråk.

”Om man ser till näringslivets behov, arbetspendlingen och inte minst Ostlänken så är det uppenbart att Östergötland och Sörmland ska ingå i samma region”, menar landshövdingen. Handelskammaren har till och med dragit igång ett folkomröstningsinitiativ i Sörmland för att stoppa tvångsskilsmässan från Östergötland.

Men med det växande politiska motståndet i riksdagen är stalltipset att förnuftet har goda chanser att segra ändå. Den medborgerliga förankringen för storregionreformen är dessutom obefintlig.  Regeringen gör nog klokast i börja fundera på reträtten.

Orimligt bussbeslut?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 16/9:Corren.

Närmare 30 landsbygdslinjer har upphört och flera andra har fått ett minskat antal turer. Det är inte konstigt att många boende utanför tätorten är besvikna och arga över detta tuffa bussbeslut från makthavarna i Region Östergötland.

Ännu en oroande neddragning av samhällsservicen. Butiker försvinner, postutdelningen försämras, et cetera. Och så nu detta slag mot kollektivtrafiken.

Vad hände med parollen om att hela landet ska leva? Är det bara en politisk floskel? Den aktuella ”stora bussmassakern” är ett utmärkt tillfälle till debatt kring just detta. Låt ”pamparna” förklara sig!

Vilket också Göran Gunnarsson (C), ordförande i Region Östergötlands trafik- och samhällsplaneringsnämnd har gjort. Därtill på ett tydligt, öppet sätt i tidningar, på sociala medier, och vid landsbygdsträffar som i Björkfors tidigare under veckan.

Han har lagt fakta på bordet och redovisat grunderna för regionens ställningstagande, som för linje 666 mellan Fornåsa och Mantorp. Tre turer varje dag. Genomsnittligt antal påstigande per tur: 1,2 personer. Summa biljettintäkter under ett år: 9485 kronor. Årlig trafikkostnad: 587 802 kronor.

Även med den bästa vilja i världen är det faktiskt svårt att se hur en sådan busslinje (det finns flera liknande exempel) kan anses försvarbar.

Således vore det knappast korrekt att anklaga de styrande i Region Östergötland för någon slags nonchalant landsbygdsfientlighet. Skattekollektivets resurser är inte oändliga. Våra förtroendevalda har en skyldighet gentemot sina uppdragsgivare – väljarna – att göra prioriteringar och avvägningar, det är ett bistert faktum.

Förutsättningarna att bo landsbygden är också oundvikligen annorlunda än att bo i en stad. Är inte det själva poängen med att välja att leva på landet eller i tätorten?

Den heta diskussionen kring nedskärningen av busslinjerna bottnar nog till icke ringa grad i en generell känsla av att landsbygden missgynnas, den känslan ska respekteras och tas på allvar.

En god början är att klargöra en rimlig ansvarsfördelning mellan civilsamhället och den offentliga sfären gällande landsbygdsvillkoren. Det hedrar Göran Gunnarsson att han med utgångspunkt från kollektivtrafiken är inne på det spåret, samtidigt som han bidrar med konstruktiva förslag och är villig till en rak medborgardialog i frågan.

Så låt oss alla intresserade ta den kastade handsken i ett fortsatt engagerat samtal.

Satsa på tåget istället

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 9/9:Corren.

En byråkratipolitisk omorganisering i jätteformat ligger på regeringens bord. Vad ska den vara bra för? Vi talar givetvis om den nya Sverigekartan på mellannivå.

Sex storregionala revir föreslås ersätta den gamla läns- och landstingsuppdelningen. Kommer detta att lösa sjukvårdens kroniska problem med fallande produktivitet, ständigt ökade kostnader och bristande tillgänglighet?

Då får man nog ha en väldigt stark tro på den välsignelsebringande effekten av storskaliga offentliga planeringssystem. Hur har det receptet fungerat hittills?

Törs någon slå vad, med pengar ur den egna plånboken, att det blir markant bättre om flera Babels hus (för att apostrofera PC Jersilds kritiska sjukvårdsroman) byggs ihop till en ännu voluminösare apparat på den medborgerligt suddiga skvadernivån mellan stat och kommun?

Sedan kan man ju fråga sig vad Östergötland mer allmänt har att vinna på att fösas ihop i ett regionalt samboskap med Småland. Det skulle olyckligt lägga stenar i vägen på det vitala tillväxt- och näringslivstråk som löper ut från Stockholm genom östra Sörmland till områdena kring Linköping och Norrköping.

Det är ytterst märkligt ingen hänsyn till detta tagits av den ansvariga Indelningskommitténs kartritare. Eller, som det verkar, av den regering vilken nu försöker sälja in förslaget med civilminister Ardalan Shekarabi som turnerade regionpredikare.

På besök hos Östsvenska Handelskammaren i veckan fick han dock verklighetsupplysande mothugg av Lars Stjernkvist, Norrköpings habile kommunalråd.

”Jag är ingen vän av storregioner. Norrköping har alltmer blivit en del av Stockholm och staten är beredd att investera miljarder i en järnväg som gör att vi blir en lika viktig pendlingsort som Uppsala eller Knivsta”, förklarade Stjernkvist frankt (Corren 8/9).

Och istället för att kludda till det med underliga regionuppdelningar utan ett spån av folklig förankring, kunde väl regeringen fokusera skarpare på att ge klart snabbspår för just detta lovande Ostlänkenprojekt.

Att vår landshövding Elisabeth Nilsson tvingas avbryta samarbetet med Trafikverket eftersom Länsstyrelsen – alltså regeringens eget företrädande organ i Östergötland! – inte fått resurser till att handlägga mångmiljardinvesteringen framstår som en fantastisk, närmast tragikomisk, blamage. Hur kan detta hända? (Apropå offentliga planeringssystem, hm…)

Ge Elisabeth Nilsson krångelfritt pengarna bara! Ty Ostlänken, till skillnad mot Indelningskommitténs fyrkantigt tillyxade regioner, är en satsning som vi har ett faktiskt behov av.

Parkeringar åt folket!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 5/9:Corren.

Det är krångligt att köra bil i Linköping och det är krångligt att parkera. Det är väl ingen fjäder i hatten för en av Sveriges största städer? (Om man nu inte tycker ideologiskt illa om den individuella folkliga frihetsmaskin som bilen är, förstås). Ett känt sorgebarn i sammanhanget är parkeringseländet vid Universitetssjukhuset.

Patienter och personal kan irriterat få snurra runt länge i väntan på att en ledig plats ska uppenbara sig. Nu ska dessutom vårdpersonalen på US – liksom i övriga regionen – tvingas betala för att parkera medan de jobbar. Det har regionens politiker bestämt.

Fast själva undviker politikerna att smaka samma beska medicin och hävdar rätten att gratisparkera för sitt eget skrå. Ska vi köpa Marie Morells resonemang, hon är andre vice ordförande i regionstyrelsen (M), är detta nödvändigt utifrån demokratisk synpunkt. Tja, vad säger man? Alla ska vara jämlika i vårt system. Men några måste liksom vara lite jämlikare.

Bakgrunden till avgiftsbeläggandet är, som Corren tidigare rapporterat, att Skatteverket ogillar att vårdpersonalen får parkera fritt när inte allmänheten får det. De sjukhusanställda ska förmånsbeskattas i den heliga statsrättvisans namn, lyder budet.

Därför väljer regionpolitikerna, som alltså ersätter sig själva för alla bilrese- och parkeringskostnader i tjänsten (demokratin ni vet), att kräva betalt för de sjukhusanställdas parkeringar i tjänsten. Det tycker inte regionledningen att någon bör sucka över.

Ty blir det dyrare att använda bilen (för andra, nota bene) är det ju bra för miljön, folket ska helst cykla eller åka kollektivt.

Det är dock inte en orimlig invändning som Maria Ljung från Vårdförbundet i Östergötland uttrycker från sitt mer jordnära perspektiv: ”Så länge inte kollektivtrafiken är utbyggd utanför städerna – eller på nätterna – är det många som är helt beroende av bil för att ta sig till jobbet. Många av våra medlemmar har låg lön och för dem handlar det här om mycket pengar” (Corren 31/8).

Det är tufft nog att arbeta i vården och sjukhuspersonalens insatser är bokstavligen livsviktiga. Är det ändå inte fel människor att försura tillvaron för?

Här är ett tips. Låt demokratin på p-platsområdet gälla alla. Är parkeringsutrymmet för snålt, lös det och utvidga. Inga avgifter för någon, inför P-skiva enligt Vadstenas modell.

Vips, problemen är ur världen och regionledningen får tillfälle att visa konkret uppskattning för dem som tar hand om oss när vi är sjuka.