Kategoriarkiv: Näringsliv

Att rusta tyranniet

Publicerad den av
Svara

Wiehe

Skrivit i Corren 15/4:Corren.

”Långt bort i fjärran land / drar Dödens ängel fram / sprider hunger, nöd och brand / med svenska vapen i sin hand”, sjunger Mikael Wiehe i sin låt Bofors från 1987. Sången är förstås en kritik mot den svenska vapenexporten och de skumraskaffärer som krigsmaterieltillverkaren Bofors bedrivit.

Minnesgoda läsare kanske erinrar sig 80-talets mutskandal kring Bofors mångmiljardorder av artilleripjäser till Indien, företagets smuggling av luftvärnsrobotar till de krigförande arabländerna Dubai och Bahrain, samt utrikesminister Sten Andersson (S) som lovade att den svenska vapenbyken skulle ”tvättas ordentligt och offentligt”.

Den tvätten blev inte av. Samtliga inblandade aktörer, inklusive svenska staten, hade inget intresse av att kompromettera sig med denna politiska dynamit. Istället blev det de sedvanliga nödtorftiga ursäkterna.

Med bitande ironi gisslar Wiehe i sin text hur arbetarna, direktörerna och aktieägarna på Bofors, liksom Sveriges statsminister, tvår sina händer: ”Men här har ingen gjort nåt fel / Alla spelar samma spel: / Ingen skuld, ingen skam / Alla bara pekar dom nån annanstans / Från minsta kryp till högsta höns: / varenda en, en pellejöns / Vi rår faktiskt inte för det / Om inte vi gör det, så är det nån annan som gör det”.

Säga vad man vill om den gamle proggkungen. Men i denna hans låt finns hyckleriet och cynismen hos den vapenexporterande, fredsälskande moraliska stormakten fångad i ett nötskal. Dock är det långtifrån hela bilden av svensk vapenindustri och dess affärer.

Vi behöver ett starkt försvar för att värna vårt lands frihet och integritet. Allt annat är illusioner. Vi behöver även, och kan med rätta vara stolta över, det högteknologiska och avancerande militära kunnande som inte minst Saab i Linköping besitter.

Export av militära system är en förutsättning för att denna industri ska överleva och fortsätta utvecklas. Och den fullkomligt överlägset största delen av försäljningen går till närstående demokratiska länder som Norge, USA, Finland, Tyskland och så vidare. Bra, fint, inga problem.

Att däremot bidra till att stärka diktaturers militära slagkraft kan aldrig vara godtagbart, särskilt om dessa tyrannier också krigar. Sånt svär mot själva fundamenten i våra egna samhällscivilisatoriska ideal.

Anna Ek, ordförande i Svenska Freds- och skiljedomsföreningen, har därför en viktig och allvarlig poäng när hon i torsdagens Corren kritiserar Saab – som nu håller bolagsstämma i Linköping – för att göra vapenaffärer med den hårdhudade förtryckarnationen Saudiarabien och dess vasallstat Förenade Arabemiraten.

Bägge tyrannier bedriver blodigt krig i den humanitära katastrofens Jemen. Urskillningslösa flygbombningar ska ske med hjälp av Saabs radarsystem Erieye. Pengar kanske inte luktar. Men nog finns en icke angenäm moralisk doft över detta som påminner om det företag som idag delvis övertagits av Saabkoncernen: Bofors.

Enligt lag ska vapenexport inte förekomma till krigförande länder som Saudiarabien. Ändå har Sveriges feministiska S/MP-regering välsignat försäljningen av Erieye med undantag. Lagen är nämligen i praktiken mycket töjbar.

Så vem ska vi egentligen peka finger mot i den här historien? Spelar det nån roll, orkar vi bry oss med indignation? Långt bort i fjärran land drar Dödens ängel fram. Fast, äsch, det är ju bara Jemen… Ingen skuld, ingen skam…

Om Zeus kunde sluta…

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 11/4:

Corren.Vad är beständigt på denna jord? Företag bommar igen. Produkter och varumärken försvinner. Tidningar slutar tryckas. Till och med länder upphör att existera.

Ingenting är evigt i vår tillvaro och kan heller inte vara det. Annars skulle ju allt stagnera. Utvecklingen är, för att låna ett uttryck från den store österrikiske ekonomen Joseph Schumpeter, en ständig process av ”kreativ förstörelse”.

Denna fortlöpande omvandling river ner, men bygger också upp och öppnar massor av möjligheter som på otaliga områden gör vårt samhälle trevligare, rikare, effektivare, smartare, rationellare.

Gamla affärsmodeller som inte går att uppdatera till nya marknadsvillkor måste skatta åt förgängelsen. Det gäller såväl i näringslivet som i det mesta av vad människan företar sig i organiserad form.

Hur många religioner har exempelvis inte utmönstrats genom årens lopp? Vem tillber idag gudar som Zeus och Oden? Under en epok var de synnerligen mäktiga, populära och fruktade. Men deras attraktionskraft dunstade som daggen i gräset en solig vårmorgon när konkurrenter dök upp som bättre svarade mot människornas behov.

Zeus och Oden fick plocka ner skylten från sina tempel och gå i pension. Besvikna och bittra? Antagligen inledningsvis. Men kanske sedan inte utan en suck av lättnad. Deras tid var ju ändå förbi. Så skönt att slippa ansvaret för jämmerdalen och istället kunna ägna dagarna åt att fiska, starta ett kafé för övriga friställda gudomligheter, eller sysselsätta sig med något annat mysigt.

Det vore nog inte så tokigt om även politiska partier tog detta alternativ i beaktande. Ty finns inte en punkt när också dessa storheter når pensionsmässighet och gör klokt i att åtminstone börja tänka på refrängen i lugna, ordnade former? Rimligtvis, jo.

Socialdemokraterna samlar ännu många väljare, fast skarorna har jämfört med tidigare nivåer krympt katastrofalt. Allvarligast måste dock vara att partiet inte längre tycks ha något att komma med. Idémässigt är det tämligen tomt. Arbetarrörelsen anno 2016 visar tydliga tecken på att ha retarderat till ett insulärt ombudsmannavälde, bevakandes sina revir inom en allt mer förstelnad organisation.

Historiskt har partiet haft förmågan att locka till sig rader av lysande begåvningar. Var är dagens unga versioner av Ernst Wigforss, Kjell-Olof Feldt, Gustav Möller, Assar Lindbeck, et consortes? Och vad hände med den förr så omskrutna regeringsdugligheten, socialdemokratins klassiska trumfkort?

Den stackars Löfvenministärens övningar vill man snarare dra en barmhärtighetens slöja över. Det är ungefär som att bevittna Björn Borgs comebackförsök med träracket på ATP-touren i Monte Carlo 1991.

Direkt existentiellt akut måste frågan vara för KD, som i helgen haft kommundagar i Västerås. Detta redan lilla parti har konstant brottats mot riksdagsspärrens lieman och under nya ledaren Ebba Busch Thor ser opinionstrenden heldeppig ut. Vad vill KD, vilken position ska KD ha, varför är KD nödvändigt? Inte ens partiets egna aktivister kan enas om svaren.

När vilsenheten så uppenbart grinar alla i ögonen, vad är då meningen med föreningen? Okej, KD:s affärsmodell verkar inte hålla. Än sen? Affärsmodellen höll inte för Zeus heller. Livet går vidare.

Zeus

Zeus. Gudarnas konung och himmelens härskare. Men vad hjälpte det?

Det skadligaste partiet

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 26/11:Corren.

I Jörn Donners bok Ingmar Bergman: PM (2009) finns en skojig anekdot om demonregissörens politiska böjelser. Enligt vännen Donner sade sig Bergman 1997 otippat ha blivit folkpartist. Hans motivering:

– Det påminner mig om en gammal fin skådespelare som körde omkring i en Morris. En sån där oerhört dålig engelsk bil.
– Varför i helvete har du en Morris? sa jag.
– Jag tycker så synd om dem för de får ju ingenting sålt. Det är ungefär med samma känsla som jag är med i Folkpartiet.

Men på grund av FP finns snarare skäl att tycka synd om Sverige. Morris kanske var ett beklagansvärt, knackigt bilmärke som ingen ville ha. Några överväldigande skaror har väl inte heller lockats att köpa FP vid valurnan. Vilket inte hindrat FP från att kränga på vårt avlånga land oerhört dålig politik, knappast värd varmare sympatier.

Till stor del kan vi exempelvis tacka FP för löntagarfonderna, syftande till att socialisera svenskt näringsliv och lägga styret i fackets händer. Det var FP som 1974 ivrigt drev en motvillig S-regering till sjösättandet av en statlig utredning, syftande till konstruktionen av en modell för att tvinga företagen att dela sina vinster med de anställda. Det fick LO-ekonomen Rudolf Meidner att utarbeta ett ännu värre alternativ, sedan bröt kalabaliken ut.

”Folkpartiets aktivitet på fondområdet gav sannolikt Meidner råg i ryggen. När ett borgerligt parti krävde förmögenhetsutjämning och föreslog lagstiftning, öppnades politiskt sett grinden för den som ville gå vidare på den socialistiska vägen”, konstaterar Sven-Erik Larsson i boken Mellan Palme och Bohman (1992).

Den osannolikt deprimerande soppa som Sverige drabbades av genom löntagarfondsstriden är lyckligtvis historia numera. Men det är inte FP:s konststycke att radikalisera LO och S på ett annat område, som innebar ett förödande brott mot 1938 års Saltsjöbadsavtal.

Den överenskommelsen uteslöt statlig intervention. Istället skulle fack och arbetsgivare göra upp i fria förhandlingar. Allt fungerade bra, tills FP från 50-talet och framåt började hetsa om nödvändigheten av statligt anställningsskydd. LO och S var länge stenhårda motståndare.

Fast i samma veva som FP fick igenom löntagarfondsutredningen 1974 vek arbetarrörelsen sig och godtog förslaget. Anledningen till att Las blev verklighet var att LO och S skrämdes av FP:s taktik att försöka stjäla arbetarröster i det då allt rödare samhällsklimatet.

Det var även FP som under 60-talet larmade och gjorde sig till när S-regeringen på marknadsliberalt manér ville skrota hyresregleringen (cold turkey, faktiskt). Den proposition som fanns klar, revs av en ilsken Gunnar Sträng som tyckte FP hycklade för att vinna kortsiktiga väljarpoäng (tidigare hade FP krävt hyresregleringens avskaffande, men sedan partiet sänkte Erlanders regering i frågan har ingen annan orkat ta i eländet).

Våra dagars överskuggande strukturella problem med en sönderreglerad arbetsmarknad som hindrar människor från att få jobb, samt en lika hopplös bostadsmarknad som hindrar människor från att få tak över huvudet, kan därmed till icke ringa grad lastas på FP:s konto.

I sak framstår partiet närmast som ett av de skadligaste i riksdagen under modern tid. I alla fall ur liberalt perspektiv. Onekligen ironiskt med tanke på namnbytet. Låt oss hoppas att partiet gör bot och bättring och lever upp till det.

Ingmar Bergman

Ingmar Bergman. En otippad folkpartist.

Varför straffas skapandet?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 25/6:Corren.

Antag att skatten höjs på någon skapande verksamhet i samhället. Vad händer? Verksamheten blir mindre lönsam, förstås.

Aktören som drabbas kan i kompensationssyfte välja att ytterligare försöka öka produktiviteten (utöver vad det normala konkurrenstrycket på marknaden redan framtvingar). Eller så höjer aktören priset på sin verksamhet gentemot sina kunder.

Sväljer inte marknaden den fördyrade kostnaden faller efterfrågan. Den skapande aktören får inte lika mycket sålt, producerar mindre och kan i värsta fall se det som omöjligt att fortsätta.

Alternativen – beroende på verksamhetens art – är då att lägga ner, överträda gränsen till den svarta ekonomin eller flytta produktionen till ett skattemässigt gynnsammare territorium utomlands.

Det här är givetvis en schematisk bild, men beskriver förenklat vissa huvuddrag som inträffat i Sverige.

Det uppskruvade skattetrycket under efterkrigstiden – i kombination med stelbent arbetsmarknadslagstiftning och facklig övermakt på kollektivavtalssidan – har i hög utsträckning drivit bort de enklare jobben (exempelvis inom tekoindustrin som försvann till andra länder på 70-talet). Många hantverkare och städare började svartjobba för att överleva och så vidare.

Rot- och rutavdragen är inte skattefilosofiskt idealiska lösningar, men har bevisligen fungerat stimulerande för tillväxten inom bygg- och tjänstesektorn. Jobbskatteavdraget, heller inte idealiskt, har på ett liknande sätt gjort det något mera lönsamt att arbeta rent generellt (fast marginalskatterna är fortfarande ett stort problem).

Skattetrycket i förhållande till BNP har sänkts av både S- och M-ledda regeringar under 2000-talet, vilket sammantaget haft positiv inverkan på välståndsbildande krafterna och genererat större reala intäkter till det offentliga. Men dagens rödgröna regeringskonstellation går i motsatt riktning. Mönstret i politiken är illavarslande.

Ett tecken är försämringen av rotavdraget, vilket som Corren rapporterade om igår, väntas äventyra minst 310 arbetstillfällen bara i Östergötland och bidra till ökat svartjobbande igen.

En annan skapande verksamhet, kärnkraftsproduktionen av el, fördyras genom höjd effektskatt. Konsekvensen – tydligen helt avsiktlig – är att flera reaktorer i nuvarande lågprisläge på elmarknaden görs olönsamma och får stängas i förtid.

I längre perspektiv hotas därmed särskilt näringslivets behov av stabil energiförsörjning, en extremt viktig förutsättning för jobben, industrin och företagandet i Sverige.

Bra villkor för skapandet av värden är grunden till allas välfärd. Den läxan trodde denna ledarsida att Stefan Löfven kunde som ett rinnande vatten. Vi hade fel.

Politisk osäkerhet knäcker skapandet

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 12/6:Corren.

Entreprenörer är människor som har en idé om att skapa värden och tar en risk. Risken är att idén inte håller. Tid, möda och kapital som investerats går förlorade. Marknaden har avvisat idén.

Entreprenören hoppas naturligtvis att kalkylen bakom idén är så bra att marknaden istället belönar risktagaren (vinst uppstår). Entreprenören har då skapat ett värde åt sig själv, och ett värde åt aktörerna på marknaden som uppskattar den tjänst eller produkt som erbjuds.

Som alltid är det ett vågspel. Ingen kan vara säker på vad resultatet blir, succé eller fiasko. Men välstånd, tillväxt, ekonomisk och samhällelig utveckling i stort, är beroende av att det ständigt finns hugade entreprenörer som vågar ta dessa risker.

Det bästa politiken kan bidra med är ett gynnsamt klimat, som underlättar för risktagaren att ta språnget in i den ovissa framtiden. Viktigast är fasta och rimliga spelregler som reducerar osäkerhetsfaktorn.

Plötsliga ändringar kan bli fatala och ändra marknadssituationen så att entreprenörens kalkyler spricker. Kan aktiva eller potentiella risktagare inte väsentligen lita på att politikernas lagda kort ligger, vissnar förutsättningarna för produktivt skapande och som konsekvens: mindre värden till allas gagn.

Det är vad som hotar att hända nu. Som ytterligare ett tecken på att de senaste decenniernas liberala reformepok i svensk politik nått sitt slut, har ett negativt trendbrott skett inom nyföretagandet.

Sedan 2007 fördubblades entreprenörernas skara i Sverige. Men mellan 2013-14 minskade andelen entreprenörer från 8,2 procent till 6,7.

Tappet är särskilt dramatiskt gällande kvinnliga entreprenörer, under samma period föll deras andel från 6,2 procent till 3,8! Detta enligt den färska rapporten Global Entrepreneurship monitor.

Det är effekten av politiska orossignaler om att stoppa vinster i välfärdsbranschen och försämra villkoren för hushållsnära tjänster. Många kvinnor är verksamma inom denna sektor och föga förvånande vill färre av dem ta risker längre när lagda kort kan ryckas bort. Dessutom av en regeringskonstellation som påstår sig vara ”feministisk”! Sorgligt.

Historiskt dubbelfel av S

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 28/5:Corren.

Från 1870 och hundra år framåt var Sverige en ekonomisk framgångssaga. Kapitalismen byggde landet och förvandlade ett eländigt bondesamhälle till en modern industrination.

1970 låg Sverige på fjärde plats i OECD:s välståndsliga. Sedan hände något.

Tillväxten togs för given. Socialism blev högsta mode i debatten. Företagare och entreprenörer utmålades som lömska girigbukar. Socialdemokratin radikaliserades. LO krävde löntagarfonder.

Arbetsmarknaden reglerades hårdare. Skattetrycket, som dittills varit relativt måttligt i internationell jämförelse, skruvades hastigt upp till ett av de värsta i världen. De offentliga utgifterna skenade och politiseringen av samhällslivet kände inga gränser.

Konsekvensen blev därefter. Tillväxttakten utvecklades svagare än i flertalet andra i-länder, för att slå i botten under 90-talets strukturkris.

”Om Sverige hade haft samma tillväxt som OECD-snittet sedan 1970, hade våra samlade resurser idag varit så mycket större att det motsvarat 20 000 kr mer i månaden per hushåll i genomsnitt”, skrev dåvarande finansminister Bosse Ringholm (S) i Dagens Industri den 16/8 2002.

Ett för honom smått sensationellt erkännande av flera decenniers misslyckad tillväxtpolitik. Förstå detta: 20 000 kronor mer per hushåll! Varje månad! Borta… Man blir nästan gråtfärdig vid tanken på hur den politiska klassen gjort oss alla fattigare.

Ändå ska regeringarna vi haft sedan 1985 hedras för att de, sakta men säkert, försökt reparera skadorna med liberaliserande reformer som gjort det ekonomiska klimatet mycket hälsosammare.

Från att halkat efter i OECD:s välståndsliga började Sverige klättra igen vid slutet av 90-talet och numera är vårt land etablerat strax över tionde plats. Fast den goda cigarren lär inte vara.

Den liberala reformagendan, som både S och M varit bärare av, tappades ur fokus under Fredrik Reinfeldts andra mandatperiod. Under Stefan Löfven finns den inte ens på kartan längre. I armkrok med MP och V har S tagit sikte på kraftigt ökade skatter på jobb, företagande, transporter och energi.

Regeringen visar överhuvudtaget en häpnadsväckande brist på respekt och förståelse för det skapande, arbetande och närande Sverige. Det tycks som 70-talets politiskt destruktiva attityder gjort comeback 2015, vilket gör att S presterar ett historiskt dubbelfel.

Hur många förlorade tusenlappar kommer det att kosta oss denna gång?

Mjölbys störste son: Per-Olof Ahl

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 27/5, andra delen i serien om östgötska entreprenörer:Corren.

”Jag minns hur imponerad jag var av alla handelsresande som kom in och klippte sig i Mjölby, där jag jobbade som elev. Det var världsvana herrar som visste att föra sig – speciellt en resande i filmrullar och kameror. Honom glömde jag aldrig: Flott klädd, snygg bil och säker på sig själv. Allt det där drömde man om att uppnå. Därför var man också beredd att slita ryggen av sig”.

Sagt och gjort. Mjölbysonen Per-Olof Ahl, född 1919 som nummer tolv i syskonskaran, hade fått sin förebild och sadlade om. Han blev kringflackande säljare i konfektion. En dag på 50-talet kom han över ett större parti kappor billigt. Snilleblixten slog honom, lika enkel som genial.

Varför göra som alla andra försäljare och lägga på en saftig marginal på varje kappa? Att vara välklädd skulle inte behöva kosta människor skjortan. Istället borde det gå att fixa en rejäl vinst genom så låga påslag som möjligt och desto större volymer.

Per-Olof Ahl testade idén våren 1953 i en källarlokal på Omvägen i Göteborg. Knallsuccé direkt. Köerna ringlade långa utanför den första butiken i det som sedermera växte till en av Nordens största modekedjor: Kapp-Ahl.

Den nisch som Mjölbysonen funnit gillades dock inte av övriga branschen, som ansåg att ”klädpiraten” dumpade marknaden. Köpmannaföreningar försökte på alla upptänkliga vis sätta krokben för Kapp-Ahl och många tidningar vägrade publicera företagets annonser.

Det hela var som en bekräftelse på vad Adam Smith, nationalekonomen som myntade begreppet ”den osynliga handen”, hävdade i Wealth of Nations (1776): ”Människor inom samma yrke råkas sällan ens för avkoppling och trevnad utan att samtalet slutar i en konspiration mot allmänheten eller i något påhitt för att höja priserna”.

Det är visserligen inte fria företagare som Smith angriper här, utan den tidens skråväsende. Men viljan att begränsa konkurrensen och skörta upp kunderna tycks ha varit ungefär lika stark i 50-talets förstelnade svenska konfektionsnäring.

Den PR-sinnade Per-Olof Ahl vände branschfientligheten till sin fördel. Han odlade skickligt mediebilden av sig själv som en driftig underdog i kamp mot ett osunt affärsklimat och vann ökad popularitet (och vinst!) på kuppen.

Att sälja vanliga människor snygga kläder till överkomliga priser var inte endast en väg att tjäna mycket pengar. För Kapp-Ahls skapare, som politiskt förblev socialdemokrat livet ut, tycks det också varit en slags jämlikhetsinsats i linje med den ursprungliga folkhemstanken.

Fast i takt med socialstatens expanderande makt över medborgarna och byråkratins allt snålare syn på landets entreprenörer, började Per-Olof Ahl få sina dubier. I boken Jag ser tillbaka. Kappor till varje pris (1984) skrev han:

”När myndigheterna på olika sätt berövar oss vår frihet sitter vi nöjda och muttrar på sin höjd litet grand i skägget. En i sanning märklig samhällsutveckling. Och när man till exempel i USA uppriktigt beundrar människor som lyckas och tjänar pengar så baktalar man och bespottar framgångsrikt folk i Sverige… Det har ju på något sätt blivit populärt att ‘äta’ den fria företagsamheten idag… Ett levande samhälle får inte förvandlas till en byråkratisk stat där allt initiativ förkvävs istället för att tas emot med öppna armar.”

Kappahl

Stolt entreprenör. Per-Olof Ahl (1919-1996) utanför den första Kapp-Ahlbutiken, en källarlokal på Omvägen i Göteborg.

Ett imperium i sport: Ulf och Bo Eklöf

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 22/5, första delen i serien om östgötska entreprenörer: Corren.

Det är ingen slump att tre av 1900-talets mest banbrytande ekonomer – Ludwig von Mises, Friedrich von Hayek och Joseph Schumpeter – kom från dubbelmonarkin Österrike-Ungern.

Huvudstaden Wien i det habsburgska imperiet var Europas kulturella och intellektuella metropol (lysande skildrat i Stefan Zweigs Världen av igår). Ur detta idéernas drivhusklimat klev Schumpeter fram med teorin om entreprenören som den centrala aktören i samhällsekonomin.

Det är entreprenörerna som vågar ta chanser, ser möjligheter, upptäcker innovativa lösningar som river ner gamla strukturer och tvingar fram nya effektivare metoder i en ständigt pågående dynamisk omvandlingsprocess.

Entreprenörens roll är den ”skapande förstörarens” och ses därför ofta med fientlighet av den rådande ordningens försvarare. Men utan entreprenören kan vi hälsa tillväxten, välståndet och rikedomen adjö.

I Östergötland ståtar vi med ett briljant skolexempel på entreprenörskap, eller snarare två: Ulf och Bo Eklöf, bröderna bakom affärskedjan Stadium. Den såg dagens första flämtande ljus 1974, när den 22-årige storebrodern och handelsstudenten Ulf fick frågan om han ville ta över en liten sportbutik på varuhuset Spiralen i Norrköping.

Han hade tidigare jobbat extra där och imponerat på varuhuschefen Ulf Calmfors. I 70-talets början var sportbranschen fortfarande knarrig, stel och outvecklad. Utbudet var torftigt och koncepttänkande hade aldrig någon hört talas om. Kunderna kunde inte ens själva gå runt och känna på grejerna. Varor såldes av expediter över disk som i gammeldags livsmedelsbutiker.

Ulf Eklöf ville förändra allt detta och dessutom satsa på kläder. Han lånade 200 000 kronor som startkapital, snart anslöt sig lillebrodern Bo och tillsammans drog de igång vad som skulle bli en smärre revolution med affären Spiralen Sport.

”En stor del av framgången var att vi korsbefruktade sportkläder och sportprodukter med mode. Det hade ingen gjort förut. Vi tog helt enkelt branschen på sängen. Sedan exponerade vi varorna ute i butiken och genom att vi höll nere priserna kunde vi på kort tid sälja enorma volymer”, säger Ulf Eklöf i Sussi Calås-Jonssons ytterst läsvärda bok Varje dag är en ny match. Berättelsen om Stadiumbröderna (Liber 2013).

Grabbarna Eklöf hade perfekt tajming. Svenska folkets intresse för sportartiklar exploderade i svallvågen av Björn Borgs och Ingemar Stenmarks internationella triumfer. Trender som jogging och aerobics skapade dessutom ett stort sug efter sportiga, snygga plagg.

Men de innovativa bröderna mötte, förstås, även motstånd. ”Det blev en hel del problem med leverantörer i början. Våra konkurrenter vägrade att köpa av dem som sålde till oss – vi var branschens svarta får för att vi satsade på låga priser och volymer. Men de fick ge sig så småningom”, minns Bo Eklöf i ovan nämnda bok.

Den överdådiga OS-festen i Los Angeles 1984 inspirerade bröderna att förädla sitt affärskoncept med löparbanor inne i butikerna och ett nytt namn: Stadium.

Idag omsätter företaget mångmiljardbelopp, har 3000 anställda, cirka 150 butiker i Norden, den första på kontinenten öppnades i Hamburg hösten 2014 och vem vet? Fortsätter succén som hittills kan Stadium bli vår nästa motsvarighet till IKEA och H&M som erövrar världen.

Stadium

Politiker utan respekt

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 19/5:Corren.

Företagarna är vår tids hjältar. Det förkunnade dåvarande näringsminister Mona Sahlin i slutet av 90-talet. Epitetet ”hjälte” låter kanske överspänt. Men det ligger ändå en del i det.

Företagare är kreativa och hårt arbetande människor som tar risker, prövar sina vingars bärkraft, omsätter idéer till inkomstbringande verksamheter, finner olika slags innovativa lösningar som driver utvecklingen och ekonomin framåt.

Det är företagarna som effektiviserar och förbättrar vår tillvaro genom ett ständigt ökat utbud av produkter och tjänster. Det är samhällets företagande sektor som ger oss välstånd, försörjning, sysselsättning och bekvämlighet.

Vad är politikens roll i sammanhanget? Det enklaste svaret: att värna förutsättningarna för ett bra företagsklimat, där det avgörande är att upprätthålla goda lagar till skydd för näringsfriheten och äganderätten.

Vikten av detta skydd kan inte nog understrykas, ty annars rubbas grundvalarna för fria människors produktiva handlingskraft och garanten att förtjäna, behålla och bestämma över vad de själva skapat. Det är först och främst därför som S/MP-regeringens agerande är lika allvarligt som förkastligt.

Just nu kokar den politiska makten ihop ett lagförslag som innebär ett direkt, ogenerat övergrepp på näringsfriheten och äganderätten. Regeringen vill diktera hur börsbolagen ska skötas genom att tvångskvotera in minst 40 procent kvinnor i deras styrelser.

Justitieminister Morgan Johansson sa förra veckan att straffet för de bolag som inte böjer sig för kravet kan bli likvidering! Han tog visserligen snabbt tillbaka uttalandet, men att vi har en justitieminister som bara tänkt tanken är chockerande.

Hela idén med statlig kvotering av privata företagsstyrelser (som även Alliansregeringen hotade med) måste anses principiellt oacceptabelt. Hur enskilda bolag väljer att driva sina verksamheter, och vilka människor som utses att axla detta ansvar, är ägarnas sak och ingen annans.

Men uppenbarligen saknas denna respekt från den politiska sfärens sida, vilket illustrerar att några klart fastställda gränser för ideologiskt motiverad intervention i samhällslivet egentligen inte finns. Det innebär att företagarna (och medborgarna i allmänhet) aldrig kan vara fullt säkra på vilka spelregler som gäller, vad skyddet för deras verksamheter är värt och att inga politiskt fredade zoner existerar.

Att ta risker, investera och skapa värden till eget och andras gagn under sådana förhållanden är knappast optimalt. Tvångskvoteringen är bara ett exempel. Regeringsutredningen om vinstförbud mot företagare i välfärdsbranschen är ett annat, liksom de politikerstyrda och marknadshämmande kommunala bolagen som snedvrider konkurrensen i bland annat Linköping.

Politiker och företagare förefaller vara som öst och väst, väsensskilda kulturer och aldrig mötas de två. Ibland kan man undra om inte Joseph Schumpeter hade rätt. Den politiska elitens oförmåga att förstå samhällets entreprenörer, samt den ”skapande förstörelsens” omvandlingsprocesser som driver modern ekonomi, är i längden det största hotet mot kapitalismens välståndsbildande krafter.

I pedagogiskt syfte kommer vi därför på Correns ledarsida att inom kort att starta en liten serie om östgötska entreprenörer och deras betydelse. Häng med!

Vill ni strypa city till döds, politiker?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 29/4:Corren.

”Vi hoppas att konsten ska göra att bilisterna verkligen tvekar om att åka in här”, säger Ulf Johansson Lorin som är kommunens stadsmiljöchef om Platensgatan. Konstnärliga utsmyckningar, gågata och uteserveringar mitt i vägen ska det bli.

Jo, bilisterna lär nog sannerligen tveka. Inte bara över att närma sig Platensgatan, utan att åka in till city alls om denna trend fortsätter. Linköpings politikerbyråkratiska makthavarkomplex har redan gjort centrum påfallande otillgängligt och svårkört för bilar. Visst kan det låta mysigt att fika och flanera i en stadsmiljö utan bullrande motorfordon.

Men motas bilarna bort, har man snart ingen levande stadsmiljö att fika och flanera i. Handeln, som är stadskärnans ekonomiska bas, är beroende av ett stort kundflöde. Och gilla det eller inte: människor som handlar föredrar att åka bil.

Butiker utan god biltillgänglighet får således problem med att locka kunder. Helst vill folk kunna – som en näringsidkare sagt – ”parkera direkt inne i affären”, eller åtminstone i omedelbar anslutning till den. Men försök att göra det i centrala Linköping!

Stadskärnans kommersiella potential står och faller med handeln och biltrafiken. Fler gågator och stoppskyltar för bilar är utmärkt – om man vill att Linköpings centrum ska utarmas ekonomiskt och förlora ytterligare marknadsandelar till externa handelsplatser som Tornby.

Ska city räddas undan risken att förvandlas till ett ödsligt fullskalemuseum vore det på tiden om någon lite mer insiktsfull lokalpolitiker höjde rösten nu. För någon sådan finns väl som vågar ta bladet från munnen?

Linköping

Linköpings centrum blir allt bilfientligare.