Kategoriarkiv: Näringsliv

När bankerna plockar ner skylten

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 29/1:

Boxholm, Ödeshög, Borensberg. Där beslutade Swedbank nyligen att lägga ner sina bankkontor. Om kunderna nödvändigtvis önskade fortsatt fysisk kontakt, hänvisades de till att besöka Swedbanks kontor i Mjölby och Motala (Corren 14/11 2019). Hur länge det nu varar.

Konkurrenten Danske Bank har precis meddelat stängning av sitt kontor i Mjölby. Önskas personligt möte av någon anledning får deras kunder istället åka till kontoret i Motala (Corren 27/1). Snart kanske det bara är bankernas kontor i Linköping som återstår?

Dessa aktuella exempel från Östergötland är trendtypiska för strukturomvandlingen inom den svenska banksektorn. För trettio år sedan, 1990, fanns det sammanlagt omkring 3100 bankkontor i Sverige. Av detta kontorsbestånd är idag närmare 60 procent försvunnet.

Bakom denna utveckling är naturligtvis digitaliseringen en starkt drivande kraft, som gjort det smidigt och bekvämt för oss att kunna sköta vanliga bankärenden via nätet. Skillnaden mot förr är ur många aspekter fantastisk.

Bankerna kan i sin tur spara in på kontanthantering, bemannade lokaler och annat som fräter på vinstmarginalerna. Det har i synnerhet de dominerande bankkoncernerna (SEB, Swedbank, Nordea et consortes) tagit fasta på.

Under perioden 2015-18 gick storbankerna fram som rena slåttermaskinen bland sina kontor, en fjärdedel rök. Men fartblindheten i nedläggningsraseriet visade sig lika snabbt.

Kundnöjdheten påverkades negativt, enligt Svenskt Kvalitetsindex (Dagens Industri 9/5 2019). Behovet av platser där man kan träffa en bankrepresentant öga mot öga i den handfasta verkligheten består uppenbarligen i viss mån ändå.

Det gäller nog inte endast kategorin bankkunder i den seniora generationen som haft svårt för att oreserverat anamma digitaliseringsvågens påbjudna välsignelser i mobilapparnas nya sköna värld.

Det mänskliga mötet oavsett ålder går knappast fullständigt att rationalisera bort, även om bankernas räknenissar så skulle vilja. Deras massnedläggning av kontor har dessutom drabbat landsortskommunerna hårdast, vilket inte gör det lättare att få hela Sverige att leva som politikerna gärna talar om.

Mikaela Backman, nationalekonom vid handelshögskolan i Jönköping, har i sin forskning konstaterat att närheten till banker spelar en viktig roll för småföretagande och regional förnyelse: ”Vid avveckling av bankkontor försvinner kunskap om den lokala marknaden, personlig kunskap om företagares tidigare historia samt bankens upparbetade nätverk” (Esbri 20/6 2017).

Konsekvensen är högre trösklar för entreprenörer utanför storstäderna att skaffa kapital till verksamheter som ger landsbygden jobb och tillväxt. Därför har vi tyvärr skäl att se med oro på nyheterna om bankernas agerande i Östergötland.

Varför stoppa brottslingar när man kan jaga plastpåsar?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 24/10:

Gubbar och kärringar, huk er i butikerna, för nu laddar regeringen om! Japp, här vilas det inte på hanen och siktet är inställt på alla er som står med en ICA-kasse i händerna. Snart kommer en skarp skattesalva att avlossas som fördyrar detaljhandelns plastpåsar, 3 spänn mer för de större och 30 röda öre mer för de mindre ska ni tvingas hosta upp.

Voffor då då? Voffor gör regeringa på dette viset? Motiveringen från finansmarknadsminister Per Bolund (MP) har snabbt blivit en minor classic i den symbolpolitiska argumentationskatalogen: ”Plastförorening och plastskräp är ett jätteproblem. Varje dag strandar det valar och delfiner som har magarna fulla med plastskräp” (Expressen 19/9).

Det är naturligtvis utmärkt att Per Bolund ömmar för valarna och delfinerna. Men hur skulle hans nya straffskatt hjälpa dem?

Den där plastkassen från ICA, Hemköp eller Coop som vi burit hem brukar ju sedan fyllas med hushållsavfall. Har vi alla blivit lurade som trott att sopbilen därefter kör till någon förbränningsanläggning som återvinner skräpets energiinnehåll till fjärrvärme? Ryk och ränn och far åt pipsvängen – att svenska sopor egentligen tippades direkt i världshaven, det hade jag ingen aaaning om!

Allvarligt talat. Precis som organisationen Svensk Handel konstaterat bygger regeringens fixering vid att blåsa upp plastpåsarna till en miljöskurk i vårt land knappast på fakta. Utan snarare på känslor och ideologisk nit.

Att plastpåseskatten beräknas ge 2,7 miljarder klirrande kronor ytterligare till statskassan är väl också en starkt frestande anledning för regeringen att fartblint driva igenom förslaget, sak samma om man hoppar i galentunnan.

Hur vore det om regeringen för en stund kunde vända blicken från plastpåsespöket och dra lika fort ur lagstiftningshölstret mot de reellt existerande skurkarna i den svenska handeln?

Även det har med miljö att göra. Arbetsmiljö visserligen, men ändå. Och det har med grundläggande säkerhet att göra. Och med rättsstatens förmåga att skydda vanligt hyggligt folk. Och med villkoren för att kunna driva näringsverksamhet i Sverige. Kan det händelsevis intressera?

Vågen av stölder, våld, hot och trakasserier håller på att bli ett riktigt svenskt jätteproblem i butikerna landet runt. Många handlare finner det tyvärr hopplöst att polisanmäla gärningsmännen, det biter sällan. Då samma kriminella figurer ofta återkommer och ställer till djävulskap önskar Svensk Handel åtminstone få möjlighet att porta dem.

Ett förslag om tillträdesförbud för notoriska bråkstakar och brottslingar ligger sedan en tid tillbaka på regeringens bord. Bord och bord, förresten. Det börjar likna en långbänk. Så kan man ju också prioritera i regeringsarbetet.

Visst är det viktigt att jämföra

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 25/9:

”Det är viktigt att ha någon att jämföra med. Man måste hela tiden jämföra”, säger pojken Ingemar i Lasse Hallströms mästerverk Mitt liv som hund.

Ingemar har det deppigt hemma, men han möter motgångarna på sitt eget kluriga vis. Ingemar tänker ofta på det bistra ödet för den stackars ryska rymdhunden Laika, som lämnades att dö ensam i sin kapsel runt jorden. I jämförelse är Ingemars situation inte så illa.

Så kunde man ju här i Linköping se på det resultatet i Svenskt Näringslivs årliga prestigemätning av det lokala företagsklimatet i landets 290 kommuner. Precis som för Ingemar är det aktuella läget inte direkt muntert.

2014 låg Linköping på 34:e plats. Sedan dess har det kontinuerligt burit utför. 2017 passerade Linköping hundrastrecket på rankingen och landade på slätstrukna plats 106. Förra året fortsatte fallet till plats 129. Och nu, 2019, backar Linköping ytterligare 20 placeringar och är nere på plats 149.

Men det kan ju alltid vara värre, eller hur? Tänk på Laika, tänk på Norrköping, Östergötlands andra regionala tillväxtmotor. Där är visar Svenskt Näringslivs mätningar en fullskalig klimatkris i jämförelse. Från plats 166 ifjol rasar Norrköping i brinnande fart mot det absoluta bottenskiktet i Sverige och kraschrankas detta år på 253:e plats. Aj, aj.

Relativt Norrköping kan Linköpings medelmåttighet betraktas som tämligen uthärdlig ändå. Men detta är förstås inte Mitt liv som hund om ett omyndigt barns överlevnadsstrategi, utan handlar om hur de offentliga makthavarna på det lokala planet vårdar förutsättningarna för de välståndsbildande krafterna – det kreativa, skapande, närande Linköping.

Tänk därför inte på Laika, tänk på Ydre som med plats 25 i Svenskt Näringslivs undersökning har det bästa företagsklimatet i länet. Varför lyckas denna lilla kommun, medan Östergötlands två största kommuner får så mediokra respektive katastrofala betyg?

Eller tänk ännu hellre på Solna som år efter år varit och förblivit nummer 1 i hela landet. Av attityden mot företagare och entreprenörer i den kommunen finns uppenbarligen hur mycket som helst att lära.

Den negativa trenden för både Norrköping och Linköping går självklart att bryta. Vad som krävs är ett tydligt målfokuserat ledarskap, vuxen uppgiften att sätta det kommunala politiska-byråkratiska komplexet på mer tillmötesgående och lyhördare spår.

Alliansen i Linköping har lovat att jobba på det, håll tummarna att det finns myndig kraft bakom orden.

Utan ansvar i Jemen?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 10/9:

”Det lyckliga Arabien” kallades Jemen en gång i tiden. Idag är det helvetet på jorden, skådeplats för världens just nu värsta humanitära katastrof.

Jemen är sedan flera år sönderslitet av ett brutalt, cyniskt och komplext krig som i grunden är uttryck för en regional maktkamp mellan de bägge intervenerade ärkerivalerna Iran och Saudiarabien.

Hittills beräknas kriget skördat omkring 60 000 dödsoffer. Över 20 miljoner av Jemens knappt 30 miljoner invånare är i desperat behov av humanitär hjälp för att klara livhanken.

Det råder skriande brist på mat, rent vatten, mediciner och bränsle. Hot om utbredd svält är överhängande, sjukdomar som kolera och difteri sprider sig.

Kriget bedrivs fullständigt hänsynslöst med upprepade attacker mot civila mål, bland annat bombas sjukhus, ambulanser och bostäder. FN:s krigsbrottsutredare konstaterade i en väldokumenterad rapport förra veckan att de stridande partnerna gjort sig skyldiga till horribla övergrepp i form av mord, tortyr och sexuellt våld.

Sverige har i sammanhanget spelat en märklig tvetydig roll. Regeringen har dels försökt bidra till att stoppa kriget genom att låta vårt land stå värd för FN:s fredssamtal.

Men har samtidigt vänt bort blicken från den svenska vapenexporten som bidragit till att hålla Jemenkriget igång. När SVT i december förra året konfronterade utrikesminister Margot Wallström och justitieminister Morgan Johansson i frågan, var ingen av dem pigga på att alls tala om saken.

Den moraliska stormakten – som Sverige sedan gammalt gärna vill framställa sig som – har uppenbarligen sina mörka fläckar.

Nu riktar Amnesty International svidande kritik mot en rad ledande företag inom den internationella vapenindustrin. De gör inte tillräckligt för att hindra att deras produkter används i kränkningar av mänskliga rättigheter, menar Amnesty.

Ett av företagen på de anklagades bänk är Saab, som levererat militärt materiel till Saudiarabien och dess i Jemen allierade krigsförbrytare Förenade Arabemiraten. Att radarsystem från Saab använts i Jemenkriget är tyvärr ett obestridligt faktum.

Men Saabs kommunikationsdirektör Sebastian Carlsson tvår likt Pontius Pilatus sina händer.

Staten har ju gett tillstånd för vapenexporten. Staten är bättre på att göra bedömningar kring mänskliga rättigheter. Att kräva att ett enskilt företag som Saab skulle kunna bygga upp en egen analyskapacitet på detta område är ”inte realistiskt”, hävdar han (SVT 9/9).

Men andra ord ska vi alltså tro att en avancerad, högteknologisk försvarskoncern som Saab är oförmöget att själva förstå vad som händer i Jemen, till skillnad från vilken hyfsat informerad nyhetskonsument som helst.

Har bara staten gett grönt ljus är det fritt fram att sälja militära produkter till kriminella förtryckarregimer med gedigna krigs- och människorättsbrott på meritlistan.

Flykten från det egna ansvaret är i Saabs fall ovärdigt och minst sagt beklämmande. Att regering och riksdag skamligt ser genom fingrarna med hanteringen kan omöjligen tas som en godtagbar ursäkt.

Utarma inte Linköping

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 11/4:

Till glädjen av att bo i Linköping hör att vi är en av de lyckligt lottade svenska städerna som har en riktig skivaffär. Tyvärr ganska sällsynta kulturinstitutioner och samlingspunkter annars numera.

För inbitna vurmare av musik på fysiska format (som jag själv) är det en sann njutning att handfast botanisera bland plattor, möta andra freaks, byta några ord om sina favoritartister och senaste fynd. Ett utmärkt tillfälle till det ges på lördag – Record Store Day – så besök gärna Bengans på Nygatan.

Den vanliga handeln pressas förvisso hårt av den ökande nätshoppingen, men som Bengans Edvard Nissen säger: ”Det är en speciell känsla att handla i en butik. Du får inte samma uppslag online och man träffar likasinnade människor när man handlar i butiker” (Corren 10/4).

Han understryker att innerstäder är beroende av sina affärer för att hållas levande. Så är det förstås.

Men ska dessa butiker få en rimlig chans att klara konkurrensen från e-handeln är god tillgänglighet för bilburna konsumenter en avgörande faktor. Där har Linköping definitivt ett problem.

Länge har rådande politik gått ut på att mer eller mindre straffa bort bilismen ur staden. Folk ska åka kollektivt, helst cykla och promenera. Makthavarna i många andra svenska kommuner är besjälade av identiska idéer. Toppen om man vill driva på butiksdöden i city och ytterligare uppmuntra strömmen av traditionellt shoppande kunder till att föredra externa, bilvänliga köpcentrum som Tornby.

Men då får man också räkna med att konsekvensen blir en väldigt ödslig stadskärna framöver, vilket väl knappast någon tycker är eftersträvansvärt.

”Att säga att vi ska ha en bilfri stad är samma sak som att lägga ner staden”, menar arkitekten Jerker Söderlind (SVT 8/4). Han tar bland annat upp det politiska feltänket i utvecklingen av vår egen kommun som exempel: ”Linköping säger att man ska bygga mer i innerstan, men vad Linköping gör är att planera för dubbelt så mycket handel utanför innerstan”.

Externhandeln med sina stora gratisparkeringar gynnas, medan centrumbutikerna får svårare att locka kunder som inte vill släpa kassar på bussen eller cykla året runt i ur och skur.

Dock lovade Linköpingsalliansen efter valet i höstas en smidigare tillgänglighet i tätorten och att parkeringssituationen ska förbättras. Det torde ändå ge hopp om att Bengans med fler butiker kan fortsätta skänka liv och rörelse åt innerstaden.

Fokus på företagandet

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 2/1:

Välkommen till 2019, ett nytt år som Sverige äntrar på ett unikt vis: i regeringslöst tillstånd. Under flera månader har landet fått nöja sig med en passivt administrerande övergångsministär vid rodret sedan riksdagspartierna misslyckats att hantera valresultatet. Går det någon nöd på oss för det?

Den offentliga förvaltningen fungerar, parlamentet har inte upphört att fatta beslut i sakfrågor. Livet i vardagstillvaron lunkar omärkligt på med sin vanliga blandning av bekymmer och glädjeämnen precis som förr.

Sverige kan uppenbarligen klara skivan ganska skapligt ändå, trots avsaknaden av en ny besättning i Rosenbad som ivrigt vill styra och ställa, bestämma och kommendera. Vad är visar detta, om inte att samhället är större än staten, demokratin är större än partierna och regeringsmakten? En nyttig, positiv frihetlig läxa att begrunda.

Dock är så mycket i vårt land är insnärjt i politik och mindre lyckade regleringar att allvarliga problem hopar sig om vacuumet på regeringsfronten består. I längden blir det därför tämligen kärvt utan en samlad, handlingsduglig ledning som kan driva igenom liberaliserande reformer.

Egentligen, om man ska vara krass, har Sverige gått på tomgång i det avseendet sedan Fredrik Reinfeldts Alliansregering tappade både sin majoritet och sin energi efter valet 2010. Löfvenperioden 2014-18 ska vi bara inte tala om, den var snarast regressiv. Det är nästan ett decennium av strukturell träda.

Effekten av gamla reformmeriter, högkonjunktur och minusräntor, har bedrägligt maskerat den politiska impotensen. Men nu tyder tecknen på att ekonomin börjar bromsa in och att sötebrödsdagarna snart är slut för den här gången. Alltså brådskar det med åtgärder för att kunna parera smällen och fokusera på att bättre vårda de välståndsbildande krafterna.

Tyvärr, vilket väl måste ses som ett symptom på nonchalansen mot vår försörjningsbas, var debatten om villkoren för det skapande och kreativa Sverige i stort sett frånvarande under förra årets valrörelse. Låt oss hoppas att det blir annat ljud i skällan när den nya regeringen kommer på plats, oavsett om statsministern lystrar till namnet Kristersson eller Löfven.

Bojor som hindrar företagsamheten och sinkar innovationsförmågan måste röjas undan. Äganderätten behöver stärkas, den byråkratiska regelbördan minskas, inkomstskatter sänkas, kapitalskatter hållas låga och arbetsrätten ges en modernare utformning.

Detta borde inte vara några orimligheter för de partier som tycker att det är en god idé att värna entreprenörskap, tillväxt och sysselsättning.

Medelmåttan Linköping

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 3/10:

Small is beautiful! Det bevisar Ydre, som i Svenskt Näringslivs årliga prestigeranking över företagsklimatet i rikets 290 kommuner parkerar sig på rykande färska plats 24. Det är bäst i Östergötland och en förbättring med 11 placeringar sedan i fjol.

”Det är extremt fördelaktigt att driva företag i en liten kommun som Ydre. Samverkan mellan politiker och näringsliv fungerar utmärkt. Mycket kan lösas över en kopp kaffe”, säger Kenneth Dietz, vd på Ydre Skåp.

”Att skapa ett gott företagsklimat är egentligen inte alls något konstigt. Det handlar om att prata med varandra och att hålla kontakten”, menar kommunstyrelsens centerpartistiske ordförande Sven-Inge Karlsson (Svenskt Näringslivs hemsida 2/10).

Ja, varför krångliga till det? Med Ydres lyhörda, chosefria inställning kan man uppenbarligen komma långt.

Grattis även till Boxholm, den vassaste östgötaklättraren på rankinglistan som gjort ett imponerande ryck med hela 64 pinnar till plats 102. Lovande, men fortfarande en bit kvar till Mjölby som avancerat starkt med 48 placeringar och når plats 51.

Tyvärr är det sämre ställt med stora Linköping där företagarna inte särskilt nöjda, om ska tro deras enkätsvar som undersökningen huvudsakligen bygger på. Bland annat kan utläsas ett rejält missnöje med både kommunpolitikernas och tjänstemännens attityder till företagandet. Även medias hållning lämnar en del övrigt att önska (hmm… det får vi och andra medieaktörer ta till oss).

Konkret ges servicen till företagen, liksom kommunens tillämpning av lagar och regler, frapperande dåligt betyg. Annat var det förr, när den borgerliga Alliansen hade makten senast i stadshuset.

Valåret 2014 rankades Linköping på 34:e plats. Det var resultatet av en nästintill kontinuerlig upphämtning sedan 2008, då Linköping återfanns på mediokra plats 86.

2015, när Koalition för Linköpings S/MP/L- styre tagit över, backade kommunen ett marginellt hack till 35:e plats. Sedan bar det raskt utför. 2016: plats 97. 2017: plats 106.

Och 2018: plats 129!

Det är i kalla siffror ett facit som gör att förra mandatperiodens Koalition för Linköping framstår som Koalition mot näringslivet, om man vill vara demagogisk. Nu ska dock inte fan målas på väggen och tas onyanserat billiga poänger.

Linköping är väsentligen ett robust prima ställe att leva, bo och verka i. Att många människor dras hit är ingalunda ett slumpartat naturfenomen. Nyligen passerade invånarantalet 160 000 personer, en glädjande utveckling som klart indikerar att Linköping håller färgen som en attraktiv tillväxtkommun med hög framtidspotential.

Men med expansion följer ofta växtvärk. Trycket ökar exempelvis på bostadsförsörjningen, att skolan och omsorgen levererar, etc. Det gäller också den allmänna handläggningen av företagsrelaterade ärenden.

Den negativa trenden för Linköping i Svenskt Näringslivs ranking tyder på att en smidigare och flexiblare byråkrati behöver prioriteras, att stadshusets makthavare måste bli mer förstående och kommunikativa gentemot den lokala närande sektorn.

Ska fler idéer bli verklighet, företagsamheten och entreprenörskapet frodas, duger inte en medelmåttig 129-plats. Linköping kan naturligtvis bättre. Åk på studiebesök till Ydre. Hämta inspiration över en kopp kaffe med Sven-Inge Karlsson och Kenneth Dietz.

Baksidan av Spotify

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 22/5:

”Jag är inte ensam om att varje dag umgås med Spotify”, deklarerade Annie Lööf (C) i riksdagen våren 2016. Nej, garanterat inte. Musikstreamingstjänsten Spotify, grundat av entreprenörerna Daniel Ek och Martin Lorentzon tio år tidigare, har idag 160 miljoner användare världen över, varav 75 miljoner är betalande abonnenter.

När företaget nyligen introducerades på New York-börsen landade det första avslutet på närmare 166 dollar per aktie, vilket gav bolaget ett totalt värde av 29,5 miljarder dollar. Mer än H&M, mer än Sandvik, mer än Ericsson.

Inte undra på att svenska politiker älskar Spotify, en digital framgångssaga som visar vilken fantastisk innovationsförmåga vårt land besitter. I debatten har partierna ofta och gärna hänvisat till Spotify för att understryka betydelsen av ett konkurrenskraftigt näringslivsklimat.

Socialdemokraterna har talat om vikten av att företag som Spotify kan förses med kvalificerad kompetens på arbetsmarknaden. Liberalerna har lovordat Spotify som ett nytt Volvo och Asea.

”Vi vill skapa rätt förutsättningar för nästa generations techbolag och bana väg för att Sveriges nästa stora digitala succéer faktiskt blir kvar här”, slog den Spotifyfrälste Annie Lööf fast i riksdagens plenisal för två år sedan.

Det är förstås bra. Vi måste vårda jordmånen för de välståndsbildande krafterna. Men den politiska hyllningskören till Spotify är inte oproblematisk, vilket framgår av boken Den svenska enhörningen. Storyn om Spotify av Rasmus Fleischer och Pelle Snickars (Mondial 2018).

”Enhörning” är IT-lingo för ett nystartat techföretag som värderas till mer än en miljard dollar. Spotify har dock aldrig gjort ett enda cent i vinst. Tvärtom har förlusterna varje år varit blödande.

Spotify, med sitt blygsamma antal anställda (cirka 2000) i jämförelse med traditionella svenska industrijättar, har hittills varit helt beroende av ett ständigt inflöde av riskkapital och vuxit i en finansiell undantagsmiljö. Centralbankernas nedtryckta räntor har tvingat investerare att jaga äventyrligare objekt än normalt för att få avkastning på sina pengar, vilket blivit rena jackpotten för techföretag likt Spotify.

Det är förväntningarna om stora vinster i en hägrande framtid som hållit affären igång.

Samtidigt är Spotify i händerna på de tre dominerande skivbolagen (Warner, Universal, Sony) för att kunna leverera musik på nätet och dessa kostsamma licensavtal lär inte bli billigare om streamingen en dag blir lönsam. Livsavgörande är därför att kunna snacka upp berättelsen om Spotify till oemotståndligt guldglänsande dimensioner, så att investerarnas intresse inte falnar. Att bolaget varit väldigt duktiga på att sälja storyn om sig själva är inget att säga om.

Men att svenska politiker okritiskt deltar i att elda på hypen är mera tveksamt. Särskilt som Spotify också raffinerat kartlägger sina miljontals användare in på skinnet. Precis som Facebook, Amazon och Google.

”Kommersiell övervakning har helt enkelt blivit en central del för de flesta techföretag… I vilken mån och omfattning som Spotify under årens lopp delat eller sålt användardata till andra aktörer är omöjligt att veta. Men ingen tvivlar på att de numera har oändligt mycket information om våra mediekonsumtionsvanor”, skriver Rasmus Fleischer och Pelle Snickars.

Vore jag Annie Lööf skulle jag inte vara alldeles bekväm att umgås med sådana orwellska Storebrorsvarianter till bolag.

Vårt behov av Nicolin

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 23/11:

Så tvingades Leif Östling att kasta in handduken. ”Sveriges företagare måste med full kraft kunna argumentera för ett bättre företagsklimat, där skatter och avgifter är en viktig del, utan att störas av eventuella debatter om min person”, lät han hälsa i ett pressmeddelande om sin avgång.

Uppenbart är att Svenskt Näringsliv inte pallade att backa upp sin ordförande, utan istället hukande och skotträdda såg det bäst att vinka ut honom genom dörren. Patetiskt. Det är som ett återfall i det sena 60- och tidiga 70-talets ryggradslösa ängslighet, då både näringslivet och borgerligheten vek ner sig för den politiska vänsterns problemformuleringsprivilegium.

Mönstret i ”affären” Östling förskräcker på ett liknande sätt.

Han gjordes till måltavla av statstelevisionen som någon slags moraliskt dubiös person. På vilken grund? Han hade fullt lagligt värnat sin privata, förvärvade egendom genom skatteplanering utomlands. Han ifrågasatte i kärnfulla ordalag vad han egentligen fick för pengarna som betalats till den svenska fogden.

Därmed ställdes i blixtbelysning den problematiska kombinationen av vårt hårda skattetryck och hur de offentliga systemen brister i återleverans. På ett djupare plan handlande det om relationen mellan det kreativa och skapande Sverige kontra det kontrollerande och bevakande. Såväl sakligt som ideologiskt ingen helt bekväm diskussion för kollektivisterna på statsmaktens kommandohöjd. Direkt gick drevet igång.

LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson fördömde, likaså statsminister Stefan Löfven, finansminister Magdalena Andersson utmålade rent av Leif Östling som en samhällsfara. Något annat var knappast att vänta från det skattehungriga regeringspartiets folk. Men att ledande borgerliga företrädare som Jan Björklund, Annie Lööf och Ulf Kristersson svansade efter i mobben?

Symptomatiskt ekar även eftergivenhetens opportunistiska ynkedom bland Svenskt Näringslivs representanter.

”Hans uttalande provocerar väldigt många svenskar och skapar också en klang i samtalsklimatet som inte är önskvärd”, säger styrelseledamoten Maria Mattson Mähl om sin ordförandes sorti.

Men kanske var Leif Östlings provokation exakt vad som behövdes? Hade borgerligheten samlats bakom honom istället för att fly fältet kunde vi fått en spänstig, välbehövlig debatt om sånt som äganderättens fundamentala betydelse, vikten av ett rimligare skatteuttag, att staten inte implicit får betrakta alla medborgarnas ihoparbetade pengar som systemets, att politiker och förvaltning måste använda offentliga medel effektivare och med större respekt, och så vidare.

Den chansen försatte man. Kurage, kompass och självförtroende saknades. Möjligen inte förvånande med tanke på den bleka oppositionspolitik som Alliansen bedrivit under hela denna förlorade mandatperiod.

För Svenskt Näringslivs del kan man bara önska att organisationen, precis som blev fallet på den gamla SAF-tiden, rycks upp ur sin defaitism av någon opinionsbildande tuffing i stil med Curt Nicolin.

Han provocerade definitivt många och skapade en klang i samtalsklimatet som bidrog till att Sverige utvecklades i friare, liberalare och företagsvänligare riktning på 80-talet.

Vad hände med den kampglada nicolinska andan?

Viktig satsning på Göta kanal

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 8/9:

”Det var valkiga, seniga, beniga labbar / på valkiga, seniga, beniga grabbar. / Tåligt gnagde de hål på sitt fosterlands skal, de händer som grävde på Göta kanal. / Vintern kom med sin kyla. De fick inte domna. / Sommarn kom med sin hetta. De fick inte somna. / De slet ut sig, i ösregn, när spaden blev hal, de händer som grävde på Göta kanal.”

Vem känner inte igen Tage Danielssons dikt om alla anonyma människor som i praktisk handling genomförde skapandet av Sveriges blåa band? Äran brukar vanligen tillfalla projektets upphovsman, Baltzar von Platen. Men det krävdes 7 miljoner dagsverken á 12 timmar (!) mellan åren 1810 och 1832 för att gräva de 87 kanalkilometer av sträckans totalt dryga 19 mil med sina 58 slussar från Vänern till Östersjökusten.

För den huvudsakliga arbetsinsatsen svarade tusentals och åter tusentals indelta soldater som svettades över plåtskodda träspadar. Nog förtjänade de en hyllning av Tage!

Göta kanal är tveklöst ett imponerande byggnadsverk, ett av de väldigaste i Sverige någonsin. Kostnaden gick loss på 9 miljoner riksdaler, vilket i dagens penningvärde blir närmare 15 miljarder kronor – förhållande till dåtida BNP en svindlande summa.

Men innan järnvägarnas epok betydde denna monumentala investering i ett vattenbaserat transportsystem genom inlandet mycket för att få fart på den gryende industrialiseringen. Icke minst bidrog kanalfrakterna till att lyfta den östgötska handeln och ekonomin.

Och glöm inte att Motala etablerades som ort när Baltzar von Platen beslöt att tillverka slussportarna där. Det blev starten för Motala verkstad, som senare i produktutvecklingen började med ånglok och därefter kompletterade verksamheten med flygplan i Linköping. Bara det kan väl knappast betecknas som en dålig utväxling på satsade riksdaler.

Numera må kanalens roll för näringslivets nyttotrafik vara över sedan länge. Dess värde består ändå i förädlad form. Som Eva Lindström, statssekreterare på Näringsdepartementet pregnant formulerade det i våras vid årets kanalöppning, den 185:e i ordningen: ”Med över tre miljoner besökare per år är Göta kanal en viktig motor för svensk besöksnäring och besöksnäringen är ett draglok för svensk export som bygger på allt Sverige har att erbjuda – natur, historia, kultur, sport och gastronomi. Göta kanal representerar allt detta i en unik kombination”.

Det är staten som äger Göta kanalbolaget, vilket tyvärr haft problem att få medel till underhållet av denna fantastiska vattenvägsklenod. 2015 var läget så illa att stängning hotade inför kommande säsong. Renoveringsbehovet är omfattande, lyckligtvis pågår ett ambitiöst arbete i syfte att återställa Göta kanal i ursprungligt skick.

Fast prislappen är inte billig. Därför är det en lika glädjande som välkommen nyhet att regeringen nu beslutat att ta sitt ägaransvar och anslår över 300 miljoner kronor över tre år till upprustningen. ”Det här är ett av Sveriges allra största turistmål som drar många människor och skapar jobb i hela Östergötland”, förklarar finansminister Magdalena Andersson. Klokt!

”Genom veckornas knog bar de träget sin börda. / Men så tvätta dom av sig det värsta på lörda / och lyfte sin Östgöta-sädes-pokal, de händer som grävde på Göta kanal”. Skål för dem och skål för statsrådet Andersson som säkrar deras verk för framtiden.