Kategoriarkiv: Musik

Pomperipossa igen

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 24/4:

Cornelis Vreeswijk, vår främste tondiktare sedan Bellman, vägrade notoriskt att betala skatt. Inte en spänn skulle den politiska klassen ha. Tveklöst ett lagbrott. Men agerandet kan i det klimat som Cornelis verkade i på 70-talet även ses som ett slags frihetligt civilmotstånd. Skattelagstiftningen var näppeligen rättfärdig.

Exemplet Pugh Rogefeldt är belysande. Hans Bolla och rulla från 1974 är en av tidernas bästa svenska rockplattor med klassiker som Hog farm, Dinga linga Lena och Grävmaskinen. Det var Rogefeldts femte album i ordningen och befäste hans ställning som en av decenniets populäraste inhemska artister.

1969 hade han debuterat med den sensationellt starka skivan Ja, dä ä dä. Pugh röjde ny mark genom att göra det rumsrent att sjunga rock på svenska, han var konstnärligt innovativ med kluriga texter, klanger och melodier, och har influerat mängder av kollegor i branschen. Pugh Rogefeldts kreativa originalitet i utvecklingen av vårt moderna musikarv är odiskutabelt. Vad blev tacken?

När Bolla och rulla precis hade släppts och försäljningen gick fint, trodde Pugh att han äntligen skulle få skörda frukten av ett halvt decenniums banbrytande studiojobb och slitigt turnerande. Då meddelade skivbolaget Metronomes ekonomiske ansvarige att inga inkomster kunde betalas ut. Det progressiva skattesystemets konstruktion gjorde att marginalskatten skenade så att Pugh Rogefeldt istället blev skyldig pengar. Chockad fick han veta att staten krävde 102 procent i skatt av honom.

”‘Det går ju inte’, sa jag. ‘Det är ju stöld. Ett jävla straff. Jag har ju tjänat in pengarna på tufft arbete. Jag kan väl för fan inte betala för att spela in musik. Du och revisorn måste ha räknat fel'”, berättar han om händelsen i memoarboken 73: från Stora gatan 51 till Hog Farm (2013).

Den Kafkaartade siffran var dock tyvärr korrekt. ”Situationen blev inte bättre av att mitt prestigekonto blev försvagat. Ingen trodde mig. Trodde med ett hånflin att nu har fantasin skenat iväg lite väl långt och att det där kan man kanske läsa om i Kalle Anka eller få höra på nyheterna om jordens värsta diktaturer”, skriver Rogefeldt.

Det var först när Astrid Lindgren drabbades av samma sjuka skattesats och i Expressen valåret 1976 lät publicera den satiriska sagan Pomperipossa i Monismanien som opinionen vaknade.

Samma år tvingades Ingmar Bergman i landsflykt efter att av nitiska fogdar arresterats på Dramaten för påstått skattebrott. Också en form av kulturpolitik… Vad var det för utslag av partipolitisk ”rättvisa” att sätta Jante i system för att jaga och vingklippa framgångsrika människor som bidragit med så mycket positivt till samhället?

Men när Astrid Lindgren öppnade svenska folkets ögon fick den ansvariga S-regeringen betala svidande dyrt vid valurnorna och skattenivåerna gjordes därefter något rimligare. Vad har S lärt?

Föga tydligen, ty partiet är med MP och V i farten att göra om gamla synder. Moderaternas ekonomiske talesman Ulf Kristersson varnar för att 70-talets Pomperipossa är på väg att göra comeback. Den värsta effektiva marginalskatten har ju sprängt anständighetsvallen och ligger idag på världsrekordhöga 75 procent.

Varför ska duktiga, flitiga, produktiva medborgare näpsas på detta konfiskatoriska vis? Det saboterar drivkrafterna till skapande och ansträngning, urholkar skatteviljan och göder politikerföraktet. Framför allt är det omoraliskt.

Tror regeringen att dess blotta kontroll av våldsmonopolet legitimerar en fri, närmast obegränsad dragningsrätt på andras pengar? Då förtjänar den att bollas och rullas ut från Rosenbad snarast möjligt.

Björn Skifs, du är bäst!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 20/4:

Somrarna 1986-1992 var Borgholms slottsruin på Öland lika obligatoriskt för oss musikdiggare som Almedalen på Gotland är för politikernördarna. Se den bioakuella dokumentären Filmen om Badrock så förstår ni.

Dessa bredaxlade, pastellfärgade år drog Björn Skifs ut på turné i semester-Sverige med väl valda artistkompisar och levererade en sprudlande, helt oemotståndlig show av svängiga jukeboxhits. Men det var alltid Badrocksgängets Borgholmsspelningar som smällde högst, dit skulle man!

Stämningen kan närmast beskrivas som ett familjärt, opretentiöst folkhems-Woodstock med sol och Östersjöbris, fest, vin och cigaretter (på den tiden rökte varenda kotte), och en kolsyrebubblande frihetskänsla, triggad av draget från den smittande musikaliska glädjen på scenen.

Som tonåring liftade jag till Badrock i Borgholm första gången 1987 och insåg direkt att The Rolling Stones på Goats Head Soup-plattan inte skojat om musikens livsbejakande, emancipatoriska kraft: ”Don’t you fear, don’t you fear / When you hear the music trouble disappear / When you hear the music ringin’ in your ears / Can you feel the magic floatin’ in the air?”.

Höjdpunkten? Naturligtvis när Mr Badrock himself rev av sin dunderklassiker Hooked on a Feeling. Sanna mina ord, Björn Skifs på alla cylindrar är den bästa rocksångaren som detta land har haft. ”En naturbegåvning. Han kunde ha sjungit i Led Zeppelin eller Black Sabbath”, har Tore Johansson – producent bakom bland andra The Cardigans och Titiyo – sagt. Ja, kanske hade Björn Skifs numera kunnat vara ett internationellt namn i Robert Plants division.

I april 1974 gjorde Björn Skifs det som dittills ansetts skrattretande omöjligt. Med bandet Blåblus (Blue Swede) och den definitiva tolkningen av nämnda Hooked on a Feeling seglade han upp som etta på amerikanska Billboard, världens viktigaste topplista. En kulturell pionjärbragd som visade att Sverige var populärmusikaliskt konkurrensmässigt på de stora grabbarnas hemmaplan.

Strax därefter breakade ABBA och grundstenen var lagd till den senare så omtalade blågula musikexportvågen, vilken betytt enormt mycket positivt för Sverigebilden utomlands – sannolikt mer än vad politiken förmått när det gäller påverkan på vanliga människor, särskilt de yngre. Vem vet vem Stefan Löfven är bortom Knäckebrödshult? Max Martin däremot…

USA-hiten hade potentialen att ge den formidabla vokaltalangen Skifs en trampolin till stjärnornas jetset-liga (tänk bara om han i ett alternativt universum istället för Ronnie James Dio ersatt Ozzy Osbourne i Sabbath!). Men i motsats till ABBA fanns ingen Stikkan Anderson vid Björn Skifs sida med slipat affärssinne, durkdriven branschkännedom och rätt slags kontaktnät.

Fast det hade nog kvittat ändå, personligen tycks Skifs inte grämt sig över den missande superchansen eftersom viljan, lusten och hjärtat fanns på annat håll: i Sverige.

Och hans långa karriär här är inte precis fy skam heller. Mera myspop än rock blev det förvisso, men jäkligt bra myspop. Som sångare och flitig underhållare på skiftande estrader har Björn Skifs med sin sympatiska utstrålning vunnit vår kärlek i en utsträckning som få andra artister. Att det skulle finnas någon som på allvar säger sig tycka illa om eller hata Björn Skifs är en absurd tanke.

Tro’t eller ej, idag fyller han 70 år! Varmt grattis, Björn och tack för allt du gett oss. Sluta aldrig.

Tänt var det här!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 24/3:

Strax är det dags för Världsnaturfondens globala manifestation Earth hour igen. Under en timme mellan klockan 20.30 och 21.30 på lördag uppmanas vi att mörklägga klotet som en slags solidaritetshandling för mänsklighetens överlevnad och klimatets räddning. Earth Hour har årligen iscensatts sedan 2007 och har bara växt i popularitet.

Självklart ska även Linköping vara med i den internationella nedsläckningskampanjen. Som Corren rapporterat (23/3) kommer bland annat flera kommunala bolag, som Tekniska verken och Lejonfastigheter, att medverka till att ljuset försvinner i vår stad. Men vilka signaler sänder egentligen en sådan blackout?

Det finns skäl att erinra om den syrliga kritik som liberala tankesmedjan Ayn Rand Institute för några år sedan riktade mot Earth Hour:

”Deltagarna tillbringade sextio njutbara minuter i mörker, trygga i kunskapen att de livssparande fördelarna av den industriella civilisationen bara är en strömbrytare bort… Glöm en ynka timme med endast ljuset avslaget. Hur skulle det vara med en jordmånad… Försök tillbringa en månad huttrande i mörkret utan uppvärmning, elektricitet, kylskåp; utan kraftverk eller generatorer; utan några av de arbetsbesparande, tidsbesparande, och därför livsbesparande produkter som industriell energi gör möjliga”.

En ljus, bekväm tillvaro står inte i motsats till miljöhänsyn. Tvärtom. Ju högre utvecklingsnivå, desto rikare förutsättningar får vi att göra jorden till en bättre plats att leva på. Att dra ur kontakten och släcka ner är inget vidare kreativt sätt att skapa förståelse för betydelsen av fortsatta framsteg.

Själv avböjer jag därför att bidra till att göra lördagen svart och håller istället mina lampor positivt tända för alla och envar. Över vår jord ska det vara ljus och värme, som Åge Aleksandersen sjunger i sin fina låt: ”Solen som gick ner i kväll, / den ska skina för dig, kära, / och fågelns frihet ska nog visa väg / och det ska bli / mycket ljus och mycket värme. / Tro och hopp det får du med dig”.

Eller varför inte passa på att även stämma upp i gruppen Triads 80-talsklassiker: ”Tänd ett ljus och låt det brinna / låt aldrig hoppet försvinna / det är mörkt nu / Men det blir ljusare igen / Tänd ett ljus för allt du tror på / för den här planeten vi bor på / Tänd ett ljus för jordens barn”.

För övrigt – betänk att den traditionella kategori som önskar frammana mörkret vanligen inte brukar vilja oss särskilt väl…

Riksdagspunk

Publicerad den av
Svara

Charta 77

Klart att de svenska punkveteranerna Charta 77 måste spela om vi ska arrangera ett seminarium om Václav Havel och Charta 77 i riksdagen, tyckte Tjeckiens ambassad och Svensk-tjeckiska parlamentarikernätverket. Så kom det sig att det i onsdags otippat blev punkkonsert i ärevördiga förstakammarsalen. Som utsänd journalist på plats kan jag rapportera att bandet var i förträfflig form och applåderna mycket varma.

Kraftwerks tåg ur spår

Publicerad den av
Svara

Kraftwerk

Skrivit i Corren 23/12:Corren.

Snart fyller ett briljant album 40 år; Trans-Europe Express utgivet 1977 av den tyska gruppen Kraftwerk, inflytelserika pionjärer inom den elektroniska populärmusiken.

Ett bärande tema på skivan är kontinentalt tågresande, raffinerat tolkat och återskapat i ljudbilden. Inledningsstycket sätter tonen: Europe Endless.

Det hypnotiskt rytmiska titelspåret, där frasen ”Trans-Europe Express” upprepas gång på gång, låter oss färdas med morgonexpressen från ett rendezvous på Champs Elysées i Paris till ett nattligt kafé i Wien – sedan vidare i en direkt anslutning till Kraftwerks hemstad Düsseldorf (där vi får möta inga mindre än Iggy Pop och David Bowie).

Sviten klingar ut till låten Endless, Endless. Expresståget som ändlöst susar fram genom olika nationer och städer är hos Kraftwerk en metafor för det gränslösa, flärdfulla, dekadent hippa och kulturellt potenta Europa.

Till saken hör att albumet skapades under epoken av kalla krigets traumatiska järnridå mellan öst och väst. Trans-Europe Express är lika delar ett musikaliskt poem, som det är en hyllning till, och en vision om, det gemensamma europeiska hemmet.

Någon tid senare var det som Ödet själv lyssnat på Kraftwerk och beslutat att sätta fart på kontinentens integration. 1970-talets politiska och ekonomiska stagnation förbyttes i 80-talets liberaliseringsvåg.

EU:s inre marknad med fri rörlighet för personer, kapital, varor och tjänster kom på plats. Berlinmuren föll, Östeuropa befriades och unionen växte med rader av nya medlemsländer.

Men till 40-årsjubileet av Trans-Europe Express verkar det inte längre som utvecklingen står på Kraftwerks sida. I höstas talade EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Junker dramatiskt om att unionen hotas av ”existentiell kris”. Delvis har Junker och hans gelikar sig själva att skylla.

Bryssels centralistiska maktambitioner har bidragit till att korrumpera idén om frihetens och mångfaldens Europa. Man vägrade förstå och hörsamma Storbritanniens ovilja mot federalistiska tendenser, som konsekvens bäddades för Brexit. Man berusade sig på tanken av en europeisk enhetsvaluta, euron, som omsatt i praktik medfört allvarliga ekonomisk-strukturella problem.

2017 kan bli väldigt tufft för EU-projektet. Ingen vet hur Brexit ska hanteras och vilken framtida relation Storbritannien ska ha med EU. Italien har en tickande bankkris som kan explodera med mycket oroande följdverkningar.

Val väntar i Nederländerna, Frankrike och Tyskland där främlingsfientligt populistiska krafter kan vinna ökat inflytande i kölvattnet av flyktingströmmarna och den islamitiska terrorismen. Ungerns nationellt auktoritära väg bort från den liberala demokratins ideal har fått sin motsvarighet i Polen med dess styrande nationalkonservativa regeringsparti PIS.

Våld görs på författningen, toleransen krymper, den politiska likriktningen tilltar, press- och yttrandefriheten beskärs. ”Det som händer i Polen nu hotar hela det fundament som EU är byggt på när det gäller värderingar och rättssäkerhet”, säger Sveriges EU-kommissionär Cecilia Malmström. Den gamle polske frihetshjälten Lech Walesa anser att hans land inte förtjänar att vara kvar i EU utan bör slängas ut som straff.

Kraftwerks transeuropeiska tåg har i verkligheten inte bara bromsat in. Banan har fått rälsbrott.

Tåg TEE

En värld utan Bowie

Publicerad den av
Svara

David Bowie

Skrivit i Corren 19/12:Corren.

Det är ingen överdrift att kalla 2016 för ett ”annus horribilis”. Den humanitära katastrofens Aleppo, terrordåden i Nice, Erdogans våldsregemente i Turkiet, Putin-Rysslands fortsatta bröstande, Brexit och ett försvagat EU, valet av Donald Trump i USA, en hel internationell ordning med liberala förtecken i hotande upplösning…

Som en symbolisk föraning om att ofärd var att vänta, inleddes också året med ett besked som rubbade alla cirklar: David Bowie var död, bara två dagar efter att hans senaste album Blackstar släpptes den 8 januari. Chock är ett milt ord i sammanhanget.

För mig och miljoner andra människor var Bowie mer än en ikonisk musiker och sångare. Man diggade inte Bowie som andra diggade Stones, Beatles, Duran Duran eller vilka det nu kunde vara. Man var liksom i förbund med Bowie.

Att upptäcka honom i tidiga tonåren var likt att möta en förförande utomjordning som strödde sitt stjärnstoft över tillvaron och gav allting en ny, spännande lyster.

Bowie – om någon – bevisade konsten som något livsavgörande; hur den på ett sånt underbart vis kan förändra vår syn, attityd, förhållningsätt och få den krassa verkligheten att böja sig efter musikens, fantasins och romantikens magi.

Och så det otänkbara: en värld utan David Bowie? Han har ju alltid funnits där! Where are we now…

Men, även om stigfinnaren och vägvisaren Bowie är borta, så lämnade han kvar kompassen – nämligen den glimrande skatt till allkonstverk som hans karriär, persona och samlade produktion utgör.

Frågan är om inte Bowie blivit viktigare än på länge ur ett rent dagsaktuellt samhällsperspektiv. På ingången till 2017 står vi i snålblåsten av tilltagande vulgärnationell och ideologisk dogmatism, grälsjuka debattuppvisningar i oförsonligt positionerande och auktoritära krafters växande styrka.

En närmare kontakt med Bowie visar obevekligen hur andefattiga och enfaldiga dessa rörelser i tiden är, han blir ett vaccin, hans arv en inspirerande maning till revolt mot all slags konformism, navelskåderi och kvävande härsklystnad.

Bowie fann sig aldrig i att bli låst, han var gränssprängaren, den lekfulle och gäckande kameleonten som gång på gång återuppfann sig själv, bytte tilltal, uttryck och skepnader.

Trots att Bowie inte var någon politisk artist, blev han ändå – eller just därför – en emancipatorisk figur som ledde oss in i ett vidare, tolerantare och färgrikare universum av frihet och möjligheter.

Nu försöker vissa strypa syretillförseln dit. Det ska dom ge fan i. Let´s dance!

Bluesen tillhör alla

Publicerad den av
Svara

the-rolling-stones

Skrivit i Corren 6/12:Corren.

Den odiskutabla höjdpunkten i Martin Scorseses konsertfilm Shine a Light (2008) med The Rolling Stones är när legendaren Buddy Guy kliver in på scenen och gästar i Muddy Watersrökaren Champagne & Reefer.

På ett ögonblick transformeras den brittiska rockgruppen till en tung, elektrisk Mississippi-alligator med förhäxande bett och nerv. Svänget är lika grymt som självklart auktoritativt.

När låtens sista magiska svartkonsttoner klingat ut, hänger Keith Richards av sig sin gitarr och skänker den till Buddy Guy – som ett erkännande från eleven till mästaren. Här blir det tydligt vad The Rolling Stones i själ och hjärta är: ett bluesband.

Det var kärleken till bluesen som förde Mick Jagger och Keith Richards samman i decennieskiftets 50- och 60-tal då denna musik var mer eller mindre okänd i Storbritannien. Ungdomarna hänvisades till tradjazz, skiffle och urvattnad snällpop.

I det klimatet var upptäckten av mytiska artister av helt annan kaliber, potent och osande, som Howlin’ Wolf, Sonny Boy Williamson och Little Walter, naturligtvis revolutionerande. Men skivor av dessa trollkarlar kunde bara uppbringas i obskyra specialbutiker, alternativt egenhändigt importeras dyrt via postorder från USA.

En morgon 1961 i Dartford utanför London stod Mick Jagger på järnvägsstationen och bar en Muddy Watersplatta under armen. Keith Richards råkade gå förbi på perrongen, såg albumet och ett historiskt partnerskap var fött. Jagger och Richards levde först ut sina bluesdrömmar i Little Boy Blue & The Blue Boys, innan en annan ung bluesfantast – Brian Jones – rekryterade dem till sitt nya projekt: The Rolling Stones.

Namnet hade Jones förstås tagit efter en Muddy Waterslåt. På Stones fullängdsdebut 1964 är också de bluesiga uttrycken klart dominerande. Jag har länge haft just det albumet som favorit i bandets katalog.

Frågan är dock om Stones någonsin varit bättre i studion än nu – 52 år senare. Deras nya skiva, Blue & Lonesome, består enbart av klassiska bluescovers, tolkade med sådan svettig energi, vitalitet och känsla att det är direkt knäckande. Har Stones likt Robert Johnson slutit en pakt med ni vet vem i vägkorsningen för att kunna lira så här övertygande?

Efter Mick Jaggers drabbande uppvisning i det avslutande numret, Willie Dixons I Can’t Quit You Baby, ligger man praktiskt taget golvad av veteranernas högoktaniga återvändande till sina musikaliska rötter. Vilket med all önskvärd tydlighet belyser enfalden i vår tids identitetspolitiska modeideologi.

Enligt denna nyvänsterlära skulle nämligen Stones kunna vara ett skolboksexempel på kulturell appropriering, alltså hur en överordnad samhällskrets bemäktigar sig element från en underprivilegierad minoritet. Att vita engelsmän ”exploaterar” typisk svart musik är inget annat än ett utslag av västerlandets strukturellt rasistiska majoritetsförtryck.

Stones blues är därför förkastlig och falsk, att gruppen alltid hyllat och lyft fram sina svarta idoler är likgiltigt. Ty vad kan Jagger och Richards objektivt ha gemensamt med det som skapats av fattiga, diskriminerade afroamerikaner i en väsensskild miljö?

Notera parallellen i dumhet till rasisthögerns giftstämpling av kulturell gränsöverskridning. Att lyssna på The Rolling Stones är en liberal motståndshandling.

När Fidel charmade Sverige

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 29/11:Corren.

Björn Afzelius (1947-1999) hånades ofta av snobbiga kritiker i pressen som en såsig dansbandsrockare och femörings-Lundell. Men publiken älskade honom, även utanför Sverige. I Danmark och Norge var han en konsertmagnet i klass med Springsteen. Under sin karriär sålde han 2,5 miljoner skivor på den nordiska marknaden.

Själv älskade Björn Afzelius Kuba, många gånger betecknade han det som sitt favoritland.

Efter en visit i slutet av 70-talet skrev han sången Tankar i Havanna där han lyriskt förkunnade: ”Jag går längs Malecònpromenaden och känner mej rörd och stolt / Och stark inför kommunismens idé som enade Kubas folk / Att resa sej mot förtryckarna och sen slänga dom ut i sjön”.

1983 fick Björn Afzelius frågan om vem han helst skulle vilja se som statsminister i Sverige. Svaret löd: ”Fidel Castro eller Khadaffi! De har en otrolig folklig känsla!”.

Tyvärr var inte det endast den svenska kultursfärens proggmusiker och vänsterintellektuella som förfördes av det blodröda kubanska samhällsexperimentet och satte sin heder i pant för att legitimera Fidel Castros välde.

”Han är en av de största i samtidshistorien. Någon har sagt att han är för stor för sin ö. Castro ser allt i ett mycket långt perspektiv. Han är en encyklopedist och har närmast en renässansfurstens drag”, sa Pierre Schori, i åratal en av Socialdemokraternas tongivande utrikespolitiker, i Sydsvenska Dagbladet 1986.

Den devota karaktäristiken är lika delar chockerande och sorglig, men inget tillfälligt hjärnsläpp från Schoris sida. Länge predikande han att Kubas socialistiska modell borde anammas av hela Latinamerika.

Ty så gick takterna på den tiden då Fidel Castro fortfarande var något av en politisk maskot för det socialdemokratiska etablissemanget i Sverige, trot’ eller ej. Att deras egna partivänner på Kuba, liksom övriga oppositionella, systematiskt terroriserades och fängslades av Castros kommissarier förändrade ingenting.

Bortförklaringarna kunde tvärtom låta som ett eko direkt från det kubanska propagandaministeriet. ”De politiska fångarna på Kuba är folk som samarbetade med USA och CIA till förmån för den amerikanska dominansen i Latinamerika”, skrev exempelvis Gunnar Fredriksson, chefredaktör på S-märka Aftonbladet, iskallt sommaren 1975.

Bara någon vecka innan dessa rader trycktes hade Sveriges statsminister Olof Palme gjort ett officiellt besök på Kuba.

Det var första gången en ledare för ett demokratiskt europeiskt land bevärdigade Castro med en sådan ära. Inte ett uns av kritik yttrades heller från den svenske regeringschefen. Det hela tedde sig snarare som vore han på en ideologisk pilgrimsresa. I den gemensamma kommunikén som meddelades pressen hette det att överläggningarna mellan Palme och Castro präglades av ”stor sympati och ömsesidig förståelse och att åsiktsöverstämmelse i de frågor som behandlats rådde”.

Som kronan på verket omfamnade Palme den kubanske diktatorn på ett möte inför en utkommenderad folkmassa i Santiago de Cuba, där de bägge kamraterna skanderade slagord om vänskap och solidaritet.

Hur kunde Sveriges statsminister förnedra sig på detta vis? Tjusades han av Castros falska löften om att kunna skapa en ny och bättre människa? Var det den heta längtan efter att finna en alternativ väg mellan västlig kapitalism och förstenad kommunism av sovjetisk typ som fick Palme att så totalt tappa omdömet?

Statsbesöket på Kuba 1975 är ett tragiskt ögonblick i vår nära historia. Det var trots allt blott fyra decennier sedan och visar hur lätt även en genuint demokratisk rörelse som den svenska socialdemokratin kunde falla offer för tidsandan och dess auktoritära strömningar, som då gick i radikal vänsterriktning med naiv romantisering av diverse ”progressiva” regimer i tredje världen.

Må det bli en läxa att lära av, inte minst i dessa dagar, om betydelsen för demokrater att aldrig lockas till kompromisser med grundläggande ideal och bli frihetsfientliga krafters medlöpare.

I lördags kom beskedet att Fidel Castro avlidit, 90 år gammal och vad är hans facit? Det enda han gjorde var att dra olycka över det omvittnat levnadsglada kubanska folket. Förtrycket som bar hans signum är ännu bland de hårdaste i världen.

Tumskruvarna har dessutom dragits åt ytterligare av Castrobrodern Raúl under senare år i syfte att krossa demokratirörelsen på ön. I varje stadskvarter finns en kommitté av revolutionsgardister, vilka övervakar kubanerna med samma paranoida nit som en gång Stasi i DDR.

Före det att Fidel Castro grep makten 1959 regerades nationen av den korrupte och allt mer avskydde högerdiktatorn Fulgencio Batista. Dock var 50-talets Kuba, både vad gäller ekonomi och välfärd, Latinamerikas mest välmående land. Utvecklingsnivån var i paritet med Frankrikes och Italiens. Fidel Castro svek förhoppningarna om fria val och införde kvickt ett värre tyranni än Batistas.

Bakom svärmen av enfaldiga propagandafraser ödelades Kuba ekonomiskt och socialt. Skolväsendet och sjukvården förföll, tillgången på mediciner minskade, liksom näringsintaget. Massor av kubaner har flytt.

”Historien ska frikänna mig”, sa Fidel Castro trosvisst i ett berömt uttalande. Knappast. Vad finns att frikänna i det långa arv av kommunistiskt vanstyre, misär och elände som Castro efterlämnat?

Det upptäckte Björn Afzelius redan innan på 90-talet och var föredömligt öppen med det. Han erkände sig utan omsvep duperad, gjorde upp med sin ideologiberusade revolutionsromantik i en Castrokritisk roman (En gång i Havanna, 1993), smugglade till och med handgripligen in pengar till den kubanska oppositionen i sitt eget gitarrfodral. Medge att det krävs karaktär och mod för något sådant.

Kontrastera detta till en annan gammal, ovan nämnd, profilerad lovsångare av den kubanska regimen: Pierre Schori – en herre med blytunga meriter från de fina salongerna som kabinettssekreterare på UD, riksdagsledamot, biståndsminister, Europaparlamentariker och FN-diplomat.

Ändå framstår Schori som en politisk ruin och moralisk dvärg i jämförelse med musikern Afzelius, när han under lördagen oförbätterligt deklarerade att världen kommer att minnas Fidel Castro som den bibliske hjälten David i kampen mot Goliat. Ridå.

Linköping Rock City

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 22/11:Corren.

I september valde Kent att förlägga premiärspelningen på sin avskedsturné till Saab Arena. Det blev fullspikat, givetvis. Nyligen var 70-talets superstjärna Elton John här. På fredag kommer Laleh hit, i december gästar Håkan Hellström oss. Och redan kan vi se fram mot sommaren, när det nu står klart att Stångebrofältet är bokat den 12 augusti för ingen mindre än Per Gessle.

Nog svänger det ganska bra om Linköping som kan locka till sig en sådan artistparad? Ett attraktivt nöjesutbud är en viktig framgångsfaktor, det betyder mycket för en kommuns självkänsla och varumärke. Den officiella strategin att göra Linköping till landets tredje största eventstad är djärv och lätt att kritisera som övermaga.

Men som det artar sig hittills, varför klaga? En helt omöjlig hägring behöver det inte vara, även om konkurrensen i branschen är stenhård.

Ta bara exemplet Per Gessle, Halmstadsgrabben som från sina yngsta år fokuserade likt en laserstråle på målet att bli popstjärna och vägrade acceptera oddsen för att drömmen inte skulle kunna bli verklighet. Vi vet hur den dumdristiga satsningen gick och vad tvivlarna fick säga sedan.

Med Gyllene Tider erövrade han Sverige, med Roxette hela världen – inkluderat fyra listettor på USA-listan. Hans solokarriär har också den varit en imponerande uppvisning i lysande popalbum. Det är inget snack om att han är en av de största artisterna och kompositörerna som Sverige haft.

Det går liksom inte att argumentera emot en låtkatalog som innehåller Sommartider, The Look, När vi två blir en, Gå & fiska, Joyride och Listen to your heart. Många av Gessles skenbart enkla, genialiskt smittande popkarameller är i fullt klass med vad mästarna Burt Bacharach, Brian Wilson och Paul McCartney knåpat ihop.

Succén har Gessle förvaltat väl. Till skillnad från oräkneliga andra artistkollegor förr och nu har han hållit järnkoll på bokföringen och varit medveten om sitt eget värde, vilket gjort att han sluppit svindlas av de skrupelfria pirayor som inte sällan förekommer i den kommersiella musikindustrin.

Att han gärna investerar pengarna i fräcka sportbilar är heller inget minus i sammanhanget (även om man kan förmoda att våra mindre bilentusiastiska lokalpolitiker hyser en avvikande mening…).

Kärlek till pop- och rockmusik går ju ofta hand i hand med passion för vrålande motorer och Gessle är inget undantag. Han är en stor Formel 1-fantast och hemma i Halmstad ståtar läckra italienska muskelåk parkerade. I Sven Lindströms läsvärda biografi Att vara Per Gessle (2008) säger han:

”Jag älskar Ferraribilar – och har alltid gjort det. När jag var liten hade jag Ferrari Daytona-affischer på väggen och vem gillade inte Tony Curtis och hans Ferrari Dino i ‘Snobbar som jobbar’? Det är fantastiskt att ha sådana konstverk i sin närhet. Jag kan gå ut i garaget och bara titta på dem eller…. hm… prata med dem”.

Medge att man måste ha respekt för en sån kille! Varmt välkommen till Linköping Rock City i sommar Per Gessle – oavsett om du kommer i en röd Ferrari eller ej.