Skrivit i Corren 7/9:

Det är en vanlig politisk åkomma att ropa på förbud mot sånt man inte gillar i vår ofullkomliga värld. Som detta att behöva se hur fattiga människor sitter i gathörnen och ber förbipasserande om pengar.

Usch, tyckte partierna från vänster till höger i lilla västmanländska Sala och beslöt inför påskfirandet 2011 att som första svenska kommun förbjuda bort tiggare på allmän plats. Hur kristligt det nu var kan väl diskuteras. Länsstyrelsen gav i alla fall Salapolitikerna bakläxa med hänvisning till att beslutet var oförenligt med ordningsstadgan.

Men nyligen skakade kommunen Vellinge åter liv i frågan med buller och bång. Moderaterna, som i denna välmående skånska metropol åtnjuter egen majoritet, kom på en fiffig idé att nå framgång där Sala förr gått bet. Gällande lagstiftning kunde kanske rundas om man stoppade tiggarna ”bara” i vissa centralt utpekade områden?

Ännu är det oklart hur länsstyrelsen ställer sig denna gång. Dock har redan flera andra kommuner visat intresse för att hoppa på Vellingetåget. Exempelvis Katrineholm, där S och M i ivrigt samförstånd även hoppas på en lagändring så att ett generellt totalförbud blir möjligt att införa.

På riksplanet var det länge enbart främlingsfientliga SD som förespråkat något sådant. Men i veckan uppfattade tydligen Moderaternas rättspolitiske talesperson Tomas Tobé att tidsandan mognat till att följa Jimmie Åkessons järnrörsgäng i spåren. ”Man måste bestämma sig. Ska vi acceptera att tiggeri normaliseras i Sverige?”, frågade Tobé retoriskt när han presenterade partiets förslag om nationell kriminalisering av tiggarna.

I Linköping råder delade meningar inom M-lägret. Kommunalrådet Paul Lindvall är skeptisk till förbud, medan kollegan Christian Gustavsson välkomnar förslaget: ”Vi har sett att tiggeri kan leda till ordningsstörningar och att det även kan resultera i otillåtna bosättningar”.

Gustavsson har en poäng i det. Fast dylika problem torde gå att lösa ändå, utan att förbjuda själva tiggeriet. Vad löser det? Knappast tiggarnas situation, vilket också Tomas Tobé uppriktigt medgett: ”Det tycker jag att man ska vara ärlig med och säga att det kommer det inte att göra”. Rått uttryckt handlar det alltså snarare främst om att vi välfärdssvenskar börjat tröttna på att konfronteras med mänsklig misär i vardagsmiljön.

Ja, det är verkligen ruttet att EU-länder som Rumänien och Bulgarien – varifrån tiggarna företrädesvis kommer – cyniskt vägrar ansvar för sina egna socialt utsatta medborgare. Men ligger det inte även något ruttet i att osäkra svenska statens våldsmonopol mot dessa luggslitna människors försök att skramla ihop lite slantar från oss till sin överlevnad?

Man behöver nödvändigtvis inte gilla tiggeri för det, och sker brott eller nedbusning ska sådant givetvis bekämpas. En annan sak är att bestämma sig för att vilja göra frivilliga ekonomiska transaktioner mellan enskilda individer till ett normaliserat polisärende.

Skrivit i Corren 29/8:

Moderaternas valberedning vilar inte på hanen. Efter Anna Kinberg Batras sorti ska det gå undan. Den 12 september är sista datum för partilandet att föreslå efterträdare. Den 8 eller 9 oktober ska denne nye rorgängare väljas vid en extrastämma.

Det är förståeligt att valberedningen vill få processen kvickt överstökad. Det är bara ett år kvar till valet. Partiet måste bli rustat och komma i startblocken.

Samtidigt växer IT-skandalen i Transportstyrelsen. Avslöjandena om den förbluffande inkompetenta politiska hanteringen och det pinsamt misslyckade mörkläggningsförsöket äter upp regeringen. Söndagens blixtbeslut i Rosenbad att låta Stefan Löfvens närmaste medarbetare, statssekreteraren Emma Lennartsson, gå på plankan antyder onekligen att regeringschefen insett att han själv börjar leva farligt.

Vilka fler besvärande uppgifter väntar när KU-granskningen får upp ångan? Kommer en ”smoking gun” att hittas i detta Sveriges eget Watergate som gör Löfvens position lika omöjlig som en gång Richard Nixons när han ertappades med fingrarna i syltburken? Vi vet inte.

Men i en situation som denna är det knappast lägligt att landet står utan en fungerande oppositionsledare längre än absolut nödvändigt. Å andra sidan är ju förutsättningen för en fungerande oppositionsledare att det ledande borgerliga oppositionspartiet förmår komma i form till en övertygande, samlande kraft igen.

Därför borde det måhända varit klokast på lite sikt om Moderaterna hade något mera is i magen ändå. Att stressa fram en ny partiordförande löser näppeligen över natten Moderaternas såriga problem med att återvinna orienteringsriktningen.

Antar dessutom utkorandet av AKB:s ersättare karaktären av en interndemokratisk skådeprocess, där det gamla unkna korridormyglet och intrigspelet i slutna rum fäller avgörandet, riskerar demoraliseringens röta bara att få ytterligare fäste. Räkna då kallt med att knivarna snart otåligt slipas igen om valrörelsen 2018 resulterar i besvikelse, vilket inte är osannolikt. Huvudspåret – en moderatledd Alliansregering med egen majoritet – är också ett mål utan realism som väljarströmmarna nu går.

Det betyder att Moderaterna behöver en stryktålig, fingerfärdig ledare med såväl en klar ideologisk kompass som ett starkt mandat i medlemsleden att kunna kryssa konstruktivt genom motvind och lurigt vatten framöver. En sådan person måste ha ett ordentligt förtroendekapital underifrån.

Ge partiledarvalet tid och möjlighet till skapandet av detta, trots att omständigheterna i övrigt inte må vara optimala, men den investeringen kan vara mycket väl värd att göra. Ha inte alltför bråttom, initiera en process där nyckelorden är förankring, öppenhet och bred, frimodig diskussion.

Varför inte följa exemplet från Liberalerna i Östergötland? Håll primärval i länsförbunden mellan hugade kandidater som får infinna sig på plats och inför medlemmarna tydligt presentera sig: Detta står jag för, detta vill jag!

Hur svårt kan det vara i ett modernt och frihetligt parti? Om Moderaterna verkligen vill göra anspråk på att vara modernt och frihetligt, alltså.

Uppdatering: Extrastämman för partiledarvalet är nu beslutad att äga rum redan den 1 oktober.

Skrivit i Corren 25/8:

Igår kväll krävde även M-distriktet i Östergötland att Anna Kinberg Batra borde avgå. Var det möjligen sista droppen som fick stridsviljan att rinna ut för henne? När Batra på morgonens presskonferens meddelande sin avgång, sa hon att beslutet tagits just under torsdagskvällen efter en ”samlad bedömning”. Och något annat alternativ än att kasta in handduken fanns knappast.

Med hälften av länsförbunden i M-landet emot sig – plus ungdomsförbundet – var förtroendeklyftan för djup att överbrygga och uppgiften hopplös att sätta partistyrkorna i stridbart skick till nästa års valrörelse. Att därtill vara en oppositionsledare som bara 6 procent av väljarna, enligt DN/Ipsos senaste mätning, vill ha som statsminister – ja, då är kvittot på det värdelösa läget ett faktum.

Anna Kinberg Batra gjorde det enda rätta. Hon lyckades aldrig övertygande fylla sin roll som partiordförande. Viljan fanns, men ändå var det som om den där extra nerven saknades för att kunna skänka liv och gestaltning åt budskapet. Hon tände inte som debattör och var ofta en plåtig talare.

Värre än så var bristerna att ge partiet en klar orienteringsriktning i en tid som oroligt slits mellan internationalism och nationalism, frihet och trygghet. Hur ska Gösta Bohmans liberalkonservativa idébygge uppdateras för att kunna bära Moderaterna vidare idag? Och vilken maktstrategi ska partiet välja när svensk politik delats i tre block?

Det är en utmaning som nu faller tungt på hennes efterträdare. Vem blir det? Av allt att döma ligger Ulf Kristersson bäst till – om han själv vill axla det icke avundsvärda uppdraget att få styrfart på Moderaterna igen.

Skrivit i Corren 24/8:

Moderaterna har tre kommunalråd i Linköping – Paul Lindwall, Christian Gustavsson och snart Erik Östman som tar över posten efter avgående Catharina Rosencratz. Men den upphöjelsen kan bli kortvarig. Partiet genomlider en närmast Håkan Juholt-aktig kris där ingenting tycks gå Anna Kinberg Batras väg. Opinionssiffrorna vill aldrig lyfta, utan är snarare som fästa vid blytyngder.

Enligt DN/Ipsos nya mätning har stödet i traditionellt starka Stockholms län rasat från 31 till 19 procent på ett år. Nationellt ligger siffran på darriga 17 procent och blott diminutiva 6 procent av väljarna önskar Anna Kinberg Batra som statsminister.

Det här pekar mot att valresultatet nästa höst riskerar bli rena massakern, ett blodigt liehugg över hela M-landet som sveper bort uppdrag, arvoden, försörjningskrokar, karriärer. Erik Östman gör troligen klokt i att inte släppa sin anställning som handläggare på Skattemyndigheten, som han nu med kommunalrådsavancemanget tänker begära tjänstledigt från.

Det är alltså knappast märkligt att den interna frustrationen växer med partiledningens oförmåga att vända mörker till ljus. Christian Gustavsson har tidigare, som Östgötamodernas distriktsordförande, deklarerat att Batra bör avgå.

Då, vid sommarens början, räddades hon av att den prestigefyllda SCB-mätningen – de svenska opinionsbarometrarnas Wimbledon – inte blev så katastrofal som befarats. Den jäsande revolten kom av sig, ingen utmanare till Batra fanns heller anmäld för att leda stormningen av Bastiljen (dock ryktas att Ulf Kristersson, ekonomisk-politisk talesperson och Reinfeldts gamle rival från ungdomsförbundstiden på 90-talet, lurar med en högaffel i kulissen).

Men så flammar upprorslågan igen och med ökad styrka efter sympatisörernas fortsatta fanflykt från partiet. Fler än två tredjedelar av kommunalråden i Stockholmsregionen uppges ha fått nog av Batra. Själv meddelar hon sin orubbliga vilja att stanna kvar.

Det kan man ha respekt för, tjurig uthållighet i motgång är ingen dålig egenskap. Carl Bildt lyckades inget vidare i starten heller när han avlöste Ulf Adelsohn. Ett aktuellare exempel är Centerns Annie Lööf, som inledde med magplask och reste sig till att bli borgerlighetens klarast lysande stjärna.

Med vad talar för att Batra ska fixa ett liknande förvandlingsnummer lagom till september 2018? Under denna mandatperiod borde hon som oppositionsledare rimligen kunnat koppla ett stadigt grepp på Stefan Löfvens minoritetskoalition som är backad av gamla kommunister.

Ministrar har fallit kors och tvärs. Klassiska M-frågor som lag, ordning, polis och försvar har stått i fokus. Turerna kring IT-skandalen på Transportstyrelsen har avslöjat uppseendeväckande brister i Socialdemokraternas regeringsduglighet. Och så vidare. Trots det har Löfvens rödgröna lag ett ännu ohotat överläge gentemot Alliansen.

Ett djupare problem är Batras svårigheter att hantera spänningarna i det icke-socialistiska majoritetslandskapet och förhållandet till SD. Lite förenklat tar det sig uttryck i att klyftan håller på att vidgas mellan liberalt och konservativt sinnade, en konflikt som skär rakt igenom hennes eget parti.

Gösta Bohmans framgångsrika legering av de båda ideologierna visar tecken på upplösning och Anna Kinberg Batra verkar mer vilsen än kapabel till att formulera något övertygande svar.

Skrivit i Corren 13/3:

Säg Yngve Holmberg och alla moderatmedlemmar skruvar generat på sig. Han var olycksalig ledare för Högerpartiet/Moderaterna 1965-1970, det sistnämnda året gjorde partiet sitt sämsta riksdagsval någonsin med blott 11,5 procent i väljarstöd. Holmberg tvingades avgå.

När han avled 2011 sammanfattade den politiske veteranreportern Lillemor Melsted i tidskriften Fokus hans partiordförandegärning enligt följande: ”Han föreföll spela en roll som var obekväm. Han hade säkert politiska övertygelser, men förkunnelsen ekade av utspelsmekanismer”.

Det är inte utan att man får intrycket av att beskrivningen även kunnat gälla den nuvarande M-ledaren Anna Kinberg Batra. Hon tycks varken helt trivsam i sin position eller har funnit någon klar formulerad idé om vad Moderaternas kurs ska vara.

Det klagas över otydlig kommunikation från vissa håll i partiet. Men det är väl snarare ett symptom på att ledningen inte riktigt vet vad som ska tydliggöras, med konsekvens av att budskapet fått en spretig, amöbaliknande karaktär.

Kommunikationen tycks dock gått fram på ett plan, vilket medfört att Anna Kinberg Batra även hamnat i ett läge som påminner om situationen för en annan av hennes mindre ärorika företrädare: Bo Lundgren.

I slutskedet av valrörelsen 2002 gick SVT:s Uppdrag granskning runt med en dold mikrofon bland partiernas valstugor och avslöjade främlingsfientliga sympatier hos en mängd kommunpolitiker av diverse kulörer.

Det var emellertid M som tog mest stryk i opinionen. Bo Lundgren fick en svårhanterad skandal på halsen, vilken ansågs ha starkt bidragit till partiets katastrofresultat det året: 15 procent. Därefter var Lundgrens saga all.

Skillnaden nu är att Moderaterna under Anna Kinberg Batra fullt öppet närmat sig främlingsfientlighetens marker och signalerat en medveten vilja till samarbete med dess organiserade företrädare i SD. Det har i alla fall väljarkåren tydligt hört och förstått.

Att döma av förra veckans Demoskop-mätning är reaktionen ett opinionsras till den Lundgrenartade nivån på 16,6 procent – ett dramatiskt bakslag med 7,7 procentenheter på två månader. Otvivelaktigt är att den främlingsfientliga beröringen kostat M dyrt, precis som det ofrivilligt och inte fullt rättvist gjorde partiet 2002 – men i vårt befintliga politiska landskap på ett värre sätt.

Att många liberala moderatsympatisörer tenderar att söka en ny hamn hos den mer frihetligt sinnade och rakryggade Annie Lööf är det bara att gratulera Centern till. Samtidigt ger dock Anna Kinberg Batras SD-invit en ökad legitimerande effekt av Jimmie Åkesson hos andra sorters väljare som fått lättare att kliva över hans tröskel, det gäller även inom S-leden som också tappat betydande skaror till SD.

2002 befann sig SD ännu i marginalen. Idag är SD etablerat som ett tredje block i Sveriges riksdag och i senaste Demoskop har SD till råga på allt övertagit M:s ställning som andra största parti med 18,2 procent.

Den psykologiska följdverkningen av detta bör inte underskattas, och hur en vettig regeringsbildning ska se ut efter nästa val står skrivet i stjärnorna. Onekligen en utmaning som prövar ledarskapsvalörerna och kräver en välutvecklad känsla i den högre skolan för politik som det möjligast konst.

Att ett viktigt, tongivande parti som M snubblat in i en förvirringens period, där både Yngve Holmberg och Bo Lundgren spökar kring Anna Kinberg Batra på kommandobryggan, kan därför inte komma olämpligare.

Skrivit i Corren 6/2:

Liberaliseringens strategi. Det var ämnet när Gösta Bohman talade på Medborgarskolans jubileumsstämma den 30 maj 1980. Då som nu var det brytningstid i Sverige. 70-talets djupgående strukturkris hade fått det statscentralistiska folkhemmet att knaka i fogarna, politiken präglades av hårdnade ideologisk polarisering.

Vilka krafter skulle forma morgondagens samhälle? Bohman deklarerade:

”Vi måste lära oss att dra slutsatser av det förgångnas erfarenheter. Vi har inte råd att lära om. Inte råd att upprepa gårdagens missgrepp. Liksom ekonomisk utveckling i det förflutna ställde människor och nationer inför vägval, kommer dagens kriser att ställa oss vid nya skiljevägar. Än en gång kommer vi – det är min bestämda övertygelse – att ha att välja valet mellan kollektivism och frihet. Mellan framsteg och stagnation. Vår svenska vardag är i hög grad präglad just av sådana motsättningar. Såväl kollektivistiska som utvecklingsfientliga strömningar gör sig gällande”.

Orden kunde lika gärna sagts 2017, vilket blir klart när vi ser hur två riksdagspartier sprungna ur 1900-talets värsta kollektivistiska förtryckarideologier skär pipor i vassen. Det ena är Vänsterpartiet, massivt komprometterat som inbitna öststatslakejer ända tills omvändelsen under galgen vid Berlinmurens fall.

Dessa gamla kommunister har idag getts makt och inflytande över regeringspolitiken i Sverige, vilket är en konsekvens av den Decemberöverenskommelse som Moderaterna tills helt nyligen stod bakom.

Det andra är Sverigedemokraterna, det främlingsfientliga järnrörspartiet som seglar högt i opinionen trots ändlösa skandaler och trots sina rötter i den nazistiska myllan. Detta parti har Moderaternas Anna Kinberg Batra med ett lappkast börjat sända vänskapliga signaler till i syfte att försöka välta den V-backade Löfvenregeringen. Att säga upp den olycksaliga Decemberöverenskommelsen och arbeta för en gemensam AlIiansbudget är en sak, men detta?

Någon liberaliseringens strategi kan inte finnas på kartan om Batra verkligen menar sig vilja gå i armkrok med SD, en rörelse vars visioner omsatta i praktisk politik äventyrar våra medborgerliga rättigheter och gör våld på demokratins frihets- och jämlikhetsvärden.

Olof Palme kallade en gång Moderaterna för ”en liten betydelselös sekt på högerkanten”. Men det var innan Gösta Bohman tog över och förändrade spelplanen. Likt något av en svensk Barry Goldwater legerade han konservatism med liberalism och stod för ett tydligt frihetligt budskap. Det var ett framgångsrecept som gjorde Moderaterna till borgerlighetens största och tongivande parti.

Det hus som Bohman byggde, är det hus som Batra hotar att riva, om hon öppnar dörren för krafter som är direkta motståndare till ett liberalt, individorienterat, pluralistiskt och dynamiskt utvecklingsbejakande Sverige. Sådana krafter ska man inte flirta med, inte kompromissa med, inte samverka med. Sådana krafter ska man bekämpa.

Allt annat vore, precis som Bohman varnade för 1980, att upprepa dyrköpta misstag från tidigare vägval i historien och han förklarade: ”De reformer som vi behöver i dagsläget är sådana som öppnar samhället, där det är alltför slutet, och frigör människor, där de är alltför bundna”.

Bland annat tack vare Bohmans envisa strävan blev just sådana reformer bestämmande för den övergripande politiska kursen i vårt land från 80-talet och många år framåt. Det borde Batra dra vissa slutsatser och lärdomar av istället för att släppa SD över bron. Vilka frihetliga reformer är möjliga med dem?