Kategoriarkiv: Moderaterna

Försvaret är Alliansens Akilleshäl

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 15/1:Corren.

Det var nästan svårt att inte tycka synd om försvarsminister Karin Enström när hon i går intervjuades i P1 Morgon. Plikttroget som en Sven Dufva kämpade hon mot frågorna om den massiva kritiken gällande försvarspolitiken och vägrade släppa en enda tvekande tanke över bron.

Envist framhärdade Enström med budskapet att försvaret nu är ”väldigt mycket bättre” och att det stora förändringsarbetet löper utmärkt. Slutintrycket var dock att hon mest liknade en svensk variant av Bagdad-Bob.

Om det är priset en moderat försvarsminister måste betala i lojalitet till regeringens chefande radarpar Reinfeldt och Borg, är det sannerligen inte konstigt att Alliansens inledande ansvarige på taburetten, Mikael Odenberg, kastade in handduken redan 2007. I protest mot att låta sig reduceras till en kameral ordonnans åt Anders Borg vägrade han administrera ett fortsatt förfall inom försvarsmakten.

”Det är så uppenbart att jag haft rätt så det är pinsamt”, sade Odenberg i Dagens Industri – en intervju som händelsevis publicerades samma dag som hans efterträdare försökte hålla färgen i radion. Kontrasten kunde inte bli skarpare. Medan Enström framställde läget som gott och hoppgivande, var Odenberg skoningslöst öppenhjärtig.

M har lämnat walkover i försvarsfrågan, bara skjutit problemen framför sig och därtill varit totalt passiva om nödvändigheten av att Sverige bör söka medlemskap i Nato. Odenberg spådde att M riskerar att förlora valet på kuppen.

Han kan få rätt, även om väljarna traditionellt inte rankat försvarsfrågor särskilt högt. Nedrustningspolitiken har pågått under lång tid och i bred partipolitisk enighet, utan att något opinionstryck funnits som kunnat korrigera kursen.

Men med debatten kring ÖB:s avslöjande om militärens genanta kraftlöshet (en-veckas-försvaret), det auktoritära Rysslands upprustning och provokativa attackövningar mot vårt territorium, har pendeln börjat svänga.

Hanteringen av försvaret väcker oro och tenderar att slå mot väljarnas förtroende för Moderaternas duglighet att styra landet. En regerings främsta prioritet är trots allt att skydda sitt lands invånare mot inre och yttre hot. Att trygga medborgarnas grundläggande säkerhet är statsbildningens raison d’être och fundamentet varpå hela den politiska sfärens legitimitet i sista hand vilar.

Symptomatiskt är att övriga Allianspartier distanserar allt tydligare från Moderaterna. På årets Folk- och försvarskonferens i Sälen citerade KD-ledaren Göran Hägglund till och med Mao Zedongs klassiska maxim: ”Varje land har en armé – sin egen eller någon annans”. Snacka om underbetyg!

Socialdemokraterna skär förstås pipor i vassen. Men Stefan Löfvens trovärdighet som försvarets räddare undergrävs ohjälpligen av att hans främsta tilltänkta regeringspartner är det pacifistiskt svärmande Miljöpartiet, eventuellt även med det postkommunistiska Vänsterpartiet ombord.

Om Löfven menar allvar med att uppryckningen av försvaret kräver nationell samling (och det gör det onekligen), borde snarare en blocköverskridande regering övervägas nästa mandatperiod.

Vem kan motbevisa Ronald Reagan?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 13/1:Corren.

Vid årsskiftet avskaffades Statens folkhälsoinstitut. Bara för att genast återuppstå i skepnad av Folkhälsomyndigheten efter sammanslagning med Smittskyddsinstitutet. Det hela illustrerar Ronald Reagans klassiska tes: ”Det närmaste vi kommer evigt liv på jorden är en statlig myndighet”.

Fallet är också ett typiskt exempel på Alliansens misslyckade upprensning i byråkratfloran.

När S fortfarande styrde landet gisslade borgerligheten regeringens förvaltningspolitik. Med rätta kritiserades åsiktsproducerande myndigheter som Glesbygdsverket. I Alliansens budgetförslag 2005/2006 lanserades ett ”besparingsprogram för den statliga byråkratin”. Vällustigt gjordes ett nummer av det bisarra faktum att ingen riktigt visste hur många myndigheter som fanns.

Efter maktskiftet fick Statskontoret uppdraget att räkna. Resultatet kom 2007. Då hade Sverige 478 myndigheter. 2013 var antalet nere i 372. Minskningen är dock mest trick med rök och speglar. Glesbygdsverket försvann 2009, men precis som med Folkhälsoinstitutet har verksamheten endast antagit nya former. Organisationsförändringarna har inte gett några rationaliseringsvinster.

Antalet anställda har inte minskat. Personalkostnaderna har tvärtom ökat i fasta priser från 104,8 miljarder år 2006, till 110 miljarder 2011. Kostnaderna för lokalerna (näst efter personalen den drygaste myndighetsutgiften) uppvisar en liknande utveckling. Och alltsammans betalas förstås via skattsedeln av privatpersoner och företagare inom den närande sektorn.

Förklaringen till Alliansen svek är sannolikt ett symptom av den famösa S-sjukan; i regeringsställning tenderar politiker att identifiera sig med staten och ser myndigheterna som sina egna maktinstrument.

Nu är det istället S som intar det friska oppositionsperspektivet. ”Redan den socialdemokratiske socialministern Gustav Möller visste att varje skattekrona som inte används effektivt är en stöld från folket”, skrev partiets ekonomiska talesperson Magdalena Andersson i Expressen den 29 maj förra året. Hon förklarade då att S skulle inleda en översyn av den slappa förvaltningspolitiken i syfte att tvinga myndigheterna att arbeta bättre, smartare och produktivare.

I torsdags hävdade Magdalena Andersson i SVT:s Rapport att S nått slutsatsen att resurser för uppåt 10 miljarder kronor kan frigöras, bland annat genom nedskärningar av myndigheternas personal.

Moderaternas Anna Kinberg Batra, ordförande i riksdagens finansutskott, replikerade surt: ”Tio miljarder är väldigt mycket pengar. Det kan få konsekvenser för tusentals, kanske tiotusentals anställa och leda till att myndigheter till exempel måste läggas ner.”

Ja, var inte det just vad Alliansen utlovat? M låter snarare som gårdagens S och dagens S låter som M tidigare. Men huvudsaken för skattebetalarna är att något av dessa partier förmår att i praktisk handling motbevisa Ronald Reagan. Hittills är det dött lopp.

Lyssna på Finn Bengtsson

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 3/1:Corren.

Att misstänkliggöra skattesänkningar och förorda ökat skatteuttag för att trygga välfärden är populärt bland rödgröna politiker. Denna retorik lär de skruva upp ju närmare valet vi kommer.

Men det finns goda skäl att inte alltför okritiskt svälja agitationen om nödvändigheten av mera pengar. Minst lika viktigt är hur befintliga skatteresurser används.

Förvaltningspolitik brukar annars sällan eller aldrig hamna i debattens fokus, särskilt inte under valrörelser, vilket är märkligt med tanke på dess centrala betydelse för våra offentligt finansierade verksamheter. Varför uppvisar exempelvis skolan, försvaret och polisen så generande brister?

Otillräckliga anslag? Inte givet. Orsaken kan istället vara dålig styrning och ineffektiv organisering. Sjukvården är ett illustrativt område. Landstingens kostnader för bibehållandet av en högkvalitativ vård blir alltmer betungande.

Samtidigt är det svårare att blunda för att medborgarnas rätt till en jämlik vård, oavsett var de bor i Sverige, snart inte går att uppfylla. Bör vi därför höja skatten?

Det är knappast en hållbar lösning, eftersom huvudproblemet är den föråldrade och fragmentiserade landstingsstrukturen. Den leder till kraftigt fördyrad specialistvård, hindrar samordningsvinster, försvårar tillgängligheten (kroniskt usel sedan länge), motverkar nära relationer till den medicinska forskningen, skapar inget innovationsvänligt klimat utan snarare motsatsen, handikappar kompetensförsörjningen, et cetera.

”Patienterna lider skada av denna struktur”, skrev Göran Stiernstedt i Dagens Industri den 9/12. Han sysslade tidigare med sjukvårdsfrågor inom Sveriges kommuner och landsting (SKL), och är idag regeringens nationella samordnare för effektivare resursanvändning inom hälso- och sjukvården.

Det är omöjligt att fortsätta med 21 självständiga landsting, menar Stiernstedt: ”Ett normalstort svenskt landsting har inte tillräcklig stor kritisk massa och ekonomi för att klara investeringar i framtiden”.

Socialminister Göran Hägglund (KD) har samma uppfattning. ”Det är övermäktigt för landstingen att själva klara de utmaningar som sjukvården står för”, sa han i Dagens Medicin den 20/11. Hägglund hade då precis besökt Norge där man 2002 lät staten ta över ansvaret och utvärderingarna av den reformen är undantagslöst positiva.

Läkaren och riksdagsledamoten Finn Bengtsson (M) från Linköping är inne på ett liknande spår. Tillsammans med tre andra moderata riksdagskollegor skrev han i onsdags en intressant debattartikel i Svenska Dagbladet och föreslog bland annat att staten redan nu tar över universitetssjukhusen.

De fyra moderaterna såg gärna ett blocköverskridande samarbete i syfte att nå en rationellare och modernare sjukvårdsorganisation i Sverige. Den inviten borde kloka socialdemokrater nappa på.

Kollektivavtalens förbannelse

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 2/12Corren.

Den 22 maj 1928. S och LO utlyser storstrejk. Närmare 400 000 arbetare vägrar jobba. Demonstrationer hålls över hela landet. Vad hade hänt?

Svar: den frisinnade minoritetsregeringen under statsminister C-G Ekman gjorde upp med högern om en kollektivavtalslag för arbetsmarknaden. Gustav Möller, sedermera legendarisk socialminister (S), fällde domen över Folkpartiets och Moderaternas föregångare i ett dramatiskt anförande med biblisk anspelning: ”Fader, förlåt dem, ty de veta icke vad de göra!”.

Ur liberalt perspektiv hade han knappast fel. Anledningen till motståndet var nämligen att S och LO såg kollektivavtalslagen som ett förödande hot mot arbetarnas fria förhandlingsrätt. Vilket inte minst visade sig år 2004 i Vaxholm.

Då försatte Byggnads ett skolbygge av en lettisk firma (Laval) i blockad och skrek ”Go home!” åt sina kolleger från andra sidan Östersjön. Byggnads ville påtvinga de lettiska arbetarna svenskt kollektivavtal, vilket ledde till att Laval stämde facket i EG-domstolen och vann.

I praktiken försökte LO hindra utländsk arbetskraft från att konkurrera med deras medlemmar om jobben, något som svär mot rörligheten på EU:s inre marknad. Men genom Lex Laval-domen anno 2007 begränsades fackets makt att diktera löner och villkor i förhandlingar om utomstående medborgare som jobbar i Sverige.

Sex år senare går Stefan Löfven på offensiven i armkrok med LO-basen Karl-Petter Thorwaldsson. De lovar att göra skrotandet av Lex Laval till en valfråga, ett oblygt försök att ånyo fälla ner gränsbommarna och inskränka konkurrensen. Varför lanserar de kravet just nu?

Misstanken ligger nära till hands att SD spökar. Det främlingsfientliga partiet äter sig in i arbetarrörelsens djupa led. I syfte att stoppa de växande SD-sympatierna bland LO-medlemmarna svarar Löfven och Thorwaldsson med en protektionistisk anpassning. Svenska jobb åt svenskarna, det är den lika tragiska som oroande undertonen.

Det hela illustrerar också hur rätt 1928 års arbetarrörelse hade som protesterade mot obligatoriska kollektivavtal. Modellen fungerar ju som en kartell, där arbetsgivarnas och fackets organisationer sluter bindande överenskommelser som gäller samtliga företag och anställda inom en viss bransch.

Enskilda aktörer kan inte ställa sig vid sidan av systemet utan att drabbas av stenhårda repressalier. Att LO och S snart bytte fot, berodde förstås på upptäckten att kollektivavtalstvånget gav facket formidabla medel att skaffa sig kontroll över svensk arbetsmarknad och gynna sina egna intressen. Lex Laval är ett litet andningshål, men fortfarande förnekas vi den fundamentala principen om fri avtalsrätt.

När ingen individuell kontraktsmöjlighet finns, missgynnar kartellbildningen särskilt den okvalificerade arbetskraften som inte tillåts att konkurrera på en marknadsmässigt realistisk lönenivå.

I kombination med det tunga skattetrycket blir effekten att massor jobb prissätts för högt och att stora sysselsättningsproblem skapas i samhället. En gång hade Sverige en solidarisk arbetarrörelse som vägrade acceptera sånt. Inte längre.

Vårt devalverade privatliv

Publicerad den av
4

Skrivit i Corren 20/11:Corren.

Äntligen stod moderatledaren i talarstolen. Han hade många gånger varnat för att den svällande statsapparaten hotade att äventyra de medborgerliga rättigheterna. Nu tog han upp ämnet igen, ur perspektivet av USA:s datoriserade bevakning av telekommunikationerna över Atlanten:

”Visst kan sådan verksamhet vara legitim. Man kan spåra utländsk underrättelseverksamhet, förhindra sabotage eller komma åt narkotikalangare eller andra som försöker kasta grus i ett allt känsligare samhällsmaskineri.

Men den kan också missbrukas. Och läggs kontroll till kontroll, registrering till registrering, blir vi själva så småningom slavar under kontrollsystem, fångar i ett genomreglerat samhälle, där den enskildes möjligheter att hävda sig gentemot den allt starkare överheten blir allt mindre.”

Orden kommer inte från Fredrik Reinfeldts mun. De är från Gösta Bohmans anförande på MUF-stämman i Rättvik, den 22 november 1975. Nästan exakt på dagen 38 år senare berättar SR:s Ekoredaktion att Säpo sitter i ljusskygga förhandlingar med svenska teleoperatörer. Syftet?

Att skaffa sig helautomatiserad direktåtkomst till inhemsk dator- och mobiltrafik. Det nya systemet för att Säpo snabbare ska komma åt våra mejl och telefonsamtal är i detta nu under inkörning hos Linköpingsföretaget Maintrac.

Det säger en del om utvecklingen. Den amerikanska övervakning som Bohman talade om 1975 är en stilla vindpust jämfört med masslyssningen i 11 september-attackernas kölvatten.

USA har sitt NSA, som samlar och lagrar svindlande mänger information om vanliga, enskilda personer. Och Sverige har Försvarets Radioanstalt, en viktig länk i västvärldens spionerihandelskedja.

När FRA-lagen klubbades sommaren 2008 föregicks den av en stormig diskussion om integritetsriskerna. Vi försäkrades att signalspaningen var av begränsad natur, riktad enbart mot utländsk trafik och att avlyssningen stod under säker parlamentarisk kontroll.

Oron över att vi skulle passera en kritisk gräns, och beträda det sluttande planet mot något slags orwellskt 1984-samhälle, avfärdades som hjärnspöken hos finniga ynglingar i Piratpartiet.

Men nyligen beskrev Mark Klamberg, doktor i folkrätt vid Uppsala universitet, i en Expressenartikel (7/11) hur FRA kommit att agera i praktiken. Man trålar mer eller mindre fritt i all information som finns tillgänglig, med regeringens goda minne.

Lägg till detta Säpos automatiserade massfiske i telenäten, och vi anar konturerna av en statsmakt som i fartblind iver att stävja brottslighet och terrorism invaderar medborgarnas privata sfär som det blott vore gäspig rutin. Det är inget beteende som vanligen brukar utmärka demokratier, utan snarare totalitära stater. Ska vi verkligen vänja oss vid att tolerera sånt?

”Alla tjänar på om debatten lägger sig”, sa Fredrik Reinfeldt efter att han fått igenom sin kontroversiella FRA-lag. Dom som tror att Gösta Bohman instämt kan väl räcka upp en hand.

Ryck undan mattan för Åkesson

Publicerad den av
1

Skrivit i Corren 19/11:Corren.

Vem bildar regering med vem och hur? Det verkar bli den stora frågan inför riksdagsvalet 2014. Politikens inriktning hamnar i skuggan av spelteorier om maktens taburetter.

Varken det rödgröna eller blåa laget tycks heller kunna formera något annat än en svagare minoritetsregering än dagens, konstaterar Fokus politiska reporter Torbjörn Nilsson i tidskriftens senaste nummer. Och tillägger dystert: ”Handlingskraft och mandat för reformer ser inte ut ingå i något av alternativen”.

Orsaken är naturligtvis Sverigedemokraternas frammarsch. Redan deras intåg i riksdagen 2010 betydde att Alliansen förlorade sin majoritet, vilket delvis förklarar ministären Reinfeldts klena prestationer sedan dess. SD hovrar numera kring 10 procent i opinionsundersökningarna och är på väg att etablera sig som tredje största parti.

En kil har slagits in mellan blocken, det framtida parlamentariska läget blir en besvärande oviss thriller. Men i söndags försökte partiledaren Jimmie Åkesson ikläda sig rollen som försoningens man.

Intervjuad i SvD kunde han tänka sig att i en låst situation tillfälligt släppa invandringsfrågan som öppning till en ”långsiktig dialog” med någon av statsministerkandidaterna. Att Reinfeldt eller Löfven skulle låta Åkesson bli kungamakare, och sedan hållas som hans gisslan när det invandringsfientliga moratoriumet löpt ut, vore förstås lika knasigt som oacceptabelt.

Det blev också kalla handen direkt från de anständiga partierna. Åkesson mötte även, föga förvånande, kritik från sina egna led. Släppa invandringsfrågan?! SD:s hela världsbild och existens bygger ju på misstro, förakt och hets mot människor som kommer från andra kulturer än vår egen.

Åkesson backade snabbt från uttalandet, menade att han blivit felciterad och hävdade i Aftonbladet att han aldrig släpper fram en regering utan att få tillbaka något i invandringspolitiken.

Men det måste ändå sägas vara en smart testballong av Åkesson, ännu ett led i att hans slipade strategi att framställa sig som resonabel och salongsfähig. För att vinna ökat och stabilt opinionsstöd måste stigmat av aggressiv främlingsfientlighet bort.

Nyckeln till makt och inflytande är att ompaketera fördomar och intolerans till något mjukare, aptitligare – ett budskap som kan maskeras till statsmannamässighet, men där slutsatsen likafullt ständigt är densamma: allt är ”massinvandringens” fel. Så agerar nyfascistiska rörelser i hela Europa och de är framgångsrika.

SD går inte att tänka iväg, men de går att bemöta. Som den brittiske ekonomen, journalisten och författaren Philippe Legrain skrev i gårdagens DN är det hög tid att svenska politiker på allvar tar kampen mot SD, rycker undan mattan för deras argumentation genom att ihärdigt påvisa att en frisk, dynamisk ekonomi förutsätter invandring och mångfald.

Och detta samtidigt som man undanröjer de strukturella problemen (inom arbetsmarknaden icke minst) ur vilka SD hämtar sin näring. Axla ansvaret över blockgränsen. För Sveriges skull.

Landsmöte med klyddets mästare

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 15/11:Corren.

”Klyddarpartiet”. Så karaktäriserades Folkpartiet av Sydsvenskans  Per T Ohlsson tidigare i år (11/8). ”Klydda” är ett skånskt begrepp för att klåfingrigt röra till saker, att göra något mer komplicerat än det egentligen är.

”Får folkpartister en möjlighet att klydda, så gör de det”. Ohlsson anförde en rad generande historiska exempel, som att FP var förtjusta i LO:s löntagarfonder när det begav sig.

Jan Björklunds nyfrälsta iver att ikläda sig rollen som riskkapitalbolagens drakdödare i välfärden får väl sägas bekräfta Per T Ohlssons tes. Sverige behöver riskkapitalbolagen som aktörer i den nödvändiga förnyelsen av välfärdssektorn.

Men det populistiska FP-klyddandet riskerar att lägga en allvarlig hämsko på utvecklingen. Lite självkritisk insikt hos FP-ombuden som nu samlats på landsmöte i Västerås vore på sin plats.

Ty det är inte första gången deras parti ställt till med betydande bekymmer. Två av våra mest oroande strukturproblem, inom arbets- och bostadsmarknaden, är till icke ringa grad ursprungsmärkta med blåklintssymbolen.

I onsdags presenterade Boverket en rapport som förklarade att hyresregleringen är bostadsbristens huvudorsak (något som i decennier påpekats av nationalekonomer som Assar Lindbeck).

Konstlat låga hyror gör att det befintliga bostadsbeståndet inte används effektivt och att blir det olönsamt att bygga nytt. Boverket förordar därför en mjukare övergång till marknadsbaserade hyror. Sådana kunde vi redan haft. S-regeringen på 60-talet hade en färdig proposition i ämnet.

Men FP, som i grunden var ense med S, såg tillfället att vinna kortsiktiga opinionspoäng och blev lika plötsligt motståndare till marknadshyror som Björklund blivit till riskkapitalbolagen.

Klyddet väckte helig vrede hos S, som släppte förslaget. Ingen regering har därefter vågat andas om marknadshyror. Dagens FP vill på sig höjd modifiera den destruktiva regleringen en smula.

Däremot ska Björklunds FP ha beröm för att partiet avser att högprofilera sig i frågan om en bättre fungerande arbetsmarknad (avskaffa Las, lägre ingångslöner, etc). Det är ett glädjebesked för de grupper som har svårast att få jobb på grund av de stelbenta reglerna: ungdomar, lågutbildade, invandrare.

Men det var FP som drev fram Las-eländet. Saltsjöbadsavtalet 1938 mellan fack och arbetsgivare uteslöt statlig intervention, en förhandlingsmodell som framgångsrikt praktiserades fram till 70-talets början.

FP hade sedan 50-talet hetsat om statliga arbetsmarknadslagar, LO och S höll bestämt emot. 1974 vek man sig tyvärr, av rädsla för att i det då radikaliserade samhällsklimatet bli omkörda av FP från vänster.

Fast vad kan de numera omvända liberala Las-syndarna åstadkomma bortom retoriken? För att genomgripande reformer på arbets- och bostadsmarknaden ska bli politiskt möjliga i närtid (och det brådskar verkligen), krävs realistiskt sett en blocköverskridande uppgörelse mellan tungviktarna M och S.

Istället för att trianguleringsmässigt lurpassa på varandra och borde kunna de ta ansvar för Sveriges bästa. Klyddet kan vi vara utan.

Det pinsamma Folkpartiet

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 12/11:Corren.

När Stefan Löfven förra veckan öppnade för en blocköverskridande regering efter valet, slog Folkpartiets Jan Björklund blixtsnabbt igen dörren. ”Pinsamt!”, utropade han hånfullt om Löfvens invit.

Med ekot av denna avspisning ännu ringande i den försmådde S-friarens öron, var sedan Björklund lika kvick att sakpolitiskt närma sig honom. Riskkapitalbolagen inom sjukvård och äldreomsorg måste bort, slog FP-ledaren fast under helgen som gick.

Enligt Björklund är dessa investerare alltför kortsiktiga i sitt ägande, vilket äventyrar kvaliteten. Därför vill FP plötsligt ha liknande stoppregler för riskkapital som redan föreslagits på friskolans område.

Allt till Socialdemokraternas oförställda förtjusning. ”Det är ett intressant utspel de gör och det stämmer väl överens med den hållning vi har”, konstaterade Lena Hallengren glatt som är vice ordförande (S) i riksdagens socialutskott.

Hur ska detta tolkas? Förbereds marken ändå för ett samarbete om Alliansen förlorar och majoritetsförhållandena blir oklara? Snarare handlar det om ännu ett avsnitt i trianguleringsföljetongens tragedispel.

I väljarkåren finns en oro över riskkapitalbolagens roll i välfärdssektorn, kraftigt underblåst av medierapporteringen kring Carmeaskandalen och JB-koncernens konkurs. En skurkbild av rovgiriga Gordon Gekko-kapitalister har satt sig.

Tydligen bedömer FP att priset för att ta debatten blivit i kostsammaste laget. Alltså lägger man sig intill motståndarens positioner i syfte att desarmera frågan. Moderaterna har tidigare gjort likadant gällande ägardirektiven för friskolorna och på mängder av andra politiska fält. På samma sätt har Socialdemokraterna anpassat sig högerut i frågor där de själva hotas av röstförluster (jobbskatteavdragen är ett slående exempel).

Följden är att politiken låser sig i ängsligt taktiserande, idéerna urvattnas och för Sverige nödvändiga reformer uteblir (innevarande mandatperiods torftiga prestationer bär syn för sägen).

Sanningen är vi behöver riskkapitalbolagen som vitaliserande förnyare i välfärden. Överlag är de starka och tydliga ägare, har ofta solida nätverk när det gäller både finansiering och kunskapsmässig utveckling. Ty vad är dessa bolags affärsidé?

Det är att tillföra kapital och kompetens i intressanta företag, öka dessa verksamheters produktivitet och professionalitet, med målet att höja värdet på investeringarna och attrahera framtida köpare. Hur ska man kunna sälja ett nerkört företag med uselt rykte?

Att riskkapitalbolagen agerar kortsiktigt är en myt. De har i allmänhet betydligt längre horisonter än många vanliga börsbolag, som är fixerade vid siffrorna i den senaste kvartalsrapporten. Handelshögskolan har forskning i ämnet, som FP kunnat studera om man föredragit att agera seriöst.

Nu riskerar en hel näringslivsbransch att bannlysas på basis av fördomar och politisk populism. Pinsamt? Jan Björklund är en personifikation av ordet.

Varför svassar vi för Erdogan?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 8/11:Corren.

”Min käre vän”, sa Turkiets premiärminister Recep Tayyip Erdogan om Fredrik Reinfeldt under gårdagens presskonferens på Rosenbad. Orden speglar mer än vanlig artighet.

Sveriges regering tillhör Turkiets varmaste supportar i EU, på vars dörr turkarna knackat i decennier. Erdogans Stockholmsbesök är ett led i en ny friarstråt med syfte att få fart på de sega medlemskapsförhandlingarna i Bryssel.

Motviljan är dock stark bland tongivande EU-stater, inte minst Tyskland med Angela Merkels kristdemokratiska CDU i spetsen. Bland kontinentens konservativa partier finns en föreställning om EU som går bortom gängse ekonomiska och politiska aspekter.

Man betraktar unionen som en gemenskap förbehållen den europeiskt kristna kultursfären. Att släppa in ett stort muslimskt land som Turkiet vore därför väsensfrämmande, något som skulle äventyra EU:s identitet. Det är en grumlig, inskränkt och fördomsfull syn, gränsande till det islamofobiska.

Reinfeldt stack heller inte under stol med att avsevärda problem väntade. ”Många länder kan öppna för folkomröstningar kring Turkiets medlemskap”, varnade han. Men förkunnade otvetydigt att ”Sverige kommer att säga ja”.

Fast är det så självklart? Lika fel som att diskriminera Turkiet av religiöst kulturella skäl, vore det att blunda för den skepsis mot landet som bygger på reellt sakliga motiv.

I onsdagens Dagens Industri skrev utrikesminister Carl Bildt en lyriskt svärmande artikel inför statsbesöket under rubriken ”Erdogans Turkiet på rätt väg”. Nog har framsteg nåtts sedan det gamla militärstyrets dominans bröts och ekonomin sköt fart.

Samtidigt har Erdogan blivit allt mer maktfullkomlig, minns bara sommarens förfärande kravaller i Istanbul där fredliga demonstranter brutalt slogs ner av polisen.

Erdogans auktoritära tendenser har fått honom att liknas vid en turkisk Putin. Han har närmat sig den islamitiska diktaturen Iran och brutit de tidigare vänskapliga förbindelserna med Israel. Tidigare i år jämställde han sionism med fascism och kallade den judiska nationalkänslan för ”ett brott mot mänskligheten”, ett uttalande som fördömdes av såväl Israel, USA som FN.

Det faktum att tusentals judar tvingas fly Turkiet på grund av utbredda antisemitiska stämningar (underblåsta av Erdogans retorik) är bara ytterligare en illustration av att respekten för mänskliga rättigheter lämnar åtskilligt att önska.

Kurderna är fortfarande hårt trängda av den turkiska staten. Yttrandefriheten är deprimerande usel. Journalister fängslas i en förskräckande utsträckning och författare förföljs.

Turkiet vägrar också envist att erkänna skuld till det ökända folkmordet 1915, då runt en miljon människor (armenier, assyrier med flera) slaktades i första världskrigets skugga. Oviljan att göra upp med detta mörka arv förgiftar ännu Ankaras relationer med bland andra EU.

En mindre blåögd och eftergiven inställning från Sveriges sida vore nog på sin plats. Ty frågan om Turkiet är på rätt väg tål sannerligen att diskuteras.

Moderat kris

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 25/10:Corren.

Det snurras om samarbetsproblem, missnöje och amatörism i organisationen. Rader av politiska tjänstemän vill sluta eller har redan gjort det.

Ett femtontal riksdagsledamöter har förklarat att de inte söker omval. Kritik vädras mot partisekreteraren Kent Persson, det läcks flitigt om dennes påstådda tillkortakommanden. Vad ska man tro?

En sak är i vilket fall klar. Internt verkar inte Moderaterna må direkt jättebra just nu. Och detta när man borde vara supertaggade och rejält sammansvetsade inför valrörelsen. I potten ligger ju den blytungt vägande historiska chansen att vinna en tredje mandatperiod i rad åt en borgerlig regering. För Sverige något helt exceptionellt.

Mellan skål och vägg hörs dock röster som på förhand mer eller mindre gett slaget förlorat. Om en sådan mentalitet sätter sig är det förstås förödande. Lika lite som Rafael Nadal kan gå in i en Grand Slam-final och misstro sig själv, kan ett parti gå till val med en kampanjorganisation präglad av splittring och hängande huvuden.

”Gladast vinner” sa Allianskollegan Maud Olofsson inte utan skäl 2006. Det tål att påminnas om, men stämningsläget har väl inte blivit muntrare av affären Gunnar Axén.

Mot bakgrund av anklagelserna om sexuellt ofredande beslöt han att dra tillbaka sin riksdagskandidatur. Efter att Gunilla Carlsson meddelat att hon lämnar både regering och riksdag, har Moderaternas nomineringskommitté i Östergötland därmed tvingats stryka ännu ett tungt namn på 2014 års valsedel.

Så varför inte lyfta upp Finn Bengtsson istället? En smula annorlunda M-riksdagsman än de gängse i apparaten, har som läkare en civil karriär att falla tillbaka på, är inte beroende av politiken som födkrok och har råd att vara mera självständig i ett annars hårt toppstyrt parti.

Han kunde nog bidra till den vitalisering och mentala uppryckning som M uppenbart behöver.