Skrivit i Corren 26/5:

Regeringen har plågats av skandalkaoset i MP, deppiga opinionssiffror, oklarhet kring den politiska kursen och allmän kraftlöshet i de brännande frågor som plågar Sverige.

Varför fungerar polisen så illa?

Varför saknas ett försvar som kan trygga riket i en orolig tid?

Varför blir det aldrig rätsida på skolan?

Hur ska integrationen fixas när flyktingströmmen får de offentliga systemen att knaka?

Hur ska människor med lägre kompetens ges möjlighet till egen försörjning på en arbetsmarknad av utpräglad högtröskelkaraktär?

Hur ska den djupa bostadskrisen mötas?

Svaren har förlorat sig i retoriska luftpastejer. Således är det inte mycket valuta svenska folket får för skattepengarna som avlönar landets politiska ledning. Vilket också är en form av slöseri med offentliga medel.

När Stefan Löfven bildade sin regering 2014 fylldes den mestadels av amatörmässiga statsråd. Kaka söker maka, skulle man kunna säga. Själv var ju även han påfallande grön i sammanhanget. En mer otränad statsminister har Sverige aldrig haft.

Knappast idealiskt i dessa dagar av tuffa utmaningar, och handlaget att hantera dem har blivit därefter.

Halvvägs genom mandatperioden möblerar så Löfven om i ministären. Men djärva grepp som åtminstone kunnat ge regeringen en gnutta större stjärnglans fick han inte till. Upplösning av det olyckliga äktenskapet mellan S och MP blev det inte heller.

Den som seriöst tror att onsdagens pressträff med presentation av Löfvens omsvetsade regeringsupplaga markerar den offensiva nystart Sverige behöver, kan väl räcka upp handen.

Ta det akuta läget på den dysfunktionella bostadsmarknaden, som fallit på förre MP-språkrörets Peter Erikssons lott. Löfven låter meddela att han och Eriksson ska ”kalla till oss representanter för bostadssektorn för att se vilka hinder som finns för byggandet”. Som om dessa i årtal utredda och över trötthetens gräns debatterade hinder vore terra incognita!

Eller ta näringsminister Mikael Damberg som fortsättningsvis ska fokusera på skapandet av enkla jobb i näringslivet. Hur ska dessa trollas fram utan de liberaliserande strukturreformer som S och LO hittills skytt likt pesten?

Om denna vattentrampande regering ändå vore klädsam nog att avstå från att kräva oss på löneersättning för problemlösandet den inte utför.

Skrivit i Corren 12/5:

Tidigare statsminister Göran Persson (S) sa en gång att han kunde lukta sig till opinionsläget. För detta uttalande fick han utstå visst hån av fåkunniga begabbare.  Men Persson, som den kloke man han är, hade naturligtvis tagit lärdom av filosofen Friedrich Nietzsche:

”Vi kan inte ens föreställa oss i vilken utsträckning våra kroppsliga sinnen är viktiga och vilken kraft de besitter. Liksom vi inte har en aning om vilka oerhörda observationsinstrument de utgör. Till exempel näsan om vilken ingen filosof hittills talat med tillräcklig respekt och tacksamhet. Näsan utgör det mest känsliga instrument vi har tillgång till”.

Huvudkravet på en partiledare, tillika statsminister, torde vara givet. Denne måste ha näsa för politik. Har Stefan Löfven det? Frågan bör allvarligt ställas.

Halvvägs genom mandatperioden har han knappt ens fått styrfart på sin regering, som driver runt i en rödgrön dimbank utan varken begriplig uttalad kurs för färden, eller med någon klar förlöst befälsordning. Självfallet är det ingen avundsvärd sits för vem det vara månne att bedriva ett minoritetsstyre med svagt stöd i en riksdag som den nuvarande.

Det skulle behövts någon med Perssons näsa för att nosa upp lösningar, utgångar och möjligheter. Att Alliansen skyr alla försök att själva överta regeringsansvaret är talande.

Men riket måste likt förbannat rattas och tuffa utmaningar mötas. Politiken som de flesta av oss följer via medierna kan påminna om ett slags schackspel. Men insatserna som partierna spelar med är villkoren för människor av kött och blod ute i den högst reella verklighet som är samhällets.

Därför ligger det i allas intresse att vi åtminstone har en ministär i Rosenbad som hyggligt fungerar och inger någon slags respekt. Vad har vi nu?

Betrakta den osannolikt bisarra cirkus som Miljöpartiet har ställt till med. Förutom att S och MP är ett väsensskilt koalitionspar rent ideologiskt, har det blivit generande för Sverige som nation att ett sånt omoget och gränslöst gröngölingsparti släppts in i regeringskretsen. Inte undra på att Persson höll dörren låst.

Med olyckorna Mehmet Kaplans och Åsa Romsons sortier från statsrådstaburetterna är en regeringsombildning aviserad. Hur den utfaller blir rimligen kritisk för Socialdemokraternas chanser att rädda upp vad som räddas kan av landets styre innan nästa val. Att kicka iväg det politiskt, intellektuellt och moraliskt komprometterade blysänket MP förefaller då lika logiskt som nödvändigt. Fast räcker det?

Det är ändå Löfven som bär huvudansvaret för det kaosartade MP-samarbetet, en i partipolitiken vilset navigerande man, utan luktsinne att skriva hem om, snarare utklädd än iklädd en statsministerkostym han uppenbart inte fyller. Intrycket han ger är mer ömkansvärt än förtroendegivande. Så om det ska regeringsombildas, gör det ordentligt och byt ut honom.

Varför inte mot Peter Hultqvist? En stabil och rejäl gråsosse i bästa mening, med allt vad Löfven saknar i pondus, tydlighet och auktoritet. På sitt klingande trygga dalmål har han vunnit bred respekt som försvarsminister. Han har även, precis som Persson, mångårig verklighetsnära politisk erfarenhet som kommunalråd. Han förefaller, kort sagt, ha näsa.

Skrivit i Corren 26/4:

I regeringen sitter ett parti som går mot moralisk, intellektuell och politisk konkurs. En bostadsminister (Mehmet Kaplan) som gör sig omöjlig efter den antisemitiska jämförelsen av Israel med Hitlertyskland, och som brutit bröd med fascistiska och islamistiska organisationer.

En kandidat till partistyrelsen (Yasri Khan) som vägrar ta kvinnor i hand. Ett statsråd och språkrör (Gustav Fridolin) som in i det absurda vägrar erkänna någon förekommande diskrepans med partiets demokratiska, feministiska och antirasistiska budskap.

Ett annat statsråd och språkrör (Åsa Romson) som kallar de islamistiska terrordåden den 11 september för ”olyckor”. En partigrundare (Per Gahrton) som skyller skandalerna på lömsk konspiration från den judiska staten. Partitjänstemän som utövar påtryckningar mot media i syfte att dämpa granskningen.

Varningar från forskare vid Försvarshögskolan att partiet kan vara utsatt för islamistisk infiltration. Tecken på myteri från ilskna aktivister i maskroslandet som anklagar ledningen för toppstyre och ideologiskt haveri. Och så vidare.

Miljöpartiets varumärke som den gulliga alternativrörelsens världsförändrande hopp i det parlamentariska systemet har aldrig varit så solkat. Dels har den senaste tidens genomklappning blottat ett parti som utifrån en blandning av välvillig naivitet och identitetspolitisk förvillelse gått ner sig i relativismens värderingsträsk.

Dels har partiet rent sakpolitiskt tvingats till närmast existentiella reträtter i ömmande hjärtefrågor. Åtstramning av flyktingpolitiken. Försäljning av Vattenfalls tyska brunkol. Fortsatt anpassning till Nato och beställning av krigsmateriel till försvaret.

Accepterandet av att både Bromma flygplats ser ut att bli kvar och att motorvägsbygget Förbifart Stockholm fullföljs – två i grönvänsterns ögon diaboliska uttryck för det moderna industrisamhälle som man i utopisk/romantisk anda strävar efter att montera ner i grunden.

Rimligen måste åtskilliga vanliga idealistiska miljöpartister undra vart meningen med föreningen egentligen blev av. Rimligen måste många socialdemokrater undra hur vettigt det är att låta sig komprometteras av en koalitionspartner som saknar en klar brandvägg mot extremistiska krafter. Och som krishanterar lika smidigt som en berusad elefant.

”De har en bit kvar när det gäller regeringsduglighet”, säger Norrköpings habile kommunalråd och tidigare partisekreterare Lars Stjernkvist (S). Det är årets understatement. Men de bägge svårt förtroendeskadade språkrören Fridolin och Romson spelar hårt och högt.

Inför MP:s stundande partikongress om tre veckor söker de stärka sina positioner. Låt valberedningen hitta ersättare till oss – om den kan. Så löd Fridolins och Romsons kallt cyniska besked vid måndagens presskonferens. Okej, hur troligt är det att MP:s valberedning sparkar två språkrör och ministrar?

Dessutom betyder det att hela Löfvenregeringens framtid, funktionsduglighet och rykte är satt i gisslan hos de grönas partifunktionärer. Den utpressningen borde aldrig Löfven godta.

S och MP är idag varandras sänken. Löven har skäl att erinra sig vad en annan socialdemokratisk statsminister, Richard Sandler, förklarade för nästan exakt 90 år sedan. ”Det är bättre att denna regering faller än att regeringsmakten lämnas att förfalla”.