Kategoriarkiv: Mellanöstern

Kan vi lita på vad Jan Hjärpe säger om islam?

Publicerad den av
55

Förra veckan besökte jag idylliska Sölvesborg i västra Blekinge. Anledningen var en föreläsning om islam, som hölls på det lokala stadsbiblioteket av Jan Hjärpe, professor emeritus i islamologi vid Lunds universitet. Åhörarna var många och engagerade. Islam är ett ämne som berör. Törsten efter kunskap är uppenbarligen stor. Det är bra. 

Vi lever i otäcka tider. Ett öppet främlingsfientligt parti, Sverigedemokraterna, hetsar idag mot muslimer på ett sätt som för tankarna till hur illasinnat judarna bemöttes i vårt land för inte allt för länge sedan. Information och upplysning är viktig väg mot att krossa fördomar. Troll tenderar ju att spricka när de tvingas ut i ljuset.

Jan Hjärpes föreläsning var ingalunda ointressant. Han pekade bland annat på att muslimerna i Sverige är en stor grupp. Dock är antalet bekännare som regelbundet går till moskén inte mer än två procent. Det motsvarar andelen svenska kristna som besöker kyrkan en vanlig söndag.

Överhuvudtaget gav Hjärpe en tämligen harmonisk bild. Budskapet kan ungefär sammanfattas så här: integrationsproblemen är kraftigt överdrivna, vi håller tvärtom på att få en försvenskad form av islam som väl smälter samman med majoritetssamhället. 

Jag hoppas och vill gärna tro att han har rätt i detta. Men frågan är om han inte tog lite väl lätt på muslimernas bad guys – islamisterna vilka använder religionen som ett ideologiskt vapen för att uppnå extrema politiska mål. Dessa figurer är förvisso ingen omfattande skara. Men hotet de representerar behöver vi knappast tvivla om efter 11 september 2001. 

När islam är på tapeten måste vi kunna hålla två saker i huvudet samtidigt – dels nödvändigheten av att bekämpa de radikala fundamentalisterna som sprider hat och terror, dels nödvändigheten av att kämpa för vanliga hederliga muslimers rätt att få utöva sin religion och vara en självklar del av vårt samhälle. 

Men kan Jan Hjärpe hålla dessa tankar i huvudet samtidigt? Dessvärre finns mycket starka skäl till skepsis. Hans förmåga till tolerans mot intoleransen har genom åren varit förbluffande och stundtals gränsat till rena medlöperiet. 

”Den judiska makten är som en cancer, en aids. Det ligger i judendomens hela kynne att fräta sönder, inifrån uppluckra och förbränna… Jag välkomnar, jag välkomnar en ny Hitler!”

Dessa uttalanden, och åtskilligt mer i samma stil, kunde närradiolyssnarna i Stockholm ta del av under 80-talet. Mannen bakom orden var nynazisten och förintelseförnekaren Ahmed Rami, som via sitt program Radio Islam svarade för den grövsta antijudiska propaganda som spridits genom etern i någon europeisk huvudstad sedan Nazitysklands dagar. 

Vidrigheterna upphörde först när Ahmed Rami dömts till fängelse för hets mot folkgrupp. Men hade Jan Hjärpe fått som han ville skulle Rami ostraffat kunnat fortsätta med sina sändningar. I egenskap av ”expertvittne” rusade nämligen Hjärpe till Ramis försvar i Stockholms tingsrätt hösten 1989. Under sitt flera timmar långa vittnesmål försökte han argumentera för att Ramis bisarra yttranden i själva verket utgjorde en fullt legitim kritik mot judendomen och den judiska staten.

En spya som att judar var särskilt begivna på sexuella perversioner ville exempelvis Hjärpe tolka som ett illustrativt debattinlägg om Israel, då ”det förklarar kärleken till jorden” (sic!). Domstolen lät sig dock inte duperas av denna brännvinsadvokatyr. Radio Islam stängdes och Ahmed Rami fick skaka galler i ett halvår.

På vilket sätt påverkades då tilltron till Jan Hjärpe sedan han urskuldat en ökänd Hitlerbeundrares rasitiska hat och avslöjat sig själv som en omdömeslös charlatan? Svaret är: inte alls.

Istället kunde Hjärpe segla vidare till att bli Sveriges offentligen mest anlitade kännare av arabvärlden och islam. Våren 2005 belönades Hjärpe med förläggarföreningens och författarförbundets Lars Salvius-pris på 100 000 kronor för ”bred, saklig och engagerad kunskapsspridning på ett område där behovet av fördomsfri upplysning är stort”.

Om det ändå fanns täckning för den motiveringen… Jämför gärna Hjärpes bok Araber och arabism från 2002 med samma års mycket uppmärksammade The Arab Human Development Report, författad av ett trettiotal arabiska akademiker på uppdrag av FN-organet UNDP. 

I sitt eget alster skriver Hjärpe om arabvärldens tillstånd på 2000-talet som en ”guldålder”, präglad av en ”global kultur som är mer homogen och mer pluralistisk än någonsin”. De arabiska forskarna delade emellertid inte alls den uppfattningen. I UNDP:s rapport beskrivs tvärtom ingående hur det stenhårda politiska förtrycket gjort arabländerna till den kanske mest efterblivna regionen i världen – ett moras av tyranni, korruption, stagnation, diskriminering och mänsklig förnedring.

Slutsatsen var i skarpast möjliga kontrast till Hjärpes glättande skönmålning: utan frihet finns ingen framtid.

Att mannen som förkunnat att Mellanösterns diktaturer åstadkommit en guldålder, också fördömt USA-alliansens störtande av Saddam Husseins despoti borde förstås inte förvåna. ”En modern form av kolonialism”, ropade Hjärpe ilsket (NU 3/4 2003). 

I SvD den 15/7 2005 likställde han även USA:s dåvarande president George W Bush med Usama bin Ladin, vilka enligt Lundaprofessorn bägge delade ”samma sorts tänkande” att det inte finns några oskyldiga civila, bara medkämpar eller fiender. Moraliskt var det ingen skillnad mellan oavsiktligt dödade människor i försvaret mot terrorismen, och de som al-Qaida samvetslöst mördat i sina bombattacker mot tåg och tunnelbanor.

Ska vi tro Jan Hjärpe var den demokratiskt valde ledaren i Vita huset och den fanatiske terroristen i grunden lika goda kålsupare. Djupare i det relativa träsket går nog inte att sjunka. Men borde vi förväntat oss något annat från Ahmed Ramis gamle bundsförvant?

Carl Bildts antipatier mot Israel skadar EU:s fredsoffensiv

Publicerad den av
7

EU vill driva på för en lösning i den infekterade konflikten mellan Israel och palestinierna. Och det är väl utmärkt. Men för att nå framgång med diplomatiska initiativ på detta ytterst delikata problemområde i världspolitiken, krävs också en fingertoppskänsla av den högre skolan. Några sådana färdigheter har knappast utrikesminister Carl Bildt (M) gjort sig känd för i dessa sammanhang.

Hans likgiltighet inför det judiska folkets utsatthet är dokumenterad. Likaså hans kyliga inställning till Israel, en hållning som han ”kompenserat” genom att med desto större värme omfamna det palestinska ledarskapet. Ur det perspektivet står han snarare närmare Mona Sahlin (S) än egna partikamrater som Gunnar Hökmark. 

Tyvärr måste det sägas olyckligt att EU gör sin framstöt i Mellanöstern medan Sverige ännu är ordförandeland. Reinfeldt-regeringens oförmåga att ta deklarera ett enkelt avståndstagande från Aftonbladets famösa artikel under sensommaren om påstådda israeliska organstölder (se här, här och här) har skapat en misstro från Israels sida mot det officiella Sverige som inte glöms i första taget.

Att som grädde på moset låta Carl Bildt gå i spetsen för unionens fredsoffensiv var som att be om trubbel. Hans förslag till gemensam resolutionstext åt EU skapade genast kraftig irritation bland israelerna. Bildt formulerade direkta krav på att Jerusalem måste delas, och att östra halvan måste bli huvudstad för en palestinsk stat. 

Jag har ärligt talat väldigt svårt att förstå de här hemma, vilka håller Bildt som någon slags svensk guru på utrikespolitikens område. Nämnda resolutionstext illustrerar ju tvärtom en klumplig amatörmässighet, som torde vara uppenbar för varje professionell diplomat. 

Ty vad tror man sig kunna uppnå genom att ensidigt parkera EU på en linje som är identisk med PLO:s? Sånt skapar inget förtroende om EU har målsättningen att spela en konstruktiv roll. Bildts text ignorerade med anmärkningsvärd arrogans den tidigare överenskomna förutsättningen för fredsprocessen; att en uppgörelse måste grundas på förhandlingar mellan Israel och palestinierna.

Och det senaste året har ju palestinierna vägrat inleda några dylika samtal överhuvudtaget. Vilket Bildt verkar anse helt okej, då Israel enligt honom bara har som väg att förbehållslöst ge upp hälften av Jerusalem och in blanco acceptera en palestinsk statsbildning. Noterbart är även att Bildt inte inkluderade ett ord i sin text om att västra Jerusalem samtidigt skulle få vara huvudstad i Israel. 

Nu fick Carl Bildts upplägg visserligen bakläxa av tunga EU-medlemmar som Frankrike och Tyskland, som föga förvånande fann alltihop för magstarkt och extremistiskt. En förhandlingsuppgörelse är därmed fortfarande vad som gäller för EU:s del. 

Men det går inte att undkomma intrycket att Bildts svåra blamage ytterligare spätt på Israels redan sedan tidigare ingrodda skepsis mot svensk och europeisk diplomati i Mellanöstern.

Selimovic: Jag är Israelvän

Publicerad den av
3

Riksdagskandidaten Jasenko Selimovic har tydligen korrigerat sin syn på Israel och Mellanösternkonflikten sedan han nyligen blev aktiv inom Folkpartiet.

I senaste numret av den liberala tidskriften NU (nr 49/2009) som utkom idag, skriver han bland annat följande i en debattartikel med rubriken Stå upp mot hatideologier: 

”I Israel-Palestina-fallet borde vi förespråka en sekulariserad tvåstatslösning baserad på 1967 års gränser. Men för att den ska komma till stånd måste både terrorhandlingar från palestinsk sida, den israeliska bosättningspolitiken och barriärens/murens dragning genom palestinskt område upphöra. Och Israels grannar måste ovillkorligen erkänna Israels rätt att existera inom säkra gränser. Utan en demokratisering av de palestinska områdena kan man aldrig uppnå en säker och varaktig fred.

Israels vänner, dit jag räknar mig själv, måste oavbrutet kämpa för denna vision. Israel behöver varken oavbrutet kritiska eller okritiska vänner eftersom inget land i världen är hjälpt av ständig kritik på samma sätt som inget land räddas av förbehållslöst stöd. Många däremot av en rationell och sansad dialog.

Kritik mot Israels politik får aldrig tillåtas övergå i antisemitism lika lite som den avsky vi kan känna för fundamentalistisk terror får tas till intäkt för islamofobi. Liberaler ska stå upp mot hatideologier, oavsett vem hatet riktar sig emot.”

Utmärkt. Vi har fått ett klargörande i saken. Jag förutsätter att Jasenko Selimovic därmed också tar avstånd från sina tidigare ståndpunkter att den judiska staten bör upplösas, etc. Något sådant kan ju inte gärna en vän av Israel förespråka.

Om Jasenko Selimovic, Israel och Folkpartiet

Publicerad den av
57

Inför det borgerliga segervalet 1976 spred Folkpartiet en broschyr med titeln Att inte svika Israel. Där stod bland annat: 

”Under den hets mot Israel som nu bedrivs på så många håll i världen måste vårt land visa sin solidaritet med den demokrati som lever under ständigt hot om angrepp och utplåning. Vår vänskap till staten Israel får aldrig svikas hur rika och mäktiga som Israels fiender än blir… Vi får inte tveka att fördöma dem där hemma som hukar eller tystnar när Israel är i fara.”

Orden har inte mist sin aktualitet. Då som nu står Israel under hot från terrorister och diktaturregimer, vars mål är den judiska statens förintelse. Då som nu pågår i omvärlden en hets mot Israel, som inte sällan får antisemitiska uttryck. Då som nu prövas valörerna hos våra politiska partier när det gäller denna avgörande moraliska testfråga: synen på Israel, Mellanösterns enda demokrati och världens enda judiska stat. 

Men vilka politiker kommer inför 2010 års val att mana till solidaritet med Israel och varna för antisemitismens förbannelser? Vilka partier är att lita på när grundläggande värden utmanas? 

Hur är det med Folkpartiet självt numera? Det finns dessvärre skäl för viss tveksamhet. I Göteborg har partiet nominerat tidigare Radioteaterchefen Jasenko Selimovic som riksdagskandidat. Efter att nyligen ha gjort succé i det interna provvalet har Selimovic mycket goda möjligheter att bli medlem av Folkpartiets riksdagsgrupp nästa år. 

I den liberala tidskriften NU (nr 48/2009) understryker Jasenko Selimovic att han bland annat känner sig lockad att syssla med utrikesfrågor. Men vilka är då hans värderingar när det gäller Israel?

Jag har själv en bakgrund som aktiv Israelvän och den senaste tiden har det droppat in flera oroliga frågor i min mailbox från gamla vänner som känner djupt för den judiska staten. De brukar rösta på Folkpartiet eftersom inget annat parti varit så tydligt när det gäller försvaret av Israel och dess rätt att existera. Men säger de: hur går detta ihop med att låta Jasenko Selimovic göra kometkarriär i Folkpartiet?

Efter att ha granskat det hela kan jag inte låta bli att dela deras oro. Jasenko Selimovic har offentligen under flera år redovisat en syn på den judiska staten, som knappast är förenlig med liberala traditioner på området. Att rikta legitim och berättigad kritik mot Israels politik i olika sammanhang är förstås en sak. Många är vi som exempelvis känner stark motvilja mot bosättningarna på Västbanken.

Men Jasenko Selimovic har gång på gång uttryckt en oförsonlighet, vilken måste betecknas som rent fientlig mot den judiska staten som sådan. Ta bara hans krönika i tidskriften Fokus nr 5/2007. Med utgångspunkt från Förintelsen skriver där Selmovic:

”Orättvisor som man uthärdat i det förflutna kan lätt förvandlas till en aggressiv besatthet att inte bli offer igen och utnyttjas för att rättfärdiga ‘preventiva krig’ och egna övergrepp, vilka Serbien och Israel är exempel på. Förmodligen två av de platser där man minns sin egen historia bäst i världen. Och där man just i det minnet hämtar näring till nästa konflikt.”

Mycket kan man förvisso tycka om Israel och dess tragiska historiska erfarenheter. Men att låta påskina att den judiska staten är en lika god kålsupare som Serbien! Ett land som utlöst den blodigaste konflikten i Europa sedan andra världskriget och medvetet piskat fram folkmord på hundratusentals oskyldiga människor?!

Menar verkligen Selimovic att Israels ledare drivs av samma ”aggressiva besatthet” som de serbnationalister vilka gjort sig skyldiga till otaliga bestialiska övergrepp på Balkan? Uppenbarligen.

Ty beakta bara hur Selimovic sammanfattade världsläget i Göteborgs-Posten den 22/12 2001. Där slog han fast som ett ”faktum” att ”Israel aldrig har varit mer irrationellt, mer upphetsat och mer erövringssuget än under Sharons ledning”. Parallellen till krigsförbrytare som Slobodan Milosevic, Ratko Mladic eller Radovan Karadžić är inte långt borta. Vilka känslor vädjas det till genom en sådan demonisering? 

Jasenko Selimovic stannar dock inte här. I Göteborgs-Posten den 4/5 2002 vägrade han att godta Israels existensberättigande. Det var nämligen omöjligt att förena fred och demokrati i Mellanöstern med idén om en judisk stat – vars fundament tydligen är byggt på rasism: 

”För israeler kommer freden att kräva ett tydligt ställningstagande: är Israel ett religiöst projekt eller en sekulär stat? Vill de vara en judisk stat – som just därför inte kan vara en demokrati, eller en demokrati – som just därför inte kan vara enbart judisk. För att bli en demokrati måste nämligen Israel ge palestinierna samma rättigheter som judar och därmed upphöra att vara en judisk stat. Israelerna har aldrig tidigare gjort detta val, men om det nu görs kommer det att tvinga fram ett slut på Israels rasistiska politik gentemot palestinierna…”

Slutsatsen är given. Israel bör upplösas. För att framtvinga denna så kallade fredslösning krävde han i samma artikel att Sverige skulle ”betala sitt pris” genom ”hotet om ekonomisk blockad och bojkott” mot den judiska staten. 

I ljuset av ovanstående övertygelser blir man faktiskt ganska betänksam över vilka motiv Jasenko Selimovic egentligen hade, när han den 8/9 2007 ansvarade Radioteaterns uppsättning av pjäsen Sex nakna judar (av Ricki Neuman och Lars Norén). På SR:s hemsida presenterades verket i följande ordalag:

”Sex judar. En är innerligt trött på Förintelsen. En annan på Israel. En tredje har förgiftade barn. Medan en fjärde skiter blankt i Kosher. En femte älskar att tjäna pengar. Och en sjätte kan inte komma över att hans oomskurna snopp är fulare än pappans. Judarna är nakna.”

Ursprungligen välkomnade jag att Selimovic anslöt sig till den liberala rörelsen. Han har gjort många berömvärd insatser för svenskt kulturliv och skulle med sina erfarenheter kunna bli en stor tillgång för Folkpartiet.

Nu är jag dock inte alls lika säker längre. Ett klargörande från Jasenko Selimovic om han vidhåller sina Israelfientliga åsikter vore nog på sin plats. Det skulle även vara klädsamt med ett besked från liberalerna i Göteborg – står de fast vid att Folkpartiet inte ska svika Israel? Eller föredrar de istället att huka och tystna? 

Ayatollornas stöld av Ebadis fredspris visar regimens svaghet

Publicerad den av
Svara

Hur länge ska mullornas islamistiska tyranni hålla Irans 70 miljoner människor nere? I tre långa decennier har ayatollorna suttit vid makten – som de ogenerat stal från folket efter revolutionen mot shahen 1979. 

Men sedan förintelseförnekaren Mahmoud Ahmadinejads fuskval till presidentposten i somras har marken börjat gunga under regimen. Protester, demonstrationer och åratal av ackumulerad avsky hos invånarna gör Iran till ett explosivt land, där hoppet om friheten börjar växa sig starkare. 

Det är naturligtvis ett hopp som mullorna till varje pris försöker kväsa. Och att de har ett särskilt ont öga till den modiga människorättsaktivisten Shirin Ebadi är tydligt. För sin kamp fick hon – som första muslimska kvinna någonsin – Nobels fredspris 2003.

Numera befinner Shirin Ebadi i exil utomlands. Det kunde emellertid inte avhålla Irans prästerskap från att bryta sig in i hennes personliga bankfack i Teheran, beslagta Nobelsprismedaljen och det tillhörande diplomet. Meningen är väl att försöka trakassera Ebadi psykologiskt. Dock får denna lumpna gärning mest regimen själv att framstå som skrajsen och räddhågad. 

När Shirin Ebadi besökte Sverige i samband med Bokmässan häromåret berättade hon: 

”När jag fick Nobelpriset försökte regeringen ignorera mig. Presidenten gick ut offentligt och sade att fredspriset var ointressant, att Nobels litteraturpris är det enda ”riktiga” priset.” (Sydsvenskan 23/9 2006) 

Idag är tydligen inte Shirin Ebadis fredspris lika ointressant… Att mullorna tvärtom knycker åt sig den kvarlämnade Nobelpengen i Teheran, visar snarare desperationen hos en diktatur som ser fallrepet framför sig.

Varför denna förvåning över Guillou och KGB?

Publicerad den av
Svara

Avslöjandet om att Jan Guillou varit betald informatör åt den sovjetiska underrättelsetjänsten KGB under fem år, från 1967 till 1972, tycks ha slagit ner som en bomb i folkhemmet.

Och nog är det anmärkningsvärt att mannen som av många beundras som en av Sveriges främsta journalister haft ett sådant maffigt skelett i garderoben.

Men är det förvånande? 

Jan Guillou har under sin karriär med stor iver och betydande framgång försökt framställa sig som Riddaren av Det Fria Ordet. Ändå har han konsekvent befunnit sig långt ute på extremismens vänsterkant där pressfrihet (och demokrati) knappast stått särskilt högt i kurs.

Guillou har varit aktiv medlem i den militanta kommunistiska sekten KFML, senare SKP. Han har stött, sympatiserat med och propagerat för samvetslösa palestinska terrororganisationer som DPFLP och PFLP. Han har samtidigt med aldrig sinande entusiasm förbannat Israel – Mellanösterns enda demokrati, liksom USA – världens viktigaste demokrati. Och så vidare. 

När kalla kriget rasade valde han inte stå upp för frihetens och demokratins värden. Han valde de facto att liera sig med krafter, vilka spottade på och ville krossa det öppna samhälle som Sverige, USA, Nato och Israel representerade. Detta är redan känt sedan åratal. 

Är det då så underligt att en figur med Guillous värderingar och politiska meriter även återfanns i KGB:s sold? Oavsett hans pudlar och slingerbultar i denna affär, torde väl nu skammens stigma ohjälpligt ha hunnit upp honom.

Mannen var – och är – en humbug. Om något kan sägas överraskande, är det väl snarare att inte fler sett detta tidigare. 

I svampmolnets skugga

Publicerad den av
Svara

Ayatollorna i Iran förnekar det stenhårt. Inga kärnvapen är under utveckling. Sådana planer är helt väsensfrämmande för den islamiska republiken. Atombomber? Aldrig någonsin. Promise!

Orden klingar lika ihåligt nu som då. Faktum är att Iran haft avancerade ambitioner att skaffa sig kärnvapen ända sedan 70-talet. Först under shahens regim, sedan blev det mullornas tur.

”Vad gäller atomenergi behöver vi det nu… Vår nation har alltid stått under hot utifrån. Det minsta vi kan göra för att möta den faran är att låta våra fiender veta att vi kan försvara oss själva”, förklarade exempelvis Irans dåvarande president Ali Khamenei 1987.

Ett par år senare intog han positionen som landets högste politiska och religiösa ledare när Rouhollah Khomeini avgick med döden. Strax därefter bröt det första Gulfkriget ut. Iran gav då ökad prioritet åt sitt nukleära program.

Inte minst Pakistan och dess ökände atombomsfader Abdul Qadeer Khan blev en viktig samarbetspartner. Även Ryssland och Kina har gladeligen bistått Iran med kunskap och utrustning inom kärnteknikområdet.

Och så har det fortsatt. Bara för några dagar sedan ertappades mullorna ånyo med fingrarna i den radioaktiva helvetesburken. Trots omfattande hemlighetsmakeri, lyckades inte islamisterna längre dölja att de uppfört en ny anläggning för urananrikning. 

Vad har då Iran att säga till sitt försvar denna gång? Gissa. Det intensiva experimenterandet har enbart fredliga syften…

Men gårdagens provokativa provskjutning av långdistansmissilerna Shabab-3 och Sejil-2 talar ett helt annat och betydligt hotfullare språk.

Ty om inte Iran siktar på kärnvapen, vad är det då för poäng att satsa resurser på sådana sofistikerade vapenbärare?

Risken för ett atomkrig upphörde inte med Berlinmurens fall. Med bomben i händerna på irrationella ayatollor blir faran snarare större än tidigare. Tiden börjar oåterkalleligen att rinna ut. Omvärlden har knappast råd att stå passiv länge till. 

Jan Guillou blottar sin extremism

Publicerad den av
Svara

”Jag är optimist, jag tror att Israel kommer att upphöra att existera före Aramageddon”.

Så skrev Jan Guillou muntert i Svenska Dagbladet den 13 mars 1977.

Just denna glada förhoppning om den judiska statens utplåning återger Guillou inte i sina nyligen utkomna memoarer Ordets makt och vanmakt. Mitt skrivande liv.

Men annars bjuder Guillou på åtskilliga sidor minnen från de hektiska dagarna i frontlinjen mot Israel under 70-talet.

Han arbetar då inte bara med att avskaffa Mellanösterns enda demokrati. Utan deltar även i kampen för att utradera folkstyret i Sverige genom sitt medlemskap i den hårdhudade avgrundssekten Kommunistiska förbundet leninist-marxisterna (KFML, som 1973 bytte namn till Sveriges kommunistiska parti, SKP).

Med sådan kvalificerad politisk vänsterextremism i bagaget, är det inte dåligt att Guillou ändå lyckas bli hyllad demokratisk folkhemsmartyr utifrån rollen som spiondömd IB-avslöjare.

Vad gäller sitt engagemang för palestiniernas sak efter Sexdagarskriget 1967, tvekar Guillou heller inte att aktivt solidarisera sig med de mest våldsromantiska och stenhårt marxist-leninistiska grupperingarna.

Här är det PLFP och DPFLP som gäller – organisationer vilka med aldrig sinande entusiasm hänger sig åt flygplanskapningar, blodiga gerillaaktioner och blint slående terror.

Ogenerat beskriver Guillou sina kärvänliga kontakter med de trevliga och intellektuellt inspirerande toppfigurerna i dessa fanatiskt Israelhatande rörelser. Dock tillfogar Guillou några senkomna brasklappar om att han och hans svenska palestinakompisar naturligtvis tog avstånd från våldsmetoder (man kan ju då tycka att de valde tämligen udda sällskap för sina pacifistiska omsorger).

Ond och illvillig i kubik är däremot den svenske liberalen, demokraten och Israelvännen Per Ahlmark. När det gäller honom finns inga försonande drag. Fortfarande efter nära 40 år sitter taggen djup hos Guillou.

Med illa dold avsky öser han raljerande smädelser över sin gamle meningsmotståndare. Det blir rena katalogarian: ”den vulgäre Ahlmark”, ”en vilt skällande Ahlmark”, ”Ahlmark upprepar sitt förtal”, ”ett så infernaliskt karaktärsmord som Ahlmark försökt sig på”, ”(n)är jag nu läser Ahlmarks attack blir jag närmast full i skratt över hans blandning av fräckhet och upphetsning”.

Det hela tar nästan formen av besvärjelser när Jan Guillou drämmer till med påståendet att ”(d)en där Ahlmark slutar sina dagar som marginaliserad extremist”. För säkerhets skull får vi även veta att ingen längre känner till honom: ”den numera bortglömde Ahlmark”.

Men det stoppar ingalunda där. Jan Guillou kan inte låta bli att vrida om kniven ytterligare ett hånfullt varv. Känn på följande vällustigt snickrade formulering:

”Tänk om han förstått vad han gjorde när han drog i fält för att slutgiltigt lösa Guilloufrågan”.

Israeldebattören Per Ahlmarks motiv associeras alltså med nazisternas ”slutgiltiga lösning av judefrågan”. Mitt i prick! Gratulerar. Guillou skrockade garanterat rått och hjärtligt när han fäste denna medvetet ultimata smaklöshet på papper.

Men Guillous hämndlystna skrivbordsuppgörelse säger mer om honom själv än föremålet för avrättningen. Ingen övertygad humanist och demokrat låter väl så här? Tonfall och språkbruk påminner snarare om Stalins ökände åklagare Vysjinskij under 30-talets Moskvarättegångar.

Att inte Jan Guillou förlägger sin nästkommande historiska äventyrsroman dit? Han verkar ju redan vara kongenialt hemmastadd i miljön.  

Reinfeldt, Bildt och den moraliska testfrågan

Publicerad den av
Svara

Det är nys att inte den svenska regeringen skulle kunna ta avstånd från Aftonbladets famösa artikel (17/8) om den israeliska arméns påstådda nattjakter efter ofrivilliga organdonatorer bland palestinska ungdomar. 

Mårten Schultz, docent i juridik, klargjorde detta på debattsajten Newsmill häromdagen. Även justitiekanslern Göran Lambertz har vädrat en liknande ståndpunkt. 

Regeringens Reinfeldts försvarslinje att kritik mot Aftonbladet – ökänd för notoriska återfall i antisemitismens träskmarker – skulle förbjudas av grundlagen, håller alltså inte enligt expertisen. 

Jag är dock inte särskilt förvånad över att statsminister Fredrik Reinfeldt och utrikesminister Carl Bildt försökt komma undan denna ”obeväma” affär genom att huka bakom ett draperi av legalistiskt formalism. 

Att Fredrik Reinfeldt varken betraktar antisemitismens faror, eller synen på Israel, som avgörande moraliska testfrågor i vår tid (post-Auschwitz) torde vara ganska klart. 

Hans tal på Förintelsens minnesdag den 27/1 2007 inför den judiska församlingen i Stockholm tjänar som belysande illustration (anförandet finns obarmhärtigt nog fortfarande att läsa på regeringens hemsida). Maken till löjeväckande plattityder och rutinartade formuleringar får man leta efter, bristen på passion och inlevelse är nära nog total. 

Jag har själv träffat och intervjuat Reinfeldt några gånger utan att lyckas begripa vad som egentligen driver honom, vad hans inre övertygelser i grunden består av. Efter våra möten har titeln på Robert Musils klassiska roman från Habsburgsmonarkins sista dagar ständigt kommit upp i huvudet: Mannen utan egenskaper.

Så vad har vi att förvänta oss av en dylik politisk ledare när valörerna prövas? 

Vad sedan gäller Carl Bildt har denne aldrig gjort sig känd som någon ljusgestalt i kampen mot antisemitismen, precis. 

Att Bildt i samband med stormen mot Aftonbladet känt sig manad att på sin privata blogg formulera några självklara, allmänna fraser om att regeringen minsann arbetar ”för att bekämpa fördomar och främja förståelse” förtar inte det intrycket. 

Bland andra Per Ahlmark har upprepade gånger kritiserat Carl Bildts oförmåga att se allvaret i den antijudiska hetsen. Strax efter senaste riksdagsvalet, då Bildt gjort politisk comeback som utrikesminister, gav Ahlmark följande vittnesmål i Dagens Nyheter:

Första gången jag själv insåg att dåvarande moderatledaren hade en kylig inställning till det judiska var 1991. Tre av oss som drev fram rättegången i Stockholm mot den nynazistiska radiostationen Radio Islam – Håkan Holmberg, Henrik Bachner och jag – bad att få träffa de stora partiernas ledare.

Inför den kommande valrörelsen ville vi varna dem för den uppblossande antisemitismen samt beskriva dess faror och tanketrådar.

Socialdemokraterna, folkpartiet, centern och kristdemokraterna var tacksamma för den möjligheten. Domen mot Radio Islam hade ju fört Ahmed Rami till fängelse och fällt honom på ett tjugotal punkter för hets mot folkgrupp. Vi gav vår analys av det intima samarbetet också i Sverige mellan nazistiska och islamistiska judehatare.

Men Carl Bildt sade nej. Han vägrade att träffa oss trots att han själv fick välja plats och tidpunkt. I stället lät han oss på ett kränkande sätt förstå att han var totalt ointresserad av fakta om modern antijudisk hets. Moderater i Svenska Kommittén Mot Antisemitism var minst lika chockerade som vi andra över arrogansen hos deras dåvarande partiledare.

Nonchalans inför hat mot judar leder lätt till slappa slutsatser. Numera säger Carl Bildt gärna något förstående om Hamas. Han tycks inte veta att den organisationens stadga från 1988 är öppet antisemitisk. (DN 2006-10-24)

I samma artikel hänvisade även Per Ahlmark till en intervju som tidskriften Neo gjort med Bildt i mars samma år. Där förklarade Bildt att ”monoetniska områden är tråkiga områden”, att Israel delvis är ”monoetniskt”, och att han inte är ”förtjust i monoetniska samhällen”.

Ahlmark skrädde inte orden:

Det ”monoetniska” som Bildt tycker illa om är tydligen judarna, landets majoritet. Judar på flykt har ju alltid rätt att bli israeler, en sorts garanti för att nazismens förintelse av det judiska folket inte ska kunna upprepas.

Bildt anser alltså att detta skydd mot antisemitiska förföljelser har gjort Israel till ett ”tråkigt område” som han inte är ”förtjust i”. Utrikesministerns okunnighet om detta lands historia, vitalitet och folkstyre är påtaglig och utgår från en fientlig attityd.

”Det är dags för moderaterna att erbjuda väljarna ett långvarigt, ansvarigt regeringsansvar”, deklarerade Fredrik Reinfeldt på moderaternas stämma i Västerås idag.

Själv hoppas jag att den oansvariga duon Reinfeldt och Bildt inte blir långvarigt inkluderade i det moderata erbjudandet. 

Gardell vill nyansera bilden av islam

Publicerad den av
Svara

I väst sammankopplas islam påfallande ofta med våld, terror och förtryck. Det är också en tes som odlas av många politiska debattörer sedan attentaten mot World Trade Center den 11 september 2001.

Efter nazismen och kommunismen är islamismen det nya totalitära hotet, kan det bland annat heta.

– Den typen av förenklad retorik återspeglar bara islamofobiska stämningar i vårt eget samhälle. Man måste tillbakavisa alla som vill sätta en monolitisk bild av islam som en enhet, invänder Mattias Gardell.

Han är professor i jämförande religionsvetenskap vid Uppsala universitet. I morgonkväll gästar han högskolans filosofikafé i Borås med en föreläsning om islam, demokrati och mänskliga rättigheter.

Mattias Gardell betonar eftertryckligt att islam är en mycket mångfacetterad rörelse och att huvudriktningen inom politisk islam faktiskt pekar mot demokrati.

– Om det har det växt fram en ny konsensus inom muslimsk filosofi. Trots dess stora popularitet hamnar detta i ständig mediaskugga på grund av vårt ensidiga fokus på marginella extremgrupper.

Själv använder han gärna termen folkhemsislam för att beskriva vad det handlar om.

– Den islamdemokratiska fåran är påfallande lik den svenska folkhemsideologin med engagemang för fri företagsamhet, facklig kamp, social omsorg och det finns en kvinnorörelse som är väldigt livaktig. Mer radikalt än så är det inte, konstaterar han.

Gardell påpekar i att arabvärlden, som domineras av enväldiga monarker och sekulära polisstater, står islamdemokraterna i opposition både mot det politiska tyranniet och det traditionella religiösa etablissemanget med krav på frigivande av politiska fångar, slut på censuren och så vidare.

Han drar en parallell till situationen i 60- och 70-talets Latinamerika då framväxten av den kristna befrielseteologin bidrog till att demokratisera en kontinent som nästan helt bestod av diktaturstater.

Men hur uppfattar då befolkningen i de muslimska länderna en figur som Usama bin Ladin?

– Bin Ladins popularitet varierar kraftigt. Många människor på gatan ser honom som en motståndsikon utan att för den skull direkt sympatisera med honom. Han är en symbol ungefär som Che Guevara blivit för somliga i väst utan att de vet vad Che egentligen stod för.

(Borås Tidning 2006-11-15)