Kategoriarkiv: Mellanöstern

En ovillig ledare utan strategi

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 3/9:Corren.

I morgon tar Air Force One mark på Arlanda. En historisk händelse. Aldrig förr har en amerikansk president besökt Sverige för bilaterala överläggningar. Dock bleknar alla frågor som kommer upp på bordet inför den mest akuta: Syrien.

Barack Obama må vara förlåten om hans tankar är på annat håll under statsbesöket i Stockholm. Den syriska krisen är hans svåraste utrikespolitiska prövning och så här långt imponerar Obama inte. Tvärtom riskerar hans ovilja och tvehågsenhet att devalvera USA:s trovärdighet som supermakt.

Inbördeskriget i Syrien har under två och halvt år stadigt eskalerat till en humanitär katastrof av biblisk omfattning. När Assad inledde slakten på sin egen befolkning, förklarade Obama att regimen måste lämna makten.

När uppgifter sedan började florera om att Assad tillgripit nervgas, deklarerade Obama att användningen av kemvapen utgjorde en oacceptabel ”röd linje”.

Nästan exakt ett år efter denna linjedragning i sanden ägde ett storskaligt gasangrepp rum utanför Damaskus med ohyggliga följder. USA:s utrikesminister John Kerry talade tufft och sade sig ha klara bevis på att Assad låg bakom. Men återigen: ingenting händer.

Obama försöker istället köpa sig ytterligare andrum genom att låta kongressen rösta om en eventuell straffexpedition mot Assad. Utgången är högst osäker. Storbritanniens premiärminister David Cameron led nyligen ett förödande nederlag när han bad sitt parlament godkänna en brittisk insats i Syrien.

Ändå tar Obama risken att låta sig vingklippas på samma sätt, trots att konsekvenserna då blir mycket värre. Varför? Ja, USA är krigstrött efter Afghanistan och Irak, folkopinionen går i isolationistisk riktning. Men Obama har ett ansvar som kräver mer än att sätta upp ett vått finger i luften.

Han borde begrunda vad Richard Nixon sa i ett TV-sänt tal 1970: ”Om, när det kommer till kritan, världens mäktigaste nation – Amerikas förenta stater – agerar som en ynklig, hjälplös jätte, då kommer totalitarismens och anarkins krafter hota alla fria nationer och fria institutioner världen över”.

Vita husets undfallenhet i Syrien har redan bidragit till att förvärra kriget och gett fritt spelrum åt Ryssland, Iran och Hizbollah att stödja Assad. Samtidigt har den moderata oppositionen tryckts tillbaka medan islamitiska jihadister, understödda av Saudiarabien och Qatar, ryckt in i striderna.

Därtill slickar konfliktens lågor Libanon, Jordanien, Irak och Turkiet. Israel tvingas också vakta sin säkerhet. Ju längre tiden går, desto mer destabiliseras regionen och det mänskliga lidandet ökar.

Ett USA på reträtt från sin globala roll betyder vidare att tuppkammen växer på de kärnvapenbesatta mullorna i Iran, försvårar hanteringen av Nordkorea och andra tyranniska regimer, samt sänker tröskeln för spridning och bruk av massförstörelsevapen. Betrakta bara Assad!

Mot den bakgrunden finns tyvärr skäl att om ledarskapsförmågan hos USA:s president travestera Churchills ord om rivalen Clement Attlees valörer: Ett tomt Air Force One landade och Barack Obama klev ur.

Oskadliggör Syriens slaktare

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 28/7:Corren.

Obama-administrationen är motståndare till även en begränsad militär intervention i Syrien. Den anser inte sådant skulle gynna USA:s intressen. Det skrev general Martin Dempsey, USA:s militärchef, i ett brev till en republikansk kongressledamot som läckte ut till nyhetsbyrån AP onsdagen den 21 augusti.

Dempsey kallade inbördeskriget ”tragiskt och komplext”. Visst kunde USA slå ut exempelvis Assads flygvapen och skifta styrkebalansen till oppositionens favör. Men då riskerade USA att dras in djupt i ännu en oförutsägbar Mellanösternkonflikt, som inte erbjöd någon strategi för fred, i ännu ett land plågat av oförsonliga etniska rivaliteter.

Obamas kyligt reserverade realpolitiska hållning kunde redan samma dag som AP publicerade general Dempseys brev kontrasteras mot ohyggliga bilder från rebellfästen i Damaskus förorter. Assads trupper hade uppenbarligen slaktat hundratals civila män, kvinnor och barn med kemiska vapen, troligen sarin, en giftgas uppfunnen av Hitlertysklands nazister.

Oklarhet rådde inledningsvis kring vilken sida som bar skulden, allt talar dock för att det är Assad som trappat upp grymheterna. Det är oomtvistat att hans regim sitter på hundratals ton av olika sorters kemvapen. Assad har tidigare inte tvekat att använda dem i mindre skala, blåljugit om det varje gång precis som nu, och bara hans militär har kapaciteten att iscensätta en giftbombattack i förra veckans omfattning.

Troligen anser Assad att han tryggt kan fortsätta att utmana USA och den övriga civiliserade världen när Ryssland och Kina lamslår FN åt honom. Sannolikt räknar han också med att Obama hämmas av ett slags Irak/Afghanistan-syndrom och därför nöjer sig med varnande fraser.

Medan presidenten tvår sina händer i Vita huset kan Assad löpa lina ut och slutligen krossa oppositionen med alla djävulska medel som står till hans förfogande. Är detta kalkylen har den förhoppningsvis slagit fel.

Bilderna av giftgasoffren i Syrien är så fruktansvärda vittnesmål om Assads samvetslösa mördande, att overksamhet inte längre är ett alternativ. Arabförbundet har fördömt brottet, länder som Storbritannien och Frankrike kräver insatser och en motvillig Obama har äntligen pressats till handling.

Enligt uppgifter väntas en bestraffningsaktion inom närmaste dagarna. Men det räcker inte att bara markera. Att inga enkla lösningar står till buds, eller att FN som vanligt är impotent när det verkligen gäller, får inte hindra anständiga nationer (inklusive Sverige) från att stoppa vidare slakt på Syriens invånare.

Det betyder ett större engagemang genom exempelvis angrepp mot militära stödjepunkter, flygförbudszoner och skyddade områden för civilbefolkningen. Det är inte enbart ett tvingande ansvar på rent moraliska och humanitära grunder. För USA står även dess supermaktsstatus på spel.

Om den viktigaste demokratin med världens starkaste militära muskler låter sig reduceras till en tvehågsen jätte utan bett, riskerar svängrummet att öka dramatiskt för allsköns vedervärdiga skurkstater. Är det arvet som Obama vill lämna efter sig? Om inte, är det hög tid att han visar ledarskap.

Ett brott mot mänskligheten

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 22/8:Corren.

Den råa, nakna, fullständigt samvetslösa brutaliteten får blodet att isa sig i ådrorna på varje betraktare. Bilderna som i går kablades ut från inbördeskrigets Syrien har chockat en hel värld. Kroppar i rader på gatorna, liken av barn, kvinnor och män som alla gått en fasansfull död till mötes.

Oundvikligen väcks minnen från Halabja, den kurdiska staden i norra Irak som Saddam Hussein giftbombade 1988. Tusentals civila dog där i ett bestialiskt anfall med kemiska vapen, fördömt som ett av samtidens grymmaste brott mot mänskligheten.

Nu händer det igen och detta i Damaskus förorter. Rapporter talar om att kanske uppåt 1300 människor förlorat livet, kanske färre, kanske fler.

Anfallet uppges ha skett under Assadregimens försök att slå ut starka rebellfästen i områden kring den syriska huvudstaden. Diktatorns hantlangare förnekar, i vanlig ordning, att deras trupper använt giftgas.

Det finns emellertid klara indikationer på att sådant skett tidigare, om än i mindre skala. Tvivel råder även om bilderna, som spridits av oppositionen, är autentiska. Viss försiktighet är att rekommendera innan otvetydiga bevis föreligger, men enligt experter pekar mycket på att det värsta verkligen har inträffat.

Tidpunkten för dådet är dock märklig. Assadregimen har precis släppt in FN-inspektörer för att på några utvalda platser i landet granska anklagelserna om kemisk krigföring. Varför i det läget iscensätta denna hämningslösa giftgasmassaker?

Har Assad inte kontroll över sina trupper? Eller är det en djävulsk provokation av rebellstyrkor i syfte att trigga omvärlden till intervention? Också oppositionen beskylls för bruk av kemvapen i striderna.

För nästan exakt på dagen ett år sedan deklarerade USA:s president Obama att han ansåg sådant som överträdelse av en kritisk gräns och hotade med kraftfull reaktion. Hittills har det stannat vid ord och omständigheterna är förvisso komplicerade, milt uttryckt.

På rebellsidan slåss islamiska jihadkrigare. Assadregimen backas upp av Iranstödda Hizbollahstyrkor och är därtill allierad med Putin i Kreml. Ryssland hindrar tillsammans med Kina FN:s säkerhetsråd från att agera. EU tvår sina händer.

Samtidigt blir våldet allt oförsonligare. Antalet döda överstiger 100 000, omkring 6 miljoner människor befinner sig på flykt inom och utom landet. Den humanitära katastrofen är inne på sitt tredje år och har antagit episka proportioner.

Oavsett vem som bär skulden för giftgasattacken och varför, råder inga tvivel om att Syrien sjunker djupare ner i apokalypsens helvete.

Det vore en outhärdlig skam att bära för den civiliserade världen att låta slakten, lidandet och den blodindränkta hopplösheten fortsätta. Endast en nation kan ta ledningen och i mänsklighetens namn försöka dra ett streck för mördandet. Det är USA. Hur länge till innan Obama axlar ansvaret?

En smula hopp om fred ändå

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 15/8:Corren.

Blod och död på Kairos gator, militären slog i går till mot tältlägren där den avsatte presidenten Mursis anhängare demonstrerat. Våldsamheterna gör det politiska läget i Egypten än mer prekärt.

Kommer konflikten att eskalera? Är utsikterna till någon slags kompromiss grusade mellan det provisoriska styret och det från makten störtade Muslimska brödraskapet? Undantagstillstånd är utfärdat, oron är omfattande, krisen fördjupad.

Om situationen i Egypten har gått från spänd till explosiv, härskar rena helvetet i Syrien. Inbördeskrigets massdödande rullar vidare utan slut i sikte, miljoner människor är på flykt. Stridigheterna involverar även grannländerna.

Iran stödjer Assadregimen med vapen och har mobiliserat sina knektar i Hizbollah, vilket spridit konflikten över gränsen till Libanon. Av den arabiska vårens ursprungliga förhoppningar i Mellanöstern återstår inte mycket. Snarare tycks den tinat upp en regional krutdurk.

Paradoxalt nog kan det betyda att fredsprocessen mellan Israel och palestinierna tar ny fart. Samtal har precis inletts igen efter påtryckningar från USA, som vill göra ett ambitiöst försök till återstart av vad som inleddes med Osloavtalet för 20 år sedan.

Då jublade omvärlden och optimismen blommande. Nu orkar väl ingen längre hålla räkningen på alla misslyckade förhandlingsrundor. Förväntningarna är milt uttryckt små. Särskilt som Israel gett klartecken för fler bosättningar och samtidigt släppt över hundra palestinska terrorister fria, vilket väckt lika stora protester bland israelerna som glädjescener på Västbanken.

Men det är egentligen mest symbolik. Palestiniernas ledare Mahmoud Abbas behöver ett antal fria fångar att visa upp som styrkebevis inför sitt folk.

Och Israels premiärminister Netanyahu kompenserar denna eftergift med ett antal bosättningar för att hålla sina ultranationalister lugna. Man ger och tar som rituella förpostfäktningar.

Det är realpolitikens ändrade förutsättningar som spelar roll. Oroligheterna i Mellanöstern har gjort att palestinierna hamnat i bakvattnet och politiskt marginaliserats när övriga arabvärlden fått mer pressande ärenden på halsen.

Därtill kommer den interna splittringen mellan Abbas moderata styre på Västbanken och Hamaskontrollerade Gaza, vilket försvagat positionerna ytterligare. En rimlig uppgörelse med Israel skulle kunna ge Abbas fastare mark under fötterna och välbehövlig prestige, såväl på hemmaplan som internationellt.

Israel å sida räds den regionala destabiliseringen som allvarligt äventyrar den judiska statens säkerhetsintressen. Utvecklingen i Egypten och Syrien förskräcker, Libanon är skakigt och över alltihop hänger kärnvapenhotet från Iran. EU:s hårdnade attityd är också ett bekymmer, främst ekonomiskt.

Även för Israel finns alltså starka incitament att ro fredsprocessen i hamn och göra sig en gammal konflikthärd mindre när värre faror måste mötas.

Bildts blockader

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 29/5:Corren.

När Carl Bildt låter som Maj Britt Theorin har vi skäl att bli nervösa, skrev Per Ahlmark i 90-talets början. Bildt var statsminister och inbördeskriget i f d Jugoslavien rasade.

Serbien gick till offensiv mot Bosniens muslimer och belägrade Sarajevo. FN svarade med en vapenblockad som i praktiken gynnade serberna, vilka redan hade stora militära lager att ösa ur. Muslimerna fick förtvivlat försöka kämpa så gott de själva kunde.

Storbritanniens tidigare premiärminister Margaret Thatcher fördömde embargot som ett oförlåtligt svek och krävde att muslimerna åtminstone skulle tillåtas att få beväpna sig. Bildt avfärdade allt sånt tal och höll stenhårt fast vid blockaden. Hans förnumstigt nonchalanta motivering löd: ”Bomber löser inga problem”.

Visdomen i detta uttalande kan ställas mot Srebrenica något år senare, då värnlösa bosnienmuslimer slaktades i den värsta massakern Europa upplevt sedan 1945.

Nu är Bildt utrikesminister och ett långt, blodigt inbördeskrig rasar ånyo, denna gång i Syrien. FN är handlingsförlamat inför upproret mot den samvetslösa Assadregimen, som Ryssland och Iran backar upp, samtidigt som USA:s Obama tvår sina händer.

Situationen är komplicerad sägs det. Och det är sant. Man sa samma sak om Jugoslavienkonflikten. Men säg det också till alla syrier som jagas av Assads tungt beväpnade militär, som nu även fått utökat stöd från Ryssland.

Ett oenigt EU har dock till sist lyft sitt vapenembargo mot Syrien för att oppositionens moderata krafter ska få bättre chanser, vilket kanske, förhoppningsvis kan leda till att Assad tvingas förhandla.

Men Bildt är missnöjd och försvarar åter embargot likt en Maj Britt Theorin: ”Jag är mera för vapenvila än för vapenleveranser.” Javisst.

Bara ett problem som borde göra oss andra mycket nervösa. Fortsatt blockad hade ökat risken för att denna vapenvila dikterats av en triumferande Assad.

Alla får sjunga men inte Israel?

Publicerad den av
2

Skrivit i Corren 17/5:Corren.

I Malmö arena ljuder schlagern, på Malmös gator ekar demonstranternas slagord och fördömanden. Nej, det är inte 1975 längre när vänstern arrangerade en alternativ proggfestival i protest mot att Sverige stod värd för Eurovisioncirkusen.

Nu är det 2013 och alla, inklusive Ulf Dageby som då i Sillstryparns gestalt hånade ABBA, påstår sig digga den glittriga musikfesten. Hånet och avskyn riktas istället mot ett av deltagarländerna. Gissa vilket?

Naturligtvis samma som heller inte skulle få spela Davis Cup-tennis i Malmö 2009. Fyra år senare vill vänsteraktivisterna även stoppa landets representanter från att sjunga.

I spetsen för ondagens gatudemonstration under parollen ”bojkotta Israel” gick en av stadens egna företrädare: Daniel Sestrajcic, ordförande i Malmös kulturnämnd och ledande namn i det lokala Vänsterpartiet. Han kräver total isolering av Israel. Kulturellt, politiskt, ekonomiskt, idrottsligt. Allt i namn av solidaritet med palestinierna. Jag tvivlar inte på hans övertygelse.

Men bojkott? Den skulle sannolikt inte bli effektiv och inte leda till något konstruktivt. Dessutom är det principiellt tveksamt att bojkotta länder som tillhör samma demokratiska värdegemenskap som oss själva.

Vidare får man obehagliga associationer till arabvärldens försök att krossa Israel efter statens bildande 1948. När arabdiktaturerna inte kunde utplåna landet genom vapenmakt inleddes en långvarig bojkott med samma syfte: att driva ut judarna i havet och radera Israel från kartan.

Ändå vet jag inget land som det hojats lika ofta om bojkott mot i Sverige. Man kan undra varför. Inget annat land väcker lika hätska känslor bland den svenska vänstern som världens enda judiska stat och Mellanösterns enda demokrati. Man kan undra varför.

I Malmö deltar flera länder med minst sagt läskiga meriter gällande mänskliga rättigheter. Exempelvis Vitryssland, en hänsynslös diktatur. Men bara ett land vill Daniel Sestrajcics vänsterfolk stänga ute. Man kan undra varför.

Hur länge till kan mördandet tolereras?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 29Corren./4:

”Jag såg mest kvinnor och barn. De säger att folk kvävdes på gatan och att de kände en stark doft av klor i luften. Folk höll på att dö på gatan och i sina hem”.

Så rapporterade en fotograf från nyhetsbyrån Reuters i början av förra veckan om nervgasattacken mot ett område utanför den syriska staden Aleppo. Mer än 100 människor uppgavs allvarligt skadade eller döda.

I två år har nu upproret pågått mot Syriens samvetslösa Assadregim. Få är obekanta med de fruktansvärda inbördesstrider som dagligen utspelar sig inför världssamfundets ögon.

Den humanitära katastrofen kan summeras i kalla siffror: minst 70 000 människor har förlorat sina liv, över en miljon har flytt – företrädesvis till grannländer som Libanon, Jordanien och Turkiet där de tvingas leva under hårda villkor i orolig avvaktan på någon slags fred.

Situationen i Syrien är komplicerad, brukar det heta. Oppositionen är en svårbedömd rörelse, som både innehåller moderata krafter och inslag av islamiska fundamentalister.

Hur framtiden skulle se ut efter Assadtyranniets fall är höljd i dunkel. Ett nytt Irak, Libyen eller Egypten? I en region med rivaliserande religiösa och etniska fraktioner, utan tradition av folkstyre (Israel är enda undantaget) och som bara känt förtryck av korrumperade härskare i många decennier, lär knappast en västlig form av demokrati kunna etableras över en natt.

Men ursäktar detta att världen kan stå fortsatt passiv, månad efter månad, och bara titta på när den syriska statsledningen rått och brutalt bekrigar sin egen befolkning? Hur man än vrider och vänder på saken ter sig vår overksamhet mänskligt och moraliskt förkastlig.

FN är dock handlingsförlamat av Kinas och Rysslands veto mot något ingripande. Den senare stormakten har gamla band till Assadregimen, en kär allierad som Putin inte vill mista (vilket onekligen säger en del om naturen på Kremls makthavare).

Förra veckans nervgasattack kan emellertid innebära en förändring i aktivistisk riktning. Syriendiktaturen blånekar och beskyller rebellerna som ansvariga för dådet. Men redan tidigare finns klara indikationer på att Bashar al-Assads trupper använt kemiska vapen. Något som Vita huset förklarat helt oacceptabelt.

Hittills har Obama varit ovillig till fler militära äventyr, särskilt sådana som kräver soldater på marken. Men i kongressen pressas han både av republikaner och demokrater att inleda operationer som förhindrar slakten.

Kanske väntar något liknande som vid Kosovokonflikten 1999. Där agerade Nato mot Serbien utan formellt FN-mandat för att få slut på grymheterna, vilket sedan öppnade vägen för fredsbevarande FN-styrkor.

Alternativet? Att tolerera den nuvarande situationen hur länge som helst vore ett svek av historiska dimensioner.

Vapenskandalen rullar vidare

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren i 22/11:

Det är en av de brutalaste diktaturerna i världen. Regimen består av en kleptokratisk kungafamilj, vars uppfattning om rättsskipning är offentliga spöstraff och halshuggningar. All opposition är strängt förbjuden, grova brott mot grundläggande mänskliga rättigheter är daglig rutin, kvinnor diskrimineras på ett sätt som liknar de svartas situation i apartheidtidens Sydafrika.

Därtill är regimen en ivrig exportör av wahhabismen, en fundamentalistisk riktning inom islam som också är landets statsreligion. Bland annat finansierar man moskéer och koranskolor i länder som Pakistan, där outbildade och fattiga unga män indoktrineras till religiöst förtryck, våld och terror.

Det handlar alltså om Saudiarabien. Vad säger det om Sverige att vi förser detta veritabla skräckens rike med mängder av militär utrustning? Förra året såldes blågula vapen till Saudiarabien för närmare 3 miljarder kronor. Det motsvarar 20 procent av Sveriges totala vapenexport.

Saudiavtalen har slutits i bred politisk enighet. Den förra socialdemokratiska regeringen inledde affärerna, den borgerliga alliansen har fullföljt. Bara detta borde räcka för att tala om en moralisk kollaps i det politiska etablissemangets centrum.

Ty vilka värden och ideal värnar Sverige som demokratisk nation när vi förstärker tyranniets krafter med militära muskler? Betänk  enbart följande: i mars 2011 tågade saudiregimens knektar in i grannlandet Bahrain för att kväsa aktivistgrupper som krävde frihet och demokrati. Är det rimligt att svensktillverkande vapen användas i sådana syften? Ställ frågan till dem i Rosenbad som ansvarade för försäljningen, de är oss svaret skyldigt.

Men skandalen stannar inte där. Till saken hör även mörkläggandet, osanningarna och fifflandet med känsliga dokument som rör den hemliga vapenfabrik vilken Sverige hjälpt Saudiarabien att bygga.

Bit för bit har SR:s Ekoredaktion avslöjat häpnadsväckande turer i denna ljusskygga historia. Försvarets forskningsinstitut (FOI) som startar ett bulvanföretag för att dölja myndighetens inblandning i fabriksbygget, sedelbuntar som byter händer i plastkassar, höga tjänstemän som uppenbart blånekar eller skyller på minnesförlust, etc. Och en regering som tvår sina händer och förklarar sig ovetande om hela upplägget.

I går kunde dock Ekots grävande reportrar bevisa att dåvarande försvarsminister Sten Tolgfors (M) ljugit när han tidigare svurit sig fri från soppan. Regeringen har medvetet undanröjt komprometterande handlingar i avsikt att skydda honom.

Lögnen och falskspelet; det är nästan det värsta. Sådan fräter ofrånkomligen på demokratins förtroendekapital och urholkar tilliten mellan väljare och valda. Istället riskerar cynismens och misstrons gift att sprida sig i samhällskroppen. Det kan inga saudiska vapenmiljarder vara värda.

Röd stjärna över världen?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 7/11:

”Kina? Där ligger en sovande jätte – låt honom sova! För när han vaknar kommer han att förändra världen”. Det berömda uttalandet tillskrivs kejsar Napoleon. Några snarkningar hörs sannerligen inte längre från Kina, och att landet skulle somna om finns inte på kartan.

Sedan Deng Xiaoping 1978 lade om kursen, ur företrädaren Mao Zedongs medeltida kulturrevolutionsmörker till en statskapitalism med kommunistiskt ansikte, har Napoleons profetia infriats med råge. Numera är Kina inte bara världens nästa största ekonomi, utan har snart detroniserat USA som regent på förstaplatsen. 2016 kommer det att ske, enligt Internationella valutafondens prognoser.

Notera även att Kina i praktiken fungerar som USA:s bank, genom att finansiera stora delar av det amerikanska budgetunderskottet. Med de kraftfulla finansiella musklerna har också den kinesiska jättenationens ambitioner som global maktspelare ökat. Man investerar tungt i Afrika för släcka törsten på råvaror och utmanar effektivt de forna europeiska kolonialländerna om inflytande.

I Mellanöstern håller man tillsammans med Ryssland handen över Syriens slaktardiktator Bashar al-Assad, och blockerar utländskt ingripande genom sitt FN-veto. Samtidigt agerar Kina alltmer aggressivt mot sina asiatiska grannar som Japan, Filippinerna och Taiwan.

Tvisterna rör ofta gränsdragningar till havs där lukrativa naturtillgångar döljer sig. Mera förtroendefullt uppträder Peking mot skurkstaten Nordkorea, då man räds konsekvenserna av detta bisarra tyrannis sönderfall. Vi bör heller inte glömma att Kina ockuperat Tibet sedan 50-talet, något som det skamligt nog anses ofint att påpeka i diplomatiska kretsar. Med mäktiga Kina bråkas det inte ostraffat.

Sedan månader tillbaka har det amerikanska presidentvalet pockat på vår uppmärksamhet. Det är en fascinerande process när medborgarna i världens viktigaste demokrati väljer sin president under öppen debatt och i intensiv konkurrens. Kontrasten till Kina kunde inte vara större.

På torsdag står även denna nation inför ett ledarskifte. Men där handlar det om en uppgörelse inom diktaturens elit. Vicepresident Xi Jinping väntas ta över rodret efter Hu Jintao som partiordförande. Det kinesiska folket har inte fått säga ett ord i sammanhanget. Och så ska det förbli, om regimen får fortsätta att bestämma.

Förtryck, censur, korruption, grava och systematiska brott mot de mänskliga rättigheterna är vardagsmat. Frihet och demokrati på amerikanskt vis fruktas likt pesten av kommunistappartens politruker, byråkrater och militärer.

Det finns dem på Europas vänsterkant som gläds åt att USA:s dominans på den globala scenen försvagats. Skratta lagom. Utan ett starkt USA som kan balansera Kinas växande tuppkam blir knappast världen tryggare. Därför har vi alla intresse av att presidenten i Vita huset förmår leda USA mot en ny gryning.

Solidaritet?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 23/10:

På Västbanken var det palestinska lokalval i lördags. Men i Gaza förvägrades invånarna någon rösträtt. Islamisterna i Hamas håller sedan 2007 området i ett järngrepp.

Nyligen släppte människorättsorganisationen Human Rights Watch en rapport där Hamas anklagades för systematiska övergrepp mot befolkningen. Godtyckliga arresteringar, tortyr, skenrättegångar och avrättningar är vardagsmat. Oliktänkande förföljs, homosexuella trakasseras, misstänkta kollaboratörer ur den rivaliserande organisationen Fatah (som styr Västbanken) möter ofta ett skoningslöst öde.

Utan tvekan är situationen mycket svår. Om Hamas terrorvälde har dock solidaritetsrörelsen Ship to Gaza föga att säga. Istället utmålas Israels blockad som roten till allt ont. Att denna blockad tillkommit därför att Hamas befinner sig i krig mot den judiska staten och kontinuerligt skjuter raketer mot civila mål i södra Israel nonchaleras också.

Ship to Gazas fartyg Estelle har i helgen precis som väntat bordats av israeliska styrkor, aktivisterna fördes till fängelse för brott mot sjöblockaden. Man undgår inte misstanken att detta var det egentliga målet, ett medialt propagandajippo i syfte att svärta ner Israel och delegitimera dess rätt till nationellt försvar.

Hade Estelles besättning verkligen önskat bistå Gazaborna med sin last av civila varor finns öppna kanaler för det. Israel förser Gazas invånare med 50 000 ton humanitärt gods varje vecka via gränsövergången Keren Shalom.

På Ship to Gazas svenska hemsida publicerades i måndags ett uttalande av Noam Chomsky som förstås stöder aktivisterna. Han presenteras stolt som ”den världsberömde lingvisten och imperialismkritikern”. Det kan tilläggas att Chomsky även tillhör den ökände förintelseförnekaren Robert Faurissons apologeter.

Snygga kompisar Ship to Gaza har.