Kategoriarkiv: Media

Konsten att klara skivan i Finland och Paris

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 24/10:

”Alla författare vill egentligen bli tryckta i tidningarna. Men av brist på förmåga ger de upp och skriver romaner istället”, hävdade humoristen P G Wodehouse som själv hade fuskat i journalistyrket innan han kastade sig på författarbanan.

Huruvida vi ska sätta någon tilltro till Wodehouse utsaga rent generellt låter jag vara klädsamt osagt. Men den stämmer knappast gällande Pär Rådström. Under sitt tyvärr alltför korta liv (38 år) visade han en lika virtuos förmåga att skriva romaner som att utmärka sig i press och radio.

Journalist blev han redan som 17-åring 1943. Året därpå fick han fast anställning på den då nystartade Expressen. Redaktionschefen Carl-Adam Nycop berömde Rådström som ”en synnerligen pigg och vaken reporter” vars ”stilistiska talang var anmärkningsvärd”.

Att vara fast anställd – för många drömmen i dagens mediebransch – stred förstås mot Rådströms notoriskt rastlösa och flyktbenägna natur. Han slutade på Expressen i samma veva som andra världskriget slutade och gränserna åter öppnades. Rådström ville ut, iväg, bort. Resa, resa, resa. Och det gjorde han flitigt i ett Europa som under 40- och 50-talen var större och avlägsnare än nu.

Författarkollegan och konstnären Stig Claesson, Slas, var ofta Rådströms följeslagare på de kontinentala äventyren. Till folkhemmets tidningar och radioapparater rapporterade duon om sällsamma upplevelser. Som upptäckten av denna märkliga maträtt i Italien: ”en egendomlig hybrid mellan en pannkaka, omelett och bröd vilken täcks med olika ting och gratineras i ugn. Det är mycket gott, mycket mättande och kostar omkring en krona”.

Vad var det? Om inte pizza, sedermera hyfsat populärt även i Sverige. En annan av Rådströms journalistiska bragder var när han i Paris, denna gång med poeten Lars Forssell som kompanjon, sökte upp legendaren Erich von Stroheim.

Den världsberömde skådespelaren och filmregissören var dock på allt annat än tillmötesgående humör. Forssell berättade hur Rådström klarade skivan och fick von Stroheim att öppna sig i en flera timmar lång intervju:

”Det var Pär som bröt den mulna tystnaden och framförde en generös hälsning från Victor Sjöström, om vilken Sjöström givetvis var totalt ovetande… Därmed bröts inte bara isen, det skedde en formlig islossning… ’Sjöström’, mumlade han och han var rörd. ’Vi grät i varandras armar i Hollywood, vi grät i varandras armar’”.

Ett scoop var i hamn! Mindre lyckat avlöpte det i Finland, dit Rådström på tidningen Folket i Bilds uppdrag reste 1955 för att intervjua Väinö Linna. Mannen bakom den stora romanen Okänd soldat bodde i enslig landsbygd och talade ingen svenska. Biltransport och tolk hade därför rekvirerats åt Rådström – som framme vid målet dessvärre fann tolken ”till medvetslöshet berusad”.

”Han somnade sedan han stammande sökt översätta ’Goddag, goddag’. Sedan tillbringade intervjuoffret och jag tre tysta timmar i väntan på den bil som skulle föra mig till Åbo och båten och i väntan på att tolken skulle komma till sans. Bilen kom. Hur det gick med tolken vet jag inte”.

Ändå kunde Folket i Bild strax därpå publicera ett stämningsfullt hemma-hos-reportage med Rådströms intervjuoffer vältaligt småpratandes om ditt och datt: ”Vi skulle egentligen haft en finsk söndag, säger Linna. En finsk söndag med bastu där nere på stranden, ro lite grand på sjön och se oss omkring. Men det regnar ju så.”

Först flera år efteråt avslöjade Rådström sanningen. Uppenbarligen hade han den gången klarat skivan genom att helt sonika lägga en rad påhittade intervjucitat i Linnas mun. Eller?

Visst är den dråpliga storyn om den stupfulla tolken och tigandet i stugan mycket bättre. Misstänkt bättre, faktiskt… Vilken version är verklighet, vilken är fiktion? Typiskt Pär Rådström, den ständigt svårfångade och mytomspunne eleganten. Med skönlitterära författare som honom i journalistrollen kan man aldrig så noga veta. Men historierna blev alltid bra.

Sätt punkt för djurrättsterrorn!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 21/10:

”Terrorn mot bönderna” hette artikelserien i GP som förra månaden belönades med det prestigetunga journalistpriset Guldspaden för årets främsta grävinsats i kategorin storstadstidning.

GP:s undersökande reporter Michael Vericchio avslöjade svart på vitt hur den organiserade djurrättsrelaterade våldskriminaliteten tilltagit de senaste tre åren. Det har rört sig om minst 200 fall av mordhot, skadegörelse, brandattentat och trakasserier riktade mot svenska mjölkbönder och lantbrukare, inkluderat deras barn.

Som inte det vore skrämmande i sig, har terrorvågen på landsbygden gått nästan helt under övriga samhällets radar. Som Michael Vericchios granskning visade har polisanmälningarna rutinmässigt avskrivits.

Trots att det bland gruppen av militanta djurrättsaktivister cirkulerar rena terrormanualer med handgripliga brand- och bombinstruktioner, har varken polis eller myndigheter intresserat sig för någon kartläggning av denna grova och systematiska, ideologiskt drivna brottslighet.

Dock, tack vare uppmärksamheten i GP började såväl politiker som ordningsmakt äntligen vakna (onekligen en belysande illustration av den professionella journalistikens viktiga roll i demokratin). Regeringen tillsatte en utredning om skärpta straff för dem som begår övergrepp mot landsbygdens djurhållare och matproducenter. Någon gång framöver, eventuellt till sommaren 2021, kan den tuffare lagstiftningen vara på plats.

Det är bra. Men de styrande politikerna är sent ute och agerar alldeles för långsamt, menar Arla Sveriges vd Patrik Hansson på debattplats i tisdagens Expressen (20/10). Hans inlägg andas en fullt begriplig frustration över en situation som tillåtits urarta som följd av rättsstatens svek.

”Bönderna är en hårt arbetande yrkesgrupp som bidrar till våra öppna landskap, biologisk mångfald och en levande landsbygd där folk kan hitta arbete”, skriver Hansson och redovisar en ny undersökning om hur Arlas 2300 mjölkbönder lönats för detta i sin vardagsverklighet.

2 av 10 har personligen drabbats av hot och trakasserier. 6 av 10 mår dåligt på grund av samhällets och aktivisters attityd. Nästan lika många upplever otrygghet på sina gårdar på grund av risken för aktivister. 14 procent av mjölkbönderna funderar på att ge upp och sluta. Vart fjärde barn har känt sig utsatt på grund av föräldrarnas yrke.

Chockerande siffror, utan tvekan. Djurrättsextremisternas skara är liten. Men de orsakar i sin fanatiska hänsynslöshet stor skada och mycket lidande. Det borde inte vara någon oöverstiglig svårighet att få bukt med dem – förutsatt att samhället är tydligt solidariska med bönderna och polisen prioriterar ett krossande av aktivistterrorn mot våra livsmedelsförsörjare.

När Jackie O stod för intervjuandet

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 17/10:

Ibland, när folk frågar vad jag gör, brukar jag säga mig vara i samma bransch som Jacqueline Kennedy Onassis. I egenskap av medarbetare på Corren kan jag faktiskt komma undan med det påståendet. Coolt, eller hur?

Innan Jackie gifte sig med John F Kennedy och blev USA:s mest glamorösa första dam genom tiderna, var nämligen denna mytomspunna stilikon yrkesverksam journalist. Låt vara inte på Corren. Men man kan ju inte begära allt.

Istället sökte hon som ung och grön och fortfarande lystrande till flicknamnet Bouvier upp redaktionen på Washington Times-Herald, en numera sedan länge nedlagd konservativ tidning i den amerikanska huvudstaden DC. Jackie var förvisso välutbildad. Några särskilda kvalifikationer för att jobba inom media hade hon dock knappast.

På den här tiden – 1951 – var det heller inte nödvändigt. Chefredaktören Frank Waldrop gav henne en chans ändå: ”Hon sa att hon ville göra karriär. Hon erkände att hon inte skrev maskin något vidare, och att hon inte visste något om hur man gör reportage, men att hon ville lära sig det. Jag trodde henne”.

Eftersom Jackie hävdat att hon förmådde hantera en kamera, tilldelades hon en egen stående frågespalt i tidningen. Uppgiften var att gå ut på stan, fotografera och lättsamt intervjua ett antal slumpvis valda personer.

Om du själv infångats av Jackie där och då (en intressant tanke, inte sant?), skulle du fått svara på typiska frågor som:

”Vad tror ni kvinnor åtrår mest?”
”Njuter rika människor mer av livet än de fattiga?”
”Om ni skulle bli avrättad imorgon bitti, vad skulle ni då beställa som er sista måltid?”

Ja, fundera på det. I januari 1953 fick hon i uppdrag att intervjua en viss senator Kennedy. Vad hade han för uppfattning om tjänstemännens arbete i kongressen? ”Jag har ofta tyckt att landet skulle klara sig bättre om vi senatorer och tjänstemännen kunde byta jobb. Om en sådan regering någonsin kommer till stånd, så skulle jag gärna lämna över kommandot”, svarade JFK.

En smula överraskande åsikt av den kommande presidenten måste man nog säga, om vi inte ska skriva in det på hans skämtsammare konto. Mellan honom och Jackie blev det desto seriösare. De hade mötts tidigare och redan börjat kila stadigt.

Bröllopet gick av stapeln i september 1953 och därmed var hennes korta journalistkarriär förbi. Hon slutade på topp. Under sommaren det året reste Jackie till London och bevakade Elizabeth II:s kröning i en serie artiklar som hamnade på Times-Heralds förstasida.

Tidningens garvade murvlar har i efterhand sagt sig vara måttligt imponerade av sin superkända före detta kollegas talanger. ”Hon var oerfaren och mycket rädd. Hon rörde sig fumligt och arbetade fumligt. Det var fullt klart att hon inte kunde sköta en kamera. Hennes bilder var ständigt oskarpa”, berättade en av Times-Heralds reportrar i C David Heymans biografi Kalla mig Jackie (1989).

Chefredaktören Frank Waldrop genmälde: ”Hon gjorde sitt jobb. Vi hade nytta av henne – annars skulle hon inte fått det”. Snart får vi bättre möjlighet att bedöma vem som har rätt.

Till våren släpps nya boken Camera Girl som helt fokuserar på Jackies journalistiska insatser. Författare är Carl Sferazza Anthony, historiker med USA:s presidentfruar som specialitet. Men när det handlar om Jackie O, kan hon vara annat än underbart fantastisk på vilket område som helst?

Moderaterna har rätt om public service

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 24/8:

I USA har Donald Trump återkommande attackerat journalister som varande ”folkets fiender”. I de högerauktoritärt styrda EU-länderna Polen och Ungern har de statliga public service-kanalerna kidnappats och gjorts till regimlojala propagandabasuner.

I början av året krävde Sverigedemokraterna att SVT- och SR-cheferna kallades till uppsträckning inför riksdagens kulturutskott, eftersom partiet bland annat retat sig på hur ungdomsbrottsligheten hade diskuterats i enskilda programinslag.

Sådan är högerpopulismen. Ett utmärkande drag är avskyn mot journalister som yrkesmässigt granskar, speglar och problematiserar. Medier som inte ständigt bekräftar den egna, ideologiskt cementerade verklighetsuppfattningen är per definition instrument i den nationsföraktande vänsterliberala elitens händer. En het dröm är att ta kontrollen över public service-bolagen och tvinga dem till anpassning efter partipiskan.

Kan en liknande förfärande utveckling som i de gamla östblocksländerna Polen och Ungern även drabba oss? Det finns skäl till vaksamhet. Trots att Sverige är en mogen demokrati är inte heller vi vaccinerade mot högerpopulismens locktoner.

Mot denna bakgrund kan det tyckas som en bra idé att ge public service-bolagen ett särskilt grundlagsskydd i Sverige. En parlamentarisk kommitté har diskuterat frågan, men det har slutat i bråk och tandagnisslan.

Att SD vägrat befatta sig med ett grundlagsskydd är utifrån deras speciella motiv förstås stilenligt. Dock är det motståndet från Moderaterna som fått justitieminister Morgan Johansson (S) att explodera i anklagelser om demokratisk opålitlighet. Vad är förgripligt i den linje som M förespråkat?

Partiet är rörande ense om värdet av saklighet och opartiskhet i de statliga mediebolagens sändningstillstånd. Partiet vill generellt värna yttrandefriheten och oberoendet hos alla mediebolag, inklusive public service. Men avvisar ett särskilt grundlagsskydd för SVT, SR och UR då det riskerar att binda public service än närmare staten, konservera nuvarande bolagsstruktur och dess privilegierade modell för mångmiljardförsörjning via skattemedel.

Det är en fullt legitim ståndpunkt. Att bygga extra förstärkta murar kring svensk statsmedia blir samtidigt murar att gömma sig bakom för att avvisa en seriös diskussion om andra sätt att organisera och finansiera public service. Det blir också murar som verkar försvårande på debatten om ett smalare, men vassare public service med mindre lättköpt tingel-tangel och mer av drama, kultur och kvalificerad samhällsdebatt. Det är inte demokratiskt rimligt.

Ska public service garanteras från otillbörlig politisk påverkan är och förblir det bästa skyddet att helt enkelt inte släppa fram politiska vettvillingar till makt och inflytande i staten.

Mästaren i att sätta makten under lupp

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 18/5:

Det är snart ett decennium sedan journalisten Hannes Råstam gick bort. Men jag kan fortfarande höra hans mjuka, engagerade röst när vi i en telefonlur pratade om hans tidigare karriär som musiker vid Björn Afzelius sida.

Det var runt 2008, jag skulle skriva en kulturartikel om den gamle proggikonen. Råstam var mitt uppe i ett hektiskt arbete på något SVT-reportage för Uppdrag granskning, men var ändå generös med att berätta om tiden i kompgruppen Globetrotters på 80-talet och intrycken av Afzelius.

Han planerade en bok om Affe, sa han i slutet av i min intervju. Han hade åtskilligt material samlat, den folkkäre artisten förtjänade en ordentlig levnadsteckning. Den boken blev tyvärr aldrig skriven. Men innan Hannes Råstam tragiskt försvann i cancer 2012 hann han med en annan, nog viktigare bok: Fallet Thomas Quick.

Den är en fördjupning av Råstams uppmärksammade TV-avslöjanden i samma ämne. Metodiskt och skoningslöst blottläggs i infernalisk detalj en av Sveriges största rättsskandaler – hur en psykiskt sjuk mytoman på osannolikt lösa grunder fälls i domstol som en bestialisk seriemördare, samtidigt som de verkligt skyldiga går fria.

Hur kunde det hända och varför blev konsekvenserna för de felande makthavarna i systemet så ringa? I bokens sista del summerar en luttrad Råstam, femfaldigt belönad med Guldspaden som Sveriges tveklöst bäste grävande journalist, sina erfarenheter:

”Den svenska modellen lever kvar: man eftersträvar samförstånd, och utkräver inte ansvar. Framför allt inte högre upp i hierarkierna. Sverige är ett litet land, och om man rör sig i toppen, framför allt juridiskt, rör man sig i en väldigt snäv krets. Man träffar varandra ständigt, på olika seminarier och samlingar. Den som sticker ut hackan där riskerar att skada sig själv.”

När jag åter läser dessa rader, nu i det coronadrabbade Sverige senvåren 2020, har jag aldrig saknat Hannes Råstam så mycket. Den svenska modellen för hanteringen av pandemin har hittills medfört ett skyhögt högre antal döda än i våra grannländer. Särskilt utsatta är gamla människor på äldreboenden, icke minst till följd av brister i skydd och beredskap.

Det politiska systemets uppslutning kring Folkhälsomyndighetens strategi är i princip total. Med på sikt rätt eller orätt, vet vi ännu inte. Men offentliga ifrågasättanden och problematiseringar finns i denna aktuella fas föga utrymme för. Statsminister Löfven lovar istället en framtida granskningskommission, när krisen är över och ett ruskigt minne blott.

Jag undrar just vad den svenska modellens kommittéväsende då har för sorts granskade ansvarsutkrävande att lägga till handlingarna. Jag tänker på Hannes Råstam. Jag tänker på hur det skulle varit om vi hade honom kvar att sätta tänderna i samförståndsmaktens göranden och låtanden.

Medborgarna har rätt att få veta!

Publicerad den av
Svara

Skrivet i Corren 7/5:

”Ingenting, absolut ingenting blir bättre för ett samhälle när man tar bort yttrandefrihet och pressfrihet”, skriver Journalistens chefredaktör Helena Giertta i senaste numret av Journalistförbundets tidning (22/4). Men det är precis vad som sker i land efter land, tvingas hon konstatera: ”Listan över inskränkningar som skylls på coronaviruset är förfärande lång”.

Tyrannier som Kina och Iran är som vanligt värst med att tysta ner, kväva och förhindra en vederhäftig rapportering om pandemin. Men även i demokratier som Indien och Japan undertrycks pressfriheten. Regimen i EU-landet Ungern har tagit convid-19 som förevändning till att införa undantagslagar som i realiteten upphävt både folkstyret och den fria nyhetsförmedlingen.

Allvarligt? Det är bara förnamnet. Ty i kärva tider är den oberoende journalistiken särskilt viktig som kanal för saklig information, kritisk granskning och debatt.

Det internationellt florerande censur- och mörkläggningsviruset gör den lömska coronapandemin än farligare, eftersom människor förvägras möjligheten att bilda sig en korrekt uppfattning om situationen och dra egna slutsatser om hur bra eller dåligt makthavarna sköter krishanteringen.

Makt måste alltid mötas och balanseras av motmakt. I synnerhet när den offentliga apparatens herrar begär vårt förtroende att ta Sverige genom den svåraste samhällsutmaningen sedan andra världskriget. Öppenhet, transparens och ansvarsutkrävande är centralt för en fortsatt fungerande demokrati och medborgarnas rätt att få veta.

Men som avslöjats i flera medier görs nu flagrant våld på detta även i det som ska vara offentlighetsprincipens förlovade land. Sörmlands Nyheter (3-5/5) har exempelvis kunnat rapportera om att svenska kommuner i samverkan med Socialstyrelsen mörkar hur arbetet med coronapandemin går, och undanhåller pressen uppgifter om smittspridningen inom äldreomsorgen (av ”integritetsskäl”, lyder standardursäkten).

Som Corren rapporterat (4-5/5) är Motala och Linköping delaktiga i hemligstämplandet av information om förhållandet för den utsatta seniora riskgruppen på de kommunala äldreboendena.

Agerandet strider mot allt vad lagstiftning och regelverk heter, menar tryckfrihetsexperten Nils Funcke (SVT 3/5) och han påpekar: ”Det primära för myndigheterna idag är ju att vidta åtgärder för att bekämpa den här pandemin och en del i det är att vi har en upplyst allmänhet som vet hur läget ser ut inom bland annat äldrevården”.

Som sagt. Vad blir bättre av en kringskuren press-, yttrande- och meddelarfrihet? Vad blir bättre av att dra folk bakom ljuset? Ingenting. Absolut ingenting.

Där lokaltidningen dör vissnar demokratin

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 11/12:

Nyligen utkom Östra Småland med sitt sista nummer, någonsin. Ska vi se detta som varnande tecken i skyn? Trots högkonjunkturen gick 14 av 22 lokaltidningsföretag med förlust förra året, enligt Dagens Media.

Myndigheten för press, radio och TV förkunnar i en rapport att den svenska dagstidningsmarknaden slog ett historisk rekord i ekonomisk kräftgång 2018. Visserligen noterade många tidningar en tillväxt i digitala prenumerationer, men det kompenserade inte bortfallet för den tryckta pappersvarianten och fortsatt sjunkande annonsintäkter.

Det innebär onekligen en sporrande utmaning för i synnerhet den lokala journalistkåren att bevisa sitt värde och vara relevanta för sina läsare. Annars, om det vill sig riktigt illa, kan Sverige stå inför en amerikansk utveckling med stora vita fläckar på den geografiska mediekartan.

Finanskrisen för tio år sedan blev i USA rena sotdöden för nätverket av regionala och lokala tidningar. Vad händer med samhällen som plötsligt står utan professionell journalistisk bevakning? En omedelbar konsekvens är att insynen i och kontrollen av den offentliga verksamheten försämras, politiska och byråkratiska makthavare kan lättare komma undan.

Amerikanska studier pekar exempelvis på att medborgarnas skattepengar används mindre effektivt och förvaltningen blir kostsammare när granskningen från oberoende media upphört. Den som tycker det är viktigt att motverka maktmissbruk och slöseri med allmänna medel har således all anledning att hålla fast vid sin tidning.

Historikern Timothy Snyder menar att lokaljournalistiken är omistlig för den liberala demokratin. I sin bok Vägen till ofrihet – som analyserar våra dagars auktoritära högerpopulistiska våg i Ryssland, Europa och USA – skriver han:

”Där det finns lokaltidningar rör journalistiken händelser som människor ser och intresserar sig för. När lokalpressen försvinner blir nyheterna abstrakta. De blir ett slags underhållning, inte rapportering, om det välbekanta”.

Detta, i kombination med en mediekonsumtion som alltmer domineras av de sociala nätjättarnas känslostyrda uppmärksamhetsekonomi, har gett vulgärnationalistiska krafter ett gyllene tillfälle att sprida en växande anda av samhällelig misstro och etablera ett tillstånd där ”ingenting är sant och allting är möjligt”.

Det är något som Vladimir Putin satt i system för att konsolidera sin makt, öppnade för Donald Trumps segertåg till Vita huset och som även Sverigedemokraterna i vårt eget land rider högt på. Inga har mer att vinna om den seriösa journalistiken marginaliseras till förmån för nätdriven nyhetsunderhållning och politisk Twitter-propaganda.

Följden enligt Snyder: ”Auktoritarismen inställer sig, inte för att människor säger sig vilja ha den utan för att de mister förmågan att skilja mellan fakta och önskningar”.

Vad blir det av samhället utan läsning?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 10/10:

Vårt uppväxande släkte är i färd med att överge läsandet. Detta enligt en nyligen uppmärksammad rapport från Statens medieråd. Deras mätningar, som startade 2005, visar att ungdomarnas läsande stadigt minskat för varje år.

Bland svenska 18-åringar är det nu blott 11 procent som dagligen läser böcker och tidningar. 30 procent läser ingenting alls. Istället är det Youtube och andra digitala medier som fångar de ungas intresse.

Ytterligare ett tecken på ungdomens ständiga förfall, som redan de gamla grekerna ondgjorde sig över? Faktum är att dessa gamla greker skulle ta Statens medieråds rapport som en klar indikation på att det äntligen finns prima hopp om ungdomen.

I antikens Grekland, som hyllade den muntliga kulturen, ansågs det förnedrande att läsa. Det skrivna ordet var något som endast anstod slavar att underkasta sig. Många klassiska tänkare och diktare vägrade att skriva en rad.

Platon, den störste filosofen av dem alla, skrev visserligen. Men det han satte på pränt var enbart avsett för hans egen akademi, där Platon kunde vara säker på att ingen läste fel och misstolkade honom.

Den risken finns ju annars alltid med okontrollerad läsning. Vem vet vilka griller folk kan få i huvudet? Förra veckan skrev Per Wästberg i SvD att Robert Mugabes passionerade läsande låg bakom hans utveckling till massmördande diktator. ”Böcker blev viktigare än människor”, konstaterade Wästberg om Zimbabwes slaktare.

Ur den aspekten liknar Mugabe såväl Stalin som Hitler, även de flitiga läsare och vad blev resultatet? Minns också virrpannan Mark Chapman som läste JD Salingers mästerverk Räddaren i nöden och inspirerades till att mörda John Lennon.

Nej, något patenterat recept för att bli en bättre människa innebär läsningen inte. Friheten ger inga sådana moraliska garantier. Platon och hans gamla grekiska vänner får ursäkta, men just frihet är i grunden vad läsande på unikt vis handlar om.

Läsning spränger bojor, öppnar gränserna för fantasin, vidgar de individuella horisontlinjerna, erbjuder vingar till allehanda resor och kontakter över tid och rum. Det gäller icke minst poesin och skönlitteraturen. Om ungdomar vänder läsningen ryggen blir både de själva och samhället fattigare. Kanske besparas vi en ny Mugabe på kuppen, men till vilket pris?

I senaste numret av tidskriften Axess refererar Gunilla Kindstrand till den danska litteraturvetaren Marianne Stidsen som menar att ”samtidsmänniskans allt sämre förmåga att tillägna sig skön litteratur är på väg att påverka oss och vår relation till varandra, till samhället och demokratin. Genom möjligheten att kunna träda in i ett rum där konsten verkar i sin egen rätt ges individen möjlighet att reflektera över sin egen existentiella belägenhet. Det är en färdighet på vilken civilisationen byggs och vilar”.

Det är nog tveksamt om konsumtion av Youtube-klipp är någon fullgod ersättning.

Mannen som gjorde Erlander folkkär

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 24/9:

Det är 1956. Trots att den socialdemokratiska regeringen länge varit avvisande, tillåts till sist dåvarande Radiotjänst att under hösten inleda de första officiella TV-sändningarna i Sverige.

På statsministerns rekreationsbostad i Sörmland bekantar sig Tage Erlander med det nya mediet. Han är allt annat än förtjust och televisionen blir sannerligen inte bättre av att radions stora stjärna Lennart Hyland fått ytterligare en scen i etern att glänsa på. Erlander skriver förintande i sin dagbok:

”Vi förskräcktes alla igår, när vi första gången hörde television här på Harpsund. Något så urdumt som Hylands lekar, hade jag inte väntat mig ens under nuvarande förnedringsperiod för svensk radio”.

Ironiskt nog var det hos den folklige lekfarbrorn Hyland som Erlander själv, denne utpräglade intellektuelle Lundaakademiker, till sin egen skeptiska förvåning blev folkkär.

Det berömda ögonblicket inträffade i december 1962 när Erlander motvilligt accepterat att gästa det omåttligt populära TV-programmet Hylands hörna och Lennart Hyland tinat upp statsministern till att dra en rolig värmlandshistoria (ni vet, ”huka er gubbar”). Det var en sida hos honom som väljarna aldrig tidigare anat.

Erlander begrep först inte vilken knallsuccé han gjort. ”Hylands hörna var en tröttsam men trivsam upplevelse, som inte tycks ha nämnvärt skadat mig eller partiet”, noterade han i dagboken. Senare, när den otippade framgången sjunkit in, konstaterade han måttligt road: ”Makt genom att vara lustig – det går inte riktigt bra ihop”.

Men Erlander fick helt enkelt finna sig i tidens förändrade villkor. Numera är det inget ovanligt att partipolitiker dyker upp i lättsamma sammanhang och ”bjuder på sig själva” som en genväg till ökade sympatier.

Minns exempelvis hur Göran Persson 2001 förvandlade den offentliga bilden av sin egen person från buffel till ”Trivsel-Torsten” genom att dansa med kossan Doris i barnprogrammet Abrakadabra. Eller hur Ebba Busch Thor 2017 gjorde ett kioskvältande sångframträdande som KD:s motsvarighet till Carola i Så ska det låta.

Tacka, eller beskyll, Lennart Hyland för det. Med honom började den svenska politikens gränser till kändis- och underhållningskulturen upplösas. Det var bara en av Hylands många mediala pionjärinsatser.

Se gärna dokumentären som SVT sänder med anledning av att Lennart Hyland, född i Tranås 1919, idag skulle fyllt 100 år. Under den gyllene folkhemsepoken på 50- och 60-talet dominerade han radio- och TV-monopolet som ingen annan, och lämnade på sitt sätt ett icke ringa bidrag till moderniseringen av vårt land.

Hans like kommer vi knappast att uppleva igen.

Medier under attack

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 1/10:

Demokrati utan fri media? Det är en oxymoron, något lika tankevidrigt som en fyrkantig cirkel eller ett trähjul av järn. Oberoende nyhetsförmedling, granskande journalistik och självständig opinionsbildning, oavhängig från statsapparat, partier och organiserade särintressen, är fundamentalt för det öppna samhällets existens.

Människor som berövas tillgången av allsidig information och pluralistisk debatt är inte längre medborgare. De blir istället maktens undersåtar. Att den auktoritära högerpopulismen avskyr fri media är logiskt. Den är omöjlig att förena med deras projekt som bygger på antiliberalism, känsloberusning, kulturell konformitet, vulgärnationalism, rasistiska och konspiratoriska förvillelser.

Lögner, halvsanningar och myter satta i system för att övertyga, uppvigla eller passivisera har alltid varit de ideologiska råttfångarnas främsta vapen. Därför måste professionella, kritiskt rapporterande journalister misstänkliggöras, smutskastas, delegitimeras och – i slutänden – kvävas.

”Folkets fiender” har USA:s president Donald Trump symptomatiskt nog kallat dem i sitt ständiga korståg mot amerikansk media, som enligt honom bara producerar ”fake news”.

Riktigt illa är det i EU-länderna Ungern och Polen, styrda av högernationalistiska regeringar som stiftar mediefientliga lagar och kapar public service-kanalerna till att bli regimvänliga propagandaorgan.

I ett annat EU-land, Österrike, har inrikesministern Herbert Kickl krävt av polisen att inte lämna någon information till ”obekväma” medieföretag.

”Kommunikationen med dessa medier föreslår jag ska inskränkas i största möjliga mån. Ge dem inte godbitar som exklusiv tillgång, såvida ni inte ser något tydligt mervärde, exempelvis möjlighet till en neutral eller till och med positiv rapportering”, har han skrivit i ett mejl som kommit till pressens kännedom.

Kickl representerar FPÖ, ett parti med nazistiska rötter precis som SD i Sverige och som sedan förra året regerar i koalition med konservativa ÖVP.

I Danmark har den borgerliga minoritetsregeringen skurit ner kraftigt på public service, i princip ett sunt beslut – om det inte samtidigt innefattade politiska order om att de bantade statskanalerna måste sända mer dansk musik och betona det kristet nationella kulturarvet. Detta som en eftergift till regeringens främlingsfientliga stödhjul Dansk Folkeparti.

Medlemmar inom KD och M som tycker SD-samarbete är en bra idé bör fundera en gång till. Krafter som strävar efter att lägga media under sin stövelklack gör det av en anledning. De vill strypa demokratins syretillförsel.