Metro och tyranniet

Metro International, med Kinnevik som dominerande ägare, brottas sedan några år tillbaka med förluster och aktiekursen kan räknas i ören, inte kronor. 

Affärsidén att ge ut gratistidningar med snuttifierade artiklar på barnspråk funkar tydligen inte så bra längre. Och det är väl ett hälsotecken för den allmänna intellektuella medvetandenivån. 

Förr var motivet bakom att starta tidningar tvåfaldigt. Att tjäna pengar, naturligtvis. 

Men också att tidningsmakarna brann för något högre – att förmedla nyheter, avslöja missförhållanden, påverka samhället, kämpa för vissa grundläggande idéer. Tidningarnas betydelse för demokratins genombrott och upprätthållande kan knappast överskattas.

Till denna publicistiska tradition hör inte Metro. 

Motivet bakom Metro är bara enfaldigt. Stålar. I övrigt står inte Metro för någonting. Dess enda raison d’être är att vara en sedelpress. 

Fast nu går det som sagt ganska knackigt med det. Dock tror sig Metro Internationals VD Per Mikael Jensen hittat en väg att få ordning på bokföringen igen. Och den går till Kina, där han ser gyllene expansionsplaner. 

Världens största diktatur och människorättsbuse skulle nämligen passa Metro som hand i handske. Intervjuad i tidskriften Medievärldens affärsbilaga förklarar Per Mikael Jensen lyriskt:

Jag tror Metro-konceptet passar Kina extremt bra. Du har en form av censur i Kina, men Metro som opolitiskt – vi säger inte till världens ledare vad de ska göra – är ett mycket starkt koncept för Kina.

Några skrupler att göra tidning under en totalitär diktaturregims överinseende finns alltså inte. Metro som”opolitisk”. Vilken cynism! Hur naiva tror Per Mikael Jensen att vi är? 

I praktiken skulle förstås inte Metro kunna trycka en bokstav utan Pekingledarnas gillande. Därmed riskerar tidningen också bli ett slags språkrör för tyranniet. På sitt patenterade lättsmälta vis. 

Fast pengar luktar förstås inte för den amoraliske sedelpressaren. Kinneviks Cristina Stenbeck är bara att gratulera.

För socialismen (5) Christian Dahlgren

Jag är naturligtvis inte bättre själv!

I Borås Tidning den 31/12 2008 uppträdde jag fullständigt ogenerad på en stor bild iklädd en skrikande röd Che Guevara T-shirt. 

Sånt är förstås väldigt generande för en övertygad liberal som borde veta bättre.

Jag har också skrivit massor med positivt hållna artiklar om musiker, författare, filmare, skådespelare och konstnärer som alla är hängivna socialister i någon form. 

Det är jag däremot inte ett skvatt generad över. 

För socialismen (4) Hans Bergström

Jag saknade verkligen Hans Bergström när han slutade som chefredaktör i Dagens Nyheter. Som liberal publicist och opinionsbildare är han huvudet högre än de flesta andra i sitt gebit. Inte minst spelade han en viktig roll som skarpslipad företrädare för kvalitativ, seriös nyhetsjournalistik – numera tyvärr en tilltagande bristvara i det svenska medialandskapet.  

Bergström är en man som vågar vara politiskt inkorrekt när så behövs. Trots Obamavågen, som svepte med hela det svenska etablissemanget på kuppen, gick Hans Bergström frimodigt mot strömmen och tog parti för republikanen John McCain inför det senaste amerikanska presidentvalet. Hans bok John McCain – en politisk biografi (Historiska Media, 2008) rekommenderas varmt. 

Inte ens Hans Bergström undkommer dock en plats i denna lilla ironiska serie. Bergström startade visserligen sin karriär på FPU:s vanligtvis trygga marker. Men detta var under 68-perioden då det liberala ungdomsförbundet leddes av den synnerligen vänsterorienterade Per Gahrton. 

Och som radikal gahrtonist var det näppeligen någon dåtida motsvarighet till John McCain som Hans Bergström tjusades av. 

Istället var det ingen mindre än Mao Zedong, som enligt Bergströms lyriska ordalag ”med stor framgång fört en politik för… att förbättra levnadsförhållandena för sitt folk och hos detta folk skapat en ny självrespekt och framstegsanda” (Liberal Debatt nr 5/1969).

Samma år skrev han i förordet till FPU:s debattantologi En liberal utrikessyn:

”Det ter sig ingalunda givet att ett demokratiskt system av västerländskt snitt i alla samhällen är den bästa lösningen. Enpartistater kan i vissa fall vara lika väl skickade att genomföra ytterst krävande uppgifter, samtidigt som medborgarna kan utöva ett betydande inflytande.”

Numera har Bergström funnit att västerländsk demokrati á la USA är den bästa lösningen. Han har till och med flyttat dit och blivit amerikansk medborgare. 

70-talets häftigaste blaska

Hans Hatwig var mannen som fick en hel generation ungar att tapetsera om hemmets väggar med pop- och rockstjärnor. Nu är Hatwigs tidning Poster förevigad i bokform. Följ med på en djupdykning i popkulturen!

Mina föräldrar var ganska liberala. När familjens hus på Järnvägsgatan i Kungsbacka skulle renoveras fick jag generöst själv välja tapeterna till mitt pojkrum. Pappa hämtade tjocka, tunga kataloger som jag länge och omsorgsfullt bläddrade i.

Det var ett stort ansvar för en liten kille som snart skulle fylla sju år. Men jag växte med uppgiften och fastnade slutligen för en sober ljusgrön strukturtapet som jag absolut måste ha. Den var visserligen rätt dyr, men mamma blev ändå positivt överraskad över sin sons goda smak och accepterade glatt.

Tapetseraren anlände med sina grejer och det var intressant att följa hans arbete. Rummet blev riktigt fint, ljust och harmoniskt.

Detta hände sig på våren 1976 och jag levde fortfarande i oskuldens tid.

Bara någon månad senare gjorde den amerikanska skräckrockgruppen KISS sitt första Sverigebesök. Hysteri och upprördhet följde i deras spår. Alla smågrabbar i plugget blev självfallet frälsta direkt.

I samma veva hittade vi en spektakulär tidning i kiosken utanför skolan med stora, läckra planscher på KISS och andra spännande artister.

Det var som portarna plötsligt slagits upp till en helt annan värld – lockande, utmanande och lite kittlande farlig.

Mamma och pappa var som sagt liberala människor. De lärde mig värdet av tolerans och förståelse.

Men vem kan klandra dem för upprepade klagomål över att ha kastat bort sina surt förvärvade pengar? Ty snart var det nästintill omöjligt att urskilja att det fanns några lyxiga, stilrena strukturtapeter i den förtappade sonens rum.

Istället var mina väggar späckade med skrikiga affischer och urklippta bilder på Runaways, Sweet, Alice Cooper, Thin Lizzy och KISS – massor av KISS. Nästan rubbet kom från den underbara tidningen som regelbundet dök upp där i kiosken varje månad: Poster.

För tusentals svenska ungar var Poster en kolorerad dröm av platådojjor, smink och coola gitarrer. Det var här man mötte de avgudade stjärnorna – något annat forum fanns i princip inte i dåtidens snåla och foträta mediaklimat. Om tidningen älskades av barn och yngre tonåringar så var den sannerligen inte väl sedd i det vuxna etablissemangets ögon. Poster betraktades snarare som symbolen för den kommersiella skräpkulturens värsta avigsidor.

Tidningen utkom åren 1974-80 och hade som bäst en upplaga på 70.000 exemplar. Kompletta nummer är idag hett eftertraktade objekt på samlarmarknaden.

Nu har också denna gyllene Poster-epok blivit bok, en maffig och färgsprakande volym utgiven av kvalitetsförlaget Premium Publishing.

Varför är Poster värd att förevigas i bokform?

– 1950- och 60-talets ungdomskultur har dokumenteras ofantligt mycket. Nu är det dags för 70-talet. Jag tycker att en stor del av decenniets ungdoms- och populärkultur inte fått den uppmärksamhet som den förtjänar. När man talar om 70-talet idag handlar det mest om ABBA och proggen. Men det fanns ju mycket mer, säger Fabian Bernstone som tillsammans med kollegan Mathias Brink sammanställt skildringen av idoltidningens uppgång och fall.

– Dessutom är bilderna i Poster unika ur ett musikhistoriskt perspektiv. Ta exempelvis KISS på Skansen i Stockholm eller Sex Pistols första spelning i Sverige.

Vad betydde Poster för dig?

– Det var där jag upptäckte pop- och rockmusiken. Poster var det enda stället där man fick se sina idoler. TV:n och radion hade ingenting sånt, säger Fabian Bernstone som själv var en ivrig KISS-diggare och Posterkonsument när det begav sig.

Har du någon favoritaffisch?

– Nä, det är svårt… Jag nämner hellre omslaget till nummer 9/76 med Paul Stanley som pekar. Det är ett klassiskt Posteromslag!

Mannen bakom Poster var Hans Hatwig, invandrare från Tyskland som började sin bana vid grovdisken i Bonnierförlagens personalmatsal. En djärv, driftig och okonventionell herre som satsade friskt och snabbt fick rykte om sig att vara den svenska mediavärldens enfant terrible.

När det gamla och välkammade idolmagasinet Bildjournalen gick i graven 1969 uppstod ett vacuum som Hans Hatwig såg potentialen av att fylla. I 70-talets början drog han igång poptidningen Tiffany, vilken senare utvecklade sig till Poster.

– Tiffany hade två affischer i varje nummer och det var väldigt populärt. Men eftersom Tiffany kom ut så sällan tänkte jag att det kanske kunde var en bra idé att ge ut en postertidning, berättar Hans Hatwig.

Succén blev omedelbar. Hatwig plåtade oftast själv idolbilderna som publicerades i påkostat kvalitetstryck.

– Jag har alltid lagt ner pengar, tid och intresse på det jag har gjort. Det handlar inte bara om jag ska tjäna pengar. Utan också om att ge läsarna valuta för sinapengar. Och det tror jag märktes. Du måste ha ett ärligt uppsåt, annars slutar läsarna att köpa tidningarna.

Du förefaller också haft ett osedvanligt gott förhållande till stjärnorna som var med i Poster?

– Ja, jag var ofta ute i god tid med artisterna när de var små i början och då blev de förstås glada för uppmärksamheten. När de sedan breakade kom de ihåg mig och ställde alltid upp på fotosessions och intervjuer.

Tack vare sin näsa för vad som skulle bli nästa stora grej lyckades Hatwig skaffa en betydande konkurrensfördel gentemot konkurrerande blaskor.

Bäst illustrerades detta genom KISS, som Hatwig slog på trumman för redan innan bandet hade slagit igenom i hemlandet USA. Att gruppen blev så enormt populära i Sverige var till icke ringa del Posters förtjänst. Och KISS var inte sena att återgälda sin välgörare i Stockholm.

– De lät sig plåtas exklusivt för Poster. Ingen annan tidning i Sverige hade bilderna som jag hade. KISS var mig trogen i alla år fram till 1979 då de sålde sina fotorättigheter till Aucoin Management. – Men då hade Posters upplaga redan fallit så det spelade ingen roll. Det höll i sex år och det är ganska lång tid för en poptidning.

Hur var KISS att arbeta med?

– De var superbra killar. Överhuvudtaget var alla hårdrockband kul typer. De var aldrig arroganta, utan ödmjuka, sympatiska och professionella. Jag brukar säga att ju värre dem ser ut, desto trevligare är dem. Däremot kan artister med snällare image vara riktigt otrevliga.

Poster hade påfallande vågade inslag som knappast skulle vara tänkbara idag. Bland annat lottade tidningen ut Runawayssångerskan Cherie Curries trosor…

– Jag gjorde det för att väcka uppmärksamhet. Jag hade aldrig några marknadsföringspengar, så jag tog till ganska enkla knep. De flesta tidningar skrev väldigt negativt om det. Men det väckte ett stort intresse för Poster. Idag tror jag inte det skulle gå, nu har alla blivit för blasé.

Du publicerade en legendarisk nakenaffisch på Mick Tucker, trummis i Sweet. Hur gick det till?

– Ibland måste göra något så att man inte somnar när man läser tidningen. Jag kände en tysk fotograf som liksom jag hade bra kontakt med Sweet. Han visste vad jag ville ha och försökte övertala Sweet att klä av sig nakna. Det var bara Mick Tucker som ställde upp. Han trodde i sin enfald att bilden skulle softas, med en palm framför kuken eller nått sånt, berättar Hans Hatwig med ett hjärtligt skratt.

– Sen försökte Sweet stoppa mig. Jag sa: ”Sorry boys, tidningen är redan färdigtryckt”. Då garvade dem bara. De verkade ta det med en glimt i ögat. Konstigt nog blev inte bilden särskilt omtalad då. Tidningarna tänkte väl att de inte ville ge mig mer reklam. Enda reaktionen var några tjejer som ringde och sa att bilden inte gjorde Tucker rättvisa. Han var nämligen mycket större i verkligheten!

För oss kids på 70-talet var Poster en bibel. Hur känns det att ha haft så stor betydelse för en hel ungdomsgeneration?

– När vi nyligen hade releasepartyt för Posterboken blev det närmast en religiös upplevelse. Det märktes att det finns oerhört varma känslor för Poster. Jag känner mig väldigt privilegierad som lyckats skapa en sådan tidning.

Möjligen är det hög tid att Hans Hatwig ges det erkännande han förtjänar. Poster må oblygt ha ridit på marknadskrafternas vågor och kritiken var hård. Men i efterhand skulle man faktiskt kunna säga att tidningen även spelade en progressiv kulturpolitisk roll.

– Hela din generation har ju intresserat sig för musiken. Många började spela egna instrument. Istället för att sitta ute med en ölburk har ni övat på gitarrer eller trummor. Så kallade ”seriösa” journalister i 70-talets kvällspress förstod aldrig det. Mats Ohlsson på Expressen lade ner oerhörd energi på att förtala min tidning. Samtidigt såg jag honom själv stå med ett block utanför Eriksdalshallen och tigga autografer av KISS…

Hans Hatwig suckar djupt i telefonluren och fortsätter:

– Det var ungefär som med Sweet, de fick massor av skit. Det påstods att de hade bajsat på borden när de spelade i Stockholm. Jag såg aldrig nått sånt – och jag var med Sweet dygnet runt! Kvällstidningarna på den tiden begrep aldrig popvågen.

1980 lades Poster ner. Varför?

– Affischtiden var över. Läsarna blev äldre och mer fokuserade på musik istället för idoler. Det blev en annan form av intresse som mitt nästa projekt Okej fångade upp sedan. Det blev en smidig övergång från en tidning till en annan med mer av reportage.

Hade Poster funkat idag?

– Jag tror inte det. Ungdomar har så splittrade intressen numera. Det är för uppdelat och nischat. Det är svårt att göra en tidning som fångar en gemensam grupp. Dessutom finns det inga bra namn längre, artisterna är för tråkiga.

Mina egna Posteraffischer som prydde pojkrummet i Kungsbacka har för länge sedan försvunnit. Men jag har turligt nog lyckats spara två stycken med gamla 70-talshjältar som bidragit till att forma mig till den jag är. Dessa hänger nu vid mitt skrivbord på jobbet. Vilka som finns på affischerna? Magnus Uggla och Johnny Rotten.

Tack, Poster!

(Borås Tidning 2008-12-19)

Det hänger på svänget

Den bästa lektion jag fått om murvelbranschen kommer från Expressens grundare Carl Adam Nycop.

Jag såg honom bli intervjuad i TV en gång. Hans svar på vad som krävdes för att bli en bra tidningsskribent glömmer jag aldrig.

Jazz!

Precis som en jazzmusiker måste skribenten ha ett distinkt sväng, ett beat och bäras av en egen inre ton. Annars blir artiklarna bara torra och döda.

Häromdagen läste jag i DN om akademiledamoten Ulf Linde. I ungdomen tillhörde han den svenska jazzeliten som en av våra främsta vibrationister. 1952 sadlade han om och blev konstkritiker. Steget från jazz till skrivande? Linde säger sig aldrig ha märkt någon skillnad:

”Rytm, improvisation, allt som har med jazz att göra, det gäller också när man skriver. Om jag har en stil är det säkert på grund av att jag lyssnat på de meningar jag skrivit och försökt få dem uttrycksfulla. En dålig mening är som att ha sand i skorna eller en för hård huvudkudde.”

Hur var det nu den där Duke Ellington-låten löd? It don’t mean a thing, if it ain’t got that swing!

(Borås Tidning 2008-07-16)

Jan Guillou jublar inte

I Irak jublar ett befriat folk efter decennier av omänskligt förtryck. Baathpartiets skräckvälde är brutet, den förhatliga regimen har kollapsat.

Den väldiga Saddamstatyn i centrala Bagdad har välts från sin sockel och krossats i bitar.

Men alla är inte glada. En av dem är journalisten och författaren Jan Guillou, som genom åren ägnat spaltkilometer i svensk press åt att förbanna USA.

I förrgår kunde Aftonbladets läsare chatta med honom på tidningens hemsida. På frågan om inte glädjescenerna på Bagdads gator är beviset på att krigsmotståndarna hade fel, svarar Guillou:

”Det jublades på samma sätt när Hitler gick in i Österrike 1938. Långt efteråt förstod man att det där bara var propaganda.”

Det är en spottloska som heter duga. De av USA-alliansen befriade irakierna jämställs med människor som under nazityranniets tryck tvingades hälsa våldtäkten på Österrike välkommen.

I Guillous tankevärld är tydligen George W Bush, ledaren för världens viktigaste demokrati, en lika god kålsupare som Adolf Hitler. Man får onekligen gå väldigt långt i extremism och USA-hat för att komma till en sådan jämförelse.

Men vem är Guillou att uttala sig om frihetsruset i Bagdad?

I sin bok Irak – det nya Arabien (1977) framställde han ju Baathpartiet som den progressivaste regimen i Mellanöstern, orubbligt inställd på att ge Irak välfärd, demokrati och fred.

På Aftonbladets chatt erinrar en kritisk läsare om boken och frågar Guillou om han inte blivit grundlurad.

”Det är inte sant. På den tiden hette presidenten Hassan al Bakr och få visste vem Saddam Hussein var”, svarar Guillou.

Förvisso blev Saddam inte formellt Iraks högste ledare förrän 1979, men nog var Guillou väl bekant med honom innan dess. Vi läser på sidan 204:

”Partiets och statens verklige ledare, vicepresidenten Saddam Hussein, är i mycket högre utsträckning pragmatiker än socialistisk teoretiker… (Hans) smått glanslösa konkretion tycks åtminstone inom Irak ha lett till ett allmänt och stort förtroende för ledarskapet.”

Saddam, en pragmatiker med allmänt förtroende? Inte undra på att Jan Guillou deppar över det budskap som förmedlas från Bagdad i dag.

(Borås Tidning 2003-04-11)