Kategoriarkiv: Media

Sågad Ask

Publicerad den av
Svara

Det börjar brännas i stammen för justitieminster Beatrice Ask. Hennes förslag att misstänka sexköpare ska hängas ut av myndigheterna till offentlig skam och vanära har orsakat begriplig upprördhet.

Regeringschefen Fredrik Reinfeldt nöp till sin minister i Ekots lördagsintervju. Efter lite oroväckande slingerbultande – ”Bea prövar en tanke, alldeles märklig är den inte…” – klargjorde han: 

”Vi måste alltid lära oss att skilja på de som är dömda och de som är misstänka annars får vi ju ett glåpordssamhälle.” 

Moderata Svenska Dagbladets ledarskribent Sanna Rayman ansåg emellertid igår att statsministern borde pressats hårdare: 

”Det räcker inte. Beatrice Asks uttalande är allvarligare än så. En rimlig följdfråga i sammanhanget vore om Reinfeldt är nöjd med att ha en justitieminister som inte ser skillnad på dömd och icke dömd.” 

Rayman slår fast att Ask demonstrerat ”en häpnadsväckande inkompetens” (läs hela den utmärkta ledaren här).

Tuffa puckar kommer även från Thomas Bodström (S), som förstås ser en gyllene chans att plocka hem sköna poäng efter Asks formidabla självmål. 

Vilket inte är mycket att säga om, ty i sak har Bodström fullkomligt rätt när han på sin blogg skriver: 

”Vi kan inte ha en justitieminister som så uppenbart struntar i den mest grundläggande principen för rättssäkerhet: att man är oskyldig tills man är dömd.

Vi kan inte ha en justitieminister som inte skiljer på oskyldiga eller dömda.”

Vanligtvis tycker jag att man helst ska undvika att kräva politikers avgång. Sånt går det annars lätt inflation i, och bär oftast drag av billig plakatpopulism. Att offentliga makthavare gör något klandervärt behöver inte automatiskt betyda att den mest drastiska konsekvensen är motiverad. Det måste finnas sinne för proportioner. 

Frågan är dock om inte Ask fällt sig själv så att det dånar i marken. Att acceptera en justitieminister oförmögen att begripa rättssatens elementa är omöjligt, hur man än vrider och vänder på det. 

Alliansregeringens trovärdighet lider skada och sänker i synnerhet Moderaternas förtroende, traditionellt ett parti som investerat tungt på området brott och straff. Men främst är det naturligtvis olyckligt för landet och dess medborgare. 

Rimligen måste Beatrice Ask antingen förbehållslöst göra avbön. Eller lämna sitt departement i mer kvalificerade händer. 

Uppdatering:
Sedan detta skrevs imorse, har Ask böjt sig för den tilltagande kritikerstormen och påstår sig nu ångra sina rättsvidriga uttalanden. Till nyhetsbyrån TT säger hon:

” Javisst gör jag en pudel. Det var klumpigt uttryckt eftersom det kan och har missuppfattats.”

Ursäkta, ”kan och har missuppfattats”? Är det egentligen oss andra det är fel på då? Som det hela i grunden vore en fråga om tolkningsproblematik.

Ordagrant finns hennes förgripliga meningar citerade här. Under torsdagen (19/3) skulle gredelina kuvert sändas till misstänkta sexköpare i syfte att låta dem ”skämmas på torget”.

Under fredagen (20/3) medgav hon att idén med färgen ”kanske” var ”lite dumt”. Men vidhöll och utvecklade sitt resonemang i övrigt. ”Vi måste visa vilka de är och låta människor i deras omgivning få veta”, sa justitieministern till Aftonbladet , och fortsatte enligt tidningens intervjuare i ”upprört” tonläge: ”Varför ska vi vara tillmötesgående mot de som kränker människor?”.

Personligen tycker jag nog att Beatrice Ask förmedlade sina åsikter på sätt som är väldigt svåra att missförstå. Nästan en hel vecka efter sitt första utspel, förklarar hon istället: 

”Jag anser inte att rättsväsendet ska skicka kuvert med särskilda färger till vare sig misstänkta eller dömda och regeringen planerar inget sådant förslag”. 

Det låter som en typisk omvändelse under galgen, sannolikt föranledd av ett djupt och allvarligt krissamtal med hennes chef Fredrik Reinfeldt. Dessutom tillfogar Ask beskäftigt, med anspelning på den debatt hon förorsakat, att:

”Jag tycker det är bra att så många nu ställer upp för principerna som gäller rättssäkerheten”. 

Visst. Dessa många anser säkerligen också att det är just för dessa principers skull, som Beatrice Asks dagar i justitiedepartementet borde vara räknade. Hennes politiska liv kan väl räddas de fåtaliga månader som återstår till valet. Förutsatt att Alliansregeringen klarar den prövningen i september, skulle det storligen förvåna om Reinfeldt inte sedan ger henne silkessnöret. 

Give Citroën a Chance

Publicerad den av
Svara

Den franske sociologen Pierre Bourdieu skrev några år före sin död en liten tänkvärd stridsskrift, Om televisionen (Sur la télévision, 1996). Han såg TV som det största, mäktigaste och mest inflytelserika av alla medier. Således var det TV som satte normen för berättelserna om världen. Och detta var så gott som uteslutande av ondo.

Ty mediets hårt uppdriva jakt på tittarsiffror, dess skamlösa ytlighet, villigheten att till varje pris underhålla och behaga, fick televisionen att bli ”ett verkligt hot mot alla former av kulturproduktion”. Liksom även en fara för ”det politiska livet och demokratin”.

Kort sagt: TV tillber enbart den råa kommersialismen, vilken tenderar att urholka alla värden och trivialisera allt.

Skurvat, måhända. Men det veritabla kloakutsläpp som väller ut genom våra TV-apparater varje dag, dygnet runt, gör onekligen att man inte kan undgå att ge Bourdieu visst pessimistiskt erkännande. Att det ligger något i hans iakttagelser om televisionens marknadsnihlistiska nivillering av kulturen och politiken tycks John Lennons öde bekräfta. 

Beatlesikonen har nämligen precis återuppstått. Som försäljare i TV-reklamen för Citroëns nya modell DS3 (se klippet här). Vad ska man säga? Ur led är tiden, ingenting är heligt. En av de mest legendariska, profilerade representanterna för det radikala 60- och 70-talets counterculture omvandlas till en krass bilnasare á la Hederligare Harry. Snacka om att dräneras på sitt kulturella kapital.

Tacka Yoko Ono. Det är hon som gett bilmärket grönt ljus för reklaminslaget. Sonen Sean ursäktar tilltaget enligt följande:

”Nu har jag sett reklamen och jag förstår att folk är upprörda. Men det var aldrig pengar som låg bakom beslutet, förhoppningen var att pappa på det här sättet skulle förbli en viktig person i offentligheten. Reklamen riktar sig till unga, det finns få kommunikationsvägar som är så effektiva som TV.”

Tråkigt då att familjen Lennon uppenbarligen inte läst sin Bourdieu.

Rädda radion!

Publicerad den av
Svara

2007 avgick Lars Leijonborg som ordförande i Folkpartiet. Förra året lämnade han regeringen. Men han bleknar inte ut i marginalen för det. Nu ämnar Leijonborg göra comeback som ordförande för Sveriges Radio. I alla fall om ägarstiftelsen får som den vill. 

Kritiken mot lanseringen har dock varit hård. Tanken att den journalistiska ringräven Olof Joansson skulle ersättas av den politiska ringräven Leijonborg anses milt sagt olycklig.

Tidningen Journalisten menar exempelvis i ett ledarstick att ”en råbarkad politiker” är det ”sista som Sveriges Radio behöver”. Leijonborg påstås vara i ”total avsaknad” av kunskaper i mediabranschen. ”Hans enda merit i sammanhanget är väl att han blivit utsatt för medier”, avrundar Journalisten giftigt.

Där hugger emellertid Journalisten i sten. Leijonborg må vara ett utpräglat zoon politikon. Men det betyder inte att han är fullständigt rudis inom publicistiken. Lars Leijonborg startade det liberala nyhetsmagasinet NU 1983 och var dess förste chefredaktör till året därpå. Rätt ska vara rätt.

Däremot känns han idag näppeligen helt klockren för SR. Inte för att tidigare politiker per automatik skulle vara usla publicister. Se bara på Hans Bergström och Mats Svegfors! Men att ett nyss avgånget partipolitiskt högdjur som Leijonborg skulle överta SR, ger obehagliga signaler om en återpolitisering av de statliga etermedierna. Var inte detta något vi var på väg bort ifrån? 

Som DN skrev i gårdagens huvudledare under rubriken ”Avstå, Leijonborg”: ”Om planerna sätts i verket skadas oberoendet hos public service och trovärdigheten i regeringens utnämningspolitik”. 

Apropå DN, så har Aftonbladets Helle Klein föreslagit att avgående kulturchefen Maria Schottenius istället borde få chansen. Ett spännande namn, även om jag gärna hade sett Göran Rosenberg på SR-posten. Men jag kan ändå villigt instämma med Journalistens kommentar till Kleins kandidat: varför inte?

Zeb Macahan i våra hjärtan

Publicerad den av
1

Sedan de red in våra TV-apparater 1978 har familjen Macahan haft ett stadig grepp om svenska folkets hjärtan. Och det verkar inte släppa i första taget. Västernserien har repriserats otaliga gånger, senast förra året av TV4 Guld.

Föga förvånande har allas vår amerikanska favoritfamilj även gjort pangsuccé på DVD. Första boxen som släpptes nyligen säljer likt smör i solsken, rapporterar Expressen. Ytterligare två boxar med resterande avsnitt är på väg.

Nu behöver vi således aldrig skiljas från farbror Zeb för en ringaste dag. Ty det är naturligtvis tack vare honom som Macahan blivit så extraordinärt älskad. Övriga karaktärer är egentligen blott bifigurer av mindre intresse, möjligen den ständigt jagade Luke undantagen. 

Det är Zeb i James Arness restliga gestalt vi beundrar, avundas och själva skulle vilja vara. Han är den rättrådiga manligheten personifierad i sin tuffa, slimmade läderdräkt. Klok, självsäker, äventyrlig och samtidigt en orubblig klippa av trygghet att luta sig mot i en farlig, osäker värld. Och hans levnadsmotto går heller inte av för hackor: Never quit, never lie, never apologize. 

Men i verkligheten tycks James ”Jim” Arness inte haft det lätt att hantera livets prövningar. Expressen har gjort det klassiska knäcket att kolla vad som hände med de folkkära skådespelarna från Macahan efter serien. Om den snart 87-årige Arness skriver tidningen:

”Från att ha varit tillbakadragen förvandlades han till en fullständig enstöring när hans dotter tog sitt liv 1975. Sedan dess har han levt som eremit i Kalifornien.”

Oj!

Fast vänta…hmm… Hur kan han då medverkat i Macahan, inspelad 1976-79, och därefter dessutom gjort massor av andra roller? En enkel sökning på nätet visar också att den ”fullständiga enstöringen” James Arness har en egen hemsida ute i cyberrymden (länk här). Där skriver han bland annat meddelanden till sina fans, som även uppmanas att skicka hälsningar och kommentarer till honom. 

Under fliken Biography kan man läsa följande om Arness leverne idag: 

”These days Jim is busy with many projects and charity involvements. One closest to his heart is the United Cerebral Palsy organization… Jim and his wife Janet live in the Brentwood area of Los Angeles and are actively involved with their family, three sons and three grandchildren.”

Låter detta som en eremit i era öron? Tänk vad man kan få veta bara genom att googla lite, Expressen. 

Vad Sahlin bör ha i handen

Publicerad den av
Svara

Vad kan inte en bild betyda? I veckan lyckades SvD fånga in samtliga partiledare på ett arrangerat fotografi för att illustrera det begynnande valårets kamp mellan blocken. Snyggt jobbat. 

Bilden fick också ordentligt med uppmärksamhet. Eller rättare sagt, en liten detalj av den – Mona Sahlins väska av märket Louis Vuitton. Ajaj! Vilken skandal. En sån lyxig accessoar kan väl inte en sosse ha?! 

Vänsterrabulisten Göran Greider chockades förstås av åsynen och satte den intellektuella ribban på debatten med följande indignationsnummer på Newsmill:

”För en socialdemokratisk partiordförande borde kampen mot social ojämlikhet vara det centrala. Så uppfattar de flesta väljare det. Hennes dyra handväska ger precis motsatt meddelande.”

Klasskamp reducerad till en väska. Nyp mig i armen, är detta på allvar? Eller en satir iscensatt av diverse kommentatorer som fått nog, och vill medvetandegöra oss om den påfrestande ideologiska torftigheten i svensk politik? 

Men om Socialdemokraterna verkligen står och faller med Louis Vuitton, gör Mona Sahlin bäst i att fortsättningsvis sända den enda korrekta märkessignalen: en gammal plastkasse från Konsum. 

SSU:s kampanj mot SD borde prisas, inte risas!

Publicerad den av
1

Sverigedemokraterna har fått ett uppsving i opinionen och hotar att forcera riksdagens fyraprocentsspärr  i höst. ”Jan Helin-effekten” kallar SD:s partiledare Jimmie Åkesson det, med en tacksam passning till Aftonbladets chefredaktör. Dennes famösa publicering av Åkessons muslimhatande debattartikel i oktober tycks ha gjort susen för att väcka främlingsfientliga stämningar i samhället. 

SSU har dock beslutat att mota Jimmie i grind. Ungdomsförbundet storsatsar nu på en ambitiös, nationell folkbildningskampanj mot SD. Bland annat utbildar man särskilda demokratiambassadörer i samarbete med den antirasistiska tidskriften Expo. Projektet leds av Magnus Manhammar, en mycket driven och duktig kille som tidigare har varit politiskt aktiv i Karlskrona. 

Alltså vet han en del om vad SD går för, och hur illa det kan bli om olyckan är framme. Karlskrona är nämligen ett av SD:s starkaste fästen på det kommunala planet. Partiet har åtta mandat i fullmäktige och intar ställningen som vågmästare. Dessvärre har lokalpolitikerna både till höger och vänster varit oförmögna att hantera den delikata situationen. 

Infekterade gräl, omogen pajkastning och förgiftande misstro mellan den styrande fempartiminoriteten (M+FP+C+KD+MP) och den socialdemokratiska oppositionen har präglat hela mandatperioden. SD är bara att gratulera. De kan lugnt luta sig tillbaka och låta väljarna beskåda hur demokratins etablerade företrädare gör sig själva till allmänt åtlöje i sandlådan. 

Är detta vad som väntar oss i riksdagen om SD även lyckas bli vågmästare där? Förhoppningsvis inte. Men larmklockorna borde ändå ringa högt och ljudligt i öronen på varje anständig, övertygad humanist och demokrat – oavsett parti. Ur pedagogisk synpunkt gör Magnus Manhammar och SSU helt rätt som varnande pekar på Karlskrona. 

Men det anser icke lokaltidningen BLT, som i en kufisk ledarkommentar ifrågasätter detta inslag i SSU:s kampanj. Det liberala (sic!) organet motiverar sitt avståndstagande med följande märkliga rader:

”Region Blekinge jobbar som bekant hårt med ett projekt kring bilden av Blekinge. Helst bör den ju vara positiv. Ett konstruktivt bidrag från SSU?”

Okej. Vi gör då alltså alla bäst att försöka sopa SD under mattan och hålla tyst om det destruktiva politiska läget i Karlskrona? Eller ska vi rent av inta en positiv hållning till SD för den ”goda” sakens skull? Dumma, dumma SSU som klagar på trevliga blekingar bara för att de råkar tillhöra SD? Ingen ska minsann få solka bilden av hur mysigt och glatt det är i Sveriges trädgård…

Med en sådan uppfattning får onekligen tidningens slogan ”BLT – vad som än händer” en lika intressant som mindre smickrande innebörd. Infantil lokalpatriotism parat med blint sossehat är väl inte alltid någon vidare lyckad kombination, särskilt i det här fallet. Det intellektuella och ideologiska haveriet blir snarare en sorglig bekräftelse på SSU:s budskap om det avskräckande exemplets kommun.

Om tidningen, marknaden och publicistiken

Publicerad den av
Svara

En tidning. Det är ett mycket speciellt sorts företag. De driftiga personer som låg bakom den moderna dagspressens framväxt under 1800-talet startade sina verksamheter utifrån två lika ädla syften. 

Att påverka samhället. Att tjäna pengar.

Spänningsfältet mellan bokstäverna och siffrorna, mellan publicisten och ekonomen, gav prov på en fascinerande laddning. 

Den skrivande tidningsmakaren och den räknande tidningsmakaren kunde baktala, gräla och misstro varandra. Alltid väl medvetna om sitt ömsesidiga beroende. De tillhörde samma värld men ändå inte. Det hela skapade en kreativ konflikt, som inte sällan fick trycksvärtan att glimra. 

Så länge balansen varade, vill säga. Numera har ekonomen fått övertaget, publicisten trängs tillbaka och tidningarna fått dåligt självförtroende. Ledarsidans långsiktiga uppgift att bilda idéburen opinion hamnar i skuggan av trendkänsliga tyckarkolumnister, vars åsikter skiftar med dagsformen.

Kultursidans tillstånd är än värre. Dess fritt prövande, fördjupande och problematiserande vandring möter allt större hinder från lättviktsmaterial av nöjeskaraktär.

Ledarsidan och kultursidan, tidningens hjärna och hjärta – detta som gett karaktär och identitet åt bokstäverna har svårare att hävda sig när ekonomen regerar. Räddhågad granskar denne sin bokföring med pekfingret i vinden, oroad att utmana den flyktiga marknaden med något tuggmotstånd.

”Kultursidan bör inte integreras med nöjessidan. I Dagens Nyheter har till exempel udden och särarten i kulturartiklarna försvunnit i en oklar glidning mot nöjesjournalistik”, varnade Expressens dåvarande kulturredaktör Per Svensson redan 2002. 

När 00-talet övergår i 10-talet har läget knappast förbättrats. Kulturskribenten Anders Mildner gör följande iakttagelse i SvD den 29/12: 

”I dag finns knappt en enda svensk landsortstidning som inte har en kultursida som är satt på ekonomiskt undantag…

…när vi om tio år blickar tillbaka på den här tiden, kommer vi antagligen att fråga oss varför ingen ens brydde sig om att en hel journalistisk genre under denna tid sopades bort från majoritetens tidningssidor, utan att någon ens ställde frågan till chefredaktörerna om varför de valde att ta bort just det material som de skulle kunna konkurrera med i en tid av 140 tecken långa statusuppdateringar.”

Balansen är bruten, spänningsfältet svagt. I det tredje årtusendets tilltagande kakafoni av osorterad information och vilt åsiktsskrän, vilar kanske ändå möjligheten för den kvalificerade publicistens återkomst. 

Aftonbladet står fortfarande kvar vid den judefientliga skampålen

Publicerad den av
1

I en nästan tio år gammal intervju erkänner rättsmedicinaren Yehuda Hiss, verksam vid Abu Kabir-institutet utanför Tel Aviv, att han under 90-talet stulit organ från avlidna människors kroppar. En otäck historia, utan tvekan. Fallet har förvisso redan varit känt sedan länge. Men återaktualiserades i en dokumentär som israelisk TV sände den 19/12.

När uppgifterna i den israeliska rutan sedan förmedlades vidare till Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg gick hon naturligtvis i spinn. Här kom tydligen bekräftelsen på att hennes publicering av frilansjournalisten Donald Boströms beryktade alster i Aftonbladet den 17/8 om israeliska organstölder var rätt och riktig. 

Triumferande skriver hon nu:

”Publiceringen av Donald Boströms artikel har stärkt svensk kulturjournalistik. Vi har visat att kultursidorna kan vara en yta för viktiga saker – här finns plats för skribenter som skriver om liv och död, på liv och död.” 

Stärkt svensk kulturjournalistik? Ursäkta. Donald Boström påstod, utan andra belägg än lösa rykten, att den israeliska försvarsmakten medvetet och systematiskt mördat oskyldiga palestinier i syfte att karva ur deras organ. Anspelningen på uråldriga judefientliga blodsmyter var uppenbar. Skandalen nådde sådan stormstyrka att det blev ännu en diplomatisk kris mellan Sverige och Israel. 

Vad bevisar då Yehuda Hiss’ dubiösa hantering av operationskniven? Hur motbjudande detta fall än är, så inte stärker det varken Aftonbladets eller Donald Boströms aktier. Påståendena rörde alltså att den judiska statens soldater var sanktionerade att mörda just palestinier för att plundra kroppsdelar.

Hiss har däremot på eget bevåg tagit organ från redan döda människor som passerat genom hans institut – oavsett om de avlidna varit judar, palestinier eller av annan nationalitet. Brottet är av etisk natur, eftersom Hiss struntat i att fråga några anhöriga om lov. Ändamålet – att rädda liv – har helt enkelt helgat medlen. Det gör inte saken mera rätt. Men mellan verklighetens Hiss och Donald Boströms skrönor är det förstås en himmelsvid skillnad. 

Faktum kvarstår. Det enda Åsa Lindeborg visat är att hennes egen kultursida kan vara en yta för texter av antisemitisk karaktär. Men där slår hon tyvärr in redan öppna dörrar. Aftonbladet har ju alltid haft märkvärdigt lätt för att släppa in judefientliga alster i sina spalter (bakgrund här). Som själv kulturjournalist skäms jag över hur Aftonbladet drar min yrkeskår i smutsen. 

Vänsterdebattörer saboterar det demokratiska samtalet

Publicerad den av
Svara

Björn Elmbrant, tidigare politisk kommentator på SR, är en person jag vanligtvis respekterar. Han har bland annat skrivit två mycket läsvärda biografier om Palme och Fälldin. Även som vänsterinriktad ledarskribent på Dagens Arena kan han ge tänkvärda perspektiv. 

Men precis som med kulturchefen Gunnar Bergdahl på Helsingborgs Dagblad (läs här) har den borgerliga regeringens försök till reformering av sjukförsäkringssystemet fått Elmbrandt att totalt tappa sinnet för alla proportioner. 

Bergdahl jämför statsminister Fredrik Reinfeldt med massmördaren Josef Stalin. Björn Elmbrandt hakar på samma trall och hävdar följande om finansminister Anders Borg i sin ledare den 17/12:

”Borg och de andra riksbankekonomerna på finansdepartementet har en människosyn som liknar planhushållarnas i Sovjet, de som ville leda om floders lopp, och då tusentals dog, några av svält medan andra dränktes.”

Att opponera mot regeringens politik är en sak. Kritiken får gärna vara hård och giftig när så är befogat. Men den vedervärdiga träckskyffling som både Bergdahl och Elmbrandt nu sprider i sina publikationer är ett sabotage mot den fria, demokratiska debatten. Tydligen är dessa herrar omedvetna om att deras grovhuggna demagogi är av samma snitt som utmärkte Stalins egen propaganda-apparat. Vilka stämningar underblåses inte av sådant retoriskt övervåld? 

Man ska vara varsam med orden, sade Olof Palme en gång. Det har Elmbrant, om någon, skäl att ta till sig.

Reinfeldt och Stalin – lika som bär?!

Publicerad den av
Svara

Det talas om kultursidornas förfall. Att både bevakning och kritik håller på att glida ner i en avskrädeshög av kommersiell ytlighet, slappt klichémässigt tyckande och allmän antiintellektualism. Något överdrivet kanske. 

Men tendensen pekar likafullt på en oroande kvalitetssänkning. Aftonbladet under Åsa Linderborgs regemente bär syn för sägen (sensommarens antisemitiska utfall har redan blivit en modern klassiker, friska upp minnet här). Som ett annat föga hedrande monument över denna sorgliga utveckling ståtar Helsingsborgs Dagblad och dess kulturchef Gunnar Bergdahl. 

Bergdahl var mannen som häromåret gjorde sin kultursida till riksbekant åtlöje genom att låta publicera en elak sågning av GP-journalisten Britt-Marie Mattssons deckare Fruktans makt. Problem var bara att boken inte fanns annat än som planerad titel i Piratförlagets utgivningskatalog.

Men denna pinsamma fadäs är noll och intet mot vad Gunnar Bergdahl lyckades tota ihop förra veckan. I en fullkomligt bisarr krönika i HD den 12/12 drar han paralleller mellan Stalins totalitära massmördarregim och den svenska alliansregeringen.

Bergdahl börjar med en målande beskrivning av den sovjetiska terrorn i Ukraina, där miljoner människor tvingades att svälta ihjäl under början av 30-talet. Han kastar sedan in en pliktskyldig brasklapp om att det är”förstås ett svindlande avstånd mellan Stalin och Fredrik Reinfeldt”. För att omedelbart därefter krympa detta avstånd till en fråga om millimetrar när han ändå uttryckligen associerar Stalins terror med Reinfeldts arbetslinje, vilken påstås döma sjuka och svaga till brutalt armod.

”Hur kan sådant stalinistiskt tankegods bubbla upp till ytan i vårt Sverige 2009?”, frågar Gunnar Bergdahl och fullbordar därmed sitt retoriska haveri. Rubriken på hans alster är också illustrativt för vilka tankebanor som läsaren ska ledas in i: ”Den som inte arbetar ska heller inte äta”.

Svältdöd á la Stalinregimens är alltså vad Reinfeldt planerar för de som inte kan stå till arbetsmarknadens förfogande. Ett skamligare lågvattenmärke i genren demonisering av en svensk regerings avsikter och motiv är förmodligen svårt att uppbringa. I alla fall i den etablerade, demokratiskt sinnade pressen. 

Värst är dock inte Bergdahls groteska och avhumaniserade spya över Fredrik Reinfeldt (även om den är illa nog). Utan att denne kulturchef genom sin relativisering av Stalinsepokens brott, förminskar offrens lidande och förolämpar minnet av alla dessa människor som utsattes för en av 1900-talets effektivaste mordmaskiner. 

Vem kan ta HD:s kultursida ens med en gnutta allvar i fortsättningen? Att Gunnar Bergdahl straffat ut sig från all anständig debatt torde vara uppenbart. Jag hoppas ändå innerligt att han såg den skakade dokumentären The Soviet Story av Edvīns Šnore, som Kunskapskanalen i SVT nyss visade.

Måhända kan denna pedagogiska grundkurs om Stalins ondska skänka viss eftertanke även till den mest ignorante av svenska kulturredaktörer. Men det är möjligen att hoppas på för mycket. Mot dumheten kämpar ju, som bekant, även de stackars gudarna förgäves.

Fotnot: Läs gärna Torbjörn Kvists utmärkta recension av The Soviet Story i Svensk Tidskrift. Filmen finns att beställa på DVD.