Kategoriarkiv: Linköping

Höj rösten, Linköping!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 13/6:

Det är Linköping som gett Sverige vingar. Vi är landets flygstad. Vad skulle nationens flygindustri vara utan oss? Är det någon kommun som borde värna luftfarten är det vi. Vore det således för mycket begärt om Linköping officiellt uppvaktade regeringen med en vädjan om att slopa flygskatten?

Det beryktade förslaget att vingklippa flyget med en särskild punktskatt på resor har väckt upprörd och berättigad kritik från start. Men Stefan Löfvens rödgröna minoritetskonstellation har ändå envist framhärdat och visar hittills inga tecken på att backa, tvärtom.

”Vi tror samlat att det här är skadligt för svenskt näringsliv och på sikt minskar tillgängligheten för Sverige liksom gör det svårare att bedriva ett livskraftigt näringsliv i hela Sverige”, säger SAS-vd:n Richard Gustafsson. Under måndagen förenade han sig med konkurrentbolagen Norwegian och BRA i en gemensam protest mot regeringens hot att fördyra biljettpriserna och därmed minska marginalerna i redan hårt konkurrensutsatt bransch.

Det är långa avstånd i Sverige, vi ligger därtill i Europas norra utkant. Vikten av en välutvecklad, smidigt fungerande infrastruktur för lufttransporter såväl inrikes som utrikes kan därför av uppenbara skäl inte nog betonas. Att driva bort människor från flyget och göra dem mindre rörliga genom politiska straffpålagor vore mycket olyckligt, vilket konsekvenserna i andra länder tydligt visat.

Exempelvis har Irland och Nederländerna infört flygskatt, fått skrämselhicka av resultatet när ekonomin dök, insett misstaget och avskaffat skatten. Varför ska då Sverige låta reprisera samma dumhet?

Regeringen anför miljöomsorg och klimatnytta som motiv. Men måste i sak argumentera mot bättre vetande. Bland remissinstanserna som sågat flygskattens påstådda välsignelsebringande gröna effekter finns tunga expertgranskare som Riksrevisionen, Statskontoret och Konjunkturinstitutet.

Men för det lilla krisande Miljöpartiet är flygskatten en viktig ideologisk symbolfråga, som statsminister Löfven känner sig nödgad att bjuda sin juniorpartner i regeringen på. Det kan emellertid inte vara godtagbart att det interna politiska schackrandet i Rosenbad ska gå ut över allmänintresset, försämra tillvaron för vanligt oskyldigt folk och slå mot den hela produktiva sektorns näringsvillkor.

Tidigare har den ansedda Linköpingspolitikern Lena Micko (S) haft det prestigefyllda uppdraget som ordförande i föreningen Svenskt flyg. Vid tillträdet på posten deklarerade hon som sin uppgift ”att visa den stora betydelsen flyg har för landets regioner och näringsliv och att flyget har betydelse för tillväxten” (Corren 15/6 2007). Snudd på dagen är det exakt 10 år sedan dessa ord fälldes.

I ljuset av regeringens flygfientliga agerande känns uppgiften än mer brännande aktuell och nödvändig. Det skulle definitivt inte skada om Linköpings kommun tog ett initiativ i frågan och förklarade för makthavarna i Stockholm vad som står på spel.

Om Sveriges flygstad höjer rösten i debatten lär det knappast gå obemärkt förbi.

Skyttedal prickar rätt

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 9/6:

”Höga skatter slår mot allt och tynger ner alla. De drabbar fattiga människor hårdast. De försvagar industrin och handeln. De gör jordbruket olönsamt. De ökar kostnaderna för transporter. De utgör en avgift på varenda nödvändighet i livet”.

En klassisk passage ur republikanen Calvin Coolidges State of the Uniontal inför den amerikanska kongressen 1923. Coolidge var president under Gatsbyepokens gyllene decennium, då landets välstånd tog fart och USA transformerades till världens ledande industrination.

Coolidge fokuserade på att sänka skatterna, reducera den offentliga skuldbördan och minska den politiska sfärens grepp om samhällslivet. Varsamhet med skattemedel var ett honnörsord i Vita huset under denna tid. Kongressledamöternas iver för dyra skrytprojekt var nu som då mycket utbredd. Men Coolidge hade inget till övers för sådana dubiösa försök att köpa väljarnas röster med deras egna pengar och red effektiv spärr mot slöseriet.

Tänk om det existerade fler politiska ledaren av den kalibern! Själva har vi en rödgrön regering som ideologiskt är Coolidges raka motsats och sorglöst höjer skatterna över i stort sett hela fältet, medan en splittrad icke-socialistisk riksdagsmajoritet valhänt gnyr och fumlar.

Det som dock är mest kännbart för vanligt folk är hur skattenivån tenderar att skena iväg uppåt inom den kommunala sektorn. Problemen med att hålla välfärdskostnaderna i schack har till och med fått LO-basen Karl Petter Thorwaldsson att larma om behovet av ett kommunalt skattestopp.

Eftersom kommunskatten är ”platt” (samma procentsats för alla) drabbas ju – precis som Coolidge påpekat – mindre bemedlade människor hårdast när pålagorna ökar. En annan oroande konsekvens är att arbete lönar sig allt sämre.

Men den här utvecklingen är inte ödesbestämd, vilket man ibland kan få intryck av i debatten – i synnerhet när den politiska särintresseorganisationen Sveriges kommuner och landsting (SKL) är i farten med uppgivna skräckprognoser över hur mycket skatterna ”måste” höjas för att kommunerna ska få debet och kredit att gå ihop.

Det finns faktiskt – hör och häpna! – kommunpolitiker av annat virke, som liknar gamle Calvin i attityd och handlag. KD:s Sara Skyttedal i Linköping närmare bestämt. Det alternativa budgetförslag som hon signerat hade garanterat Coolidge gillat. KD vill frigöra hela en krona åt oss i kommunal skattesänkning (fullt finansierat), vilket betyder att en genomsnittlig Linköpingsfamilj årligen får behålla flera välbehövliga tusenlappar mer i den egna hushållskassan.

Partiet går samtidigt fram med rödpennan i den vildvuxna utgiftsfloran, kräver rationellare resursutnyttjande, drar åt bidragskranarna, slår ner på stadshusets begeistring att sätta sprätt på våra pengar i diverse marknadsföringsprojekt av oklart värde, och underkänner kostnadstunga prestigebyggen som en ny simhall för svindlande 750 miljoner kronor.

Istället riktar KD sin koncentration på välfärdens kärna med satsning på trygghetsväktare, verksamhet för utvecklingsstörda, karriärtjänster för lärare, avlastning för personal inom skolan och omsorgen, etc. Imponerande välavvägt, lika frihetligt som socialt ansvarsfullt. Det finns hopp om politiken!

Ner med Hamngatan!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 29/5:

Om en råbarkad syndare på domedagen ställs till svars inför en högre makt, vilket sorts straff skulle då vara lämpligt att mäta ut?

Jag har ett tips: att i en lagom lång evighet tvingas köra bil i Linköpings centrum. Framkomligheten är ett gissel som jag i dystra bilande stunder föreställer mig som ett robust alternativ till den traditionella skärselden.

Inte minst Hamngatan, denna till hinderbana saboterade pulsåder genom stan, är ingen sinekur att trafikera precis. Är tanken att utarma citykärnan ekonomisk och socialt? Om inte, borde politikerna börja tänka om. Ty utan goda förutsättningar för bilismen blir det svårt att behålla en levande och vital innerstad.

Samtidigt är det ju faktiskt himla trist att Hamngatan ligger bokstavligen i vägen för ett bättre utnyttjande av den attraktiva marken kring Stångåns vatten.

Men vilken idé till lösning av dilemmat som Moderaternas Christian Gustavsson kläckt! Att gräva ner Hamngatan i en tunnel! Ovan jord kan det byggas mysigt, under flyter trafiken smidigt. Briljant. Kan förslaget räknas hem till ett rimligt belopp, så tuta och kör!

Skattepengar till film?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 18/5:

Mons Kallentofts rafflande romaner om Malin Fors ska som bekant bli en filmserie, inspelad på plats i Linköping. Vem kan vara emot det? Måhända blir projektet en gränslös kioskvältare som får turismen och den lokala tillväxten att gå i spinn.

”Linköping kommer att synas i hela Europa och eventuellt även i USA. Det finns ett stort värde för staden och näringslivet. Det kommer att locka hit massa människor som i slutändan kanske flyttar hit och börjar jobba för näringslivet”, spådde Johan Rustan, vd för Visit Linköping & Co, entusiastiskt i början av april. Blir det så, borde det väl inte vara något snack om saken.

Klart att kommunen ska gå in och stödja filmmakarna. Detta gyllene marknadsföringstillfälle att sätta Linköping på världskartan får inte missas. Kommunstyrelsen har därför beslutat att genom de kommunala bolagen sponsra Kallentoftfilmerna till ett värde av närmare 4 miljoner kronor. Samma summa skjuter det privata näringslivet till.

Men i ett kommersiellt filmprojekt som detta, vilket sägs ha en sådan given succéartad ekonomisk potential inte minst för näringslivet, varför kan då inte marknadens enskilda aktörer svara för hela beloppet?

Film är häftigt och spännande, det är också förenat med hög risk. Sanningen är att inte någon människa vet huruvida Kallentoftböckerna i filmversion blir en flipp eller flopp, vare sig publikmässigt eller vad Linköping möjligtvis kan räkna hem på affären.

Att den politiska majoriteten äventyrar skattebetalarnas pengar i en för kommunen artfrämmande verksamhet med mycket osäker avkastning måste således betecknas som ytterst tveksamt, både sakligt och principiellt. Kritiken har också varit hård.

Kommunalrådet Paul Lindvall (M) har från oppositionens sida tagit tydligt avstånd från inhoppet i filmbranschen: ”Det här är ingen kommunal angelägenhet. Det ligger så långt ifrån vår kärnverksamhet man kan komma”.

Christian Ekström, vd för Skattebetalarnas förening, har kallat beslutet för ”vansinnigt” och menar att det är ett kvalificerat slöseri med Linköpings offentliga medel: ”Det är som att kasta pengar på roulettebordet istället för att investera dem i räntebärande papper. Kommunernas uppgift är att satsa på kärnverksamhet som vård, skola och omsorg”.

Men eftersom klubban redan fallit i ärendet är det väl inget mer att göra?

Nja, en som inte ger sig är advokaten Gustav Sandberg som i egenskap av privatperson överklagat beslutet till Förvaltningsrätten. ”Jag blir irriterad över att man så lättvindigt gör av med så mycket av skattebetalarnas pengar”, förklarade han i tisdagens Corren. Chanserna att Linköpings kommun ska få bakläxa bedömer han som goda. Ett intressant initiativ är det i vilket fall.

Oavsett utgång i Förvaltningsrätten kanske den kommunala filmsatsningen ändå på sätt och vis blir en bra investering på längre sikt.

Det största värdet kan ju för vår egen del faktiskt ligga i den uppblossande debatten om vad som är rimligt att använda skattepengar till, och öka medvetenheten framöver om vikten av försiktighet i spenderandet av gemensamma resurser – särskilt när det gäller fler frestande men våghalsiga uppslag av ”sätta-på-kartan”-karaktär som medborgarna tidigare förväntats bekosta utan knot.

Filmstödet som behövs

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 28/3:

Är Linköping en vit fläck på filmkartan? Ja, menar kultur- och fritidsnämndens ordförande Cecilia Gyllenberg Bergfasth (MP). Hon är inte nöjd med det som SF:s åtta salonger bjuder på i Filmstaden – det vill säga ofta filmer av amerikanskt märke som är kommersiellt gångbara och som den breda publiken vill se.

Sant är att mer kräsna cineaster kanske inte har lika stort utbyte av att gå dit. Den styrande majoriteten i stadshuset har därför beslutat att utreda om kommunen för skattebetalarnas pengar ska starta en egen biograf, som kan visa smalare nya filmer och äldre klassiker. Är det en bra idé?

Möjligen för 30-40 år sedan, då den kategori filmer som MP et consortes efterlyser fortfarande hade begränsad tillgänglighet. Men nu?

Den borgerliga oppositionen, som röstat mot utredningen, tycker inte att behovet av en kommunaldriven bio existerar. Uppfattningen är rimlig, eftersom digitaliseringen och teknikutvecklingen gjort underverk för filmdiggaren jämfört med hur snålt och svårt det var förr.

Idag har distributionskanalerna och visningsfönstren mångfaldigats, marknadsutbudet av alla sorters filmer har aldrig varit så rikt och varierat, inga oöverstigliga hinder föreligger att få tag på dessa filmer, vi kan titta på film med biokvalitet i hemmet och lekande lätt starta enskilda cineastklubbar om vi vill.

Således torde inte angelägenheten av att satsa offentliga medel på en kommunbiograf för att tillgängliggöra annan film vad som finns på SF:s aktuella repertoar vara direkt trängande. Därmed inte sagt att inga kulturpolitiska filminsatser alls är angelägna.

Men det handlar om att säkra bevarandet och tillgängligheten av gamla filmer i analogt format, som snart är omöjliga satt se överhuvudtaget om de inte digitaliseras. Svenska filminstitutet arbetar febrilt med detta. Dock har anslagen bara räckt till att digitalisera en bråkdel av de många tusentals filmer som finns i deras arkiv.

Att överföra rubbet av detta historiska filmguld i högkvalitativ digital version beräknas kosta 300 miljoner kronor. Summan som Svenska filminstitutet hittills fått är 40. Förvisso är detta inte en fråga som Linköpings kommun äger, den ligger naturligtvis på regeringens bord.

Men då glädjande nog våra styrande lokala makthavare verkar hysa ett sånt brinnande cineastiskt intresse, kunde de väl för sina partivänner i rikspolitiken påtala vikten av ett ökat digitaliseringsstöd? Det motsvarar nålpengar i statskassan och den kulturella nyttan vore oskattbar.

 

Stoppa klottervandalismen

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 16/3:

”Vill du lära dig att måla graffiti eller testa en ny teknik?” Så annonserar Folkuniversitetet i Linköping på sin hemsida gällande kursen ”Graffiti för nybörjare”, som börjar den 5 april.

Under tre veckor får hugade väggmålare praktisera med sprayburkar och inhämta kunskaper som ”grundläggande metoder i graffitins uppbyggnad”, och att ”skapa bokstäver från grunden med övningar som är enkla att komma igång med”.

I somras stod även Folkuniversitet, i samarbete med Östergötlands museum, bakom barn- och ungdomsaktiviteten ”Street Art”. Om denna kunde man läsa i kommunens egen folder ”På gång i Linköping”, riktad till de yngre åldrarna om sysselsättningstips under ferierna: ”Prova på graffiti på sommarlovet! Vi hoppas på fint väder så du kan få testa att spraymåla utomhus i Rosenträdgården. Annars håller vi till i Rutan”.

I samma veva förkunnade kommunens informationstidskrift Dialog (nr 2/2016): ”Veckorna 26-32 är det dags för Chilla på riktigt, med gratis sommaraktiviteter för unga mellan 13 och 16 år. Det blir bland annat ridläger, golfläger, graffiti… Linköpings kommun är en av arrangörerna bakom satsningen”.

Nu är det egentligen inget fel med graffitikonst i sig, en subkultur som växte fram i det tidiga 70-talets USA och utvecklades i samklang med den gryende hiphopscenen i New York några år senare. Problemet var att det låg i denna graffitirörelses själ att manifestera sig illegalt och utanför det etablerade samhällets ramar (vilket var både tjusningen och poängen).

Mycket populärt var exempelvis att nattetid spraymåla tunnelbanevagnar, inte sällan hela tåg, och sätta sin grandiosa ”tag” (signatur) på verket. Därmed var det fråga om skadegörelse, vilka talangfulla uttryck som otvivelaktigt än fanns hos vissa unga graffitikonstnärer – och i deras svans följde naturligtvis många som bara tyckte det var häftigt att vandalisera med färg.

Dessa, inte direkt helt okontroversiella inslag i graffikonstens bakgrund och natur, bör man ha klart för sig. Särskilt, när det som i Linköping från den officiella vuxenvärldens sida, sker en aktiv uppmuntran till utövande av graffiti bland unga. Utan att moralisera eller brännmärka graffitin som sådan, den lagliga alltså, går det ändå inte att blunda för att det finns en form av lek med elden i detta.

Åsa Forsman, verksamhetschef på Folkuniversitetet i Linköping, tycks tyvärr en smula naiv när hon slår fast: ”De ungdomar som lär sig graffitikonst lär sig också att använda ytor som är avsedda för det” (Corren 15/3).

Samtidigt har Linköping de facto drabbats av en stor, tilltagande våg av klotterskadegörelse – en nedbusning som förfular vår stad och kostar skattebetalarna dyrt att städa upp.

”Vi har märkt att klottret började öka sedan kultur- och fritidsnämnden har upprättat en vägg till graffitimålningar 2014. Och efter att kurser och utbildningar i graffiti började anordnas”, konstaterar Jan Johansson på saneringsföretaget Centric AB. Den erfarenheten av växande klottervandalism säger han sig också ha från andra graffitibejakande kommuner. Det borde inte förvåna.

Att tämja graffitin är knappast så lätt, den är ju ursprungligen menad att vara subversiv och otillåten. Därför ska nog Linköpings kommun ta det lite försiktigare med sin välvillighet att sätta sprayburkar i händerna på våra ungdomar.

Behövs Stadshus AB?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 14/3:

Linköpings kommundirektör Paul Håkansson får ännu en fin titel på sitt färska visitkort: verkställande direktör i Stadshus AB. Det är alltså moderbolaget i Linköpings vidlyftiga kommunala bolagskoncern, som bland annat omfattar Tekniska verken, Stångåstaden, Sankt Kors Fastighets AB, Resecentrum Mark och Exploatering, med mera.

Syftet med Håkanssons båda stolar är, som han själv förklarar i Corren den 11/3, kommunledningens önskan om att öka samordningen och lättare lösa finansieringen av kommande investeringsbehov. Men, försäkrar dubbeldirektören om Linköpingspolitikens offentligt drivna företagsverksamheter, ”det finns ingen ambition att minska deras självständighet i de affärer de gör”. Varför inte det?

Inget ont om tjänstemannen Paul Håkansson. Dock synes det olyckligt att någon politisk ambition att minska de kommersiella bolagsaffärerna överhuvudtaget inte tycks finnas inom stadshusets väggar.

Ett basalt krav på ett sunt fungerande, fritt och öppet samhälle är klart markerade rågångar mellan dess olika sfärer. Som nyss belysts på denna sida är exempelvis det partipolitiserade nämndemannasystemet i domstolarna skadligt för rättssäkerheten (vilket konstaterats i såväl vetenskapliga undersökningar, som av den professionella domarkåren). Politiker ska helt enkelt inte syssla med rättsskipning.

Politiker bör heller inte utsträcka sina uppdragsrevir till att bygga bolagsimperier på marknaden. Det är till men för både demokratin och näringslivsklimatet att smälta samman ideologisk maktutövning, offentlig förvaltning och affärsdrivande verksamhet.

Ett kommunalt bolag är en slags skvader som snedvrider konkurrensförhållandena (alltid ytterst med insats av skattebetalarnas pengar som riskkapital), beskär utrymmet för privata näringslivsaktörer, samt gör oberoende insyn och granskning av den kommunala sektorn svårare.

Till detta kommer fenomenet med att politiker i de kommunala bolagsstyrelserna inte sällan tenderar att bli mindre representanter för sina partier och väljare, och mer en särintressekrets av företrädare för ”sitt” bolag.

Vore det inte bättre att börja avyttra affärsfloran i koncernen AB Linköping, förlåt Stadshus AB, och låta duktige Paul Håkansson koncentrera sig på den kommunala kärnverksamheten? Det kan väl åtminstone den borgerliga oppositionen fundera på som eventuell valfråga.

Skattesmäll i Linköping?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 10/3:

Låg skatt är en frihetsfråga. Därför är det viktigt att politikerna är försiktiga med skattebördan, respekterar att det alltid handlar om andra människors ihoparbetade pengar, använder dessa pengar så rationellt som möjligt i det allmännas intresse och noga prioriterar mellan utgiftsområdena.

Som det ser ut idag finns tyvärr en del övrigt att önska därvidlag.

Nuvarande regering har brutit mot den politik som inleddes vid millennieskiftet om att vara mer återhållsam med att ta av innehållet i svenska folkets plånböcker.

Mellan 2014 och 2016 har skattetrycket skruvats upp från 42,6 procent av BNP till 43,9 procent. Samtidigt har Sverige lyckats bli världsrekordhållare i högsta effektiva marginalskatt: 75 procent.

Och ändå förmår inte rikets styrande att lägga tillräckliga budgetmedel på statens kärnuppgifter som ett försvar att skydda nationen med.

Det bör ansvariga partier ställas till svars för när det stundar till val om drygt ett år. Även här lokalt i Linköping verkar det bli nödvändigt att hålla maktens män och kvinnor i stadshuset för räkning, om vi ska tro det kommunala oppositionsrådet Muharrem Demirok (C).

I Corren den 9/3 anklagar han S/L/MP-koalitionen för att ha ”fört en ansvarslös politik och låtit kostnaderna för skola och äldreomsorg dra iväg utan vi kunnat se någon kvalitetsförbättring”. Budgeten för 2018 kan innebära besk medicin för Linköpingsborna. ”Antingen en ganska dramatisk skattehöjning eller en lika dramatisk kostnadssänkning”, varnar Demirok.

Kommunalrådet Kristina Edlund (S) tillbakavisar hans utspel som mer eller mindre falskt alarm. Men flaggar för effektiviseringar och säger lite gåtfullt att skattehöjningar ”är inget vi diskuterar i koalitionen nu”. Låt oss hoppas den diskussionen heller inte blir aktuell framöver.

Illa vore om Linköpings ekonomi hamnar i utförsbacken och stadens invånare tvingas stå för notan i ett redan tuffare svenskt skatteklimat. Det finns skäl att erinra om att finanserna bara för några få år sedan var så goda att vi kunde anses överbeskattade. I en rapport från Svensk kommunrating 2013 konstaterades att ekonomin var mycket välskött och robust.

Linköpings starka siffror motiverade en satsning på ett årligt skattesänkningsprogram. ”Kalkylmässigt börjar argumenten för ett sådant nu bli så övertygande att de når närmast pinsamma nivåer”, hette det i rapporten.

Vad hände sedan dess om boksluten inför 2018 liknar motsatsen?

Upp till kamp för golfen!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 10/2:Corren.

Det är något speciellt med golf. Den som blivit biten visar inte sällan prov på en smittande hängivenhet som få andra idrotter kan matcha (möjligen undantaget tennis).

Golfen blir mer än en sport, det blir en livsstil, en kultur. Många spelar helt oförskräckt i ur och skur, en del vägrar låta sig ens hindras av snö och is under vintern.

Till och med på månen har det slagits golfbollar (det var Apollo 14-astronauten Alan Shepard som 1971 inte kunde låta bli att svinga sin järnsexa när han ändå var där).

Det kanske mest underbara uttrycket för golfutövarnas frimodiga entusiasm, oavsett förhållanden, svarade medlemmarna i Richmonds golfklubb för när andra världskriget rasade. Richmond ligger tio mil utanför centrala London och när tyskarna inledde sin bomboffensiv under blitzen 1940 införde klubben kompletterande krigstidsregler för att hantera situationen:

”Under tävling är det tillåtet för spelarna att söka skydd vid artillerield eller bombfällning utan att behöva plikta för uppehåll. Lägen för kända bomber med fördröjd utlösning är utmärkta med röda flaggor på rimligt, men ej garanterat säkert, avstånd… En boll som rubbas genom fientligt anfall får utan plikt flyttas till ursprunglig plats; om den gått förlorad eller förstörts får den ersättas av en annan boll, dock ej läggas närmare hålet. Spelare, vars slag påverkas av att en bomb exploderar samtidigt, får slå en ny boll från samma plats. Plikt: ett slag”.

I Sverige har golfen vuxit till en etablerad folksport, vem som helst kan spela, mot vem som helst, ung som gammal, skicklig eller mindre duktig.

En stilig grej med Linköping är att vi har en golfklubb som ligger väldigt nära citykärnan, vilket måste sägas vara tämligen unikt för en kommun av vår storlek. Denna ärevördiga Linköpings GK i Ryd har vi skäl att vara stolta över. Den invigdes av prins Bertil som en 9-hålsbana 1945, dryga decenniet senare blev banan fullbordad med 18 hål.

Det var här som legendaren Severiano ”Seve” Ballesteros (1957-2011) i juli 1981 triumferade som vinnare i den svenska europatourtävlingen Scandinavian Enterprise Open (idag Scandinavian Masters). Linköpings GK var även värd för samma tävling året därpå, då vann amerikanen Bob Byman.

Om något borde golfbanan snarast få ökat utrymme, så att den kan hålla Masters igen (det var andra regler på den tiden, numera är banan för kort).

Men vad är det för stolligheter som är på gång? Unisont måste vi uppenbarligen ropa ”fore!”, ty de styrande politikerna i stadshuset slår vilt omkring sig. Kommunens makthavare tycker nämligen det vore kalas att slakta den välrenommerade golfbanan när arrendeavtalet för Linköpings GK löper ut 2021 och använda marken till att bygga bostäder på.

Det är jättetoppen med politiker som visar handlingskraft gällande bostadsbyggandet. Det är viktigt och nödvändigt. Men kom igen!

Kommunen saknar inte direkt markområden att exploatera för bostäder. Varför ska just golfbanan offras, som både i sig själv och genom sitt fina läge bidrar till att göra fritids- och rekreationsutbudet i Linköping rikare och attraktivare?

Tänk om! Bejaka golfen istället för att bekämpa den och värna Linköpings GK!