Kategoriarkiv: Linköping

Ett lovande program

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 25/10:

Vad kommer maktskiftet i Linköping att innebära? Svaret finns – om vision och verklighet går ihop – i den återuppståndna lokala Alliansens avtäckta samverkansprogram. Det är ett lovande aktstycke. En viktig signal är att Alliansen vill prioritera ett bättre företagsklimat.

Sedan 2014 har Linköping fallit kraftigt i Svenskt Näringslivs nationella kommunranking – från plats 34 till 129 i år – vilket indikerar att engagemanget för de välståndsbildande krafterna lämnat en del övrigt att önska inom stadshusets väggar.

Linköpings företagare uttrycker i Svenskt Näringslivs senaste undersökning missnöje med såväl politikernas som tjänstemännens vissna attityder, samt ger underbetyg till kommunens service och regeltillämpning.

Förhoppningsvis blir det ändring på det nu. ”Kommunens kontakt med företagare ska präglas av ett gott servicetänk och hjälpsamhet”, slår Alliansen fast.

Välkommet är också att kritiken mot den undermåliga situationen för bilismen äntligen verkar vinna gehör. Den hittills rådande politiska niten att försvåra, hindra och spärra bilarnas framkomlighet på Linköpings gator är ett gissel som måste upphöra.

Det äventyrar villkoren för innerstadens näringsidkare. Det gör vardagen besvärligare för boende och krånglar till det för besökare. Det bidrar till att jaga bort både handel och människor från city. Så kan vi inte ha det.

Enligt Alliansen ska trafikplaneringen i fortsättningen fokusera på smidigare tillgänglighet, särskilt i tätorten och ”inte skambelägga nyttjandet av olika trafikslag”.

Med andra ord är det framöver okej att vara bilist i Linköping. Alliansen lovar till och med att fixa problemet med parkeringsplatser! Undrens tid är icke förbi.

Betryggande låter även att det nya styret avser att satsa på kärnverksamheterna utan att öka kostnaderna och hantera våra skattepengar med respekt. Om det inte är tom retorik, betyder det rimligen att den stora effektiviseringspotentialen i välfärdssektorn slutar försummas och att inga slösaktiga ”sätta-på-kartan”-projekt får förekomma.

Misstänkt luddig är dock Alliansens skrivning att man har en ”ambition om ett minskat skattetryck”. Att ha en ambition är förstås bättre än att inte ha en ambition. Men det är ett till intet förpliktigande ordval i kompromissens tecken, uppenbart syftande till att komma runt KD:s vallöfte att lätta skattebördan med en krona.

Blir det några öre får vi väl vara glada.

Medelmåttan Linköping

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 3/10:

Small is beautiful! Det bevisar Ydre, som i Svenskt Näringslivs årliga prestigeranking över företagsklimatet i rikets 290 kommuner parkerar sig på rykande färska plats 24. Det är bäst i Östergötland och en förbättring med 11 placeringar sedan i fjol.

”Det är extremt fördelaktigt att driva företag i en liten kommun som Ydre. Samverkan mellan politiker och näringsliv fungerar utmärkt. Mycket kan lösas över en kopp kaffe”, säger Kenneth Dietz, vd på Ydre Skåp.

”Att skapa ett gott företagsklimat är egentligen inte alls något konstigt. Det handlar om att prata med varandra och att hålla kontakten”, menar kommunstyrelsens centerpartistiske ordförande Sven-Inge Karlsson (Svenskt Näringslivs hemsida 2/10).

Ja, varför krångliga till det? Med Ydres lyhörda, chosefria inställning kan man uppenbarligen komma långt.

Grattis även till Boxholm, den vassaste östgötaklättraren på rankinglistan som gjort ett imponerande ryck med hela 64 pinnar till plats 102. Lovande, men fortfarande en bit kvar till Mjölby som avancerat starkt med 48 placeringar och når plats 51.

Tyvärr är det sämre ställt med stora Linköping där företagarna inte särskilt nöjda, om ska tro deras enkätsvar som undersökningen huvudsakligen bygger på. Bland annat kan utläsas ett rejält missnöje med både kommunpolitikernas och tjänstemännens attityder till företagandet. Även medias hållning lämnar en del övrigt att önska (hmm… det får vi och andra medieaktörer ta till oss).

Konkret ges servicen till företagen, liksom kommunens tillämpning av lagar och regler, frapperande dåligt betyg. Annat var det förr, när den borgerliga Alliansen hade makten senast i stadshuset.

Valåret 2014 rankades Linköping på 34:e plats. Det var resultatet av en nästintill kontinuerlig upphämtning sedan 2008, då Linköping återfanns på mediokra plats 86.

2015, när Koalition för Linköpings S/MP/L- styre tagit över, backade kommunen ett marginellt hack till 35:e plats. Sedan bar det raskt utför. 2016: plats 97. 2017: plats 106.

Och 2018: plats 129!

Det är i kalla siffror ett facit som gör att förra mandatperiodens Koalition för Linköping framstår som Koalition mot näringslivet, om man vill vara demagogisk. Nu ska dock inte fan målas på väggen och tas onyanserat billiga poänger.

Linköping är väsentligen ett robust prima ställe att leva, bo och verka i. Att många människor dras hit är ingalunda ett slumpartat naturfenomen. Nyligen passerade invånarantalet 160 000 personer, en glädjande utveckling som klart indikerar att Linköping håller färgen som en attraktiv tillväxtkommun med hög framtidspotential.

Men med expansion följer ofta växtvärk. Trycket ökar exempelvis på bostadsförsörjningen, att skolan och omsorgen levererar, etc. Det gäller också den allmänna handläggningen av företagsrelaterade ärenden.

Den negativa trenden för Linköping i Svenskt Näringslivs ranking tyder på att en smidigare och flexiblare byråkrati behöver prioriteras, att stadshusets makthavare måste bli mer förstående och kommunikativa gentemot den lokala närande sektorn.

Ska fler idéer bli verklighet, företagsamheten och entreprenörskapet frodas, duger inte en medelmåttig 129-plats. Linköping kan naturligtvis bättre. Åk på studiebesök till Ydre. Hämta inspiration över en kopp kaffe med Sven-Inge Karlsson och Kenneth Dietz.

Riksdagen bör slimmas

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 28/9:

Linköping utmärker sig av en nära nog veritabel skog av kommunalråd. Men nu ska det röjas. Dagens 14 (!) kommunalråd – fler till antalet än vad ett fotbollslag får ha spelare på planen (inklusive målvakten) – kommer snart att bli färre.

Från och med nästa år reduceras skaran till 9 stycken. Det är bra steg mot en mer trimmad politisk apparat som Linköpings partier är värda en uppskattande applåd för. Kan det nya bantade styret också trimma de offentliga verksamheterna till att leverera kostnadseffektivare välfärdstjänster och sänka skatten gör vi vågen här på läktaren.

Den förebildliga åtgärden att minska kommunalrådens numerär ger vidare anledning till frågan om inte även samma sak borde ske med riksdagsledamöterna. Förra mandatperioden representerades vårt län av 15 partipolitiker i arkitekten Aron Johanssons vackert ritade riksdagshus på Helgeandsholmen i Stockholm (hör och häpna, men det fanns en tid när man gillade att bygga klassiskt snyggt).

Detta val resulterade i att östgötabänken blev ännu trängare. Nu är det 16 ledamöter som sitter där. Kan du – utan att googla – räkna upp samtligas namn? Då vinner du en burk torkade fikon. Inte ens jag skulle fixa det på rak arm, trots att dessa människor tillhör landets mäktigaste herrar och damer.

De kontrollerar våldsmonopolets maskineri, bestämmer över många hundratals miljarder kronor och har ett vittgående demokratiskt mandat att diktera våra vardagsvillkor in på skinnet. Men få av oss skulle känna igen deras ansikten om vi mötte dem runt hörnet i kvarteret.

Sveriges parlament med sina summa summarum 349 ledamöter är bland världens mest överbefolkade, relativt rikets invånarantal. Frånsett partiernas elitkrets är det ett tämligen anonymt kollektiv som har förtroendet att förvalta den högsta offentliga makten, vilken dock mestadels i praktiken är pappersformalitet. Ty den enskilde ledamotens utrymme att agera är hårt beskuret av partitoppens inpiskare.

Toleransnivån för självtänkande frifräsare är, som Linköpingsmoderaten Finn Bengtssons exempel visade, deprimerande ringa. Politiken hade tveklöst vunnit på om riksdagen blev en vitalare institution, som gav väljarna möjlighet till ett tydligare ansvarsutkrävande och de valda en starkare koppling till sina uppdragsgivare hemmavid.

Slimma därför den parlamentariska församlingen ordentligt och renodla personvalet. Hellre 4-5 östgötska riksdagsledamöter som märks och alla känner till, än 16 diffusa gestalter som smälter in i tapeten.

Linköping kan bättre

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 19/9:

Hur Linköping ska rattas de kommande åren är ännu en öppen fråga. Förhandlingar pågår bakom stadshusets dörrar om vem som ska ta vem. I denna stund är inte ens alla röster färdigräknade lokalt. Konstateras kan i vilket fall att S tappade mest av alla partier: minus 4,9 procentenheter till 27,6 procent.

Och det parti som ökade mest var KD: plus 2,7 procentenheter till 7,5 procent. Noterbart är att fler Linköpingsbor röstade på KD i kommunvalet än till riksdagen (6,5 procent).

Det måste tolkas som en välförtjänt framgång för Sara Skyttedal, som haft ett tydligt fokus på bekämpa vidlyftigheterna med skattebetalarnas pengar. Inte utan skäl. Slöseriombudsmannen Johan Gustafsson vid Skattebetalarnas förening har ofta använt Linköping som ett mindre smickrande exempel.

Senast i en debattartikel i söndagens Aftonbladet hängde han ut Östergötlands residensstad på sin skamlista över slösaktiga svenska orter och skrev: ”Linköping ska inte bara bygga Sveriges dyraste simhall, ett kommunalt filmcenter och en ny multisportarena, fast man redan har fin ishall och fotbollsarena. Man har också fattat beslut om en kommunal elcykelpool, trots att intresset bland kommuninvånarna var minst sagt svalt”.

Att S, det dominerande partiet i den gångna mandatperiodens styrande koalition, förlorade så många röster ska ses som ett straff för detta, menade Gustafsson.

Åtminstone är det nog en betydande delförklaring, som i kombination med KD:s succé sänder ett viktigt budskap från Linköpingsborna till kommunpolitikerna: hantera våra pengar ansvarsfullare!

Låt det vara ett memento för stadshusets nya regim, oavsett vilket politiskt färgspektra den får. Att värna välfärdens kärna kräver dock mer än att rensa rent i floran av kostsamma gökungeprojekt.

Det handlar också om att använda varje välfärdsmotiverad krona så kvalitativt rationellt som möjligt, annars fortsätter ju slöseriet. I det avseendet har Linköpings tunga offentliga verksamheter en stor effektiviseringspotential, enligt en jämförande utgiftstudie som analysföretaget WSP gjorde för Svenskt Näringslivs räkning 2017.

Slutsatsen löd: ”Om kostnaderna i Linköping skulle sänkas till genomsnittsnivån för de kommuner som presterar bäst resultat till lägst kostnad, skulle detta innebära en besparing på 649 miljoner kronor”.

Det motsvarar en lättad skattebörda med 2,69 kronor! Uppenbarligen kan maktens roder skötas skickligare.

Sakpolitikens triumf

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 31/8:

Med sitt växande opinionsstöd drömmer Sverigedemokraterna inte bara om att få makt och inflytande i regeringsställning. Dessa främlingsfientliga vulgärpopulister siktar även på ett islossningens genombrott i den lokala politiken.

Efter valet räknar SD med att bli vågmästare i 155 av landets 290 kommuner och hoppas kunna pressa andra partier till att inleda samarbete. Ett krav är, enligt partisekretaren Richard Jomshof, att varje kommun där SD ingår i styret ska upprätta ett ”mångkulturellt bokslut” i syfte blottlägga ”kostnaderna för massinvandringen” (SR 28/8).

Något annat egentligt intresse än att hetsa mot människor från annat etniskt och kulturellt ursprung har ju SD som bekant inte. Därför är det knappast konstigt att alla anständiga politiker från vänster till höger betackar sig för att ha med Jimmie Åkessons järnrörsgäng att göra.

SD:s framgångar har förvisso tvingat fram en ökad samarbetsvilja på åtskilliga håll i Sverige. Men inte på det vis som SD önskar. Utan mellan de etablerade partierna över den traditionella blockgränsen.

Valet 2014 kom att rita om den politiska kartan rejält när SD kammade hem sina succésiffror. Konsekvensen blev att vi fick blocköverskridande styren i varje tredje kommun, fler än någonsin tidigare.

Johan Wänström, forskare på Centrum för kommunstrategiska studier vid Linköpings universitet, har i en färsk rapport studerat erfarenheterna av denna utveckling. Resultaten är intressanta.

Att bilda nya, ovana koalitioner är besvärligt och tidsödande. Men gamla inbitna politiska meningsmotståndare har kunnat lösa upp knutarna genom öppet sinne, arbete, ambition och tillit.

De måste vara mer pragmatiska och lyhörda i förhandlingarna, vilket inte minst medborgarna tycks vinna på, ty som Wänström konstaterar: ”förr var det bara fokus på vilket parti som ska styra vilken nämnd, nu blir det istället sakpolitiken som är viktigast”.

Således har blocköverskridande samarbeten också fungerat mycket bättre än vad många skeptiker trott. Säga vad man vill om exemplet Linköping med sitt S/MP/L-styre, men någon katastrof har det ju inte varit. Tvärtom har det i den praktiska politiken rullat på ganska hyggligt, även om det gnisslat en del med Liberalerna.

Att Linköpings socialdemokrater till slut tröttnade på L-tjafset om Kungsbergsskolans framtid och valde att göra upp med Moderaterna i frågan är måhända talande. Av alla blocköverskridande kommunala konstellationer är det nämligen dessa bägge ärkerivaler som klarar bäst av att samarbeta – och håller ihop längst. Se på Åtvidaberg där S/M-styret är inne på sin tredje mandatperiod.

Det kan synas förvånande. Men stora partier brukar vara – och måste vara – mer ansvarstagande än små. I den handfasta kommunpolitiska verkligheten har ideologiska skiljelinjer heller inte samma uppskruvade betydelse som på den rikspolitiska arenan.

Moderatledaren Ulf Kristersson har efterlyst ”fler vuxna i rummet”. Han borde inte behöva leta länge. När det gäller, då är det bland kommunernas jordnära, resultatorienterade förtroendevalda som den demokratiska mogenhetsreserven finns.

Gunnar Heléns tid är nu

Publicerad den av
1

Skrivit i Corren 17/8:

Gunnar Helén var radiomannen som förevigade fredsyran på Kungsgatan i Stockholm våren 1945, när den efterlängtande nyheten om Nazitysklands kapitulation nådde Sverige. Ett legendariskt reportage i svensk journalistik.

Sedan sadlade Helén om till att bli en mindre legendarisk FP-politiker som ledde partiet 1969-75. Där är väl hans mest ihågkomna bidrag den bevingat missförstådda frasen ”att vara liberal är att vara kluven”, en formulering som förföljde honom livet ut och som fortfarande medlemmarna i hans gamla parti brukar hånas för. Det är djupt orättvist.

Gunnar Helén var en bildad kulturmänniska, i grunden akademiker som doktorerat på Birger Sjöbergs författarskap. Såsom intellektuell humanist menade han förstås att liberaler inte kan förfalla till några enögda, pekpinneviftade testuggare utan måste kunna se saker från flera perspektiv, vara resonerande och öppna för argument.

I den andan kom Helén att allvarligt oroas av de politiska och byråkratiska eliternas tilltagande maktfullkomlighet i den svällande svenska socialstatens spår.

Väljarna riskerade att reduceras till röstboskap, undersåtar i ett tondövt pampvälde istället för myndiga människor som deras representanter i maktapparaten är skyldiga att inta en ödmjuk hållning till. Gunnar Helén lanserade begreppet ”närdemokrati” som ett korrigerande recept.

I sin bok Frihet i gemenskap (1974) förklarade han: ”Närdemokratin har som huvudsyfte att göra myndigheter och politiska organ känsligare för medborgarna. Det räcker inte att vart tredje år (numera vart fjärde!, min anm.) välja mellan ett antal åsiktspaket…

Nya kanaler måste till som ger folk möjlighet att mera direkt påverka beslut som nära rör dem. Kolosserna som så lätt blir självförhärligande kollektiv, måste hela tiden tvingas inse att de i hela sin verksamhet ska vara till för den enskilde”.

Orden har tyvärr inte förlorat i aktualitet. I Sverige som i övriga västvärlden växer misstron mot det politiska etablissemanget, förtroendet för de traditionella partierna är minst sagt skakigt, folkstyrets former lider av ökande legitimitets- och effektivitetsproblem.

Förnyelse är nödvändigt och intressant nog tycks Gunnar Heléns närdemokratiska idéer fått en vältajmad renässans bland Liberalerna här i Linköping. Man anser det olyckligt att stadshusets politiker låter sig granskas av sitt eget skrå i den kommunala revisionen. Därför borde systemet med lekmannarevisorer förändras så att oberoende invånare kan axla uppdraget att syna hur våra skattepengar hanteras.

Ett annat L-förslag är att löpande, och i ett tidigt skede, inhämta åsikter kring olika tänkta fullmäktigebeslut genom enkäter till några hundra slumpvis utvalda Linköpingsbor. ”Dels skulle det ge bättre idéer om hur vi utvecklar Linköping, dels skulle det bli ett närmande mellan politiker och kommuninvånare. Det behövs för att överbrygga känslan av vi och dom”, menar L-politikern Gustaf Appelberg (Corren 16/8).

Initiativen är utmärkta. Som Helén skrev: ”Vi politiker får hålla tillbaka vår klåfingrighet och våra maktanspråk. Vi ska inte göra anspråk på att sitta med och bestämma överallt. Det är de som nära bemöts av en verksamhet som har rätt att kräva, som har rätt att få, inflytande i naturliga, vardagliga former”.

Den kluvne liberalen var inte så dum ändå, eller hur?

Attentat mot demokratin

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 15/8:

Tre dagar. Längre än så fick inte Sverigedemokraterna i Linköping ha sin valstuga på Trädgårdstorget i fred. Efter natten till tisdagen återstår endast eldhärjade rester.

Polisen misstänker brott och har inlett en förundersökning gällande skadegörelse genom brand. Kan detta fastställas är gärningen mycket allvarligare än blott en fråga om materiell åverkan. Det är ett politiskt attentat, riktat inte bara mot Sverigedemokraterna utan i vidare mening mot den demokratiska processen.

Någon eller några har försökt sabotera ett partis möjligheter att verka och bilda opinion genom att göra våld på fundamentala spelregler och skaffa sig otillbörligt inflytande över valets utgång. Det är vad saken handlar om.

Denna ledarsida hyser ett grundmurat ogillande av Sverigedemokraterna såsom varande ett parti i motsatsställning till ett liberalt, pluralistiskt, dynamiskt, öppet, frihetligt, framstegsbejakande Sverige. Det har vi många gånger givit uttryck för och kommer att fortsätta ge uttryck för.

Märk väl att det inte är människorna bakom SD:s åsikter och värderingar vi bekämpar. Det är åsikterna och värderingarna. Och i det bekämpandet är det inget annat än debatt, argument, samtal och personlig anständighet meningsmotståndare emellan som ska råda.

Attacker från mobben får aldrig accepteras eller ursäktas i ett demokratiskt samhälle. Ett gatans parlament á la Weimarrepubliken för att hindra, tysta och kväsa människor med andra politiska uppfattningar än man själv omfattar leder bara ner i mörkret.

”Ta med dina polare, eventuella megafoner, och din kampvilja. Let’s crash this party”, lyder budskapet som Vänsterpartiets ungdomsförbund sprider på nätet i syfte att störa ut ett stundande SD-torgmöte med Jimmie Åkesson i Göteborg. Intervjuad i P1 under måndagen kunde inte V-ledaren Jonas Sjöstedt samla sig till något rakt avståndstagande från denna uppvigling, utan förklarade att det var polisen på plats som fick ta ansvar för ordningen.

Bedrövligt. Den som sår vind, skördar storm. Vad har Sjöstedt att säga om det nästa gång är han och hans kamrater som drabbas?

Sverigedemokraterna har samma rätt som övriga partier att bedriva valrörelse på civiliserade villkor och göra sina röster hörda inför väljarna. Att bränna ner SD:s valstuga i Linköping är att vägra godta denna rätt. Att hetsa till upplopp mot SD:s torgmöten är att vägra godta denna rätt. I bägge fall är det liktydigt med att egenmäktigt sätta sig över demokratin.

Sådana handlingar måste därför, vad man än tycker om SD, entydigt fördömas.

119 000 kostar cykeln

Publicerad den av
Svara

Ibland måste man tyvärr beklaga att Linköping lever upp till sin slogan att vara staden där idéer blir verklighet. Särskilt om man är skattebetalare och tvingas finansiera förverkligandet av tvivelaktiga politiska idéer. Våren 2019 ska just en sådan idé materialisera sig.

Linköping ska få en elcykelpool med 200 elektriskt drivna velocipeder som kommer att stå till invånarnas kollektiva förfogande. Hela prislappen verkar fortfarande oklar.

På uppdrag av den styrande S/MP/L-koalitionen har det kommunala bolaget Sankt Kors i alla fall nyligen slutit ett sexårigt leasingavtal för elcyklarna, vilket inkluderat laddstationer och annat går loss på 23,8 miljoner kronor.

Det motsvarar, så här långt, en kostnad av 119 000 kronor per cykel!

Den ansvarige projektledaren på Sankt Kors medger i Corren 10/8 att det låter absurt dyrt. Men sett som ett led i målet att göra Linköping koldioxidneutralt och minska biltrafiken i innerstaden är ändå kostnaden försvarbar.

Det är förstås lätt att säga när det handlar om andras pengar. Projektets nyttovärde kan omöjligen vara seriöst analyserad, utan hör snarare till symbolpolitikens luftigaste sfärer.

Den klimatförbättrande effekten torde ligga på det mikroskopiska planet, om ens det. Och hur många bilberoende Linköpingsbor kommer finna det lockande att låta bilen stå för besväret att jaga reda på en eventuellt ledig kommunal elcykel?

Okej, Linköpings kommun omsätter 9,6 miljarder kronor enligt den styrande koalitionens valårsbudget för 2018. I det sammanhanget kan 23,8 miljoner kronor förefalla som en bagatellartad utgift och inget att bråka om.

Men för vanligt folk, som står för fiolerna, representerar det en högst betydande summa. De flesta av oss kommer aldrig att se så mycket pengar på en gång under hela vår livstid.

Den amerikanske presidenten Calvin Coolidge gjorde sig känd för att vara notoriskt sparsam i sina offentliga budgetar. Inte för inte var han son till en lokal skatteindrivare i Plymouth Notch, Vermont. Som ung brukade Coolidge göra sin far sällskap när denne samlade in skattepengarna från traktens invånare och han glömde aldrig den grundläggande läxan: ”Jag lärde mig att någon alltid måste arbeta ihop till skatten för att kunna betala den”.

Samma respekt för frukten som skapas av arbetande människors möda skulle inte skada i Linköpingspolitiken.

Kommunalrådet Sara Skyttedal (KD) har hävdat att majoriteten borde anmälas till TV-programmet ”Lyxfällan” och kräver på sina valaffischer nej till slöseri med skattemedlen. Den dubiösa elcykelsatsningen är ett talande exempel på att hon har en poäng.

Ett budskap i tiden.

Reagan i Linköping

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 19/6:

Är det du som har rätt till frukterna av ditt arbete, eller är det regeringen som ska ha företräde att spendera och spendera och spendera? Den retoriska frågan är Ronald Reagans.

Han varnade för ett politiskt vägval ”där regeringen beslutar att den vet bättre än du vad som ska göras med dina inkomster och i själva verket, hur du ska leva ditt liv”. Översatt till den kommunalpolitiska verkligheten i Linköping, vad är alternativen i höstens val?

Utgår vi från de stora dragen i de olika budgeterna som presenterats inför tisdagens fullmäktige är bilden ungefär lika ideologiskt jämngrå. Den styrande majoriteten står för en hygglig förvaltning av rådande förhållanden. Den borgerliga oppositionen står för en hygglig förvaltning av rådande förhållanden.

”Räknar man ihop totalt, så skiljer det inte så mycket”, säger kommunalrådet Niklas Borg (M) i en illustrativ kommentar om sitt partis utgiftssatsningar på nämndverksamheterna och den S-ledda majoritetens förslag (Corren 18/6).

Men är hela Gallien – förlåt, Linköping menar jag – i händerna på beskatta och spendera-politikerna? Nej! Det finns ett litet parti inom den borgerliga sfären som trotsar konsensuslinjen.

Kristdemokraterna utmärker sig genom att fokusera på välfärdens kärna, avvisar alla ekonomiska vidlyftigheter och dyra prestigeprojekt – samt förespråkar att den kommunala skattebördan för Linköpings invånare lättas med en krona! Det gör KD under Sara Skyttedals ledning unikt som det idémässigt närmaste Reagan vi kommer i Östergötlands residensstad.

Varför är sänkt skatt viktigt? Bland annat därför att skattepålagorna oundvikligen drabbar människor med lägre inkomster hårdast eftersom de har tuffast marginaler i hushållskassan. Att sänka skatten är att öka den individuella friheten och tryggheten.

Det stärker egenmakten i civilsamhället, minskar beroendet av den offentliga apparaten och får människor att inte vara fullt så utlämnade åt politiska beslut som idag. Att sänka skatten tvingar även partierna att använda det arbetande folkets pengar försiktigare och effektivare.

”När regeringen (the government) blir för stor, går friheten förlorad. Regeringen är tänkt att vara en tjänare. Men när en regering kan beskatta människor utan gräns eller återhållsamhet på vad regeringen kan ta, då har regeringen blivit en herre”, menade Reagan.

I högskattelandet Sverige får man väl vara tacksam för att åtminstone Linköpings kristdemokrater verkar förstå detta.

Gör vägen till Linköping enklare

Publicerad den av
Svara

Kom, kom, kom till smörgåsbordet! Här i Linköping ska det dukas upp. Inte bara med smör, ost och sill. Utan med stjärnglans, vimmel och konfetti. Internationella artister! EM- och VM-turneringar! Folkfester!

Skojiga saker som kan locka ung som gammal, gärna massor av barnfamiljer, från när och fjärran till vår fina östgötska metropol. Bland annat behövs då utbyggda eller nya konsert- och konferenslokaler.

Det är Johan Rustan, vd för Visit Linköping & Co, som i Corren (Affarsliv.com) redogör för hur Linköping ska satsa sig till att bli en av Sveriges tre främsta eventstäder och mötesplatser. Ett ambitiöst mål, fastslaget av stadshusets makthavare, som kan ge skönt klirr i kassorna om det lyckas.

Men konkurrensen på nöjes- och besöksmarknaden är tuff. Skattepengar som rullar till att ”sätta kommunen på kartan” bör man – som nyligen Slöseriombudsmannen Johan Gustafsson påpekade i denna tidning – vara skeptisk mot.

Dels är det knappast någon kommunal uppgift att ägna sig åt tivoliverksamhet, dels brukar inte sällan resultatet bli ekonomiskt nedslående. Hela kommunlandet är kantat av havererade ”sätta-på-kartan”-projekt med förlustnotan utskriven på skattebetalarna.

Men varför vara en tråkig Kassandra? I vilket fall, oavsett hur man ser på graden av offentligt engagemang i frågan, så förtjänar onekligen en stad av Linköpings storlek ett attraktivare nöjes- och kulturutbud. Det är en viktig framgångsfaktor, något som ger staden puls, nerv och livskvalitet. Klart att folk ska strömma hit, ha roligt, trivas, njuta och spendera.

Men besökare utifrån – särskilt barnfamiljer – är oftast bilburna. Om Linköping ska bli en av rikets största event- och mötesmagneter kan väl inte staden fortsätta vara så notoriskt krångelkörd och parkeringssvår? Det hindrar och avskräcker ju snarare människor från att ta svängen förbi oss än välkomnar dem.

Om de styrande politikerna vill gynna den lokala besöksnäringen borde logiskt sett den ogina inställningen till biltrafiken omprövas. Gör vägen lätt istället! Är Sverigedemokraterna verkligen det enda partiet i Linköping som uttalat säger sig förstå vikten av att skapa en bilvänligare kommun?