Här är man ute och tar sig ett järn en ordinär kväll i Linköping. Och vem råkar man hamna i sällskap med på stamlokuset Horse and Hound? Rolf Wirtén, finansminister i sista Fälldinregeringen, myntare av uttrycket ”den underbara natten”, tidigare landshövding i Östergötland & still going strong 88 år ung. I’m not worthy.
Skrivit i Corren 25/11:
Göteborg blev för några år sedan ökänt som ”Muteborg”, när omfattande korruptionshärvor rullades upp i stadens vildvuxna flora av kommunala bolag. Dessa avslöjanden resulterade i en rad fällande domar för mutbrott och ledde till ett uppvaknande hos såväl allmänhet som media om att Sverige inte var fullt så betryggat korruptionsfritt som man tidigare gärna trott.
En viktig läxa uteblev dock. Efter Göteborgsskandalerna borde hela den utbredda företeelsen med kommunalt driva bolag ifrågasatts landet över. Så skedde emellertid inte. Politiker och tjänstemän föredrog att envist slå vakt om sina uppbyggda företagsrevir – verksamheter som enligt Inga-Britt Ahlenius, tidigare chef för Riksrevisionsverket, ligger i kommunallagens utmarker och utgör en grogrund för korrupt beteende.
Hon har i debatten pläderat för att kommunerna bör lägga ner sina bolag. Denna principvidriga sammansmältning av vinstjagande kommers, offentlig förvaltning och partipolitisk maktutövning ligger i högriskzonen för att bli ljusskygga ormbon av bristfällig styrning, försvårad kontroll, otillräckligt ansvarsutkrävande och osunda jävsförhållanden.
”Muteborg” är rena skräckexemplet på detta. Men hur står det egentligen till bakom fasaderna på Linköpings kommunala affärsimperium? Ska vi tro visselblåsaren Christian Gustavsson (M) finns anledning till hårdare granskning. Som Corren rapporterat om (23/11) har han valt att i protest lämna styrelsen för det kommunala fastighetsbolaget Sankt Kors.
Det utlösande motivet var rekryteringen av en ny bolags-VD som enligt Gustafsson skett utan någon seriös kravspecifikation och istället utifrån ”en kultur baserad på vänskapskorruption”. På sin blogg flaggade Christian Gustavsson redan i våras för andra märkligheter han upptäckt i Sankt Kors.
Det handlade om sådant som slentrianmässigt sekretessbeläggande av beslutsärenden för att slippa insyn, ofullständiga protokoll, ett avtal för saftigt betalda tjänster från en ”senior rådgivare” som tecknats i strid mot lagen om offentlig upphandling. Efter att ha bevittnat processen kring den dubiösa VD-rekryteringen fann Gustavsson det omöjligt att stanna kvar.
Men bolagets sittande VD Johan Kristiansson ställer sig blankt avvisande till Christian Gustavssons kritik. ”För mig är det en obegriplig syn på läget”, säger han. Gunnar Broman (L), ordförande i bolagets styrelse, påstår sig heller inte förstå vad Gustavsson talar om: ”Att det skulle röra sig om vänskapskorruption får stå för honom. Vi är trygga med att det inte finns någon sådan”.
Frågan är om Linköpings skattebetalande medborgare kan känna sig lika trygga med hur den kommunala bolagsverksamheten bedrivs. Sankt Kors måste synas i sömmarna.
Skrivit i Corren 20/11:
Kurt Tucholsky gisslade den framväxande nazismen som ingen annan inom den tyska vänstern under 1920-talet. Som satiriker, journalist och författare var han begåvad med Weimarrepublikens kanske skarpaste samhällskritiska penna.
Det är talande att hans böcker var bland första som nazisterna kastade på elden efter Hitlers maktövertagande 1933. Tucholsky fråntogs även sitt tyska medborgarskap, själv hade han då redan gått i landsflykt till Sverige. Han dog här 1935 som en martyr för det fria ordet som tyranner i alla tider avskytt och fruktat.
De vet att varje förtryckarsystem blir omöjligt om det rymmer en Kurt Tucholsky som inför folket rycker brallorna av knektregimen, avslöjar dess lögner, kriminalitet och pompösa löjlighet. Att Kina, dagens största och mäktigaste diktatur, skakas av Svenska PEN:s pris som bär Tucholskys namn visar vilken kraft yttrandefriheten besitter och rädslan den injagar hos despotins tillskyndare.
Hur symptomatiskt är inte den kinesiske ambassadören Gui Congyous vredgade hot mot Sverige i försöken att hindra kulturminister Amanda Lind (MP) från att dela ut årets Tucholskypris till Gui Minhai. Trots att denne Hongkongbaserade svenske medborgare och bokförläggare sedan 2015 sitter tystad och fängslad i Kina, kan inte det totalitära kommunistväldet tåla utmaningen det innebär att regimkritikern Minhai hyllas och uppmärksammas på andra sidan jorden.
Det hör till vår regerings stoltaste stunder att den inte vek sig för Kinas häftiga raseri och utslungade löften om repressalier. Anspråken på att kväsa en minister och våldföra sig på debatten i en demokratisk nation, långt bortom Kinas egna gränser, är chockerande i sin naket bisarra maktfullkomlighet och respektlösa arrogans. Men speglar i grunden en väldig bävan inför det fria ordets revolutionerande potential.
Därför är det av central betydelse att aldrig svika i försvaret av yttrandefriheten, det liberala folkstyrets fundament och viktigaste vapen mot tyranniets begäran om förtroende. På det lokala planet är markeringen av Linköpings borgmästare Lars Vikinge (C) ett lysande exempel på nödvändigt kurage nu när valörerna prövas.
Kommunledningen blev förra veckan ombedd att ta emot en politisk delegation från den kinesiska vänorten Guangzhou. Vikinge vägrade. Hans motivering var rakt på sak. ”Kina har hotat en svensk minister. I det läget tackar vi nej”.
Såväl Vikinges Centerparti som Vänsterpartiet har tidigare pläderat för ett nej till fortsatt vänortssamarbete med Guangzhou överhuvudtaget. Hög tid att övriga partier sluter upp bakom det kravet. Det finns inga rimliga skäl till att Linköping skulle odla kärvänliga förbindelser med det fria ordets fiender som spottar på allt vad på demokrati och mänskliga rättigheter innebär.
Skrivit i Corren 28/10:
”SJ, SJ gamle vän / Festligt att du lever än / Men du ser rätt krasslig ut / Snart hörs ditt sista tut”. Stefan Demerts kända nidvisa om SJ från 1971 är fortfarande kul, men har lyckligtvis för alla oss inbitna tågdiggare förlorat det mesta av sin relevans.
Sista tutet har ännu inte hörts och lär knappast bli aktuellt inom överskådlig framtid heller. Trots kvarstående bekymmer med punktligheten (som dock börjar bli något bättre) ser gamle vännen SJ ut att leva utmärkt väl och vara populärare än någonsin.
Under veckan som gick offentliggjorde det statliga tågbolaget resultatet från sitt tredje kvartal, som visade stärkta vinstsiffror och att antalet resenärer totalt ökat med 11 procent hittills i år. Det artar sig till ett nytt rekord, jämfört med toppnoteringen för 2018 då SJ sålde hela 31,8 miljoner resor – vilket var en ökning med 1,5 miljoner resor från året innan.
Klimatdebatten har tydligt bidragit till att sätta rejält snurr på järnvägshjulen. Svenska folket gillar miljömedvetet resande. SJ är i färd med att möta det växande efterfrågetrycket genom mångmiljardinvesteringar i nya och upprustade tåg.
Huruvida det statliga projektet att anlägga nya spår i form av ett futuristiskt höghastighetsnät blir verklighet är mera tveksamt. Frågan är politiskt splittrande, några riksdagspartier har flera gånger bytt fot, och enligt Trafikverkets kalkyler är den enorma satsningen inte ekonomiskt försvarbar.
Men som Corren kunde rapportera om i lördags är Ostlänken att räkna med. Dessa 16 mil av nya dubbelspår mellan Linköping och Järna gör att pendlingsmöjligheterna underlättas betydligt. De östgötska tillväxtmotorerna Linköping/Norrköping och den tillväxtheta Stockholmsregionen kommer ännu närmare varandra.
Ostlänken – inte billig den heller visserligen – är därför ett ekonomiskt vettigare projekt än investeringen i fullskaliga nationella höghastighetsbanor genom vårt glesbefolkade land för den relativt lilla grupp som reser riktigt långväga.
Höljt i gåtfullt dunkel är emellertid om Linköping kan räkna med att Ostlänken kommer att dras innanför staden eller inte. Trafikverket meddelar ingenting bestämt. En ny station belägen bortom Linköpings centrum vore tveklöst olyckligt.
En icke ringa del av järnvägars attraktionskraft ligger i att smidigt kunna kliva av och på tågen mitt i city. Som kommunens projektledare Oscar Lindgren säger: ”Forskning visar att avståndet till stationen är avgörande för hur många som reser” (Corren 26/10).
Rekordmånga vill bevisligen åka tåg. Förfela inte Ostlänken genom att låta stationsplaceringen i Linköping bli en hämmande faktor.
Skrivit i Corren 25/9:
”Det är viktigt att ha någon att jämföra med. Man måste hela tiden jämföra”, säger pojken Ingemar i Lasse Hallströms mästerverk Mitt liv som hund.
Ingemar har det deppigt hemma, men han möter motgångarna på sitt eget kluriga vis. Ingemar tänker ofta på det bistra ödet för den stackars ryska rymdhunden Laika, som lämnades att dö ensam i sin kapsel runt jorden. I jämförelse är Ingemars situation inte så illa.
Så kunde man ju här i Linköping se på det resultatet i Svenskt Näringslivs årliga prestigemätning av det lokala företagsklimatet i landets 290 kommuner. Precis som för Ingemar är det aktuella läget inte direkt muntert.
2014 låg Linköping på 34:e plats. Sedan dess har det kontinuerligt burit utför. 2017 passerade Linköping hundrastrecket på rankingen och landade på slätstrukna plats 106. Förra året fortsatte fallet till plats 129. Och nu, 2019, backar Linköping ytterligare 20 placeringar och är nere på plats 149.
Men det kan ju alltid vara värre, eller hur? Tänk på Laika, tänk på Norrköping, Östergötlands andra regionala tillväxtmotor. Där är visar Svenskt Näringslivs mätningar en fullskalig klimatkris i jämförelse. Från plats 166 ifjol rasar Norrköping i brinnande fart mot det absoluta bottenskiktet i Sverige och kraschrankas detta år på 253:e plats. Aj, aj.
Relativt Norrköping kan Linköpings medelmåttighet betraktas som tämligen uthärdlig ändå. Men detta är förstås inte Mitt liv som hund om ett omyndigt barns överlevnadsstrategi, utan handlar om hur de offentliga makthavarna på det lokala planet vårdar förutsättningarna för de välståndsbildande krafterna – det kreativa, skapande, närande Linköping.
Tänk därför inte på Laika, tänk på Ydre som med plats 25 i Svenskt Näringslivs undersökning har det bästa företagsklimatet i länet. Varför lyckas denna lilla kommun, medan Östergötlands två största kommuner får så mediokra respektive katastrofala betyg?
Eller tänk ännu hellre på Solna som år efter år varit och förblivit nummer 1 i hela landet. Av attityden mot företagare och entreprenörer i den kommunen finns uppenbarligen hur mycket som helst att lära.
Den negativa trenden för både Norrköping och Linköping går självklart att bryta. Vad som krävs är ett tydligt målfokuserat ledarskap, vuxen uppgiften att sätta det kommunala politiska-byråkratiska komplexet på mer tillmötesgående och lyhördare spår.
Alliansen i Linköping har lovat att jobba på det, håll tummarna att det finns myndig kraft bakom orden.
Skrivit i Corren 30/8:
Det har börjat pålas och schaktas för den nya simhallen vid Folkungavallen i Linköping. Nog är det på tiden? Sedan 90-talet har det pratats om behovet av att ersätta den gamla simhallen från 1967. Efter en herrans massa turer genom åren kan Linköpingsborna nu till slut se fram mot ett förverkligat, badklart bygge 2022.
Eller så är det nog inte på tiden. Vi går mot en avmattning i den minusräntedopade högkonjunkturen med hopande osäkerhetsmoln framför oss. Om tre år är det inte osannolikt att vi är mitt i baksmällan.
Oaktat detta, står det klart att den demografiska utvecklingen innebär ett ökande tryck på välfärdstjänster inom vård, skola och omsorg. SKL, Sveriges kommuner och landsting, har länge flaggat för att de växande behoven är en tickande utgiftsbomb.
Totalt kommer kommun- och landstingssektorns åtaganden 2022 att kräva runt 40 miljarder kronor mer än idag, beräknade SKL i våras. För hela nästa decennium behövs ett resurstillskott på 200 miljarder kronor, löd Riksrevisionsverkets prognos häromåret. Hur ska det hanteras?
Den gamla vanliga vägen med skattehöjningar och statsbidrag? Lägg därtill en vikande konjunktur som sur grädde på moset och utmaningen blir riktigt extra delikat.
I det ljuset framstår det kanske inte som världens smartaste idé att Linköping kommun prioriterar närmare en miljard kronor till en ny simhall. Förvisso är det av många efterlängtade bygget redan igång och visst är det roligt.
Men vore det så populärt och viktigt för oss Linköpingsbor att bada i bassäng, borde väl det kunnat lösas av marknaden med en privat simhall istället för att politikerna skulle rycka in.
Poängen är inte att argumentera för att stoppa just detta projekt (det är för sent ändå). Utan att kommunen fortsättningsvis gjorde klokast i att fokusera på välfärdens kärna. Och dit hör knappast – hur man än vrider och vänder på saken – simhallsbyggen eller elcykeluthyrning eller att bjuda på cirkus eller annat godis i den stilen som Linköpings kommun använder offentliga medel till.
Partipolitiker av alla kulörer måste ha modet att våga vara tråkigare, dra åt svångremmen och trimma verksamheterna (stora belopp kan sparas genom effektiviseringar och ny teknik).
Det handlar inte om att vara snål och elak. Det handlar om att värna det allmänna bästa och respekten för andra människors pengar.
Skrivit i Corren 22/8:
”Jag har alltid känt att jag bor på en av de tryggaste platserna i Linköping, nära polishuset, men det här är ruskigt. Jag tycker det har gått alldeles för långt nu”.
Det säger 19-åriga Zsofia Szabo till Svenska Dagbladet (21/8). Hon var en av de 170-tal boende på Garnisonen som i måndags evakuerades från sina bostäder när Nationella bombskyddet försökte oskadliggöra sprängmedlet som polisen hittat i en stulen moped. Det slutade som bekant med en väldig explosion.
Lyckligtvis blev ingen skadad vid smällen på polisområdet. Men den kraftiga detonationen gav tusentals kringboende människor en mardrömslik natt.
Pensionären Centzyh Lindh, som även hon är granne med polisen, berättar skakad för Svenskans reporter att hon överväger att flytta från stan: ”Jag tycker det här känns oroligt när det är så nära inpå oss, man tror ju inte det ska kunna hända häruppe”.
Nej, och vem trodde heller i början av juni att vi skulle vakna upp till ett otäckt sprängdåd mitt i city som fick Ådalagatan att likna en krigszon? Det är andra gången denna sommar ett explosivt bombdrama i Linköping skapar svarta nationella rubriker. Den pågående stadsfesten kunde ju, milt uttryckt, fått en trevligare inledning.
Projektledaren Claes Lauritsen bedyrar dock att inga besökare ska vara rädda för att visats på våra gator och torg, säkerhetspådraget är omfattande. Festen, menar han, blir nu ”ett perfekt tillfälle att visa att det goda alltid segrar över det onda” (Corren 21/8).
Visst, men den bistra verkligheten är att ingen gärningsman ännu gripits för bombdådet i juni. Den skyldige till mopedbomben är också ett frågetecken. Kan det finnas en koppling? Vad är motiven? I bägge fall verkar polisen sakna avgörande spår och famla i blindo.
Samtidigt rapporteras att antalet sprängattentat fortsätter att öka i hela Sverige. I år fram till juli skedde 120 sprängningar, jämfört med 83 under samma period ifjol. Den samvetslösa våldsbrottsligheten trappar upp.
Åtskilliga i vårt land instämmer nog med Zsofia Szabo. Det här är ruskigt och det har gått alldeles för långt nu.
Skrivit i Corren 20/8:
Leve alla gamla yrkesskickliga skomakare! I våras besökte jag just ett sådant förträffligt hantverkarproffs i centrala Linköping för att klacka om och fräscha upp två par skinndojor. Det kostade en slant, men var absolut värt det.
Här har ni ett gott tips: investera i ordentliga kvalitetsskor från början, håll dem kontinuerligt rena och putsade, låt en skomakare fixa sula och annat som slits med tiden. Era fötter kan fortsätta trivas i de bekvämt ingångna skodonen, ni slipper köpa nya och spar pengar i längden.
Nåväl, jag var mycket nöjd med min skomakares arbete och ville givetvis räkna med att kunna anlita honom även framöver. Vi språkade en stund där i butiken.
Jag frågade om han inte också sålde skor (vissa skomakare brukar kunna erbjuda verkligt förstklassiga skor som man i princip kan ha livet ut – om man vårdar dem!). Tyvärr hade han tvingats upphöra med den tjänsten.
När folk började komma in för att prova skor, bara för att sedan ogenerat upplysa om att de skulle köpa samma sorts par en smula billigare på nätet istället – då var inte längre lönt. Naturligtvis irriterade detta utnyttjande honom.
Men det var inte bara den konkurrerande e-handeln som frätte på marginalerna. Det som förargade honom mest var den tillkrånglade trafiksituationen i Linköping, vilket gjorde hans skomakeri otillgängligare för kunderna som ofta var bilburna.
Kontentan löd: om politikerna vägrar inse privatbilismens betydelse för cityhandeln, bör ingen förvånas om cityhandeln får det kärvare att hålla ställningarna.
Okej, det är ett vittnesmål. Men jag har även talat med andra näringsidkare i stan, vilka sitter i en likartad rävsax. Inte nog med att fysiska butiker pressas av den snabbt växande digitala shoppingen. Ska dessutom överlevnadsvillkoren förvärras av ett bilfientligt hindrande av den kvarvarande kundströmmen?
Det är ingen retorisk fråga, eftersom svaret faktiskt är nej – om jag tolkar den borgerliga Linköpingsalliansens samverkansprogram rätt. Enligt detta dokument, som presenterades efter maktskiftet i stadshuset förra året, är det slut med skambeläggningen av bilåkandet.
Trafikplaneringen ska inriktas på en bättre tillgänglighet särskilt i tätorten och problemen med parkeringsplatser ska lösas. Döm därför om min förvåning när jag denna sommar fick se övre Storgatan avspärrad och omgjord till gågata.
För all del, många flanörer verkade ha trevligt och på uteserveringarna var det livat. Fast hur rimmade avspärrningen med intentionerna att göra tätorten bilvänligare?
Förklaringen visade sig vara att gågatan endast var en tillfällig åtgärd under tiden Apotekaregatan grävdes upp för ledningsbyten i marken. Dock hörs nu röster för att gågatan borde permanentas. Tveksamt om det är en bra idé med en dylik igenkorkning av biltrafiken.
En levande innerstad behöver ett starkare ekonomiskt underlag än blott uteserveringar för gående. Det krävs en vital butikshandel och jag – som också gillar att promenera – vill gärna behålla min skomakare.
Skrivit i Corren 16/8:
Det borde finnas alla möjligheter att skapa sig ett hyggligt liv i Linköping, som är en av Sveriges mest välmående städer med en betydande utvecklingsdynamik. Ändå tycks det märkligt svårt att överbrygga den klyfta av utanförskap och segregation som också råder.
Vi som bor här, bor i icke ringa utsträckning i en delad stad. Det hedrar kommunstyrelsens ordförande Niklas Borg (M) att han söker nya vägar att ta sig an problematiken, bortom den gängse politikens inkörda hjulspår av välmenande men mindre lyckade ad hoc-projekt.
Borg har samlat ett särskilt råd omkring sig, enligt honom unikt i sitt slag, vars deltagare består av partipolitiskt fristående personer med skiftande bakgrunder och kompetensområden (se Corren 15/8). Det är ett innovativt, lovande grepp. Uppdraget är att utarbeta förslag till långsiktigt hållbara lösningar på den sociala orättvisan.
Välgörande vore om vi kom bort från den i Sverige alltför vanliga tendensen att betrakta vissa människor och grupper som per automatik ”svaga”, ömkansvärda offer för omständigheter och strukturer som ständigt ligger utanför deras kontroll att själva påverka.
Människor är i de flesta fall – oavsett klass, kön, etnicitet, etc – väsentligt starkare än vad man annars av debatten stundtals kan förledas att tro. Omhändertagandets förmyndaraktiga mentalitet är inte vad de behöver, det snarare förminskar människor än hjälper dem.
Vad social rättvisa i fundamental mening handlar om är att undanröja hinder som gör det svårare för individer i utsatta lägen att tillvara sina livschanser, nå sin fulla potential, få friheten att växa och forma sina egna villkor. Förekomsten av ett starkt, öppet och inkluderande civilsamhälle är av central betydelse i den processen.
Det mest väsentliga politiken kan bidra med borde egentligen inte vara rocket science och kan huvudsakligen kokas ned till två avgörande ansvarsområden.
1) Våldsmonopolet måste fungera och vara pålitligt effektivt i varje stadsdel. Trygghet, lag och ordning är frihetens förutsättning. Annars urholkas såväl emancipationens som välståndets grunder.
2) Utbildningsväsendet måste fungera och vara pålitligt effektivt i varje stadsdel. Skolan är det viktigaste, skarpaste jämlikhetsinstrument vi har. Kunskap och bildning är makt som bryter människans bojor, ger vingar och vidgar horisonter.
I övrigt ska det bli spännande att se vilka idéer rådet kring Niklas Borg kommer fram till.
Skrivit i Corren 17/6:
Ett kraftigt sprängdåd i centrum och Garnisonen avspärrad efter misstänkt bomblarm. Sommaren kunde fått en trevligare inledning i Linköping. Samtidigt har nyheter om spektakulära våldsbrott duggat tätt från andra delar av landet.
Det är inte märkligt om händelseutvecklingen skapar en tilltagande oro i folkdjupet. I början av året konstaterade Nationella trygghetsundersökningen att många svenskar känner en sådan rädsla för att bli drabbade av kriminalitet att deras vardagsliv begränsas. Nästan en fjärdedel av befolkningen vågar exempelvis inte rör sig lika fritt utomhus som de egentligen vill.
Den utbredda ängsligheten måste ta på allvar och i Linköping gör man det också. I fredags meddelades att kommunen kommer anlita privata ordningsvakter för att öka tryggheten i stadskärnan.
Det är en välkommen åtgärd, men är i grunden en konsekvens av statens misslyckande att sköta sin kärnuppgift. Som kommunstyrelsens ordförande Niklas Borg (M) säger: ”Vi behöver fler synliga poliser i Linköping. Men i väntan på att fler poliser ska utbildas gör vi den här satsningen. Vi kan inte vänta på fler poliser” (Corren 15/6).
Det är inte Linköping ensamt om. Ett femtiotal av Sveriges 290 kommuner har idag anställt egna ordningsvakter och säkerhetsbranschen blomstrar som aldrig förr. Niklas Borg låter som ett symptomatiskt eko av sin styrande kollega Erik Pelling (S) i Uppsala, där ordningsvakter redan patrullerar i kommunens centrala områden.
”Vi hade sett ett minskande antal poliser under en lång tid och då var vi tvungna att sätta in en insats i väntan på fler poliser”, sa Pelling till Aftonbladet den 8/4.
Stockholms trafikregionråd Kristoffer Tamsons (M), som upphandlat tjänster från vaktbolag till mångmiljonbelopp för att hålla ordning i tunnelbanenätet, säger i samma artikel: ”Vi har tagit över det som egentligen är polisens arbete. Vi arbetar förebyggande, men vi är många gånger både den första och sista linjen mot ordningsstörningar, våld och droger”.
Frågan är om det alls är lönt att ens vänta på fler poliser och mer resurser till en statlig myndighet, vars verksamhet i åratal präglats av ineffektivitet, lågt ansvarsutkrävande, usel ledningskultur och organisatorisk elefantsjuka.
Det är i längden orimligt att alltfler städer som Linköping ska nödgas täcka upp för bristerna genom att gödsla säkerhetsföretagen med skattemedel. Vore det inte lika bra, eller snarare bättre, att göra polisen kommunal igen som den var innan det fatala förstatligandet 1965?
Christian Dahlgrens Blogg 