Kategoriarkiv: Linköping

Gör Linköping grönare och skönare

Publicerad den av
Svara

Skrivet i Corren 31/7:

Är Linköping en ful stad? Då har ni aldrig sett Borlänge kan jag säga, men tydligen är det många linköpingsbor som är missnöjda med sin egen hemorts estetiska kvaliteter.

I alla fall om man ska tro den där rapporten häromveckan, som konsultföretaget PE Teknik & Arkitektur står bakom och aningen svulstigt kallat ”Samhällsbarometern 2020”. En samling invånare i Sveriges tolv största städer har tillfrågats huruvida de tycker att deras stad är vacker.

Bara 45 procent i Linköping svarar jakande, vilket är det näst sämsta betyget i undersökningen (Västerås ligger i botten med 35 procent, Helsingborg toppar med 85 procent).

Slutsatsen torde sålunda vara att befolkningsmajoriteten i Linköping anser att staden är om inte direkt ful, så åtminstone kunde varit fagrare. Kommunstyrelsens ordförande Lars Vikinge (C) kommenterade resultatet med att han själv tycker det vackert i Linköping, men instämmer ändå delvis: ”Vi skulle kunna jobba lite mer med mysiga miljöer. Man får lyssna på en sådan här rapport” (Corren 14/7).

En god idé. Jag lutar åt Vikinges håll. Linköping har åtskilliga fina och trivsamma sidor, fast mera mysighet kan aldrig vara fel. Låt staden växa och utvecklas med ökad skönhet som ett prioriterat värde. Det är ingen lyxfråga, snarare en mänsklig nödvändighet.

Ty det ligger mycket i vad folkbildaren Ellen Key skrev vid förra sekelskiftet – om än i tidstypisk magisteraktig ton – angående inredningen av hemmet, vilket lika gärna kan appliceras på det offentliga rummets gestaltning:

”Varken land eller stad är alldeles lottlösa, när det gäller skönheten. Denna kan överallt förmedla sitt glädjande, förhöjande inflytande, bara människorna börjar öppna sina ögon och hjärtan för allt det vackra. Men först och främst måste de lära sig att inse att det vackra inte alls hör till livets överflöd, utan att man arbetar bättre, mår bättre, blir vänligare och gladare om man i sitt hem möter vackra former och färger på de saker som man omger sig med” (ur Skönhet för alla, 1899).

Hur vore det om vi tog lärdom av Ellen genom att till exempel inreda Linköpings gemensamma stadsmiljö med ett större inslag av vegetation? Vertikal sådan, på byggnadernas väggar.

Arkitektur med gröna fasader har en stark mysighetsfaktor, gör staden mjukare och harmoniskt grannare. Förutom de estetiska aspekterna finns andra vinster att skörda. Fastigheter som kläds av växtlighet dämpar gatans buller, bidrar till renare luft att andas och främjar den biologiska mångfalden.

Ett grönare Linköping blir ett skönare Linköping på flera sätt.

Äntligen slut på ”Bad trip blues”

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 10/6:

”Något tungt och ödesdigert skymmer himmelen över oss / Stan har blivit lika hjälplös som en skeppsbruten albatross”, sjunger Cornelis Vreeswijk i Bad trip blues som avslutas med det ständigt, entonigt upprepade konstaterandet: ”Vi har fångats i en mardröm där en mördare går fri!”.

Det är en stark låt från vår främste visdiktare vid sidan av Bellman, skriven några månader efter mordet på Olof Palme 1986 och utgiven i november 1987 på det som blev Mäster Cees sista studioalbum – Till Fatumeh, rapport från de osaligas ängder.

Det är länge sedan skotten på Sveavägen nu, men det ouppklarade statsministermordet har fortsatt kasta en osalighetens skugga över Sverige. Med tidens gång något blekare. Fast ännu efter 34 år kan nog vi alla som var med när det hände utan svårighet relatera till den hallucinatoriska mardrömskänslan i Bad trip blues.

För oss i Linköping är det som Cornelis Vreeswijk lika gärna kunde sjungit om dubbelmordet på Åsgatan hösten 2004. Där fångades vi i en lokal mardröm med ytterligare en mördare som gick fri. Det bestialiska knivdådet som tog åttaårige Mohamad Ammouris och 56-åriga Anna-Lena Svenssons liv fick vardagen att chockartat kränga, cirklarna att obarmhärtigt rubbas.

Hur kunde något så fruktansvärt ske, i vår omedelbara närhet, mitt ibland oss? Sedan åter den psykiskt påfrestande frustrationen av en evighetsmalande polisutredning utan resultat, den mest omfattande i Sverige näst mordet på Olof Palme, Bad trip blues revisited: ”Remsor, trasor, döda ting / Skuggor hasar ljudlöst omkring. / Pärmar ropar på byråkrater. / Klockan slår ett förtappat pling.”

Men den tröstlösa klockan tycks mirakulöst slagit färdigt. Inga fler oräkneliga utredningspärmar i byråkratins djupa valv. Osalighetens skuggor verkar äntligen skingras och det med en osannolik tajming detta annars bedrövliga anno domini 2020. Dagen före besked och klarhet ska ges om mordet på Olof Palme, briserar nyheten att polisen fått fatt på den misstänkte gärningsmannen från Åsgatan.

Matchande DNA-spår och hans eget erkännande tyder på att rättvisa står i utsikt att kunna skipas. Det är en imponerande bedrift av polisen, som tack vare sin envishet och den moderna teknikens landvinningar befriat oss från ett värkande trauma.

Vi får hålla tummarna för att Palmeutredningens Krister Petersson kan göra detsamma vid sin presskonferens under onsdagsmorgonen. Snedtrippar i det fallet har vi haft så det räcker.

Fler dåliga skolor borde stoppas

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 28/5:

Skolk tillåts, svaga elever får för lite stöd, och lärare som ställer krav gör sig impopulära. Så skrevs det i Corren 2012 om John Bauer-gymnasiet i Linköping. ”Undervisningen är inte tillräcklig och vi är inte alls förberedda för att komma ut i arbetslivet”, vittnade eleverna.

Bakom gymnasiet stod friskolejätten JB Education som gjorde brakkonkurs på våren nästföljande år. Över 30 skolor i Sverige, med tusentals elever och hundratals lärare, berördes. Det utlöste, föga förvånade, en sylvass kritisk diskussion kring friskolesystemet som sådant. Många arga debattörer tenderade dock att missa en viktig poäng i sammanhanget.

Även om det självfallet var olyckligt att enskilda drabbades i härvan, var konkursen på det hela taget mycket sund. Enligt Skolinspektionen brast flera av JB Educations skolor allvarligt i kvalitet och ekonomin var uppenbart misskött. Utan skyndsam bättring i sikte vore det groteskt om sådana läroanstalter fick fortsatta. På en fungerande marknad ska den ansvarige aktören betala det välförtjänta priset för sina synder och slås ut.

Problemet är snarare att inte fler dåliga skolor i Sverige går samma väg. Där kommunen är huvudman kan politiker och tjänstemän i princip driva underpresterande skolor vidare hur länge som helst. Hånet det innebär mot skattebetalarna, vars resurser slösas bort, är en liten sak jämfört med sveket eleverna utsätts för.

Nekad rätten till en solid grund av kunskap och bildning i klassrummet, riskerar barnens möjlighet till en god start i livet att slösas bort. Det är en skada som ofta är svår att reparera senare eller på annat sätt – särskilt om eleverna tillhör ett socio-ekonomiskt svagare samhällsskikt och saknar en högutbildad hemmakrets som kan kompensera för en knackig skola.

Därför bör veckans uppmärksammade initiativ från Alliansen i Linköping att stänga Skäggetorpsskolans högstadium välkomnas. När bara en dryg tredjedel av eleverna klarar målet om godkänd gymnasiekompetens är något fundamentalt fel och det måste få konsekvenser.

Personalen är säkert gjort vad den kunnat efter allra bästa förmåga. Skolan har en förträfflig vision: ”Många nobelpristagare lever i dubbla kulturer. Vi vill utbilda framtidens nobelpristagare!”.

Men lärarna har kämpat mot orimliga odds på en skolan där det talas 27 olika språk och endast tre procent av eleverna har svenska som modersmål. Hälften har kommit till Sverige efter 2015. Hälften har föräldrar utan gymnasieutbildning. (Corren 26/5). I en starkt segregerad miljö som denna är visionen att utbilda potentiella nobelpristagare från Skäggetorp knappast lätt att förverkliga.

Linköpings styrande politiker agerar föredömligt riktigt som vill ge såväl elever som lärare en mer realistisk chans att nå stjärnorna.

Medborgarna har rätt att få veta!

Publicerad den av
Svara

Skrivet i Corren 7/5:

”Ingenting, absolut ingenting blir bättre för ett samhälle när man tar bort yttrandefrihet och pressfrihet”, skriver Journalistens chefredaktör Helena Giertta i senaste numret av Journalistförbundets tidning (22/4). Men det är precis vad som sker i land efter land, tvingas hon konstatera: ”Listan över inskränkningar som skylls på coronaviruset är förfärande lång”.

Tyrannier som Kina och Iran är som vanligt värst med att tysta ner, kväva och förhindra en vederhäftig rapportering om pandemin. Men även i demokratier som Indien och Japan undertrycks pressfriheten. Regimen i EU-landet Ungern har tagit convid-19 som förevändning till att införa undantagslagar som i realiteten upphävt både folkstyret och den fria nyhetsförmedlingen.

Allvarligt? Det är bara förnamnet. Ty i kärva tider är den oberoende journalistiken särskilt viktig som kanal för saklig information, kritisk granskning och debatt.

Det internationellt florerande censur- och mörkläggningsviruset gör den lömska coronapandemin än farligare, eftersom människor förvägras möjligheten att bilda sig en korrekt uppfattning om situationen och dra egna slutsatser om hur bra eller dåligt makthavarna sköter krishanteringen.

Makt måste alltid mötas och balanseras av motmakt. I synnerhet när den offentliga apparatens herrar begär vårt förtroende att ta Sverige genom den svåraste samhällsutmaningen sedan andra världskriget. Öppenhet, transparens och ansvarsutkrävande är centralt för en fortsatt fungerande demokrati och medborgarnas rätt att få veta.

Men som avslöjats i flera medier görs nu flagrant våld på detta även i det som ska vara offentlighetsprincipens förlovade land. Sörmlands Nyheter (3-5/5) har exempelvis kunnat rapportera om att svenska kommuner i samverkan med Socialstyrelsen mörkar hur arbetet med coronapandemin går, och undanhåller pressen uppgifter om smittspridningen inom äldreomsorgen (av ”integritetsskäl”, lyder standardursäkten).

Som Corren rapporterat (4-5/5) är Motala och Linköping delaktiga i hemligstämplandet av information om förhållandet för den utsatta seniora riskgruppen på de kommunala äldreboendena.

Agerandet strider mot allt vad lagstiftning och regelverk heter, menar tryckfrihetsexperten Nils Funcke (SVT 3/5) och han påpekar: ”Det primära för myndigheterna idag är ju att vidta åtgärder för att bekämpa den här pandemin och en del i det är att vi har en upplyst allmänhet som vet hur läget ser ut inom bland annat äldrevården”.

Som sagt. Vad blir bättre av en kringskuren press-, yttrande- och meddelarfrihet? Vad blir bättre av att dra folk bakom ljuset? Ingenting. Absolut ingenting.

Vägra vara tyranniets naiva kompis

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 15/4:

I slutet av oktober förra året reste Linköpings borgmästare Lars Vikinge (C) till kommunens vänort Guangzhou i Kina. Syftet var att delta i ett möte om hållbara städer. Besöket skedde på kommunstyrelsens uppdrag, men var ingalunda okontroversiellt.

V och MP protesterade på goda grunder. ”Kina är en totalitär stat. Vi vill inte ge medgivande till resan”, sa Rebecka Hovenberg (MP) rakryggat i Corren (18/9 2019) efter att beslutet ändå drivits igenom av de övriga partierna.

Borgmästare Vikinge var knappast särskilt sugen på att åka heller. Våren 2018 lade C och V en gemensam motion som krävde att Linköping stoppade de senaste årens omfattande vänsortsutbyte med Guangzhou, bland annat med hänvisning till det hårdnande förtrycket och det illegala fängslandet av den svenske medborgaren Gui Minhai.

C och V menade att det gamla argumentet om att samarbetet borde fortsätta av demokratifrämjande skäl därför inte höll streck.

Det kunde också Lars Vikinge konstatera med egna ögon vid sitt besök. Några veckor efter sin hemkomst sa han till DN (19/11 2019): ”Det var förfärande det jag fick se. Östtyskland framstår som ett paradis i jämförelse”. Linköping hade vid denna tidpunkt fått nationell uppmärksamhet, sedan Vikinge vägrat ta emot en politisk delegation från det Guangzhou som han just besökt.

Anledningen var Kinas vredgade hot mot Sverige i försöket att hindra kulturminister Amanda Lind (MP) från att dela ut Svenska PEN:s Tucholskypris till regimkritikern Gui Minhai. Att då vänslas med tyranniets representanter kom inte på fråga. En stark markering av Linköping, som nyligen följdes upp med det egentligen självklara. C och V fick slutligen som de rättmätigt ville i sin motion: vänortsutbytet med Guangzhou är tills vidare avbrutet.

En handfull andra kommuner – exempelvis Åmål och Falkenberg – har gjort som Linköping och under det senaste året sagt upp kontakterna med sina kinesiska vänorter, rapporterade det granskande SR-programmet Kaliber i måndags.

Men i övrigt är det 24 svenska kommuner, från storstaden Göteborg och till den lilla metropolen Bengtsfors i Dalsland, som håller fast vid sina samarbetsavtal med kompisstäderna i världens största diktatur. Och det är, precis som i fallet Linköping på 90-talet, vänortutbyten som vanligen börjat på kinesiskt initiativ. Man torde vara tämligen naiv om man inte inser varför.

Ty oavsett vad samarbetet gäller – näringslivsfrågor, turism, utbildning, forskning, miljö – spökar alltid den totalitära kommunistregimens maktpolitiska intressen av att vinna legitimitet och inflytande i bakgrunden. Svenska kommuner ska inte förnedra sig till att bli nyttiga idioter åt en aggressiv, brutal och blytungt belastad människorättsgangster som Kina. Lyckligtvis har vi lokala politiker som förstått detta i Linköping och agerat därefter. Tack!

Kris eller ej, Stångåstaden kräver mera deg

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 6/4:

”Alla Linköpingsbor måste hjälpas åt”, sa kommunalstyrelsens ordförande Niklas Borg (M) nyligen i Corren när han presenterade det lovvärda initiativet ”Linköping tillsammans”.

Inte sedan andra världskriget har samhället utsatts för så svåra påfrestningar som nu under den grasserande coronapandemin. Det gäller att hålla ihop och stötta varandra.

På kommunens hemsida ges råd om hur man kan göra för att engagera sig och vilka frivilligorganisationer som finns att kontakta. Kommunen uppmanar oss att sprida engagemanget vidare på sociala medier: ”Kom ihåg att dela alla goda initiativ med #linköpingtillsammans”.

Givetvis drar kommunens egen bostadsjätte Stångåstaden sitt strå till stacken, skam vore väl annars. ”Många verksamheter har det tufft just nu”, understryker Stångåstaden på sin hemsida där bolaget listar en mängd Linköpingsföretag på den riktiga marknaden – från restauranger till skönhetssalonger – som hyr lokaler av den offentligägda fastighetsmagnaten och som du rekommenderas att stödja.

Stångåstadens solidaritetsinsats i övrigt lämnar dock en del övrigt att önska. Mitt i brinnande coronakris, störtdykande samhällsekonomi, svarta rubriker om permitteringar i parti och minut, hot om massarbetslöshet och gnagande folklig oro över hälsan och vardagsfinanserna – då krävs alla vanliga Linköpingsbor hos kommunens största hyresvärd på mera pengar.

Detta politikerkontrollerade bolag har 18 600 lägenheter i Linköping, vars hyror obevekligen höjs från denna månad enligt tidigare planer. Stångåstadens vd Fredrik Törnqvist kan inte lämna någon respit. ”Vi har en massa kostnadsökningar att ta hänsyn till”, låter han bland annat att förstå.

Det direktören har att erbjuda är antingen en avbetalningsplan, eller hänvisning till socialen och a-kassan, om hyresgästerna i det som brukar kallas allmännyttan får det ekonomiskt kärvt. Men att pausa hyreshöjningen tills den värsta eklutstiden är över, nej det kommer icke på fråga. ”Vi kan inte ge amnesti för någon att inte betala. Då skulle vi till slut som bolag gå omkull”, slår Törnqvist fast (Corren 25/3).

Det kanske inte är någon omedelbar risk. Kommunala bolag – denna skvader av kommers, förvaltning och politik – bedrivs till sin natur alltid med skattebetalarnas pengar i botten. Som Hem & Hyra (5/3) konstaterar har dessutom Stångåstaden gjort feta mångmiljonvinster de senaste åren och Törnqvist själv har fått saftiga lönelyft. Han är idag en av landets bäst betala chefer inom den skyddade kommunala bostadssektorn med 175 000 kronor i månaden. Linköping tillsammans! Degen måste in!

Det kunde nog vara klädsamt om Niklas Borg och övriga förtroendevalda i stadshuset tog ett snack kring lämpligheten i bolagets agerande.

En lektion i konsten att spendera skattemedel

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 20/3:

I augusti förra året anordnade Linköpings kommun en tre dagar lång nycirkusfestival med fri entré. Kostnaden för skattebetalarna: 1,5 miljoner kronor. Denna något udda utgiftsprioritering försvarades av kommunens kulturutvecklingschef Mårten Hafström med orden: ”Det sätter Linköping på kartan, samtidigt som det skapar positiva och utmanande mervärden för medborgarna”.

Linköpings plats på kartan torde annars vara garanterad genom bygget av Sveriges dyraste simhall. Snacka om utmanande mervärde, närmare 1 miljard kronor ligger notan hittills på. ”Jag hoppas nu att vi kan få Linköpingsbor, föreningsliv och alla andra aktörer att ställa sig bakom det här”, sa kommunalrådet Muharrem Demirok (C) om badsatsningen de luxe.

Även vår kära granne Norrköping utmärker sig när det gäller utmanande mervärden. Kommunen köpte in fem små humanoida robotar till skolan för 375 000 kronor. Sedan upptäcktes att robotarna inte gick att använda i undervisningen, då de levererats med bara ett enda program – för en tai chi-övning. Andra program fick man inte tag på. Norrköpings digitaliseringsdirektör Johan Högne var nöjd ändå, ty: ”Målet är att ge invånarna en känsla av att de verkligen bor i en digital kommun”.

I Motala är man heller inte dålig på utmanande sätt att förvalta offentliga resurser. Kommunen lät sälja 280 000 kvadratmeter strandnära mark för 61 miljoner kronor till danska Lalandias planerade bygge av en stor bad- och semesteranläggning. Inte utan skäl försökte kommunen sekretessbelägga markvärderingen.

Som Corren kunde avslöja fick nämligen Lalandia en saftig rabatt på motsvarande 135 miljoner kronor jämfört med om marken istället sålts som villatomter. Motalas mark- och exploateringschef Hanna Hammarlund ursäktade den häftigt tilltagna rean på kommuninvånarnas gemensamma egendom med att priset måste ses ”utifrån den investering som Lalandia är beredda att göra. Vi har inte värderat marken per kvadratmeter utan som en helhet”.

Detta lilla axplock är hämtat ur den nyutkomna boken Slöseriet med dina skattepengar. 258 exempel som du inte vill betala för, skriven och sammanställd av Slöseriombudsmannen Johan Gustafsson. Det är nyttig läsning för varje samhällsengagerad svensk.

Hur många skattemiljarder som kommunernas, regionernas och statens makthavare totalt sprätter iväg i onödan varje år vågar man egentligen knappt tänka på. Men om den styrande klassen hushållade bättre med svenska folkets pengar hade säkert tillräckliga medel funnits för bekostandet av idag angelägnare ting som gett mervärde på riktigt. Exempelvis de där beredskapslagren med intensivsjukvårdsutrustning som vi varken ansetts haft råd med eller behov av längre…

Spaden i marken och ner med järnvägen!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 19/2:

Nog kan det vara bra med en viss tröghet i det offentliga maskineriet. Särskilt vid större bygg- och infrastrukturprojekt som påverkar vår boendemiljö.

Det är när fartblindheten drabbar lokala tjänstemän och politiker som problemen ofta uppstår. Den läxan lärde vi oss dyrt under efterkrigstidens rekordår då många citykärnor i landet – med Stockholm som det kanske mest tragiska exemplet – slogs sönder av en modernistisk riv- och omgestaltningshysteri.

Städer är kollektiva mänskliga avlagringar, som växt fram organiskt under successiv förnyelse i många generationer. Alltför kraftiga ingrepp på kort tid tenderar att kvadda stadens unika karaktär, och kapa kulturhistoriska band som för invånarna är viktiga källor till trygghet, identitet och trivsel.

Eftersom förändringarna är irreversibla (det som förlorats kan inte återskapas) är det viktigt att skrida framåt med eftertänksamhet, hänsyn och demokratisk förankring. Tröghet är alltså ett positivt värde i det här sammanhanget. Med detta sagt, får det inte heller bli så hopplöst segt att processen låser sig och besluten dröjer likt en evig väntan på Godot. Som i frågan om Ostlänkens dragning genom Linköping.

Svaret kommer att få enorm betydelse för kommunens utveckling de närmaste hundra åren, minst. Att ta det piano och lugnt överväga alternativen i god ordning är därför riktigt och nödvändigt. Fast till slut måste ju klubban slås i bordet. Dock tycks det gått troll i förhandlingarna mellan kommunen och Trafikverket. År längs till år och vad händer egentligen?

”Det har tagits omtag på omtag på omtag”, suckade Axel Werner, Ostlänkens luttrade projektledare i Linköping, nyligen i SVT (13/2). Alla alternativ är fortfarande under grubblande lupp, senaste beskedet är att byggstarten tidigast sker 2027. Måtte det bara inte resultera i en kolossal betongbro, den enklaste och billigaste lösningen måhända.

Men med konsekvensen att Linköping klyvs, fina markområden i centrum offras och Stångåns fulla potential blir outnyttjad. Det bästa vore förstås att hela järnvägen grävs ner i analogi med citytunneln i Malmö – vilket också Linköpings kommun förordade redan 2015. Det gör givetvis prislappen dyrare.

Fördelen är de centrala exploateringsmöjligheterna ökar högst väsentligt, vilket i sin tur kan betala merkostnaden enligt den fiffiga modell som Mannersons Fastigheters vd Carl-Fredrik Grönhagen lanserar: ”Kommunen skulle kunna hyra ut marken som man bygger på under väldigt lång tid, hyresintäkter som skulle kunna matcha driftskostnader och avskrivningar på tunneln” (Corren 18/2).

Kan vi inte bestämma oss för att ge klart spår för det intressanta förslaget?

Våga utmana den mumifierade bostadspolitiken!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 31/1:

Åt den som har skall varda givet, exempelvis en bostad. Inga problem alls. Men åt den som inte är lyckligt lottad med massor av privatkapital är utsikterna att göra entré på bostadsmarknaden betydligt kärvare – särskilt i större, expansiva städer som Linköping.

Den olycksaliga hyresregleringen har alltför länge (sedan införandet 1942!) saboterat jämnviktsmekanismerna för tillgång och efterfrågan. Med den fria prisbildningen satt ur spel på hyresfronten kan inte det befintliga lägenhetsbeståndet utnyttjas rationellt och effektivt.

Konsekvensen är som det brukar vara i planekonomiska system: brist, ransonering, evighetslånga köer, florerande handel med svartkontrakt och dålig lönsamhet i att producera nya hyresrätter. Vinnarna är den privilegierade grupp av insiders som redan ruvar på konstlat förmånliga kontrakt i attraktiva stadsdelar.

Hyresregleringseländet har i sin tur bidragit till att ytterligare elda på bostadsrätts- och villamarknaden, där priserna under de senaste årens räntedopade högkonjunktursekonomi skenat iväg mot stratosfären.

Möjligheterna för såväl låg- som medelinkomsttagare att köpa sig bort från den sovjetliknande hyresrättsmarknaden och skaffa egen bostad kan idag inte sällan te sig som en i det närmaste ouppnåelig dröm. Nuvarande bolånetak och tuffa amorteringskrav underlättar näppeligen. Ett tips är att söka hjälp hos välbärgade, generösa släktingar – om sådana existerar i familjekretsen…

Den svenska bostadspolitikens flagranta misslyckande är främst en mänsklig tragedi för alla dem som individuellt drabbas och tvingas fara illa av de perverst verkande strukturfelen. Men följden är också att utvecklingen mer allmänt hämmas i Linköping och andra tillväxtkommuner. Dynamiken på arbetsmarknaden försämras, företag får svårare att rekrytera personal, ekonomins hjul snurrar onödigt trögare, et centra.

Från 80-talet och framåt har Sverige liberaliserats rejält på många olika områden. Dock tycks det vila en märklig förbannelse över den pyramidalt havererade bostadssektorn. Det är som någon slags svensk politiks motsvarighet till Tutankhamons hämnd ständigt omintetgör välbehövliga avregleringar och strukturreformer.

Förmår januaripartierna lotsa förslaget om marknadshyror i nybyggda hyresrätter genom den sjövilda riksdagen vore det en sensation. På det lokala planet vore det helt fantastiskt om kommunalrådet Muharrem Demirok (C) kan realisera sin kreativa idé om billigare byggande och en modern folklig egnahemsrörelse i Linköping. Hoppet lär ju vara det sista som överger människan, så håll tummarna!

Nog nu av denna terror i vårt samhälle!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 23/1:

121. Det är summan av antalet sprängningar i Sverige som tvingade Nationella bombskyddet till aktion 2019, i genomsnitt en utryckning var tredje dag året runt. En förskräckande siffra.

Det enskilt värsta bombdådet, räknat i mängd apterat sprängmedel (cirka 15-20 kilo!), ägde rum på Ådalagatan i centrala Linköping. Jag vaknade själv till detonationen – väldig, skarp, otäck – den där fredagsmorgonen i början av juni.

Jag bevittnade förödelsen strax efteråt. För ett surrealistiskt ögonblick var det som att befinna sig i en annan stad, i ett annat land, välbekant med ändå inte, plötsligt härjat av hänsynslöst våld.

Jag såg flerbostadshus med urblåsta fönster och trasiga gardiner fladdrande i vinden, deformerade balkonger, krossat glas i drivor, ambulanser, avspärrade kvarter, poliser i varje gathörn, journalister som rapporterade från vad som påminde om en krigszon.

Jag upplevde stämningen in på skinnet av bestörtning, vilsenhet och oro från chockade Linköpingsbor. Jag var ju också en av dem. Det är verkligheten bakom de återkommande medierubrikerna om den veritabla epidemi av sprängattentat som plågar Sverige. Ett slags absurt normaltillstånd håller på att etablera sig, men det är förstås – eller borde vara – allt annat än normalt.

Bara några veckor in i 2020 och bombvågen fortsätter. I Stockholm exploderar kraftiga sprängladdningar riktade mot bostadshus på Östermalm, i Kista och Husby. Och under onsdagsmorgonen briserar ännu en bomb, placerad i trapphuset på en flerfamiljsbostad i Hageby, Norrköping.

Misstanke finns om att dådet i vår grannkommun är kopplat till uppgörelser inom den kriminella MC-miljön. Hittills är dock facit av rättsväsendets försök att stävja det grova, terrorliknande våldet dystert. Polisens uppklaringsprocent gällande såväl sprängningar som skjutningar kan inte med bästa vilja i världen kallas imponerande.

Sanningen är att vårt samhälle är utsatt för attack av samvetslösa huliganer med oskyldiga människor som insats och statsmakten har förbluffande svårigheter att sköta sin mest fundamentala uppgift: att upprätthålla lag och ordning för att skydda sina medborgare.

Lars Stjernkvist, kommunstyrelsens ordförande (S) i Norrköping, betecknar situationen som akut och det eskalerande våldet som unikt. Han efterlyser samling över partigränserna där allt ideologiskt groll läggs åt sidan och fokus inriktas på ett nedkämpande av kriminaliteten. Hoppas kan man ju. Fler ansvarstagande vuxna i det ack så polariserade politiska rummet får gärna anmäla sig.