Kategoriarkiv: Linköping

TGV till Stockholm!

Publicerad den av
Svara

Corren.Skrivit i Corren 11/1:

Train à Grand Vitesse! TGV, det är nästan som att flyga, fast på räls. Jag glömmer aldrig första gången jag åkte höghastighetståg i Frankrike.

Det var juni 1990 och jag kom ju från Sverige, järnvägarnas u-land i jämförelse. Långsamt, oförskämt dyrt, risiga och krokiga banor som inte tycks ha förbättrats mycket sedan 1800-talet. För att inte tala om SJ:s service! Nä, vi talar inte om den.

Frankrike däremot! Vilken upplevelse. Jag klev på det futuristiska TGV-tåget i Paris och susade fram genom det franska sommarlandskapet mot Marseille vid Medelhavet. Punktligt, bekvämt, excellent trevlig personal, en bar med champagne fanns också. Man kände sig som en kung. Efter knappt 3 timmar var jag framme.

Förr, innan TGV, tog samma tågresa mellan Paris och Marseille tio timmar. TGV är del av TEN-T, The Trans-European Transport Network, som länkar samman en rad länder på kontinenten med snabba järnvägshjul i långt över 300 km/h. TEN-T är ett av de bästa exemplen på europeisk integration i praktiken.

Och Sverige? Vi kan tydligen bara drömma om att få bli del av denna karta. Kostar för mycket, för lite befolkningsunderlag, etc. Så brukar invändningarna låta. Regeringen vill inte ens satsa på en höghastighetsförbindelse mellan Linköping och Stockholm, som Ostlänken gav hopp om.

Istället för planerade tåg i 320 km/h vill man snåla ner projektets kapacitet till spår för max 250 km/h. Men nu har Riksrevisionen gett bakläxa. De nedsaktade tågen blir inte samhällsekonomisk lönsamma. Det måste gå fortare om arbetspendling åt båda håll ska bli attraktivt.

Höga hastigheter ger tillväxt. Så är det. Om Linköping, rikets femte största stad, kunde integreras effektivt med den dynamiska Mälardalsregionen vore det guld värt för alla parter. Tänk möjligheterna som öppnar sig med ett TGV till Stockholm! Vi borde inte nöja oss med mindre.

Med landstinget i sängkammaren

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 8/1:Corren.

Priset på preventivmedel är orättvist. Eller snarare: det är landstingens olika subventioner av p-piller för tjejer som skapar orättvisa. Det menar Sveriges Kommuner och Landsting (SKL), som vill nå en enhetlig lösning.

De skattefinansierade rabatterna skiljer sig markant beroende på var i landet man bor. SR:s Ekoredaktion har gjort en intressant klartläggning. I Kalmar betalar landstinget 120 kronor per år till 20 års ålder. I Norrbotten är p-medel helt gratis tills förmånstagaren fyllt 25 år.

Här i Östergötland gäller att tjejer upp till 19 år får 25 kronors rabatt för tre månaders förbrukning, 100 kronor för ett år eller 300 kronor för implantat som varar upp till tre år. Västerbotten är det enda landsting som inte ger några subventioner.

Vad är skäligt? Socialstyrelsen hävdar att skatterabatterade p-piller kan medföra färre aborter. Okej. Men från 15 år anses både tjejer och killar kunna ta ansvar för sin sexualitet. Upplysning om vad detta innebär finns i riklig mängd. Är det obekvämt att tala med föräldrarna i det laddade ämnet, tillhandahåller grundskolan undervisning i sexualkunskap och samlevnadsfrågor.

Är det sedan landstingens uppgift att påta sig ett ansvar för att tjejerna ska skydda sig genom att anslå subventioner ur en redan ansträngd budget? Tveksamt. Särskilt gällande ungdomar som uppnått myndig ålder och är vuxna i lagens ögon.

Ur liberalt perspektiv vore det rimligare om SKL tog en principiell funderare på hur långt det offentligas åtaganden egentligen bör sträcka sig. Den gränsen är ofta alldeles för flytande i vår svenska socialstatskultur. Från civilsamhällets sida kunde exempelvis påpekas att kondomer för killar ger det bästa skyddet. Både mot oönskade graviditeter och könssjukdomar.

I det senare fallet hjälper inte p-piller alls. Oavsett om skattebetalarna är inblandade i leken eller ej.

En dag för Raoul

Publicerad den av
Svara

Corren.Skrivit i Corren 7/1:

Det brinner ett ljus under bronsreliefen på Raoul Wallenbergs plats i Linköping. Där brukar också ligga blommor, jämt, året om. I sin stilla enkelhet är det en gripande manifestation till minne av Sveriges främste diplomat.

Hur många judar räddade han från gaskamrarna i Auschwitz? Vi vet inte exakt, det brukar talas om tiotusentals. Men att klarlägga den precisa siffran är kanske inte så intressant.

Det väsentliga i Wallenbergs gärning är att han vägrade kapitulera för ondskan, rasismen, den till synes hopplösa övermakten. När han reste till Budapest 1944 var det en stad helt i nazisternas våld. Med mod, listighet och häpnadsväckande driftig organisationsförmåga utmanade Wallenberg en av de grymmaste massmördarna som historien känner: Adolf Eichmann.

Denne var besatt av uppgiften att utplåna samtliga Ungerns judar innan Tredje riket föll. Eichmann lyckades inte. Och det är till icke ringa del Raoul Wallenbergs förtjänst.

Vad Wallenberg lär oss är att en persons beslutsamma agerande kan spela roll trots alla odds, att vi aldrig får vända oss bort från medmänniskor i nöd under hänvisning till vår egen påstådda betydelselöshet. Löp inte med tidsandan, lita på din egen synskärpa, handla!

Raoul Wallenberg greps av Röda armén och försvann i Stalins fängelser, skändligt övergiven av svenska UD och en undfallande regering i Stockholm. Men hans röst ekar fortfarande till oss genom historien. Varje människa som bekänner sig till humanistiska ideal har en moralisk plikt att regera mot krafter vilka hotar det öppna samhällets fundament av tolerans och mångfald.

Den uppmaningen har fått särskild aktualitet nu när främlingsfientlighetens och rasismens mörka skuggor åter faller över Europa, inklusive vårt eget land. Avskyn, fientligheten, misstänksamheten mot ”den andre” – jude, muslim, färgad eller något annat – tycks märkligt ingrodd. Denna mänsklighetens barnsjukdom har en otäckt tendens att ständigt återkomma. Därför behövs goda förebilder som Wallenberg.

2012 hedrades hundraårsdagen av hans födelse med mängder av aktiviteter, i Sverige och utomlands. Länge betraktades Raoul Wallenberg med kyla av det svenska officiella etablissemanget som låtit honom duka under i Sovjetdiktaturens klor. Världen över var han en självklar och allmänt hyllad hjälte, dock inte här.

Men den svenska efterkrigstidens skamsna försök till bagatellisering, nonchalans och tystnad är äntligen definitivt förbi. Regeringens sanktionerade minnesår, skickligt samordnat av Olle Wästberg, följs upp under 2013 genom att Wallenberg får en permanent plats i almanackan, den 27 augusti, Raouls namnsdag.

Liksom det brinnande ljuset under bronsreliefen i Linköping tjänar denna dag som en ständig erinran om allas vårt ansvar för att skingra mörkret.

Var kommer barnen in?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 12/12:Corren.

I Vreta kloster skola får inte luciatåget se ut hur som helst. Där gäller strikt uniformering: pojkar måste vara stjärngossar. Annars kan de glömma deltagande.

”Vi har en hög svansföring när det gäller luciafirandet”, förklarade rektor Thomas Winberg i gårdagens Corren. Hans styvnackade påbud har gjort elever ledsna och föräldrar upprörda.

En mamma berättar att hennes son hade sett fram mot att gå i luciatåget. Han ville vara tomte och i god tro skaffat sådan dräkt. Men skolan gav sträng bakläxa. Enligt mamman hade sonen mått dåligt av att motas in i ledet med ”klänning” och löjlig strut på huvudet.

En skitsak? Nej, verkligen inte om man är en kille på åtta år. Ty eleverna det handlar om är inte äldre än så. Jag minns själv hur det var i den åldern. Rektor Thomas Winberg gör det uppenbarligen inte alls, trots att han jobbar med barn. Då kan jag meddela honom att inga andra har så höga och lustfyllda förväntningar på julen som just barnen.

Och från en småkilles perspektiv är det total pest att påtvingas fjantiga klädpaltor av maktfullkomliga vuxna som vägrar lyssna och förstå. Man skäms inför kompisarna och hela världen, och tror att man ska dö. Julen känns som lagd i aska och ruiner. Sånt glöms inte i första taget, det kan jag lova.

Först när Corren grep in och skrev om saken backade Winberg motvilligt med orden: ”Om någon ändå inte vill vara stjärngosse får man väl vara tomte och gå längst bak då, fastän det inte var tänkt så”. Det var ju bussigt, gå längst bak, som på nåder.

Jag tycker att rektor och lärare på Vreta kloster bör fundera allvarligt över för vilka skolans luciatåg egentligen är till. Är det primärt som en traditionell lustifikation för dem själva? Eller ska man börja prioritera barnens upplevelser istället?

Snön faller och Sverige med den?

Publicerad den av
Svara

Corren.Skrivit i Corren 7/12:

Myndigheten för samhällsskydd och beredskap kallar till hastigt extramöte. Regeringens krisgrupp samlar information om läget. Allmänheten varnas, delar av nationen sägs vara lamslagen. Vad har hänt?

Nej, det är ingen överhängande krigsfara som drabbat oss. Det är vintern. Ingen ovanlig företeelse i Sverige, kan man tycka. Vi bor trots allt i ett nordligt land med årstider, där snön brukar anfalla från skyn varje gång almanacksbladen börjar närma sig december.

Att vädrets makter kan vara påfrestande borde inte komma som en överraskning. I det moderna socialstatssamhället är vi kanske känsligare när störningar rubbar våra vanligen trygga cirklar.

Förvisso ställer mycket snö till bekymmer, det har den alltid gjort och att gardera sig mot varje upptänklig svårare situation går naturligtvis inte. Men att snön faller måste inte betyda att hela Sverige faller med den, förutsatt att vi rustar oss bättre både mentalt och praktiskt för vad naturen kan ställa till med.

Det måste exempelvis inte ske en dramatisk ökning av trafikolyckor, om bilförarna fokuserade bakom ratten och tog större hänsyn till vad vinterväglag innebär. I Linköping skulle en promenad på gator och torg inte nödvändigtvis behöva likna en polarexpedition, om kommunen lärde sig att organisera snöröjningen effektivare.

På samma sätt kan man fråga sig om varje vinter måste vara liktydigt med totalt kaos i järnvägsnätet. En del förseningar kan man väl leva med. Men för dessa ständigt återkommande genomklappningar finns inga ursäkter kvar.

I oktober utlovades att denna föga hedrande kristradition skulle få ett slut. SJ meddelade sina resenärer att tågpersonalen fått vinterträning. Och från Trafikverkets sida slogs fast att tågen skulle rulla oavsett prislappen. ”Vi sätter in de resurser som behövs”, sa generaldirektören Gunnar Malm.

Facit, torsdag den 6 december: drygt 50 tåg ställdes in, förseningarna kunde räknas i hundratal.

Varför dras svenska järnvägar med kroniska problem? Sant är att underhållet länge varit skandalöst eftersatt, vilket både socialdemokratiska och borgerliga regeringar bär skulden för.

Sant är också att avregleringen haft olyckliga baksidor, som att ansvaret strulades till när SJ:s en gång sammanhållna verksamhet delades upp på olika aktörer och bolag.

Under flera år har Socialdemokraterna råskällt på denna avreglering, trots att bolagiseringen började under deras fögderi. Men en nostalgisk återgång till det gamla monopolet är ingen lösning. Snarare borde mer av marknadsmekanismer sökas. Se på Schweiz!

Där har man medvetet satsat både på en kompetent ledning för järnvägen och konkurrensutsatt trafiken med en mångfald av privata operatörer. Resultat: trots även Schweiz har vinter är tågen punktliga. Ett studiebesök från Sverige rekommenderas.

Lägg ner kyrkobråket!

Publicerad den av
Svara

Corren.Skrivit i Corren 6/12:

Nej, det blev inget adventsfirande i kyrkan för Linköpings T1-skolor detta år. Vissa föräldrar hade invändningar mot kyrkobesöket. Rektorn ställde då in med hänvisning till nya skollagen: religionsutövning i samband med plugget är förbjuden.

Det gjorde andra föräldrar upprörda. Eldunderstöd fick de från den kristna tidningen Världen idag, som startade ett ”adventsupprop” där lagändring krävs så att landets skolelever ska få uppleva både advent, Lucia, jul och sommarlovets början på kyrkligt vis.

Särskilt det här med terminsavslutningar tycks vara glödhett numera. Lika regelbundet som ebb och flod svallar känslorna i juni och december. Vad är grejen?

När jag var grundskoleelev hemma i Kungsbacka brukade alltid terminens final ske i kyrkan på torget. Vi sjöng gängse psalmer, prästen stod i predikstolen och sa något sömnigt som få egentligen lyssnade på. Därefter slogs portarna upp, school’s out!

Religiös har jag aldrig varit, är antagligen född ateist. Ändå tyckte jag att dessa avslutningar var en trevlig ritual som förstärkte stundens betydelse och gav relief åt vad som väntade.

Visst är det fel att blanda skola och religion. Men denna fråga borde snarare sorteras under kategorin tradition och kulturarv. Lite mer flexibilitet och avspändhet skulle vi nog må bättre av.

Måste ens statsmakten stifta lagar som reglerar saken? Skola, föräldrar och kyrka kan väl lösa eventuell problematik själva. Vill man, av vilka skäl det vara må, hålla sitt barn borta från kyrkorummet: varsågod, inget snack. Övriga som så önskar sjunger Stilla natt. Och sedan är det bra med det.

En undring bara. Varför allt detta hallå kring något så relativt harmlöst som traditionsfirande i Svenska kyrkan, medan religiösa friskolor av mer eller mindre indoktrinärt slag tydligen anses helt okej? Jag förstår inte logiken.

Mot det fjärrstyrda kriget?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 5/7: Corren.

Nu verkar det klart. Riksdagens försvarsutskott har gett grönt ljus till beställningen av super-JAS. Men Saab håller redan på att flyga än längre in i framtiden. Under helgen gjorde Neuron sin premiärtur i luften när den lyfte från startbanan i södra Frankrike. 2014 är samma prototyp planerad att testas över Norrbottens skyar.

Neuron är en så kallad drönare; ett obemannat attackplan för precisionsbombning, utrustad med smygteknik som gör den svårupptäckt på radarskärmar. Det aktuella projektet är ett samarbete mellan sex europeiska länder. Ett hundratal anställda på Saab i Linköping har bland annat utvecklat bränslesystemet och monterat ihop skrovet.

Vem vet? Kanske kommer vanliga stridsflygplan att tillhöra gårdagen om några decennier. Inga dyrt utbildade piloter behöver utsättas för faror. Istället kan uppdragen skötas via kommandocentraler på bekvämt avstånd från krigshärdarna. Risken för aktören som jagar, attackerar eller spanar blir minimal.

Den som är nyfiken på vad denna nya sköna värld kan innebära, bör kasta en blick mot USA. Där är man långt framme i drönarteknikens praktik, systematiskt använd i det amerikanska kriget mot terrorismen efter World Trade Center 2001.

Men det var först sedan Barack Obama ersatte George W Bush i Vita huset som drönarjakten på misstänkta terrorister eskalerade till aldrig tidigare anade nivåer. Drönarflottan har svept över Afghanistan, Pakistan, Somalia, Jemen, Irak och skördat dödsoffer i tusental. Mängder av blodsbesudlade militanta islamister har oskadliggjorts.

Men också ett betydande antal oskyldiga civila har förlorat sina liv. Och icke att förglömma: drönarattackerna är ofta att klassa som utomrättsliga, ett led i en icke-reguljär krigföring bedriven av CIA där avrättningarna personligen godkänts av presidenten.

Även om syftet är eliminerandet av fanatiska fiender som struntar i alla mänskliga hänsyn, blir det problematiskt när en demokratisk nation själv åsidosätter folkrättsliga regler mera som norm än undantagsvis. Särskilt anmärkningsvärt är naturligtvis att ansvaret vilar på en president som är Nobelpristagare i fred.

Drönartekniken har lovande aspekter, visst. Utvecklingen kan ingen stoppa och Saab gör helt rätt i att utforska Neurons möjligheter. Samtidigt går det inte att bortse från att drönarna hotar att ytterligare avhumanisera krigföringen. Philip Alston, FN:s rapportör för utomrättsliga avrättningar, har varnat för en kaotisk värld om drönarna får okontrollerad spridning.

När bruket av militär vapenmakt börja likna ett spel på datorskärmar, riskerar den mentala tröskeln för våldsanvändning att sänkas. Målen är långt borta, själv befinner man sig i trygghet, verklighetens blod och död reduceras till en abstraktion. Nog finns goda skäl att fundera allvarligt över den framtiden.

Värna jakten!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 28/11:

En samling rödbrusiga farbröder som trampar ut i markerna med snus, fickplunta och gevär. Så uppfattades gärna förr den typiske jägaren. Numera råder andra tider.

Att ligga och lurpassa på byte medan dimman lättar i skogsbrynet har blivit en allt populärare sysselsättning. Närmare 300 000 svenskar kan i dag kalla sig jägare. Att skaffa jaktlicens är rent av trendigt. En ökande andel ungdomar och kvinnor är på väg att bryta den traditionellt manliga dominansen.

Man skulle kunna tala om en folkrörelse som lockas ut ur soffan till naturen, umgänget och jaktens adrenalin. Men att det inte är någon ofarlig verksamhet illustrerades av dödsolyckan i Kisa under helgen som gick. En 40-årig man tog sikte på en älg, men råkade vådaskjuta jaktlagets ledare. En djupt tragisk händelse, det är inte svårt att dela chocken och sorgen.

Säkerheten måste nu hamna högre på agendan, menade Jägarförbundets länsordförande Magnus Hesse i gårdagens Corren. Han påpekande dock samtidigt att jaktolyckor är ovanliga. Statistiskt omkommer två jägare per år i Sverige. Två dödade människor är naturligtvis två för mycket, och säkerhetsmedvetandet kan nog alltid bli bättre.

Ändå lär inga åtgärder i världen kunna utplåna samtliga risker. Jakt innebär hantering av skarpa vapen mot rörliga mål under spänningsmoment i naturlig terräng. Situationer där faror utmanas är helt enkelt ofrånkomliga och för många jägare sannolikt även en del i tjusningen. Ungefär som andra vilka ägnar sig åt offpiståkning, fallskärmshoppning eller sportdykning.

I det moderna Sverige har odlats ett ofta överdrivet trygghets- och kontrolltänkande. Jaktens tilltagande popularitet kan möjligen delvis förklaras som längtan till en stunds frigörelse från samhällets kvävande omsorgskultur. Den säkerhetsventilen är värd att värna.

Ett avgörande uppdrag för Alliansen

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 9/10:

It´s the economy, stupid! Så löd Bill Clintons mantra när han 1992 framgångsrikt kandiderade till Vita huset. Fokuset på ekonomin har varit lika stort, om inte större, i den presidentvalskampanj vi nu bevittnat 20 år senare.

Vi har matats med rapporter om USA:s katastrofala statsfinanser och höga arbetslöshet (nästan 8 procent). Om inte Obama och de stridande viljorna i kongressen kan samlas kring en finansiell åtgärdsplan, hotar det  ”fiskala stupet” att öppna sig vid årsskiftet. Det är kombination av automatiska skattehöjningar och drakoniska budgetnedskärningar som riskerar att kyla ned landets ekonomi till nära nog fryspunkten.

Konsekvenserna av att världsekonomins draglok skulle sakta ned till krypfart vore förskräckande.Men bör man ändå vara försiktig med domedagsprofetior. USA har en fantastisk potential, ett innovationsklimat och en näringslivsdynamik som andra industriländer bara kan drömma om. Får de amerikanska marknadskrafterna rätt förutsättningar att spela, väntar en enorm injektion runt hörnet.

Hur är det då i Sverige? Vi har i motsats till USA robusta statsfinanser, mycket tack vare en framsynt budgetpolitik som både Socialdemokraterna och de borgerliga partierna stått fäder till efter 90-talskrisens stålbad. Alliansregeringen har skickligt manövrerat genom den globala finanskollapsens malström, och vi slapp lyckligtvis medlemsskapet i den havererade europeiska valutaunionen.

Allt är inte rosor för det. Vi har en liten hemmamarknad och är därför extremt exportberoende för att kunna upprätthålla vårt välstånd. Lågkonjunkturen i omvärlden slår nu hårt. En varselvåg sveper genom landet som hittills drabbat omkring 50 000 svenskar. Atlas Copco, Volvo Lastvagnar, Husqvarna – listan kan göras lång över företag och industrier som friställer sina anställda. Ericssons jättevarsel av 1550 personer, varav 120 i Linköping, är enbart det senaste i raden.

Det riktigt allvarliga på sikt blir om företagens huvudkontorsverksamhet, liksom deras forsknings- och utvecklingsavdelningar, försvinner utomlands eller bantas till oigenkännlighet. Astra Zencas tidigare nedläggning av sin forskning i Södertälje var en symptomatisk varningssignal. Utan sådana muskler förtvinar det svenska näringslivet. När den internationella konjunkturen vänder får vi svårt att komma på banan igen.

Regeringen har varit berömvärt duktiga när det gäller statsfinansiell stabilitet. Men tyvärr nonchalerat Sveriges förutsättningar att bibehålla ett forskningstungt, högteknologiskt och avancerat näringsliv som står starkt i den globala konkurrensen. USA är mycket bättre rustat på denna avgörande punkt.

Alliansen borde satsa energin på en devis liknande Clintons: Det är företagsklimatet, stupid!