Kategoriarkiv: Linköping

Fristad Linköping

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 24/9:Corren.

Varför ser vi inte fler lyftkranar och grävmaskiner? I en attraktiv och expansiv kommun som vår borde hammarslagen eka dag som natt. Det tröga byggandet är ett djupt allvarligt bekymmer som hela Sverige brottas med. Roten till det onda är politikertillverkade strukturella problem hindrar marknaden från att fungera.

Den absurda hyresregleringen har exempelvis gjort mer för att skapa bostadsbrist och jaga bort investeringsvilligt byggkapital än något annat enskilt offentligt ingrepp. Tyvärr förmådde aldrig Alliansregeringen att genomföra någon skarp nationell reformpolitik på området, och större handlingskraft är knappast att vänta från Stefan Löfvens tillträdande ministär (om den ens överlever året ut).

Givet situationen kunde ändå Linköping vara avsevärt offensivare. Belysande för rådande läge är frustationen som byggentreprenören Johan Eklöf uttryckte i Corren den 11/9 över den sega och ointresserade byråkratin i stadshuset.

Hans företag hade köpt tomtmark i Ljungsbro för att bygga ett 50-tal bostäder och lämnade in detaljplanen till kommunen i början av 2009. Ännu har inget besked lämnats, trots åtskilliga påstötningar. Rena skandalen.

Moderaterna ursäktar de långa väntetiderna med att ”det sker så många spännande satsningar i Linköping att det är svårt att hinna få fram alla detaljplaner”. Socialdemokraterna vill skynda på tillståndsprocesserna genom ett kommunalt ”bostadsråd” där tjänstemän, byggherrar och näringsliv ska mötas och prata ut. Som om fler sammanträden och mer kaffedrickande vore lösningen!

Det finns bättre sätt, som också kunde göra Linköping till en svensk modell för hur man på det lokala planet kan komma runt låsningarna. Kommunen är stor med mycket mark. Sondera möjligheterna att få inrätta zoner för fritt byggande utan krånglig byråkrati och detaljregleringar.

Förutom evinnerliga planprocesser, juridiska okynnesöverklaganden och avsaknad av marknadshyror, hämmas byggsektorn av kostnadskrävande pekpinneföreskrifter om allt mellan himmel och jord: tillgänglighetsnormer, strandskydd, parkeringsplatser, köks- och badrumsutrustning, takhöjd, miljöhänsyn, bullernivåer, balkongräcken och listan bara fortsätter.

Det är egentligen ett mirakel att någon vill bygga något alls.

Men i frizonerna behöver inte entreprenörerna ta sådana hänsyn, de kan bygga hur de vill, restriktionerna (om några) ska hållas till ett absolut minimum. Liknande försök har gjorts med stor framgång i Storbritannien, där man som ett led i återuppbyggnadsarbetet decennierna efter andra världskriget skapade så kallade New Towns.

Det var områden som slapp den gängse katalogen av förordningar, vilket bland annat födde Milton Keys utanför London. Byggstart skedde 1967, nya bostäder och arbetstillfällen tillkom i snabb takt. Milton Keys har fortsätt växa expansivt, invånarantalet har stadigt ökat. Men trots detta är bostadspriserna lägre än det brittiska genomsnittet (mer information om New Towns finns på Reforminstitutets hemsida, kolla gärna).

Tänk ett Linköping som får samma dynamiska chans till ekonomisk och urban utveckling! Då skulle vi snart bli en storstad på riktigt.

Symbolpolitiskt haveri

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 11/9:Corren.

Man kan peka på Glyttingebadet som en illustration av den socioekonomiska segregeringen i Linköping. Anläggningen är en ruin, stängd, öde, vandaliserad. En skamfläck, menar många. Det är lätt att instämma.

Frågan har länge varit en följetong i Linköpingspolitiken och åter blivit aktuell i dessa valtider. S har påpassligt föreslagit en utredning om ett nytt utomhusbad mellan Skäggetorp och Ryd. Alliansen har snabbt varit positiva. Trots att kommunen storsatsar på en ny simhall några få kilometer inne i stan och där det, som bekant, redan finns badmöjligheter.

”Vi vet att den mentala resan till badhuset är längre än den fysiska resan”, säger Ellen Aguirre (S), vice ordförande i kultur- och fritidsnämnden (Corren 2/9). Så är det säkert. Men vad löser man då med att bygga en ersättningsanläggning för Glyttingebadet?

Visst, kommunen har nog råd och det kan för all del bidra till att öka boendekvaliteten i Skäggetorp/Ryd. Fast problemet är väl snarare den psykologiska barriär som står i vägen till badandet och andra aktiviteter i övriga stadsdelar. Vore det inte vettigare att försöka riva detta hinder, än att spilla tid och pengar på välvillig symbolpolitik om vi önskar ett mer blandat Linköping?

Inte för att vara ogin. Men bassängen i Glyttinge är och förblir ett sidospår, som kan vrida fokus från det väsentliga.

Corren visade tisdags hur klyftorna ökat i Linköping sedan 2006. Är målet utjämning genom att klippa topparna är det korrekt. Bättre bemedlade kommundelar har fått det ännu bättre. Är det inte rikedomen som ska bekämpas, utan fattigdomen, blir bilden lite annorlunda.

Faktiskt har den disponibla hushållsinkomsten stigit i samtliga bostadsområden; från Ryd, Berga och Skäggetorp till Innerstaden och Hackefors (endast välmående Garnisonen har backat något). Denna goda nyhet förtar dock inte att utanförskapet fortfarande är ett stort och allvarligt bekymmer.

2012 var andelen socialbidragstagare i Skäggetorp nästan 27 procent, exempelvis. En förskräckande siffra. Kommunalrådet Murrahem Demirok (C) förklarar situationen som konsekvensen av att Linköping valt att vara välkomnande mot flyktingar, men att ”Sverige varit mindre lyckosamt att dra nytta av all den kraft som dessa människor har” (Corren 9/9). Vilket är pudelns kärna.

Ingen annan enskild faktor är viktigare för integrationen än att komma in på arbetsmarknaden och dess sociala sammanhang, känna styrkan i att kunna försörja sig själv och sin familj, tjäna pengar till att successivt förbättra den egna tillvaron och göra klassresan uppåt till en etablerad samhällsposition.

Men regeringen har inte orkat göra de strukturella reformer som krävs för att slipa ner jobbtrösklarna och få igång dynamiken. Åtta år är den svenska mediantiden för nyanlända flyktingar att nå ett riktigt arbete. Ta hela den sociala problematik som det för med sig och vi kan snacka om barriär!

Ungdomar som växer upp under sådana förhållanden, där föräldrarna tvingas till ett själsdödande bidragsberoende och där skolan misslyckas med att motivera till ansträngning och flit, riskerar att hamna i en negativ spiral och förlora ljuset i sina ögon.

Släck människors hopp och drivkrafter, trösta dem med en vattenbassäng, ett allaktivitetshus, fagra löften om 90-dagarsgarantier till offentligt pyssel, etc. Det funkar inte.

Attendo i skottgluggen

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 28/8:Corren.

”Anser ministern att riskkapitalbolag som agerar på det viset hör hemma i svensk äldreomsorg?”

Denna fråga har vår östgötska riksdagsledamot Johan Löfstrand (S) påpassligt riktat till statsrådet Maria Larsson (KD), ansvarig för barn- och äldrefrågor på Socialdepartement. Det handlar förstås om Åleryds äldreboende i Linköping, som drivs av den privata aktören Attendo.

Agerandet som Löfstrand syftar på är att Attendo inte gett de äldre tillräckligt med promenader och egentid, samt inte haft personal i utlovad omfattning. Detta enligt kommunens kontrollanter.

Attendo har dock delvis bestridit uppgifterna och bland annat påpekat att ”Socialstyrelsens undersökning visar att 85 procent av de boende är nöjda eller mycket nöjda på Attendo Åleryd vilket är över såväl riksgenomsnittet som snittet i Linköping” (Corren 23/8).

Men ett sånt svar är knappast Johan Löfstrand intresserad av. Han försöker ta en valfebrig vänsterpoäng på att misstänkliggöra privata välfärdsföretag som giriga riskkapitalister, skrattandes hela vägen till något utländskt skatteparadis.

Triumferande skulle han nu kunna peka på att Linköpings äldrenämnd beslutat att Attendo ska betala drygt 40 000 kronor i vite för uteblivna promenader och egentid på Åleryd. Beloppet kan diskuteras (en struntsumma för Attendo), men skammen svider nog desto mer. Varumärket naggas i kanten.

Så vad ska Maria Larsson replikera? I väntan hennes skriftliga svar till riksdagens ärade ledamot, kunde vi väl för debattens skull föreslå ungefär följande:

Det vore exempelvis orättvist att insinuera att Attendo är ett kortsiktigt riskkapitalbolag med enbart profit i blick. Företaget har trots allt varit verksamt i Linköping under närmare 20 år och har överlag goda vitsord.

Men det är självfallet inte okej att bryta mot avtal. Då ska kontraktsbundna aktörer straffas, vilket också skett. Det är en förutsättning för att kvaliteten ska upprätthållas. Men också för att mångfalden och valfriheten ska fungera. Aktörer som upprepade gånger missköter sig måste slås ut, samtidigt som bättre lämpade kan ta vid.

Avtal på en konkurrensutsatt marknad ger tydlighet om vad aktörerna ska leva upp till och vad som händer om de inte gör det.

Den avtalsmässigheten finns inte inom offentlig förvaltning, där verksamheten vilar på politiska löften som kan skifta över natten och en mer tungfotad byråkratisk styrning. De äldre torde alltså generellt sett kunna känna sig tryggare i dagens system, än om äldreomsorgen i Linköping vore ett kommunalt monopol.

Vidare har vinstdrivande välfärdsföretagare gett Linköpingsborna utmärkt valuta för skattepengarna. Som Corren rapporterade igår har vår kommun en av Sveriges lägsta kostnadsnivåer för äldreomsorgen, samtidigt som Socialstyrelsen uppmätt väldigt höga siffror vad gäller nöjdheten bland brukarna.

Om man så vill ett empiriskt bevis på vad tidigare finansminister Kjell-Olof Feldt (S) sagt om vinsten: ”Dess uppgift är inte bara att vara en mätare på graden av effektivitet i olika sätt att använda de ekonomiska resurserna. Vinstintresset är dessutom den enda renodlade bevakaren av att resurser utnyttjas effektivt.”

Så frågan blir snarare vad Johan Löfstrand anser. Hans parti går ju till val på den något udda linjen att både fördöma privata välfärdsföretagare och att omhulda dem. Red ut det, den som kan.

Nazimöte blev kraftfull motmanifestation

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 27/8:Corren.

Innerstaden avspärrad. Kravallstaket, poliser överallt – flera till häst, vissa affärer tvingades hålla stängt och en folksamling på 500-600 personer som trängdes kring Lilla torget.

Så såg det ut i Linköping på eftermiddagen igår. Pådraget erinrade om Barack Obamas besök i Stockholm förra året. Inte ens ett torgmöte med vår egen statsminister bevärdigas en sådan massiv säkerhetsapparat.

Men det var varken USA:s president eller Fredrik Reinfeldt som gjorde ett offentligt framträdande i hjärtat av vår stad. Det var nazisterna i Svenskarnas parti, tidigare känt – eller ökänt snarare – under namnet Nationalsocialistisk front.

Denna mikroskopiska sekt turnerar land och rike runt inför valet, medvetet provocerande fram en uppmärksamhet som på intet sätt motsvarar dess formella betydelse (i riksdagsvalet 2010 blev resultatet 618 röster).

Man kan givetvis fråga sig om det är värt resurserna som krävs för att skydda ett litet nazistgängs rätt att demonstrera. Dessutom mitt i Linköpings centrum! Varför inte hänvisa dem till en parkeringsplats utanför stan? En soptipp vore ännu lämpligare.

Fast samtidigt var det på sätt och vis bra med denna politiska freak show på Lilla torget. Därför att så många människor nu fick möjligheten, vilken Linköpingsborna också tog, att visa sin avsky och protestera (lyckligtvis blev det heller inga kravaller som nyligen i Limhamn).

Svenskarnas parti må gjort ett patetiskt, löjeväckande intryck. Talet av deras ”führer” var lika snurrigt motbjudande till sitt innehåll som aptrist framfört.

Dock representerar denna sekt samma eländiga idégods, som bara för några få generationer sedan låg bakom historiens vämjeligaste tyranni, det blodigaste av mänsklighetens krig och det värsta av alla folkmord.

Det nakna hatets, den nakna rasismens och den nakna ondskans arvtagare från Hitlerriket dök upp i Linköping, förevisade likt en giftbacill från förr. Svaret blev en mur av totalt avvisande. Svenskarnas partis torgmöte förvandlades därmed i realiteten till en manifestation mot allt som avgrundsnationalismen står för. Det känns djupt och utomordentligt tillfredsställande.

Utplåna gangsterväldet

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 14/8:Corren.

Det fria samhället är utmanat. Och vi känner den utmaningen in på skinnet – i Linköping, i Norrköping, i Östergötland. Det har pågått i flera år. Skottlossning på våra gator och i våra bostadsområden. Naket våld som till och med får dödlig utgång.

Utpressning för att roffa åt sig pengar och tvinga enskilda människor och företag till underkastelse. Bedrägerier, drog- och vapenhandel. Försök att hota granskande journalister till tystnad.

Arrogans, trots och öppet förakt i rättssalarna. Skrämsel mot vittnen som inte vågar berätta vad de vet. Svårigheterna att sätta de ansvariga kriminella bakom lås och bom.

Så har det hållit på.

Gangsterkulturen är ett växande problem i hela landet och har spridit sig från de tre traditionella storstadsområdena till att bli en tragisk realitet även här.

Den organiserade gängbrottsligheten parasiterar på det lokala näringslivet och på välfärdssamhället i övrigt, drar in socialt utsatta ungdomar i sitt nät och förstör deras framtid, bygger upp en ljusskygg parallelltillvaro med egna primitiva regler baserade på våldsutövning och fruktan.

Glöm att denna destruktiva utveckling kan fortsätta. Det handlar om allas vår säkerhet, trygghet och frihet. Ingenting är viktigare.

Tillsammans måste vi forma en kraftfull gemensam front och sända ett beslutsamt, aktivt budskap till gängbrottslingarna: Er tid rinner ut, ni kommer aldrig att kunna få en frizon i Linköping, Norrköping eller på annat håll i Östergötland. Lägg av, stick!

Samverkan är ett slitet ord i sammanhanget. Men ska vi lyckas är det just samverkan som är A och O. Kommun, politiker, myndigheter, polis, domstolar, näringsliv, media, civilsamhälle, du och jag. Fungerar dessa kuggar smidigt ihop kommer gangsterkulturen ohjälpligen att kvävas, förr eller senare.

Det är förvisso ingen lätt match och kräver en bred palett av åtgärder. Sociala insatser måste gå hand i hand med tuffare tag från ordningsmakt och rättsväsende. Det råder ingen motsättning mellan batong och morot, bägge behövs. Inte minst för att kunna hejda nyrekryteringen till gängen och öppna alternativ för unga som redan fastnat i dem.

Det är också nödvändigt att absolut respekt återställs i domstolarna, vittnen måste känna sig trygga och straffen mot gängkriminella vara stränga. Skärpt hållning från polis och rättsstat handlar dels om att värna lagen, dels om att markera tydliga gränser.

Främsta vinnarna med det är faktiskt ungdomar i socialt instabila miljöer. De ska tidigt veta att kostnaden för brottsligt beteende blir dryg och omedelbar för att hindras från att åsamka sig själva och andra skada.

Samtidigt måste vi vara lika tydliga när det gäller att visa dem möjligheterna som finns till klassresor uppåt och in i det etablerade samhällets famn. Utbildning, jobb, bostad, positiva nätverk! Linköping är en välmående kommun som erbjuder livschanser. Vad kan vi göra för att inkludera fler?

På kortare sikt gäller dock att komma åt de styrande, tunga brottslingarna och slå sönder deras verksamhet som utmanar tryggheten, säkerheten och våra medborgliga friheter. Det räcker nu!

Vi vägrar acceptera något gangstervälde. Politiskt sett är detta ofrånkomligen den centralaste valfrågan inför den 14 september. Det är också ett val som vi kan göra varje dag. Valet att säga ifrån!

Rätt av Lindvall att stoppa Kartellen

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 9/8:Corren.

Låt oss tala om musikens makt. Och ordens. I början av 90-talet fick Ultima Thule ett brett genomslag inom den yngre generationen i Sverige.

För många var det lite av kittlande förbjuden frukt att lyssna på bandet, som med sitt ultranationalistiska budskap var ideologiskt hemmahörande inom den högerextrema vitmaktsfären. För andra blev Ultima Thule blodigt allvar och vägen in till ett organiserat främlingsfientligt engagemang.

Jimmie Åkesson, som då ännu gick i skolan hemma i Sölvesborg, har senare berättat: ”Det var musiken som var den starkaste kraften bland oss nationella, alla lyssnade ju på Ultima Thule” (Aftonbladet 29/2 2009).

Linus Bylund, idag stabschef för SD i riksdagen, minns vilken avgörande roll Ultima Thule hade för honom som ung: ”Allt föll på plats” (Novell, reportagetidning om musik, 25/7 2012).

Ultima Thules popularitet både sammanföll med, och bidrog till, ett hårdnande politiskt klimat i Sverige. Det var en tid präglad av Ny Demokrati, attentat mot moskéer och Lasermannens härjningar.

I ett naivt försök att gjuta olja på vågorna och inleda någon slags dialog med vitmaktkulturens anhängare, välkomnades Ultima Thule att spela på Fryshuset i Stockholm 1993. Kritiken mot konserten blev massiv. Inte minst mot bakgrund av att kommunala skattepengar låg i potten för ungdomsverksamheten på Fryshuset.

Men efter att Ultima Thule bedyrat att de varken var nazister eller rasister utan bara ”svenska patrioter” lät Stockholmspolitikerna sig nöja. Fritidsnämndens Tjia Torpe (S) förklarade till och med att Ultima Thule var ”hyvens pojkar”. Undfallenheten från det etablerade demokratiska samhällets sida förskräcker.

Vi lever ånyo i ett klimat av ökad polarisering, som i likhet med Ultima Thule på sin tid underblåses av den populära hiphopgruppen Kartellen. Fast från motsatt ideologiskt håll. Kartellen har blivit ökänt för nära samröre med vänsterextremistiska organisationer, glorifierat våld som politisk metod och har en bedrövlig historik av tung kriminalitet i bagaget.

Frontfiguren Sebbe Staxx bedyrar numera att han är en helhyllekille med sunda ideal. Men i SVT-programmet Uppdrag granskning den 6 maj försvarade han antidemokratiska handlingar med att ”hela jävla Sverige är antidemokratiskt”. t

Linköpings kommun skulle finansierat Kartellens spelning på festivalen ”Keep it loud” nästa helg. Det har kommunalrådet Paul Lindvall satt stopp för. Heder åt honom! Det officiella samhället får aldrig bidra till att legitimera krafter som försöker underminera demokratins värdebas.

Vår frihet under hot

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 30/7:Corren.

Friheten, menade den liberale tyske filosofen och humanisten Wilhelm von Humboldt runt sekelskiftet 1800, är det första och oundgängliga villkoret för ”utvecklingen av de mänskliga krafterna”.

Men, påpekade han, denna utveckling fordrar också något mer, även om det är nära förbundet med friheten. Nämligen: ”en mångfald av situationer och möjligheter”.

Frihetsgraden i vårt västerländska samhälle har ökat radikalt sedan von Humboldts tid. Som följd har lösgörandet av den mänskliga utvecklingskraften gett oss ett välstånd på en nivå som tidigare generationer knappast kunnat föreställa sig.

Inte minst Sverige, vid 1800-talets ingång ett erbarmligt och reaktionärt kvävande fattighus, utgör en bra historisk illustration av detta. Politiska reformer i liberal, frihetlig riktning skapade en bördig jordmån för mänsklig växtkraft som lyfte landet ur eländets hopplöshet till rikedomens välfärdsstat.

Vårt moderna Linköping kan också sägas ligga i linje med vad Wilhelm von Humboldt talade om. Vi har inte blivit en ekonomiskt välmående, framgångsrik och lockande inflyttningskommun som närmar sig storstadsdivisionen av en slump.

Utan därför att vi har vårdat sådana förhållanden som ger de mänskliga krafterna spelrum. Linköpings slogan ”där idéer blir verklighet” är inte en käck floskel som många andra kommuners, utan har faktisk täckning.

Men allt är inte rosor och solsken. Det har vi nu åter fått en brutal påminnelse om. I måndagskväll sköts en man ihjäl i Skäggetorp. 16 personer (!) är anhållna som misstänkt inblandade i mordet. Samtliga har kopplingar till den grova, gängrelaterade brottslighet som i flera år plågat Linköping.

Corren har i en lång rad artiklar uppmärksammat och skildrat denna farsot. Ty en farsot är det. Den kriminella gängkulturen har på ett oroväckande sätt bitit sig fast och kan inte reduceras till blott ett polisiärt problem. Det är ett samhällsproblem och ett samhällsproblem av högsta vikt. Varför?

Därför att gängens destruktiva och våldsbejakande verksamhet beskär frihetens grundvalar, sätter hämsko på den mänskliga utvecklingskraften och krymper mångfalden av situationer och möjligheter som fått Linköping att blomstra.

Det gäller i synnerhet Skäggetorp, där atmosfären av laglöshet riskerar att hindra områdets invånare (särskilt de unga) från att nå sin fulla potential. Otryggheten kvaddar både människor på det personliga planet och äventyrar stadsdelens utsikter till en ljusare framtid. Samma sak för Linköping som helhet, naturligtvis.

Den goda stadskulturen främsta, mest positiva sida är att den bär på ett emancipatoriskt löfte – genom erbjudandet av en miljö med större tolerans, vidgade vyer, flera sociala kontakter, arbetstillfällen, utbildnings- och företagsmöjligheter.

Men om den organiserade brottsligheten tillåts parasitera på vår stads välstånd, och gängen fortsätter att göra det offentliga rummet till ett slagfält, då förgiftas Linköpings attraktiva jordmån och livschanserna för många av våra invånare sänks eller spolieras.

Därför finns ingen angelägnare uppgift än att återställa den civilisatoriska lag och ordning varpå friheten, utvecklingen och mångfalden vilar.

Taube som tonsättare av 50-talets frihetstid

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 23/7:Corren.

Kulten kring Evert Taube tar sig orimliga uttryck. De som jämför honom med Bellman saknar litterär förståelse.

Det hävdade Lars Gyllensten, tidigare sekreterare i Svenska Akademin. I sina memoarer Minnen, bara minnen (2000) karaktäriserar han Taubes visdiktning som glättad och eskapistisk, en ytlig värld fylld av schablonartade tablåer och klichéer i ljusa pastellfärger.

Inte helt fel. Även om det finns briljanta undantag, som den magnifika skräckballaden om briggen Blue Bird av Hull, så tycker jag att mycket av Taubes sångskatt egentligen är glimmande kattguld. Det är charmigt och glatt, men knappast tungviktarklass.

Själv var Evert Taube inte heller alltid så förtjust. ”Skärgårdsskiten” kunde han kalla de egna visorna och törstade istället efter erkännande som seriös prosaförfattare. Böckerna som bar Taubes namn vann dock aldrig publikens gunst. Han fick nöja sig med att bli en efterfrågad lutsångare och började vinna viss popularitet under 20- och 30-talen, främst via radions och grammofonskivans förmedling.

Men kulturvärldens dörrar var länge stängda. Kritikerna hade svårt att övertygas om värdet i Taubes produktion. 1948 orsakade Lars Forssell rabalder när han i en essä försvarade Evert Taube och ställde dennes viskonst mot den litterära parnassens högbrynta, svårmodiga modernism.

Forssell hävdade att Taubes diktning genom sin form verkligen nådde någonstans – i motsats till ”40-talets under evighetens synvinkel rikare men i ögonblicket, utanför en liten skara proselyter, totalt verkningslösa utstrålning”.

Poeten Erik Lindegren blev så förbannad att han kastade en grogg i ansiktet på den vanvördige spolingen Forssell.

Det markerar starten till Taubes stora genombrott i folkhemmet. Strax var det 50-tal då det unga gardet med Forssell, Pär Rådström, Beppe Wolgers och Olle Adolphson i spetsen erövrar den kulturella scenens skansar – fast beslutna att vädra ut föregående decenniums allvarliga, symboltyngda dysterhet. Femtiotalisterna hyllar Taube som vore han en av dem.

De älskar hans oblyga blandning av förfining och folklighet, hans romantiska anslag och färgstarka motiv. På något sätt verkar det logiskt att Taube kommer i ropet samtidigt som motboken avskaffas och svenskarna lär sig dricka rödvin, äta pommes frites och använda vitlök. Klimatet andas lekfullhet, öppnade gränser och nyvunnen frihet.

Evert Taube levererar det perfekta soundtracket med den glade bagaren i San Remo, baren i Samborombom där Fritiof träffar Carmencita, sommarängar med Rönnerdahl, Calle Schewen och dans på Sunnanö. Ett blivande nationalmonument tar form.

Som Hjalmar Gullberg skaldar om epoken i Terziner i okonstens tid (1958): ”Nu fick man skratta fritt och gå i kyrkan / kyrksamt, från fyrtiotalets ångest frälst. / Aptiten växte med den nya styrkan, / och i en ny, mer inhemsk aladåb / upptäcktes och blev föremål för dyrkan / Almquist, Stagnelius och Taube.”

Nå, kattguld eller inte. Behovet av romantikern Evert Taube lär nog bestå. Även om färgen i hans idyller flagnat, naivismen känns daterad och förljugen, så finns där ändå en envis ton som klingar i harmoni med något i vår nordiska folksjäl. Trots allt, vad vore sommaren utan allsång, sill och Taube?

Giv oss den forna sms-biljetten åter

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 11/6:Corren.

Okej, jag erkänner: det var bättre förr. Närmare bestämt innan den 1 februari 2013 och då i ett avseende. Man kunde fortfarande spontant hoppa på bussen i Linköping och smidigt betala med sms-biljett enligt en busenkel instruktion vid hållplatsen. Så ska kollektivtrafiken vara. Lätt och bekymmerslös att använda för alla och envar. Sedan var det slut med det.

Plötsligt krävdes att vi skulle registrera oss med personnummer på någon jämrans webbplats, annars ingen sms-biljett i mobilen. Detta irriterande krångelmoment har nu blivit sms-biljettens död. Användningen har minskat så mycket att Östgötatrafiken slopar systemet den sista augusti.

Detta är alltså den praktiska konsekvensen av ett EU-direktiv för betaltjänster, som ledamöterna i Sveriges riksdag lojt antog utan debatt, utan reservationer och utan motförslag i juni 2010.

Någon i den kontrollerande och övervakande klassen upptäckte därefter att EU-direktivet kunde tillämpas drakoniskt på sms-biljetter och drämde till. Identitetsregistreringen av resenärerna påstods nödvändig i syfte att förhindra penningtvätt.

Tillåt mig fråga: Hur stor är sannolikheten att organiserade gangsters börjar tvätta svarta pengar genom att köpa hundratusentals bussbiljetter via sina mobiler på Östgötatrafiken? Väg risken av detta fantasifulla scenario mot priset av att krångla ihjäl ett enkelt fungerade betalsystem för vanligt folk i kollektivtrafiken. Var finns rimligheten och proportionerna?

Det är frestande att peka på ett klåfingrigt och maktfullkomligt EU som syndabock i denna tragikomiska historia. Det vore dock att frikänna svenska politiker och myndighetsbyråkrater från eget ansvar. Det är inte nödvändigt av dem att implementera budorden från Bryssel hur slaviskt och fyrkantigt som helst. Sverige är redan omvittnat som värst i unionen därvidlag.

Med en gnutta kreativitet, flexibelt handlag och lösningsorienterat tänkande hade säkert forna dagars sms-biljetter kunnat bli kvar. Våra makthavare saknade bara vilja, ryggrad och intresse att stå upp för systemet. Men det är aldrig försent att göra bot och bättring! Särskilt när det är valår.

Kom igen nu politiker, vem blir först med löftet att ge oss möjligheten att åka buss som vore det gamla goda januari 2013 igen?

Under katedralens valv

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 7/6:Corren.

Mitt i stan har den tronat i 800 år, det häftigaste som Linköping har att bjuda. Jag älskar domkyrkan, denna rogivande oas, en verklig katedral av kontinentalt snitt. Att vandra under dess magnifika valv är att förnimma doften från Frankrike eller Italien.

I arkitekturen finns ännu stämningen inkapslad av den gamla katolska kulturgemenskapen som band Europa samman innan Gustav Vasa gjorde slut på det roliga för Sveriges del. Men vilken skatt vi har kvar, som en bit Rom i Östergötland. Visst är det coolt?

Kyrkobyggnaden (näst störst i Sverige) innehåller en hel del fascinerande ting. Se om du finner pelaren där i slutet av 1700-talet en viss J Berzelius klottrat sitt namn. J står för Jacob, han studerade på gymnasiet i Linköping då och var inte särskilt lycklig.

I avgångsbetyget stämplades han som ”en yngling av tvetydigt hopp”. En tidig föregångare till dagens underpresterande svenska elever på glid utför i Pisa-undersökningarna? Kanske kan Jan Björklund och vi andra trösta oss med att exemplet Berzelius visar att det kan gå ganska hyfsat ändå.

Han hade nämligen ett egensinnigt intresse för naturvetenskap som ingen förmådde kväva. Berzelius gick vidare till att upptäcka flera grundämnen som kisel och torium, kartlade hur kemins grunder fungerade och gav världen nya begrepp som fotosyntes och protein. Internationellt räknas han som vår främste vetenskapare efter Linné och har både fått en park i Stockholm och en gata i Paris uppkallad efter sig. Inte illa för en misslyckad gymnasist från Linköping.

Ett annat tips är kolla in gravmonumentet där Östergötlands första landshövding Ulfsparre och hans fru Beata vilar, skulpterade sida vid sida i sten. I Per Wästbergs roman Ljusets hjärta har de nyförälskade huvudpersonerna Johan Fredrik och Ellen ett möte i Linköpings domkyrka.

Vid graven grips de av uppflammande ömhet till landshövdingeparet som varit borta i mer än 500 år. Och: ”Något outsägligt får dem att vackla – skymten av en gräns, bortom vilken vilja och begär sammanfaller”. Ellen utbrister till Johan Fredrik: ”Plötsligt vill jag leva bara för att ha dig inom mig jämt”.

Tänk vilka underbara känslor som kan tändas i vår katedral.