Kategoriarkiv: Linköping

Att krossa ett bageri

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 26/3:Corren.

Livsmedelsarbetarförbundet, gren av Sveriges mäktigaste särintresseorganisation LO, spänner musklerna mot Ingeborgs bageri i Linköping som inte vill ha deras kollektivavtal. Sedan några dagar är det lilla företaget på Hunnebergsgatan försatt i blockad.

Fackliga vakter i brandgula västar patrullerar med sammanbitna miner utanför entrén. ”Vi ger oss inte förrän vi har ett avtal påskrivet”, säger LO-Livs förhandlingschef Gerald Lindberg, som hotar att trappa upp striden genom att strypa leveranserna till bageriet och begära sympatiåtgärder från övriga fackförbund (Corren 25/3).

Facket är i sin fulla rätt att statuera exempel på detta Jimmy Hoffa-liknande vis. Men är det rimligt? Ingeborgs bageri har ägts i ett halvår av Ahmed och Sema Mehdi.

Lönsamheten är ännu inte på den nivån att fackets dikterade lönekrav går att uppfylla. ”Vi är inte uppe på noll än. Det är därför vi inte har råd att skriva på kollektivtal”, förklarar Sema Mehdi till Corren. Fast varför skulle facket ta sådana hänsyn?

Uppenbarligen driver LO hellre bageriet i konkurs och spär på arbetslösheten, än avstår från att utnyttja sin fulla vapenarsenal – inte minst i avsikt att skrämma andra företagare till lydnad och underkastelse. Dagens kollektivavtalssystem är både principiellt stötande och strukturellt osunt.

Modellen fungerar som en kartell, där arbetsgivarnas och fackets särintresseorganisationer sluter bindande överenskommelser som gäller alla företag och anställa inom en viss bransch.

De enskilda aktörerna A och B kan inte ställa sig vid sidan av med egna uppgörelser, utan att drabbas av stenhårda repressalier från den utomstående och resursstarka aktören C. Därmed sätts en fundamental regel i marknadsekonomin ur spel, nämligen den fria och individuella kontraktsrätten.

Att facket kan pressa företagare att skriva kontrakt mot deras vilja blir en form av tyranni, som borde vara väsensfrämmande i ett öppet och modernt samhälle.

Då Sverige saknar grundlagsfäst individuell kontraktsrätt som skydd mot fackliga övergrepp, missgynnar rådande kartellbildning särskilt den okvalificerade arbetskraften som inte tillåts konkurrera med realistiska löner. Kombinerat med det höga skattetrycket är konsekvensen att massor av jobb prissätts för högt och stora sysselsättningsproblem skapas.

Men viktigare är tydligen att LO:s maktställning förblir ograverad.

Blockad Ingeborgs bageri Linköping

Fackets blockadvakter utanför Ingeborgs bageri i Linköping.

Centrum behöver bilen

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 5/3:Corren.

Antag att du representerar en livsmedelskedja och tänker starta en ny butik i Linköping. Du promenerar i kvarteren kring Stora torget. Det är sommar, grönskande och mysigt.

Många linköpingsbor spatserar i solskenet, eller sitter på de trevliga uteserveringarna. Du hittar en ledig lokal som skulle passa att hyra. Samtidigt hör du att det finns plats att bygga på utanför centrum, i Tornby. Högst sannolikt säger du tack och adjö till innerstaden.

Den krassa kalkylen lämna föga utrymme för tvekan. Sommaren är kort; hur mycket folk (potentiella kunder) rör sig lika glatt och ledigt på citygatorna under resten av året i kyla, regn och snö?

Din kundkrets kör dessutom oftast bil och har dåligt tålamod att gå längre sträckor med tunga matkassar, oavsett väderlek. Hur är tillgängligheten för bilar i centrum? Knappast optimal och sämre ska den bli, enligt signalerna från S/MP/FP-majoriteten i kommunfullmäktige.

Tornby däremot! Perfekt ställe att smälla upp din butik. Nära motorvägen, gott om parkeringsplatser som är gratis och inte kostar skjortan som i city, korta avstånd till massor av affärer som lockar till sig stora kundströmmar (IKEA, Biltema, ICA Maxi, Rusta, Plantagen, Systembolaget, et cetera).

Att vara konsument i Tornby är rationellt. Det är bekvämt och sparar tid och pengar. Att driva butik i Tornby är därför rationellt.

Så här ser det ut i mängder av svenska städer. Politiska visioner om bilfria – eller nästintill bilfria – innerstadsmiljöer har skapat ett drivhusklimat för externa handelsområden. Och när handelsaktiviteten i accelererande hög grad förskjuts från det traditionella centrum, hur mycket vital stad blir det då kvar?

Problemet tas upp en ny rapport, Levande stadskärnor – kartläggning av hot och möjligheter, som organisationerna Svensk Handel och Fastighetsägarna står bakom. Visserligen har handelns flykt i delvis kompenserats av fler kaféer, pubar, restauranger och andra nöjesbetonade näringar.

Men trenden visar att dessa branscher tappar mark över tid när den tunga ekonomiska omsättningen sker någon annanstans. Innerstaden kan komma att bli mer som ett slags ”finrum” på sommaren för besökande invånare och turister, i övrigt allt ödsligare med huvudsakligen tysta bostadskvarter.

Handel är, och har alltid varit, städernas motor. Handelns betydelse för stimmigt folkliv och skilda verksamhetsetableringar kan kort sagt inte överskattas. Därför måste handeln få rimligare förutsättningar, om inte stadskärnorna ska utarmas.

Att missgynna biltrafiken i Linköpings centrala delar kan få ödesdigra konsekvenser. Bilfientliga politiker blir, även om avsikten varit en annan, cityfientliga politiker som stryper innerstadens blodflöde. Vem tjänar på det? Ingen.

En levande stadskärna kräver bra tillgänglighet för personbilar och varutransporter. Men det ena utesluter inte det andra. Ty det behövs också en smidigt fungerande kollektivtrafik (bussar, spårvagnar) i kombination med gång- och cykelvänliga stråk.

Det är blandningen som är grejen och det är vad stadsplaneringen borde fokusera på att åstadkomma.

Spårvagn i Linköping? Varför inte!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 26/2:Corren.

När förra seklet var ungt trafikerade elektriska spårvagnar gatorna i 13 svenska städer, från Kiruna i norr till Malmö i söder. Efter andra världskriget upplevdes bussar som ett flexiblare alternativ och spårvagnarna försvann.

Utom i Göteborg och Norrköping, där de fortfarande rullar i högönsklig välmåga. Så även på senare tid i Stockholm längs den upprustade linjen mellan Sergels Torg och Djurgården, som invigdes 2010.

Ytterligare förlängning väntar. Till det stora byggprojekt som ska bli Norra Djurgårdsstaden planeras en ny sträcka, som beräknas transportera 63 000 människor varje dag.

Om detta läser jag i senaste numret av den utmärkta tidskriften Vi, som har en matnyttig artikel om spårvagnens renässans. Helsingborg, Uppsala och Malmö – kommuner vilka en gång skrotade sin rälsbundna kollektivtrafik – har ångrat sig och vill följa Stockholm i spåren med en comeback. I Lund är projekteringen redan i gång.

Kul, jag gillar spårvagnar!

Den största nackdelen är förstås kostnaden att anlägga infrastrukturen (inte billigt!). Annars har spårvagnen mycket som talar för sig. Till skillnad från bussar har spårvagnen högre kapacitet att frakta resenärer, den är säkrare och miljövänligare.

Busslinjer kan när som helst dras om. Spårvagnen däremot representerar kontinuitet, ja en slags trygghet. Dess oföränderliga hållplatser tenderar att bli vitala samlingspunkter som drar till sig bostäder, handel, service och värdet på kringliggande fastigheter ökar. Mysfaktorn ska heller inte underskattas.

Spårvagnar som knöt ihop utspridda stadsdelar och gjorde centrum attraktivare vore något att fundera på i Linköping, tycker jag. Det har pratats om det.

C-profilen Muharrem Demirok är faktiskt styrelseledamot i intresseorganisationen Spårvagnsstäderna, som samlades för konferens i Linköping hösten 2013. Då sa han: ”I samband med att vi planerar för Ostlänken och bygger ett nytt resecentrum har vi en chans att förändra stadens struktur. Det är en chans som inte kommer att komma igen på 150 år och den gör det också möjligt att ta med spårväg i planeringen”.

Spännande! Hur går det?

Lotsarna som symptom

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 25/2:Corren.

Correns berättelse om de åtta unga eritreanerna som fick permanent uppehållstillstånd i Sverige och hamnade etableringslotsarnas skuggrike är hjärtskärande. I Linköping skulle de få möjlighet till en ljusare framtid.

Istället lotsades de in i hopplöshetens tillvaro utan varken jobb eller acceptabelt boende. Slutligen tvingades de till socialkontoret i en desperat bön om hjälp.

”Det här är människor som har gått igenom olika sorters förtryck och tortyr. De är resterna av dem som drunknade i Medelhavet. Nu blir de via Arbetsförmedlingen utsatta för korruption och smuggelverksamhet. De får fel information om Sverige och sitter som i fängelse. Det tar bort deras självförtroende helt”, säger deras svensk-eritreanske vän Fesehazion Zemichael (Corren 23/2).

En förkrossande dom över Alliansregeringens stora etableringsreform, lanserad med buller och bång av integrationsminister Erik Ullenhag 2010. Han kommer aldrig att kunna efterträda Jan Björklund som FP-ledare. Ullenhags gjorde en ytterst blek figur på sin statsrådspost, och med lotshaveriet i bagaget borde han rimligen söka sig till Arbetsförmedlingen själv.

Syftet med etableringslotsarna var att ge nyanlända en smidigare väg in i samhället, att lotsföretag knutna till Arbetsförmedlingen piggt skulle trolla fram bostäder, jobb och fungera som en länk mellan den enskilde och myndigheterna.

Resultatet blev etablerandet av ny rufflarbransch, frikostigt gödd med ett guldregn av skattemiljarder. Larmen har varit åtskilliga om att människor utnyttjats i kriminella sammanhang, till och med att rekrytering till Islamiska statens barbariska terrorkrig förekommit.

Kontroll och uppföljning av de privata lotsarnas aktiviteter har varit under all kritik, vilket framgår av Statskontorets och Riksrevisionens rapporter. Även inifrån Arbetsförmedlingen har det uttrycks förtvivlan. En handläggare talar i Corren den 21/2 i termer av kollaps, maffia och människohandel.

Att det nu dragits i nödbromsen för att stoppa avtalen med lotsföretagen är inte en dag för tidigt. Är detta då ett utslag av att mer marknadsmässighet i integrationspolitiken fallerat? Nej, tvärtom.

Det rätt att rikta större fokus på att nyanlända snabbare måste få jobb, bostad och känna samhällelig delaktighet. Men Ullenhags recept om skatteunderstödda privatlotsar var en förvillelse från början.

Problemen på arbetsmarknaden är ju strukturellt betingade. Jobben i Sverige är i hög grad specialiserade, kräver inte sällan omfattande utbildning och fodrar en produktivitet som står i relation till den dryga kostnaden som arbetsgivaren har pålagts genom löneskatterna.

Det ger dåliga chanser för flyktingar med ringa skolgång, och den stelbenta arbetsrätten underlättar inte heller.

I Davos 2013 pekade Fredrik Reinfeldt på att Sverige hade för få enkla låglönejobb (bara 2,5 procent i jämförelse med EU-snittet på 17 procent). Hur ska då den okvalificerade arbetskraften få sysselsättning?

Även trösklarna till den strukturellt sönderreglerade bostadsmarknaden är på tok för svåröverkomliga, vilket också drabbar mindre bemedlade människor hårdast. Det är avsaknaden av mera marknad inom dessa bägge helt avgörande områden (så att utbud och efterfrågan tillåts mötas) som är den verkliga skandalen.

Lotsfiaskot är i grunden ett symptom som illustrerar systemfelen.

Vi är ingen mjölkpall

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 18/2:Corren.

Summorna var svindlande. Skulle Sverige våga? Många kritiker hördes. Debatt blev hätsk. Ifrågasättanden haglade. Men till slut tog riksdagen beslutet.

Utvecklingen krävde modern infrastruktur, annars riskerade Sverige att hamna i permanent bakvatten. Alltså måste ett stambanenät för järnvägar byggas för att knyta ihop riket och få smidigare förbindelser till kontinenten. Ett jätteprojekt, särskilt för ett fattigt land.

Staten fick låna stora belopp till den visionära satsningen. Det var en av de klokaste och lönsammaste offentliga investeringarna som någonsin gjorts. Vilket Linköping illustrerar med all önskvärd tydlighet. Hit kom östra stambanan på 1870-talet och effekten?

Närmast Klondykestämning. Den lokala entreprenörsandan har väl aldrig fått en sådan vitamininjektion. Industri, företag och handel blommade upp av de nya möjligheterna som öppnade sig med ånglokstransporter på räls, 1800-talets high-tech.

Snabba hjul ger tillväxt! Då som nu. Fast idag är det ju 200o-tal och järnvägsnätet håller inte måttet längre. En historisk uppgradering med höghastighetsbanor väntar, av enorm betydelse för Linköping. Ostlänken knyter oss närmare Stockholm och den expansiva Mälardalsregionen. Och i länkens förlängning Göteborg, Malmö, Köpenhamn.

Det är en samhällsekonomisk jackpott som ökar dynamiken och ger vinnarkommunen Linköping förutsättningar att stå ännu starkare i framtiden. Men blir det hägrande guldet om till inte sand, så nära på?

Det är inte konstigt att nyheten om Trafikverkets alternativa planer på Ostlänkens dragning kommit som en granatchock för våra politiker i stadshuset. Höghastighetsbanorna kostar väldigt, väldigt mycket pengar. Trafikverket utreder nu om det inte blir billigare att låta Ostlänken gå Linköping förbi.

Istället skulle vi få ett ”tröstpris” i form av en anslutande bibana till centrum. Ur en aspekt kan man förstå Trafikverket.

Ska det vara någon mening med höghastighetsjärnvägarna kan inte snabbtågen stanna vid varje mjölkpall. Då förloras vinsten med kortare restider. Vissa kommuner kan glömma hoppet om stationer, helt enkelt. Frågan är då: är Sveriges femte största stad att kategorisera som en ”mjölkpall”?

Knappast. Linköping är, hur man än betraktar saken, en robust och attraktiv tillväxtkommun som blir urbanare och vitalare för varje år. Det är inte bara Linköping som tjänar på Ostlänken. Även Ostlänken tjänar på oss. Trafikverkets kalkylerande att sätta Linköping på undantag i projektet riskerar således bli ett klassiskt fall av hur snålheten bedrar visheten – för alla parter.

Dessutom hotar Linköpings stadsutvecklingsplaner att hamna i existentiell kris, om det endast bidde en tumme av Ostlänken för vår del. Tunnel med järnvägsspår under stan med ett nytt resecentrum och de nya stadskvarteren som ligger på ritborden? Får vi nöja oss med en bibana faller dominobrickorna och luften går ur det mesta.

Någon repris av det Klondyke som östra stambanans ankomst utlöste på 1870-talet kan Linköpings invånare titta i månen efter.  ”Man missar hela nytto- och tillväxtperspektivet om man lägger Ostlänken utanför staden”, sa Lena Micko (S) igår. Så är det. Låt det inte ske. Mobilisera!

Dina skattepengar sponsrade judehatare

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 17/2:Corren.

På kort tid två blodiga terrordåd i Paris och i Köpenhamn med judiska offer. 70 år efter Auschwitz befrielse är Europa inte befriat från den mordiska antisemitismen.

Inom såväl den militanta islamismen som höger- och vänsterextremismen är hatet mot judar, sionismen och Israel utmärkande. Antisemitiska konspirationsteorier och avskyn mot det öppna, liberala samhället går hand i hand.

Den svenske hiphopartisten Daniel ”Dani M” Monserrat har i flera år gjort sig ökänd genom att sprida antijudisk propaganda. Stilenligt förklarade han i söndags på sin Facebooksida att attentatet i Köpenhamn ”luktar falskflagg”, alltså att judarna själva orkestrerat morden.

Nyligen sponsrade Linköpings kommun en konsert med Dani M för ungdomar i utsatta stadsdelar. Trots kritik stod kommunen på sig. Stolta nu, politiker?

Ukrainas sak är vår

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 12/2:Corren.

Ju oroligare det blir i världen, desto bättre är det för Linköping. Skulle man ironiskt kunna säga. Kommunens största privata arbetsgivare, försvarskoncernen Saab, uppvisar starka vinstsiffror och har all anledning att vänta fortsatt fina affärer framöver.

”Vi kommer att se en ökning av försvarsutgifterna och vi ser ett ökat intresse för våra produkter”, konstaterade Saabs vd Håkan Buskhe i gårdagens Corren. Den gamla cynismen om att ”den enes död är den andres bröd” ligger nära till hands. Men verkligheten går knappast att blunda för längre.

Den iskalla sanningen är att inte minst Sverige, vars försvarsmakt skandallöst missköts under många år, är i stort behov av de avancerade vapensystem som Saab erbjuder. Kundpotentialen bland många andra europeiska länder torde också vara mycket god, eftersom få regeringar hittills brytt sig om att leva upp till Natos rekommendation att satsa minst 2 procent av BNP på försvaret.

I realiteten har man förlitat sig på att USA ska dra lasset för att skydda Europa. Nu måste rimligen även vi européer inse nödvändigheten av att höja beredskapen och vässa den egna militära förmågan. Ty som utrikesminister Margot Wallström (S) sa när hon presenterade regeringens utrikespolitiska deklaration för riksdagen under onsdagen: ”Vi lever i en ödesgemenskap, och vi gör det i en allt mer osäker tid”.

Wallström pekade på Rysslands aggression mot Ukraina som ”den största utmaningen mot europeisk fred och säkerhet sedan kalla krigets slut”. Helt riktigt.

Ett brutalt övergrepp har skett mot en suverän stat i vårt närområde. Ryssland vägrar att låta Ukraina välja sin egen väg och närma sig EU. Ryssland har åsidosatt folkrätten och alla etablerade normer för civiliserat mellanstatligt uppförande, annekterat en del av Ukrainas territorium (Krim) och bedriver aktiv krigföring i landets östra regioner.

Det är som 30-talet har gjort comeback. Vladimir Putins släktskap med diktatorer ur Europas mörka förflutna är närmast övertydligt. Han respekterar inga överenskommelser, inga fastställda nationella gränser, hans beteende mot omvärlden är lögnaktigt, falskt och hänsynslöst.

Historien har gett oss en avgörande lärdom: stoppas inte en sådan angripare på ett tidigt stadium, växer bara dennes aptit med varje erövring och situationen blir åtskilligt värre längre fram.

Parallellen till 30-talet har hittills utfallit till Putins fördel. Demokratierna, då som nu, har misslyckats att svara resolut och bestämt på en aggressiv europeisk stormakts kränkning av ett annat lands integritet och självbestämmande.

Ska Ukraina bli vår motsvarighet till Tjeckoslovakien som skändligen offrades i München 1938? Vi vet resultatet av det försöket till ”konfliktlösning”. Eller ska vi sätta hårt mot hårt innan det kanske är Baltikums tur att utsattas för Putins gröna män i omärkta uniformer?

Med hänvisning till Islamiska statens härjningar i Mellanöstern deklarerade Wallström igår: ”Regeringen undersöker förutsättningarna för att skicka svensk militär personal till Irak som kan bidra till utbildning av trupper som strider mot ISIL”.

Frågan är om inte den europeiska ödesgemenskapen kräver att Sverige och övriga EU, inkluderat Nato och USA, allvarligt borde överväga att göra samma sak till Ukrainas försvar.

Bilen i våra hjärtan

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 9/2:Corren.

Det rullar inte åt rätt håll för de nya majoriteterna i Region Östergötland och i Linköpings kommun. Regionpolitikerna vill styra bort östgötarna från att sätta sig bakom ratten i egna bilar och istället få dem att åka kollektivt. Även i Linköping är det politiska käppar i bilismens hjul som gäller.

Stadsplaneringen ska gynna cykling före bilkörande, har kommunalrådet Nils Hillerbrand (MP) deklarerat. Koalitionskollegan Kristina Edlund (S), ordförande i samhällsbyggnadsnämnden, skrev i Corren den 5/2 att hon och hennes kamrater prioriterar ”en levande stadsmiljö där människor och samvaro bereds plats – ibland på biltrafikens bekostnad”.

Trots dessa ansträngningar bereder folket ändå plats i sina hjärtan för bilen. Branschorganisationen Bil Sweden kallar bilmarknaden ”urstark”. Under 2014 såldes 304 000 nya personbilar i landet, en ökning med 13 procent jämfört med 2013 (i Östergötland är uppgången till och med lite större än snittet). Procentuellt var 2014 det sjunde bästa året någonsin för nybilsförsäljningen sedan Bil Sweden började sina mätningar 1946.

Deppigt nog för våra regionala och lokala makthavare visar trenden inga tecken på att vika. Inledningen på 2015 blev den sjunde bästa januarimånaden i den svenska bilförsäljningens historia. Förutom att detta klirr i affärskassorna ger positiva effekter på jobb och tillväxt, är det goda nyheter för alla som gillar att gamla dassiga bilar ersätts av bränslesnålare, miljövänligare och trafiksäkrare moderna fordon på våra vägar.

Oklart dock om den fina bilkonjunkturen innebär någon ljusning för svensk industris ständiga sorgebarn: Saabfabriken i Trollhättan. Länge finansfamiljen Wallenbergs älskling, fast man lyckades egentligen aldrig göra produktionen lönsam.

Amerikanska GM fixade inte heller utmaningen och dumpade tillverkningen i den holländske rufflaren Victor Mullers händer 2010. Efter en rad lika turbulenta som osannolika turer slutade Mulleräventyret i diket december 2011.

Konkursboet togs över av Nevs, vars kinesiska huvudägare avsåg att satsa på elbilar. Noll succé. Trollhättefabriken tvingades genomlida ytterligare ett segdraget kriskapitel med stora ekonomiska problem och försök till rekonstruktion. Sedan maj förra året står produktionen still.

Men nu ska 100 bilar byggas färdigt för att få in lite överlevnadskapital tills en ny huvudägare (indiska Mahindra uppges hugad) kan gå in och rädda vad som räddas kan. Är det tydligen tänkt. Förhandlingarna kompliceras emellertid av att Nevs stoppats från att använda varumärket Saab på bilarna.

Det har försvarskoncernen Saab nyligen bestämt, vilket vi i Linköping nog bör vara tacksamma över. Soppan i Trollhättan bedöms nämligen inverka menligt på försvars-Saabs namn och rykte internationellt. När det rapporteras i världspressen om att ruin och konkurs åter hotar Saab är det ju inte alla som automatiskt förstår att det handlar om helt olika bolag.

Vid Peter Wallenbergs begravning förra veckan fördes han, enligt familjens önskan, till den sista vilan i en Saab. Måhända symboliskt för det öde som rimligen snart är oundvikligt för Nevs-Saab, trots den starka bilkonjunkturen i övrigt. Men en tillverkare av bilar mindre är väl alltid något att glädjas åt för politiker som anser att folket bör köpa cyklar och bussbiljetter istället.

Är det äntligen färdigplaskat nu?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 26/1:Corren.

Turerna kring var vi ska bada i Linköping är som en bekräftelse på att Winston Churchill hade rätt. Demokrati är den sämsta styrelseformen. Undantaget alla andra som prövats. Varenda lokal kotte kan väl storyn vid det här laget.

Först skulle den nya simhallen byggas intill den gamla på Folkungavallen. Sedan fick den dåvarande Alliansmajoriteten en annan idé. Simhallen skulle tvunget byggas på marken där Björn Borg häromveckan var och spelade tennis, alltså förstöra Stångebros Racket center (hej då en fullt fungerade tennisanläggning).

Sedan blev det val, en ny S-ledd politisk majoritet i stadshuset och så var fullmäktige tillbaka på badruta ett igen. Fast på grund av schabblet kostar det tydligen två miljoner skattekronor att återutreda det ursprungliga, avdammade alternativet. Hela denna segdragna, tröttande följetong är knappast någon vidare vacker illustration av vuxna människors beslutshantering i en mogen demokrati.

Pikant nog har Folkpartiet, som lämnat Alliansen för S och MP, intagit samtliga tre simhallspositioner under resans gång. Att vara liberal är att vara kluven, som gamle FP-ledaren Gunnar Helén sa. Ett uttryck han fick utstå åtskilligt hån för – och varenda folkpartist sedan dess.

Vad Helén egentligen menade var dock liberalernas bredvillighet att se frågor från olika synvinklar och i intellektuell anda vara öppna för argument. Ska man vara hygglig kan man se partiets agerande ur det perspektivet.

I Corren den 22/1 förklarade kommunalrådet Daniel Andersson (FP): ”I Alliansen kom vi fram till ett gemensamt förhållningssätt och vi röstade för Stångebroalternativet, det gjorde vi. Men det var ett beslut som inte alla i partiet var förtjusta i. Nu känner vi att vi kan fokusera på att behålla Tinnerbäcksområdet som ett bad- och rekreationsområde”.

Det är faktiskt den förnuftigaste lösningen, så heder åt FP ändå att man landat rätt till slut.

Låt det nu vara politiskt färdigplaskat, allesammans! Det är naturligast, och trevligast, att ha kvar Tinnis som ett sammanhållet badcenter med utom- och inomhusbassänger mitt i stadslivets vimmel. Sätt spaden i backen, bygg en inbjudande och modern simhall till Linköpingsbornas fromma. Punkt. Eller…?

Blåslampan Kaplan?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 14/1:Corren.

Sommaren 2005 briserade nyheten. Lilla Boxholm upptogs, för första gången någonsin, på Boverkets lista över de kommuner i Sverige där bostadsbrist rådde. P4 Östergötland gjorde ett inslag om det pikanta i händelsen. Varför hade Boxholm blivit så trångbott?

Förklaringen angavs vara förbättrade kommunikationer med pendeltåg och ny väg, samt att kommunen satsat på aktiv marknadsföring i syfte att locka till sig fler invånare. Främst hade familjer från Linköping tagit chansen och flyttat in. Villapriserna steg, tillgången på bostäder motsvarade plötsligt inte efterfrågan, Boxholm var hett!

Det måste varit ett angenämt bekymmer för kommunen att vara så populär, här fanns ju gyllene utvecklingsmöjligheter. Hur har dessa tagits tillvara? Tio år senare, på måndagens debattsida i Corren, skriver Boxholmsbon Jan Holmbom ett inlägg som är svidande vidräkning med de lokala makthavarna.

Hellre än att fokusera på bostadsfrågan har politikerna ägnat sig åt diverse dubiösa fastighetsaffärer av annat slag, hävdar Holmbom och slår fast: ”Bostadspolitiken i Boxholm har misslyckats totalt. I Boxholm råder sedan länge akut bostadsbrist… Boxholm kan inte växa om det inte byggs bostäder. Vi behöver växa. För det krävs nya tag, nya tankar och ny energi, men framför allt ett politiskt ledarskap med en långsiktig bostadsstrategi”.

Samma sak kan nog sägas om fler kommuner.

I december var bostadsbristen det överskuggade ämnet för debatten på fullmäktige i Boxholms grannkommun Mjölby, där det enligt Cecilia Vilhelmsson (S) behövdes 700 nya bostäder för att möta behoven.

I lördagens Corren rapporterades om att bostadsbristen i Linköping ställer människor med osäkra inkomster eller skulder utanför hyresmarknaden. Istället tvingas de söka sig till socialkontoret för att få tak över huvudet. ”Bostadssituationen ser kritisk ut de kommande åren”, suckar socialchefen Anita Lhådö.

Förvisso nyproduceras lägenheter i Linköping, men långt ifrån tillräckligt. Så här ser det ut på många håll i Sverige. Är det inte ganska fantastiskt för ett modernt industriland med god ekonomi att misslyckats med en sådan fundamental sak som bostadsförsörjningen? Det är nästan en prestation i sig.

Förutom att den dysfunktionella bostadsmarknaden medför massor av elände på det individuella planet, hotar bristen på rum och tak att allvarligt hämma tillväxten, jobben och näringslivets konkurrenskraft.

Roten till det onda har påtalats många gånger: bostadssektorn tyngs av ett veritabelt berg med regleringar och föreskrifter som försvårar byggandet, hindrar flyttkedjor och sänker hyresmarknaden.

Muharrem Demirok (C), vice ordförande i Linköpings samhällsbyggnadsnämnd, efterlyser en brett sammansatt rikskommission som tar ett totalgrepp på strukturproblemet. ”Utan nationella lösningar kommer vi ingen vart på kommunal nivå”, hävdar han (Corren 10/1) och det är sannolikt riktigt.

Tyvärr kan väl ingen påstå att Sveriges bostadsminister Mehmet Kaplan (MP) hittills demonstrerat en frustande vilja till konkreta nya tag, nya tankar och ny energi inom sitt ansvarsområde. Men under en konferens i Stockholm nyligen, deklarerade Kaplan: ”Jag ska göra vad jag kan för att vara en blåslampa i baken på dem som säger att det inte går att bygga på många ställen.”

Upp till bevis. Börja med att kolla läget i Boxholm exempelvis.