Ah, lövsprickningstid. Sol och klorofyll. Nu är det gott att leva, sjöng Olle Adolphson. Här serveras prinsesstårta och krusbärsläsk. Man håller ut!
Söndag i kaféträdgården
Svara
Kategoriarkiv: Linköping
Linköping Space City
Skrivit i Corren 6/5:
Det är 30 år sedan Sverige fick sin första satellit i rymden. Den 2 februari 1986 sköts Viking upp med en Ariane 1-raket från Kourou i Franska Guyana. Uppdraget var att utforska processerna i jordens magnetosfär som skapar norrskenet, detta himlavalvets spektakulära skådespel som alltid trollbundit mänskligheten.
Viking var i drift under drygt ett år, projektet blev en stor framgång. Ingenjörsnationen Sverige visade på allvar att vi hade förmågan till den spjutspetsteknologi som rymdens erövring kräver. Var tillverkades Viking? I Linköping, förstås.
Satelliten konstruerades av Saab Space, numera heter företaget Ruag Space. Bolaget är världsledande på att utveckla och sätta samman separationssystem till satellituppskjutningar. Bland annat används tekniken i den senaste versionen av Ariane (nr 5) som idag dominerar den kommersiella marknaden.
Och här snackar vi sannerligen en tillväxtbransch. Inga tecken tyder på avmattning i den ständigt ökande efterfrågan på att få upp rymdbaserade kommunikationsplattformar för TV, mobiltelefoni, navigation och så vidare. Djärvare projekt av annat slag väntar runt hörnet.
Enskilda entreprenörer och riskkapitalister investerar för att öppna rymden inte bara för reguljär turism, utan även för kommersiell gruvdrift på månen och i asteroidbältet. Det låter som science fiction, men kan vara verklighet snabbare än vi tror. En av dessa privata rymdpionjärer är Elon Musk, mannen bakom elbilen Tesla, ni vet.
Utanför Los Angeles tillverkar hans företag Space X raketer som gjort uppskjutningar av satelliter och annan nyttolast mycket billigare. En av leverantörerna till Space X är Ruag. Visst är det häftigt? Linköpings fina traditioner på flygets område har nått en ny topp, måste man säga.
Och varför hymla med det? Ingen som i fortsättningen passerar stan ska kunna undgå vilken spännande verksamhet som sker i dessa trakter. Den 12 maj blir det pampig invigning av en tio meter hög Ariane 5-modell som precis rests vid riksväg 35. Snyggt tänkt marknadsföringsidé, som konkret synliggör att vår kommun tagit konkurrenskraftig plats på rymdkartan och fortsätter att ligga i teknisk framkant.
”Jag, är inte rädd att flyga / Jag, för ovanför molnen står himlen på glänt”, sjunger Ted Gärdestad i låten Satellit. Det är Linköping det!
En bok betyder så mycket
Att knacka ner artiklar i dagspressen känns stundtals som skrift i vatten. Och av dem som hör av sig dominerar inte sällan förbittrade Ring P1-personer. Det är spelets praxis, man vänjer sig och trubbas av.
Men så! Ett bokpaket anländer från läsekretsen som ett uppskattande tack för att man försvarat den utrotningshotade klassiska bildningstraditionen. Sånt värmer verkligen i hjärtat. Tänk, generositet och godhet finns!
Hos Dahlberg med Whitman
Hit går jag ofta. Ragnar Dahlbergs café, Linköpings finest. En oas i tiden och larmet, där den civilisatoriska atmosfären från det tidiga 1900-talet vackert återskapats. Denna gång är jag i sällskap med en nätt samling texter av Walt Whitman, i Gunnar Hardings nyöversättning.
Vad kan man säga om Whitman? ”An American Poet at Last!”, utropades det hänryckt i United States Review när första utgåvan av hans verk Leaves of Grass publicerades 1855.
Tidningsrecensionen förkunnade bland annat: ”…hans röst bringar hopp och profetior till talrika släkten av gamla och unga. Vi måste sluta hyckla och bli dem vi verkligen är. Vi ska påbörja en ny atletisk och utmanande litteratur. Nu inser vi hur det är och vad som främst har fattats. Den inre amerikanska republiken ska också förklaras fri och oberoende.”
Naturligtvis var det Whitman själv som anonymt skrivit hela artikeln!
Lyssna på Cocozza!
Skrivit i Corren 21/4:
Antag att glada gröna gubbar från Mars landade i Sverige och ville skaffa tak över huvudet. Men det är inte lätt. Förmodligen skulle våra nya marsianska vänner stå som levande frågetecken inför det faktum att ett av Sveriges plågsammaste bekymmer är svår bostadsbrist.
Och kunde vi klandra dem? Logiskt sett är det inte klokt egentligen. Vårt land tillhör världens mest välutvecklade. Vi lider inte av utbredd fattigdom och allmän misär. Vi är inte härjade av fientliga arméer som bombat ut städerna. Varför är då bostadsförsörjningen så kroniskt icke-fungerande? Samtidigt är det fullt logiskt.
De glada marsgubbarna vägrar deppa över situationen, utan bestämmer sig för att konstruktivt ta saken i egna händer. Vänligt nog avser de inte endast att bygga ett hus åt sig själva.
De tycker synd om alla bostadslösa svenskar och vill hjälpa till genom att bygga några extra lägenheter att hyra ut när de ändå håller på. Ett antal såna lägenheter kan få ekonomisk vinst i husbygget också. Marsgubbarna gör en kalkyl och drar igång.
Men vips kommer systemets väktare ilsket farande och hindrar spadarna att sättas i marken. Den krångliga byråkratin och detaljregleringarna som kringgärdar byggandet är knappast att leka med.
Förutom segdragna planprocesser, juridiska okynnesöverklaganden och avsaknad av marknadshyror, hämmas byggsektorn av kostnadskrävande pekpinneföreskrifter om allt mellan himmel och jord: tillgänglighetsnormer, strandskydd, parkeringsplatser, köks- och badrumsutrustning, takhöjd, miljöhänsyn, bullernivåer, balkongräcken och listan bara fortsätter.
Marsianerna baxnar, tappar humöret och deras sista ord innan de schappar i sitt flygande tefat är: Det är ett mirakel att någon har orken att vilja bygga något alls i ert stolliga land!
Men i Linköping, där idéer blir verklighet ni vet, finns faktiskt orken. Var stolta, ty här byggs rejält just nu. Det är bland annat resultatet av den förgående politiska majoritetens arbete, och den nuvarande koalitionen i stadshuset som ångar vidare på den inslagna vägen. Gott så!
Inte minst därför känns det trist och onödigt att tjänstemannabyråkratin uppenbarligen måste trilskas. I onsdagens Corren berättades om att en fastighetsägare på Djurgårdsgatan stoppats från att bygga 16 smålägenheter på sin gård. Borde inte denne entreprenör istället applåderas? Behovet av dylika bostäder är ju skriande. Men enligt byråkratins utlåtande hotades ”kvarterets bebyggelsestruktur” från 1920-talet och det blev nej.
Rött bromsljus har även Botryggs Michael Cocozza fått i sin pågående projektering av Övre Vasastaden. Förklaringen skulle vara att Ostlänkens järnvägsplaner spökar i dessa kvarter och att Botrygg får lägga av tills vidare. Rena nyset menar Cocozza själv, som hävdar att man utan problem kan bygga både fastigheter och järnväg i samma veva.
Sannolikt vet en sådan erfaren byggherre vad han talar om, så varför inte lyssna på honom? Jäklas inte med folk som visar framfötterna och, trots allt, kämpar på för att göra bostadsmarknaden drägligare.
Låt Linköping utvecklas till en verkligt urban metropol, förtäta staden så mycket som det bara går, håll de konservativa krafter som försöker sänka andra människors energi och ambitioner kort!
Att rusta tyranniet
Skrivit i Corren 15/4:
”Långt bort i fjärran land / drar Dödens ängel fram / sprider hunger, nöd och brand / med svenska vapen i sin hand”, sjunger Mikael Wiehe i sin låt Bofors från 1987. Sången är förstås en kritik mot den svenska vapenexporten och de skumraskaffärer som krigsmaterieltillverkaren Bofors bedrivit.
Minnesgoda läsare kanske erinrar sig 80-talets mutskandal kring Bofors mångmiljardorder av artilleripjäser till Indien, företagets smuggling av luftvärnsrobotar till de krigförande arabländerna Dubai och Bahrain, samt utrikesminister Sten Andersson (S) som lovade att den svenska vapenbyken skulle ”tvättas ordentligt och offentligt”.
Den tvätten blev inte av. Samtliga inblandade aktörer, inklusive svenska staten, hade inget intresse av att kompromettera sig med denna politiska dynamit. Istället blev det de sedvanliga nödtorftiga ursäkterna.
Med bitande ironi gisslar Wiehe i sin text hur arbetarna, direktörerna och aktieägarna på Bofors, liksom Sveriges statsminister, tvår sina händer: ”Men här har ingen gjort nåt fel / Alla spelar samma spel: / Ingen skuld, ingen skam / Alla bara pekar dom nån annanstans / Från minsta kryp till högsta höns: / varenda en, en pellejöns / Vi rår faktiskt inte för det / Om inte vi gör det, så är det nån annan som gör det”.
Säga vad man vill om den gamle proggkungen. Men i denna hans låt finns hyckleriet och cynismen hos den vapenexporterande, fredsälskande moraliska stormakten fångad i ett nötskal. Dock är det långtifrån hela bilden av svensk vapenindustri och dess affärer.
Vi behöver ett starkt försvar för att värna vårt lands frihet och integritet. Allt annat är illusioner. Vi behöver även, och kan med rätta vara stolta över, det högteknologiska och avancerande militära kunnande som inte minst Saab i Linköping besitter.
Export av militära system är en förutsättning för att denna industri ska överleva och fortsätta utvecklas. Och den fullkomligt överlägset största delen av försäljningen går till närstående demokratiska länder som Norge, USA, Finland, Tyskland och så vidare. Bra, fint, inga problem.
Att däremot bidra till att stärka diktaturers militära slagkraft kan aldrig vara godtagbart, särskilt om dessa tyrannier också krigar. Sånt svär mot själva fundamenten i våra egna samhällscivilisatoriska ideal.
Anna Ek, ordförande i Svenska Freds- och skiljedomsföreningen, har därför en viktig och allvarlig poäng när hon i torsdagens Corren kritiserar Saab – som nu håller bolagsstämma i Linköping – för att göra vapenaffärer med den hårdhudade förtryckarnationen Saudiarabien och dess vasallstat Förenade Arabemiraten.
Bägge tyrannier bedriver blodigt krig i den humanitära katastrofens Jemen. Urskillningslösa flygbombningar ska ske med hjälp av Saabs radarsystem Erieye. Pengar kanske inte luktar. Men nog finns en icke angenäm moralisk doft över detta som påminner om det företag som idag delvis övertagits av Saabkoncernen: Bofors.
Enligt lag ska vapenexport inte förekomma till krigförande länder som Saudiarabien. Ändå har Sveriges feministiska S/MP-regering välsignat försäljningen av Erieye med undantag. Lagen är nämligen i praktiken mycket töjbar.
Så vem ska vi egentligen peka finger mot i den här historien? Spelar det nån roll, orkar vi bry oss med indignation? Långt bort i fjärran land drar Dödens ängel fram. Fast, äsch, det är ju bara Jemen… Ingen skuld, ingen skam…
Cheers!
Det är verkligen inte ofta jag dricker bubbel ur en plastmugg, men på Correns julfest hände det. Etikettsbrott? Tja, vem bryr sig så länge man har roligt? Och det hade vi. Än är det livat i tidningsbranschen.
Tage Danielsson i mitt hjärta
Skrivit i Corren 28/11:
Kära läsare – både ni som tycker att jag bara skriver dumheter och ni som har en mer förlåtande, sympatisk inställning. Det har varit väldigt roligt att kommit hit från mina sydligare trakter och gästspela på tidningen denna vecka.
Linköping är en sån vacker, varm och vänlig stad; full av fina människor och underbara vänner. Inte minst har det varit inspirerande att åter säga hej till Tage i korsningen Vasavägen och Östgötagatan. Alla städer borde ha en staty av Tage Danielsson. Man blir lycklig och snäll bara vid åsynen. Det kan folk i vår dystra tid behöva.
Tage kunde inte blivit den han blev utan Linköping och den speciella atmosfär som råder här. Ta vara på den! ”Utan tvivel är man inte klok”, skrev han en gång. Men oj, en klokare människa har väl Sverige sällan begåvats med.
Jag tänker ofta på Tage. Jag tillhörde generationen som växte upp med honom och hans ständiga, självklara närvaro på den offentliga scenen i olika sammanhang. Jag saknar honom djupt.
Han skulle behövts som ett brinnande ljus i dessa mörknande dagar med växande främlingsfientlighet och rasism, åtstramad flyktingpolitik, råare politiskt tonläge från såväl höger som vänster och flodvågen av ideologiberusade hätskheter på nätets sociala medier.
Mordet på solidariteten löd rubriken på en längre artikel som Tage skrev i Expressen, november 1984. Mot bakgrund av den kärvare situation som råder, tycker jag att särskilt följande rader är brännande aktuella och talar uppfordrande till oss i detta nu (jag kan riktigt höra Tages östgötska röst i varje ord):
”Inga mänskliga mål helgar någonsin några omänskliga medel. Medlen är målet. Vettiga samlevnadsformer är idealet. Vägen är slutstationen.
Jag vill i fortsättningen inte kalla mig någonting som slutar på ist, utom humanist och cyklist.
Humanismen betraktas som onödig i vår tid, som tänker i andra banor än de humana och humanistiska. I verkligheten är den tvärtom oundgänglig som fundament i det nödvändiga nytänkandet – den fria aktiva humanismen som inte är kopplad till någon politisk ideologi utan förfäktar allmänmänskliga livsvärden och försvarar varje enskild människa mot fysiskt och andligt övervåld och översitteri.”
Bevara detta kloka stycke i era hjärtan. Det ska jag göra. Försvär vi oss inte till humanismen som överordnat kraft finns inget värdigt samhälle.
Filmer kan vi se själva
Skrivit i Corren 25/11:
Linköping fick onekligen ett brottartungt finbesök av det kulturella slaget under helgen som gick. Roy Andersson, den briljante och internationellt hyllade regissören, gästade Filmens dag i samband med visningen av hans senaste verk, En duva satt på en gren och funderade på tillvaron (belönad med Guldlejonet i Venedig förra året, minsann).
I ett samtal med publiken efteråt passade Roy Andersson på att hylla kommunens egen biosatsning, Linköpings filmsalonger som visar smalare kvalitetsrullar. ”Det är fantastiskt att det finns en sådan här verksamhet i Linköping. Den precis lika viktig som att bygga Jas-plan”, förklarade Anderson till åhörarnas jubel (Corren 23/11).
Jämförelsen med stadens flygindustri för Linköpings väl och ve i det aktuella fallet kan förvisso diskuteras… Men allmänt sett har Roy Andersson otvivelaktigt helt rätt i att kulturens roll för både vårt personliga och samhällets välbefinnande inte nog kan understrykas.
Frågan är bara hur mycket politisk intervention, om någon, som är nödvändig för detta. Låt oss ta just Linköpings filmsalonger som exempel.
Sedan den 31 augusti hyr kommunen in sig i Filmstaden. Det välvilliga syftet är att frälsa oss med unikare filmer än vad den lokala kommersiella marknaden förmår göra på vita duken. Rullarna som vanligen går upp på Linköpings biografer är ju tämligen strömlinjeformade, vars konstnärliga halt knappast de lite kräsnare cineasterna har anledning att falla i trans över.
Denna brist åtgärdas nu genom att kommunen gett en särskilt kompetent tjänsteman uppdraget att plocka fram intressantare filmer åt medborgarna. Urvalet sker enligt kriterier (däribland ett mångfaldsperspektiv, givetvis) som i god demokratisk sammanträdesordning beslutats av kultur- och fritidsförvaltningen.
Någon direkt kioskvältarsuccé har visningarna emellertid inte hittills varit, trots ett relativt ringa biljettpris på 70 kronor. De första två månaderna kom endast omkring 10 besökare i snitt till varje föreställning. Å andra sidan kanske man få ge satsningen längre tid innan den sätter sig. Eller inte.
Ty finns egentligen något problem? Jag är själv cineast och upplever inga oöverstigliga hinder att få tag i nästan vilka filmer som helst. I princip kan jag beställa varenda rulle som jag är nyfiken på, antingen via DVD/Blu-ray eller få streamad på nätet. Inte minst Youtube har inneburit underbara möjligheter.
Aldrig har marknadens utbud varit så rikt, varierat och lättillgängligt som i dag, både vad gäller klassiker och färskare verk.
Tack vare den moderna teknikutvecklingen kan man även lyxa till det med biokvalitet på stor skärm, alternativt duk, i det privata hemmet. Filmfreaks som vill samlas och kolla gemensamt kan göra detta i egna klubbar. Det är bara att bilda en. Filmkulturen kan utmärkt leva och frodas i Linköpings civilsamhälle, utan politiskbyråkratiska omsorger subventionerade med skattemedel.
Och varför ska de stackare som fullständigt struntar i konstnärlig film – tydligen finns ganska många sådana människor, obegripligt nog – tvingas bekosta inbitna cineasters stora fritidsintresse? Låt oss behålla mer av våra surt förvärvade pengar istället, så vi kan konsumera ännu mera film. Själva!
Politikernas partyprojekt
Gästledare i Corren 4/11:
När politiker ger sig in i cirkusbranschen med fickorna fulla av andras sedelbuntar bör varningslampan blinka. Som här i Linköping, där våra förtroendevalda sett sig manade att ”höja ambitionerna” för att locka hit skojiga jippon av olika slag.
Man har faktiskt formulerat en särskild slags kommunal partystrategi med målet att ”lyfta Linköping till en av Sveriges tre främsta städer inom event och möten med nationell och internationell lyskraft”. Inte dåligt.
Men PR-miljonerna som glatt satsas på att fiska artister, tävlingar och konferenser till Linköping är skattemedel. Politikerna i stadshuset lovar att pengarna kommer att ge tillbaka mycket i form av nya jobb och ökade intäkter till besöksnäringen. Hm, kanske. Vi har hört samma visa otaliga gånger förr från andra kommuner i Sverige med liknande stjärnögda drömmar om bröd och skådespel.
Erfarenhetsmässigt har det inte sällan slutat med baksmälla, sura revisorer och flykt undan ansvar. Så behöver det nödvändigtvis inte bli med Linköpings djärva planer på att armbåga sig in i täten bland landets klarast lysande eventmetropoler.
Man bör dock minnas att denna marknad är osäker, nyckfull och knivskarpt konkurrensutsatt. Känns det tryggt och vettigt att offentliga makthavare äventyrar våra ihoparbetade pengar på detta? Är det verkligen en kommunal uppgift att agera nöjespromotor?
En besläktad fråga är den uppmärksammade idén om att göra en konsertsal av det gamla skyddsrummet i Trädgårdsföreningen. Det är KD-politikerna Andreas Ardefors och Per Larsson som aktualiserat förslaget genom en motion till kommunfullmäktige.
Duon hävdar att behov och underlag tycks finnas, samt att ”en attraktiv lokal, insprängd i berget, kommer att sätta Linköping på kartan över städer med spektakulära samlingslokaler, liknande Berwaldhallen i Stockholm”.
Nu vill alltså KD att kommunen utreder projektet. En häftig grej, absolut. Fast är det något att investera skattepengar i?
En östgötavariant av Berwaldhallen kommer att gå loss på åtskilliga miljoner att bygga. Sedan tillkommer de kontinuerliga kostnaderna för drift, underhåll och personal år efter år… Det är förstås lätt för politiker att leka entreprenörer om medborgarna ska svara för riskkapitalet och bära eventuella förluster.
Så varför en kommunal utredning alls? Finns ett genuint behov och marknadsmässiga förutsättningar är sundare och enklare sätt att rekommendera. Meddela enskilda företagare och byggherrar att de är välkomna att få skyddsrummet i Trädgårdsföreningen till skänks, om de är villiga att bygga och driva en privatägd konserthall där.
Eller varför tar inte KD-paret Ardefors och Larsson chansen själva, bildar eget bolag, lånar pengar på banken och sätter igång? Men vad gäller utflykter i event- och nöjesvärlden är det nog – för alla parter – bäst att säga: Politiker, bliv vid er läst!
Christian Dahlgrens Blogg 